Älskade unge

Vi var på utvecklingsamtal idag. Läraren hade i princip bara lovord. Sjuåringen anses ligga på LUS-nivå 11, ungefär som flera av de i 2:an nu gör. Jisses, vi måste verkligen komma fram till något som kan utmana henne nu!

Läraren ansåg också att sjuåringen var bra på att medla i konflikter.
- Det har jag lärt mig av min kompis L, säger sjuåringen.
- Jaha, vad bra, säger läraren.
- Ja, redan på dagis så hjälpte L mig när jag blev sur, då gjorde hon roliga miner så att jag blev glad.
- Ja, det gör hon väl fortfarande? säger jag.
- Ja, det gör hon, säger sjuåringen.
- Vilken bra kompis, säger läraren.

Jag myser. Men betänker vilka förväntningar sjuåringen har på sig. Så säger läraren:
- Samtidigt är vi väldigt glada att sjuåringen också beter sig som ett barn, hon är ute och leker i geggan och trivs med att leka. Det är det inte alla som gör. När man tycker sig kunna mycket, så anser man ofta att det är barnsligt att leka, så det är ju positivt att hon tycker om att leka.

Ja, verkligen, jag håller med. Det underliga är hon har ökat på sitt lekade när hon började i skolan, hon har aldrig varit så geggig i sitt liv som sedan hon började i skolan. Vilket jag påpekar, men poängterar att jag tycker att det är något bra.
- Det är för att det finns så mycket gegga här, säger sjuåringen.
- Ja, verkligen, det är ju så, säger läraren.

Helt underbart!


Nu ligger sjuåringen i soffan och tittar på ishockey på Kanal5. Jag frågar:
- Är det spännande?
- Ja, det är det.
- Vilka är det som spelar då?
- TimmrÅ och H V sju ett. (sic!)
- Okej.
- Ska jag säga vilka som fick sitt första poäng först?
- Ja, gör det.
- TimmrÅ.
- Okej.

Kluven identitet

Undrar egentligen hur mycket det påverkar ett barn/ungdom att ha flera hem att gå till, som vid varannan veckas boende eller föräldrar i olika hem. När det är jobbigt hemma hos en av dem och kraven är höga så kan man alltid fly till det andra hemmet - istället för att möta konflikten och lösa den. Låter inte särskilt optimalt; ungefär som småbarn som spelar föräldrarna mot varandra, "men, pappa sa att jag fiiick".

Samtidigt är det ju bra att ha ett alternativt hem, ifall det blir riktigt illa i ett av hemmen.

Ställningstagande?

Varför hänger det en massa vita tyger från spridda fönster längst med Hornsgatan? Är det en protest? Jag måste nog googla på det.

Jag är tydligen ung

I senaste numret av Lärarnas tidning finns reportaget "Tillbaka till skolan" om "Återvändarna", en resursskola i Eskilstuna. Skolan är till för de elever som har varit frånvarande mycket under (främst) 9:an/sista terminerna i grundskolan. Det står:

"-Det gäller att se mönster tidigare. På låg- och mellanstadiet har lärarna hela överblicken och deras kunskap om elevernas tendenser måste lämnas vidare till lärarna på högstadiet. Det är där det börjar strula när eleverna har olika ämneslärare och scheman."

Så långt håller jag med till fullo. Hur kommer det sig att den infon inte följer med eleven i den fortsatta skolgången? Naturligtvis inte som ett negativt ok, utan för att se vad läraren ska fokusera på och försöka lyfta.

Vidare står det:

"Och allt vänder inte på en natt bara för att man börjar hos Återvändarna. Wanda Ljungquist och Lasse Svärd måste ofta ringa och väcka eleverna och ibland åka och hämta dem i hemmet."

Det är ju lite i stil med vad som hände i "klass 9A" igår, där idrottsläraren erbjuder sig att hämta en av eleverna på morgonen. Jag är helt fascinerad. Kanske föräldrarna kan ta sig i kragen istället? Som lärare skulle jag säkert vilja göra så med varje elev, men det finns ju inte möjlighet. Samtidigt är det så många elever som uttrycker misstro över tidigare lärare; både i reportaget och i 9A så visar eleverna att dessa lärare verkligen bryr sig. Det är ju rent sorgligt att de inte tror att övriga gör det. Jag hoppas innerligt att alla lärare önskar att alla elever lyckas med det de tar sig för (även om jag vet att alla inte gör det).

Vidare står det:

"Lärarna har mycket kontakt med föräldrarna. Flera av dem är unga och ensamstående. De kämpar med att få sina barn till skolan men kan behöva hjälp från Wanda och Lasse för att lyckas med det.
-Så vi är inte bara lärare, utan också som mormor och morfar som står upp när det blåser, säger Wanda."

De är alltså även lärare och föräldrar åt föräldrarna, inte bara eleverna. Och hur ung kan man vara när man har 16-åriga barn? Ungefär i min ålder då. Snälla, jag blir helt beklämd. Borde det kanske finnas någon form av legitimation för föräldraskap...?

Stalker - eller true love

På senare tid har jag undvikit att byta t-bana vid Gullmarsplan. Det hela började i höstas när jag under en helg tog 4:an med sjuåringen och bytte till t-bana vid Gullmars. Någon vecka senare gjorde jag samma sak ensam på en vardag och när jag stod på perrongen och väntade så klev det fram en mörkhyad man. Det såg ut som att han hade en karta i handen, så jag trodde att han skulle fråga efter vägen till något, men när han började prata så såg jag att det var en bok - och att han skulle säga något helt annat.

Mannen: Hello, hej, det är andra gången vi ses här.
Jag: Förlåt?
Mannen: Vi har setts här förut.
Jag: Jaså, jag tror nog inte det, hur menar du då?
Mannen: Jo, vi sågs här för några dagar sedan.
Jag: Eh, nej, det tror jag inte.
Mannen: Jo, då var du här med ett barn.
Jag (med ringande varningsklockor): Jaha, men jag har inte sett dig i alla fall.
Mannen: Jo, då sågs vi också, och nu ses vi igen. Så nu har vi träffats två gånger.
Jag: Nej, för jag har inte sett dig innan.
Mannen: Well, I have seen you. Var kommer du ifrån?
Jag: Stockholm.
Mannen: What, vad då, är du svensk?
Jag: Ja. Var trodde du att jag kom ifrån?
Mannen: Nej, nej, det är bra.
Jag: Nej, verkligen, jag vill gärna höra, vilket land ser det ut som jag kommer ifrån?
Mannen: Well, like middle east.
Jag: Vad då, alltså Iran eller Irak eller så?
Mannen: Yes...
Jag: Okej, bra att veta.
Mannen: Soo, jag tycker du verkar intressant och ville prata med dig.
Jag (ironiskt): Vad tyckte du var intressant med mig då?
Mannen: Du verkar som en intressant person.
Jag (än mer ironisk): På vilket sätt då, hur tänkte du då?
Mannen: Att jag ville prata med dig.
Äntligen kom t-banan (tre minuter på den gröna linjen är alltid det dubbla, vet ni).
Jag: Men jag är inte intresserad, tyvärr. Sorry.
Mannen (aningen desperat): Vad då, intresserad, jag har inte ens sagt något om att vi skulle be together, bara snacka ju...
Jag: Mm, okej, men jag vill inte det heller. Ha det så bra.

Efter detta sa jag till en nära väninna att det kanske bara är en sån kille jag kan få, men hon sa till mig att inte "ta vad jag får", utan att jag ska träffa den jag är värd. Det gäller bara att tänka att jag är värd den allra bästa: oavsett om han är gul, vit eller svart.

Idag blev det att jag tog vägen via Gullmarsplan igen. Denna gång var det en lång man (som jag verkligen skulle gissa kom från "the middle east") som istället klev fram och log stort - och betedde sig som ett klister.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Antingen är Gullmarsplan som en Bermudatriangel för udda karaktärer eller så har jag ett utseende som lyser "tillgänglig" (eller syns det utanpå hur länge sedan det var man har haft sex - ve och fasa!); vad är i så fall värre?

Flashback: När jag var 20 år och gick till tvättstugan blev jag stoppad av en medelålderns Svenssonsnubbe som började snacka med mig på ett övertydligt sätt. När jag svarade honom på klingande svenska tittade han förvånat på mig och sa förbluffad "Är du svensk?!" Jag tänkte att han var full, men det kanske är en allmängiltig uppfattning om mig, att jag ser invandrad ut - utan att jag varit medveten om det under hela mitt liv.

Läraruppdraget

Vad består läraruppdraget av egentligen? Det är det vi ska ha i åtanke. Så sa min lärare i den förra kursen jag läste.

Ju mer jag lär mig om skolan, desto mer inser jag att det finns att lära. Framför allt känns det som att det är svårt att hålla koll på alla regler och lagar som gäller (och snart kommer det nya). Som t ex grundskoleförordningen. Jag hade ingen aning om att det fanns något som heter så, det är ingen som nämnt det hittills inom min lärarutbildning.

Samtidigt känns det lite sorgligt att inte barnen står i centrum, men jag hoppas att det beror på att jag just nu inte har några barn/elever att ställa i centrum. Jag längtar att få komma ut på VFU igen - det borde vara oerhört mycket mer VFU inom lärarutbildningen - och verkligen få vara med barnen och delta i deras vardag.

Än finns det hopp

Igår kväll gick jag ned till grannen under oss för att fråga ifall de kunde sätta upp något att skrämma iväg den hackande hackspetten med. Det visade sig att de inte hade hört fågelkraken, så det är alltså grannarna på andra sidan som är mest störda.

Jag och sjuåringen blev direkt inbjudna till grannen. Kunde inte tacka nej, de vill så gärna att min sjuåring umgås med deras tvååring. Tydligen använder de sjuåringen som välartat referensexemplar för tvååringen. Jag skållade tungan på det heta teet de bjöd på (det kändes lite som att vara på besök hos min farmor), men de är vänliga och vill oss väl.

Vi pratade om studier; mamman i den familjen var också ensamstående med en dotter och studerade tidigare. "Tills för sex år sedan, då jag dök upp", sa pappan i familjen, och fortsatte med: "Så det händer när du har studerat färdigt, då dyker någon upp för dig med".

Det känns tryggt.

April, april

Enligt en intervju på radio Sthlm i morse så ska SL nu, samtidigt som de rustar upp t-banelinjen till Farsta, bygga ett spår för längdfärdsskridskor och längskidåkning längst med t-banespåret. Verkligen udda, tänkte jag, men häftigt. Jag lyssnade intresserat. När de sedan sa att SL-kortet skulle höjas till 900:- började jag ana oråd.

Enligt City ska regeringen införa en skatt på sms, så taxan lär höjas. Vad tusan, tänkte jag. Det stod också att de skulle införa portoavgift på mail. Hur tusan skulle det gå till, tänkte jag. Det stod även att det skulle kosta extra att skicka bilagor. Först då klickade det.

Enligt min klasskamrat så stod det däremot i DN att det skulle byggas en skidbacke inomhus vid Hammarbybacken. Vad bra, tänkte hon och hennes hubbe. Tills det klickade även hos dem.

Enligt föreläsaren idag på Lärarhögskolan (åh, förlåt, jag menar universitetet) stod det idag att läsa i DN att regeringen vill avratificera Barnkonventionen. Konstigt, verkar rätt omöjligt, tänkte jag.

Verklighetsuppfattning

Jag brukar försöka undvika sånt, men jag tittade lite på American Idol igår. Jag höll på att krevera. Ibland var jag tvungen att byta kanal för att det var så pinsamt. Snälla människor, vilken uppfattning har ni om er själva? Det bästa är när den som sjunger säger: "De har sagt till mig att jag sjunger bra" och "juryn" säger: "Vem? Vem har sagt det till dig?" Deltagaren: "mina föräldrar, de i kören i kyrkan, mina kompisar". Men snällaaa! Get a second opinion, tänker jag bara.

Det här var nog det bästa (läs: pinsamt, outhärdligt, självutlämnande, men sanslöst roligt) jag har sett på länge: är det Idol i Spanien? Det bästa är när hon kommer till refrängen och det står "tulibu dibu douchoo" och minen på tjejen i juryn är obetalbar.

Våga stå fast

En mamma med sina två söner (ca 2½ och 4½ år gamla) sitter på tunnelbanan mellan T-centralen och Slussen. Pojkarna har fått en töjbar plastgubbe vardera och leker med dem. Den äldre pojken vill byta gubbe med den yngre och försöker ta den ur handen på den yngre, som börjar gnälla klagande, varpå mamman säger:
- Nej, nu har ni bytt, du ville ju byta. Du vet, man brukar säga: bytt är bytt, kommer aldrig mer igen.
Den äldre pojken lutar sig tillbaka med en besviken min, men fortsätter leka med sin gubbe, vilket även den yngre gör. När vi närmar oss Slussen försöker den äldre pojken byta igen och samma scenario upprepas, med skillnaden att mamman nu säger:
- Ja, men, ja, ja, ska ni byta då, okej, här då.
Så sliter hon gubben ur handen på den yngre pojken och ger den till den äldre, tar emot den äldre pojkens gubbe och ger den till den yngre pojken och säger lätt irriterad:
- Det här är din gubbe nu. Det var ju din gubbe, så det är din nu.
Det tystar effektivt den yngre pojkens gnäll och han ser rätt oförstående ut, men finner sig i situationen.

Snacka om att ge skilda budskap.