Smärtans ansikte

Arbetet stannade av när Kallur skulle springa idag och jag tittade på finalen tillsammans med chefen. Jag led med Kallur när hon kraschade. Det finns nog inga ord att beskriva hur tragiskt jag tycker att det är. Som hon har kämpat. Jag tyckte att de från TV väl kunde ha låtit henne gå utan att dissekera loppet i intervjuer när hon knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Ingen behövde se henne genomlida det.