Rapport från verkligheten

Många är de lärare som säger till oss studenter att vi har valt en jobbig framtid. Mestadels är dessa lärare något äldre - och tröttare - och jag brukar tänka att jag arbetar inte riktigt på samma sätt som dem, så vi kanske ser på saken (läraryrket och, främst, eleverna) på olika sätt. Däremot har jag tillräckligt mycket livserfarenhet för att kunna se att de till viss del har rätt och jag har förstått att jag ser på många situationer inom skolan på ett annat sätt än t ex flera 21-åriga studenter gör - och jag kan undra ifall jag kommer att orka.

Kommer jag att orka med sjuåringar som är så kaxiga att de inte vet hur man visar respekt mot - glöm äldre personer, utan tänk allmänt - människor? Kommer jag att klara att alltid vara en auktoritet i min ledarroll, utan att bli auktoritär? Kommer jag att klara av att hålla alla dessa olika trådar i huvudet utan att trassla ihop dem; lektionsupplägg, mål med elevernas arbete, bedömning av varje enskild elev, föräldrarnas förväntningar och minst tjugo andra teoretiska och praktiska detaljer samtidigt som eleverna kommer med kontinuerliga frågor?

Det är då, mitt under min vfu (verksamhetsförlagda utbildning = praktik) som jag inser att det är just vfu vi behöver mer av. Alla vi studenter. Vill vi ha lärare som kan interagera med eleverna eller vill vi ha lärare som är teoretiker? 80/20, tycker jag.

Jag ryter väldigt sällan på eleverna. Det håller jag mig in i det längsta för att göra. Jag kan skärpa tonläget, men inte ryta till, och då lyssnar de för det mesta. Den här (min sista) vfu-period har jag dock fått ryta till två gånger och det har gick en effekt som ett piskrapp. Eleverna stelnade och satte sig som små änglar (om än för några sekunder), vilket visar mig att jag inte hade fått den effekten ifall jag gjort samma sak flera gånger innan. Det ungarna vänjer sig vid, det ger ingen effekt till slut. Vilket får mig att fundera över många saker; läroböcker, läxor...