En av lärarna som intervjuas menar att hon lärt sig att det hjälper att ignorera dåligt beteende och fokusera på det som elever gör som är bra. När någon elev uppför sig illa så ska inte det påpekas alltför högt, utan det är bättre att rikta ljuset mot de som beter sig bra - då kommer även den som beter sig illa att vilja sträva efter att få beröm. Jag har sett det här utövas i skolans vardag och det verkar fungera. Rimligtvis borde det fungera. Det är dock väldigt frustrerande när det inte fungerar. Och det ligger ett Skinner-skimmer över det hela: när barnen väl är "drillade" i att stå/sitta som tysta ljus, då får de beröm: belöning för sitt agerande. Samtidigt: det är väl så vi gör som föräldrar också? Och hur ska annars verksamheten/undervisningen i skolan kunna äga rum: om inte barnen ens kan höra lärarens instruktioner vilken nytta gör då läraren? Jag är rätt säker på att barn är i behov av rutiner, de behöver veta vad som gäller; hittar man som lärare en metod som leder till ett bra resultat så bör man hålla fast vid den. Är man konsekvent borde det ge resultat. Bra resultat. Helst barn som kan tänka självständigt - och kan vara någorlunda tysta emellanåt. Då finns det mycket mer utrymme för deras kreativitet att spira.
Jag tänker mig att min sjuåringen är en av de "förhandlingsbarn" som Dion Sommer skriver om i sin bok (som vi läst i Lärarutbildningen), och som beskrivs i artikeln. Jag var nog också i mångt och mycket ett "förhandlingsbarn": barn som blir tagna på allvar, blir hörda och delaktiga i beslut i familjen och har föräldrar som resonerar med dem. Sommer menar att barn som är uppfostrade i förhandlingsfamiljer kan komma att kräva en relation med sin lärare. Dessa barn förväntar sig att bli behandlade som individer och bli lyssnade på, de förväntar sig delaktighet. Vilket jag kan tycka är bra. Fast svårt att genomföra. Eller som min förra lärare (som varit lärare och forskare länge) på högskolan berättade: när hennes barn började skolan så kom de efter ett tag besvikna hem och sa "mamma, det är ingen som ställer frågor och pratar med oss på det sätt som du gör". Detsamma har sjuåringen uttryckt här hemma. Så barnen (lärarens och mitt) tappar det sätt som de har formats: att ifrågasätta saker och självständigt fundera över saker - för att istället anpassa sig till den stora massan.
"Det är svårt att inte provoceras av ett dåligt beteende och så lätt att trilla tillbaka till att bara komma med tillsägelser. Att vara lärare idag är komplicerat. Förutom att pressen hårdnar när det gäller kunskapskontroller och jämförelser mellan elever och skolor har de administrativa uppgifterna bara blivit fler och fler. Och samtidigt ökar elevernas förväntningar på uppmärksamhet och delaktighet."
"- Demokrati tar tid och tid är en bristvara, säger Lars Håkansson. Idag har jag fler elever som jag behöver ägna mer tid åt och det är klart att det, och att jag har fler arbetsuppgifter, går ut över min undervisning. Förr var jag mycket mer kreativ än jag hinner vara idag."
Jag riktigt känner hur min kreativitet rinner ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar