När Sally mötte Harry

Jag har inte följt med i hela Twilight-hysterin. Jag minns att min kompis Smilla gav mig första boken att läsa för några år sedan, men jag gjorde det aldrig, utan återlämnade den oläst. (Precis som jag aldrig hängde på the Potter Hype, and probably never will).

Så rullade "Twilight" på TV häromdagen. Jag spelade in den - och nu har jag sett den fyra gånger. Den är helt underbar. Eller nej. Det är något lockande över den, något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag får den där magkänslan som jag hade under de sena tonåren, det där romantiska skimret, vemodet, naiviteten, känslan av odödlighet. Jag inser att jag har saknat den känslan. Varför utsätter jag mig inte för den känslan längre? Är det för att det är jobbigt att utsättas för de känslorna när det aldrig blir något mer av det; jag har ingen partner som jag kan slösa mina känslor på. Antagligen. Nu ska jag läsa boken också i alla fall.

Hallåan på TV sa att "Twilight" från början i Sverige kanske skulle ha hetat "När Bella mötte Edward". Tur att det inte blev så då.

Nu har jag sett "New moon" och "The Eclipse" också. Fast de var inte alls lika bra. Är Robert Pattinson snygg? Nae, han är typ fulsnygg. Han har drag av Elvis Presley på något sätt.