Fångad i flykten

På min väg hem som packåsna för en stund sedan så passerade jag en mörkhyad kvinna som stod i gathörnet till min gata. När jag nästan passerat ropade hon till mig och vi började prata. Det visar sig att hon är min balkonggranne (inte i samma portuppgång). Jag kände inte igen henne, men vi har hälsat flera gånger. Hon frågade ifall jag tyckte att hennes pojkar störde. Jag vet att hon har två tonårssöner och jag vet att de för ljud. Jag har haft mina duster med dem, men de har blivit bättre och jag har blivit mer tolerant, så det brukar fungera. Den gång när det var som värst så gick jag över och pratade med ena grabben dagen efter. Det har tydligen inte grannarna under dem gjort; de har polisanmält dem och nu funderar de på att flytta. Känns onödigt, tycker jag. Man måste kunna kommunicera och acceptera varandras olikheter. Handlar om ett givande och tagande. Som i alla sorters förhållanden. Särskilt när vi bor i ett så lyhört hus som vi gör. Killarna är 16 och 19 år gamla. Tro mig, jag har förståelse.