Invänjning

Vi har invänjning av ettåringar på förskolan. Jag fascineras av hela proceduren lika mycket som när Nioåringen vandes in på förskolan. Jag tänker, precis som då, att de (vi) som väljer att lämna barn på förskolan egentligen aldrig kan försvara att vi inte vill lämna bort barn till t ex våra ex. Förutsatt att exet kan ta hand om barn på ett ansvarsfullt sätt. Att lämna barn på förskolan är ju att lämna dem till - i princip - totala främlingar. De flesta barn gråter och saknar vid något tillfälle, vissa mer, vissa mindre, än andra, men alla vänjer sig sedan och bygger upp förtroende och tillit. Det måste ju vara precis detsamma som att lämna sitt barn till ett ex barnet knappt varit med, eller ett barnhem eller dylikt. Jag minns att jag tänkte så när Nioåringen var ett år och Pappan krävde att ha henne. Jag tänkte dock att det väl inte kunde vara sunt att ha två "inväjningar" på samma gång: både på förskolan och hos Pappan, men han såg bara sina rättigheter. (Tänk vad jag lät min stackars dotter genomlida. Tur att hon har överlevt.)

Nu kämpar Nioåringen med en annan form av invänjning: den att ha en ensamstående mamma som jobbar heltid. Det är surt att inte kunna vara ledig som de senaste åren. Samtidigt känner jag själv att jag är så ofantligt tacksam över att jag slet mig igenom en utbildning under just den här tiden i Nioåringens liv. Vilken relation hade jag haft till min dotter idag om jag hade jobbat heltid de senaste fem åren? Jag ser på några av de minsta barnen på förskolan som kommer när vi öppnar i ottan och går när vi stänger på sena eftermiddagen och jag lider med dem - och jag minns hur det var under Nioåringen första år. Mina kollegor beklagar sig över barnens långa dagar. Ofattbart nog så vet jag ju att dessa barn inte har ensamstående föräldrar, eller föräldrar som ens behöver ha sina barn i förskolan på heltid.

Min egen "invänjning" börjar lida mot sitt slut, även om jag vet att jag har fått en mjukstart. Det lär bli tuffare till hösten, med mer ansvar och fler potentiella konfliktsituationer att bemöta. Som det är nu så har jag mest tassat runt, för att inte trampa på tår som traskar i invanda mönster samt för att lära mig rutiner och regler - och hur jag själv vill eller inte vill tillämpa dessa.