Rojalist? Njaa...

Vid frukosten säger Nioåringen:
- Jag vet att det är kungens födelsedag idag, men hur gammal blir han? Jag frågade min fröken igår, men hon visste inte, så jag frågade Kattis på Fritids, men hon visste inte heller.
- Mjaaa, jag vet att han fyllde 60 för något år sedan, så jag skulle tro att han fyller kanske 63, men vi kan ta reda på det. Hämta den där boken du fick av morfar, "Barnens stora lexikon".
Vilket hon gör.
- K, k, ku, ku, nej, jag hittar inget om kungen.
- Kanske står det på hans namn.
- Carl Gustaf?
- Ja, titta på Carl.
- Ja, här står det! Han är född 1946.
- 64 år. Jag var nära alltså.

Under lunchen på förskolan frågar en 5-årig pojke min kollega varför det är så mycket flaggor på bussarna idag.
- Ja, det är för att det är Valborg, när man tänder elden.
Pojken ser förbryllad ut. Jag ska precis öppna munnen, men min andra kollega hinner före och säger något barskt:
- Nej, det är för att kungen fyller år!
- Ja, javisst ja, just det! Flaggorna är för att kungen fyller år. Du vet vi har en kung här i Sverige och han fyller år idag.
Pojken ser fundersam ut.

Då vänder sig en 6-årig flicka till mig och säger:
- Vet du vad, Pinga, att kungen, han har en dotter och hon är prinsessa och när jag träffar henne då får jag inte säga "Hej, prinsessa" till henne, utan jag ska säga "Hej, ers höghet" till henne.
- Ja, det kan man säga. Fast det går nog också bra att säga "prinsessa", det är nog hennes namn, Viktoria, som man inte ska säga.
- Nehej, så är det inte, för det har Ulla (flickans resursperson) berättat för mig, och då är det så.
- Jaha, fast jag har sett på TV att de tilltalar kungen och prinsessan så, då säger de just "prinsessan".
- Men det är på TV det, och inte om man träffar henne.
- Ja, så kan det vara.
Jag låter henne få känna trygghet i det hon lärt sig. Även om hon lärde sig det av en mycket bitter kvinna.

Fullt utvecklad

Inom kort är det dags för mig att hålla i de första utvecklingssamtalen - eller kvartsamtal som min kollega kallar dem - på förskolan där jag jobbar, men häromdagen var det dags för Nioåringens utvecklingssamtal i hennes skola, med hennes lärare. När jag lyssnar på Nioåringens lärare inser jag att hon låter på pricken som den lärare jag följde under tre år av mina lärarstudier. De talar på samma sätt, de uttrycker sig med samma ord. De är också lika blonda och lika svenska. Jag funderar över om jag någonsin skulle kunna bli som dem och jag tvivlar på det.

Nioåringen undrar vilken nivå av LUS som kommer efter 18 och vi pratar om att det inte går att komma så mycket högre. Nästa stegökning i läsandet (och skrivandet) sker med mognadsprocessen som kommer med åldern och de stegen brukar komma när man går på högstadiet. Nioåringens lärare säger att hon inte tvivlar på att Nioåringen redan idag, i årskurs 2, med lätthet skulle kunna göra de nationella proven för både årskurs 3 och 5 utan problem, och jag håller med. Så hur kan vi då gå vidare?

Prime time

Tittar på "Så ska det låta" på SVT. Där väljer de att spela Frank Zappas "Bobby Brown", vilket är en av Pingus favoritlåtar. Texten är dock rätt udda - och i mina öron inte lämplig i ett familjeprogram. Programledaren påpekar också att om man vill ha texten på svenska, så får man ta reda på det själv, för det passar inte i ett familjeprogram. Ööhh, undrar om programmets tittare är endast pensionärer som inte kan engelska...?

Bidar min tid

Slötittar en stund på Bostad Sthlm. Om ungefär ett år ska det bli storrenovering här ute i förorten och hyran lär stiga med 2000-3000 kronor. Inser att jag skulle kunna få en lägenhet för samma hyra mitt inne i city. Vill jag det? Ja, när Nioåringen går i högstadiet kanske. Nu pratar grannarna om att vi inte kommer tillåtas byta inom hyresvärden efter renoveringen, utan börja om med vår kötid. Vad är det för trams. Om några dagar är det infomöte, då hoppas jag få klarhet.

Gnagande samvete

Hemma med Nioåringen. Plötsligt måste jag anmäla vab till Försäkringskassan. Det var länge sedan. En hel dag utan jobb. Jag känner för mina kollegor när jag unnar mig några timmar läsandes bloggar. Vilken lyx. Fast jag ska förstås också hinna ikapp med saker här hemma; tvätt, städning, sortering och annat. Tänk att slippa det på helgen sedan.

Fler och färre

Läst i Lärarnas tidning nr 7/10:

"Barngrupperna i fritidshemmen fortsätter att öka. Jämfört med hösten 2008 är det nu två barn mer per grupp, enligt Skolverket. Aldrig tidigare har grupperna varit så stora som nu, trots Skolverkets upprepade påpekanden om brister i verksamheten och dålig måluppfyllelse. Hösten 2009 gick det i genomsnitt 36,7 barn i varje grupp. Året innan var antalet 34,9 barn. Personaltätheten på fritidshemmen fortsätter att minska. Varje årsarbetare ansvarar idag för 20,9 barn jämfört med 20,5 hösten 2008. Under perioden 1990 till 2000 fördubblades antalet barn från 8,3 till 17,5 per årsarbetare."

21 barn per anställd?!? Det är ju makabert. Inom förskolan vill de minska barngrupperna och vi har ju inte ens 5 barn per anställd! Visst, på fritids är barnen mer självständiga, men ändå...hallååå!

Emellanåt klagar Nioåringen på att det är skrikigt och jobbigt på Fritids. Jag vet att det är över 100 barn på hennes Fritids. Själv minns jag mitt Fritids som harmoniskt, med mycket personal per barn, och lokalerna var inte ens hälften så stora som på Nioåringens fritids. Så låg de inte heller i skolan, utan var fristående.

Då, som nu

"Att jordklotet krymper kommer aldrig att chockera lika mycket igen. Vi lever nu i en värld där vi förväntar oss ett nytt genombrott varje dag. Till och med tanken på nya uppfinningar har blivit banal."

Mark Kurlansky, boken 1968

Mötesplats

Större delen av lördagen spenderades i Farsta centrum. Det är inte ofta jag åker dit, men när jag gör det så lyckas jag alltid träffa rätt många jag känner. Igår var det min mamma med väninna, en väninna med dotter, samt två kvinnor som var mina dagisfröknar när jag var liten. Jag kände igen dem och dem mig. Den ena frågade om jag mindes när jag blev kvarglömd på dagisgården. Oh, ja, det är ett av mina starkaste minnen från min barndom. Jag var 5-6 år och jag satt i sandlådan belägen i ett avskilt hörn av gården. Personalen såg mig inte, låste och gick hem. Jag minns känslan av övergivenhet och tystnad. Det började bli mörkt och det var lite kallt. Sedan kom min mamma och hittade mig. Mer minns inte jag. Nu berättade mina dagisfröknar att de som jobbat hade precis kommit strax efter min mamma, då de insett sitt misstag och vänt om. Min mamma hade skällt ut personalen efter noter (vilket min mamma inte hade ett minne av idag). De två kvinnorna berättade att det var deras första jobb, att jobba på den förskola där jag gick, men de jobbade fortfarande inom förskolan.

Precis som mina kollegor, inser jag. Det är inom förskolan alla dessa 40-talister kommer lämna stora hål efter sig.

FYI: det är för att aldrig glömma ett barn någonstans som jag numera räknar dem alla många, många gånger om dagen.

En aningen prekär situation

Min pappa skrattar en aning förläget och säger:
- Jag sa precis till frugan att det är ju fördömt. Du har så otroligt lång framförhållning och du frågar ju bara kanske en gång i kvartalet om Nioåringen kan sova över här, och ändå är det just de dagarna du frågar om, som jag är upptagen med annat.
- Ja, tänka sig...och senast som Nioåringen skulle sova hos er så blev hon sjuk och fick stanna hemma...

Morfar och närmaste väninnan bor rätt långt från oss nu, mormor är inte att lita på vid övernattning på vardagar och hos Pappan sover Nioåringen max ett par nätter i halvåret.

Min mamma berättar att hon har pratat med Pingus fru om hur separationen går och frun berättade att det ser ut som att hon kanske får ta barnen även i veckorna, så att Pingu får bli bara varannan-helg-pappa, fast hon vill det egentligen inte. Nu har hon ju vant sig vid att vara barnfri varannan vecka och det vill hon helst förbli. Jag säger omedelbart:
- Ja, vem skulle inte vilja vara det.
- Vad då?
- Barnfri varannan vecka.
- Ja, så kanske det är.

Själv minns hon inte, men jag vet att hon också ville det när jag var liten. Samtidigt vet jag inte om jag skulle orka att vara utan Nioåringen 50% av tiden. 10% av tiden skulle dock vara trevligt att göra något på egen hand.

Urval eller inval

På jobbet på förskolan säger kollegorna ibland att jag är lång. Jag tycker att det låter konstigt, jag är ju bara 1,70, men när vi har personalmöte och står samlade i samma rum så inser jag att jag är nästan ett huvud längre än de andra, inklusive chefen. Är det dock inte så att man "krymper" med åldern? Nästan alla mina kollegor är ju nära pensionsåldern.

Under mötet pratar vi om de barn som är stökiga, som inte har ro att lyssna till en bok, som springer omkring mycket och som pratar/skriker väldigt högt. Det är mest pojkar, men lika ofta svenskar som barn till invandrade föräldrar (anser jag, och jag har ju mött dem även i grundskolevärlden). Plötsligt berättar en kollega att det är väldigt stor skillnad på södra Stockholm och norra Stockholm vad det gäller ansökningar om utredning av barn för att få resurspersonal. Läs: utredningar för att försöka finna ut om barnen "lider av" någon diagnos. I norrort är det väldigt få ansökningar och i söderort ökar antalet ansökningar varje år. Siffrorna är bisarra. I söderort är ansökningarna nästan uppe i tusentalet, i norrort är det knappa tiotalet. Antingen mörkar eller vägrar föräldrarna i norrort eller så är det en extremt mycket värre situation i söderort. Ja, eller så bor det också mycket fler människor i söderort.

Då berättar en annan kollega att det ju är något fel med människorna i söderort.
- Hur menar du då?
- Ja, de flesta invandrare gifter sig ju inom familjen, och skaffar barn.
- Jaha...?
- Och i söderort bor det många invandrare.
- Jaha, så du menar att det barnen egentligen lider av är inavel...?
- Ja, jag läste det någonstans.
- Oj.
- Ja, titta på Abel. Hans morfar, mormor, farfar och farmor är släkt. När det är samma blod hela vägen så nära, då blir det liksom inte rätt mot barnet.
- Nej, det förstår jag.
- Det behövs friskt blod.
- Jo, jag vet, men det låter ju helt absurt att det skulle vara anledningen till att skolvärlden ser ut som den gör idag.
- Ja, men du hör ju själv när de berättar: de har gift sig med sin kusin eller farbror eller dylikt.
- Jo, men ändå...jag trodde nog faktiskt inte att de menade exakt så. Ibland kallar de ju även ingift släkt för farbror.
- Ja, men du vet, när jag var ung och vi hade två kusiner som gifte sig i släkten då blev det ramaskri.
- Mmm...

Så hur ligger det då till med de svenska barn som behöver resurs...? Nä, det ligger nog något annat bakom det här, gott folk. Som Bo Malmberg säger när han intervjuas i Lärarnas tidning nr 6/10: "Det är absolut inte för sent att ta tag i problemen. Man måste återigen börja se på skolan som ett samhällsuppdrag och inte bara som en fråga om föräldrars valmöjligheter."

Det är ju SÅ det är. Så klart.

Läst i SvD:

"Kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män på avvägar och eggar till utomäktenskapligt sex i samhället, vilket leder till fler jordbävningar."

Ayatollah Hojatoleslam Kazem Sedighi förmanar det iranska folket

Just one of those days

Väcktes av klockan 04.54. Väckte Nioåringen 20 minuter senare. Vi hann preciiis till jobbet för att öppna förskolan för första barnet på morgonen. Spisen trasig! Köksan kunde inte laga gröt till frukost, men vi fick i oss något tillslut. Sedan ut snabbt, för vi skulle passa andra avdelningens barn också då personalen hade möte. Nåja, så snabbt det nu kan gå att klä på ett gäng knoddar sina tre lager med kläder. Några timmar i snöslaskigt regn och kyla (även om jag inte frös för jag hade också tre lager kläder). Ägnade förmiddagen åt att hindra tre barn som var besatta av att ha allt - just den där specifika saken - som alla ANDRA barn hade och höll på med just precis då. Efter lunchen hastade jag vidare till mitt förra jobb, kontorsjobbet, för att jobba några timmar. Jag var tvungen att stanna upp och göra efterforskningar på var och varannan faktura som jag skulle registrera - då någon annan inte hade gjort sitt jobb - vilket var aningen frustrerande. Sedan tillbaka till förskolan för personalmöte. Jag och ett gäng kvinnor, en fem år äldre än mig och resten 20-25 år äldre än mig. Vi berörde många intressanta ämnen, men allt var sånt jag tog för självklart: genustänk, läs och prata mycket och tidigt för barnen med mera. Jag kände dock inte för att hålla miniföreläsningar om det, fastän jag märkte att min chef gärna ville det. Inser att det blir svårt att få in något nytänk bland mina kollegor - hur trevligt vi än har tillsammans. Det blir nog till att köra mitt eget race istället. Hämtade sedan Nioåringen hos hennes kompis strax efter sju på kvällen. Öppnade ytterdörren och inser att katten har kissat i hallen, på posten. Viktiga bankbesked gick inte att rädda. Tjafs med Nioåringen om TV-tittande och hårborstande. Och så pms som grädde på moset.

Fram till sjutiden ikväll var dock dagen helt okej. Kanske snarare en helt vanlig dag, eftersom de ofta verkar se ut så här.

Det man inte vet mår man inte dåligt av

Ser på "Dating in the dark" på TV, där tre män och tre kvinnor går på dejt i ett mörkt rum. Först efter några dejter så får de se varandra i ljuset. Jag ser på programmet för att en avlägsen bekant är med. Misstänker att han är en aning mediakåt, då han har varit med i andra program också. För man får ju knappast bra betalt för att vara med på det där.

I vilket fall. När den vackra blonda tjejen ser den avlägsne bekante i ljuset så blir hon tveksam. Hon säger något i stil med:
- Jag är inte alldeles säker på att han är helt svensk, det finns något annat där också.
Jag blir en aning ställd och inser först då att bortsett från den bekante så ser de två övriga männen, samt de tre tjejerna, väldigt svenska ut.

Regression

Nu har jag jobbat i tre veckor. Det är enormt givande och fullt av glädje nästan hela tiden. Jag trivs och är glad att jag fick det här jobbet.

Jag har dock inte läst ett enda dokument, en enda sida av en vetenskaplig text eller dylikt och inte talat ett ord engelska. Jag känner att hjärnan inte bara stagnerar, utan skrumpnar ihop och aktiviteten dras ned till någon form av grottmänniskostadie.

Ett tips till SF

Ser filmen "Klara" på bio med Nioåringen. I filmen talar de svenska, och det är inte någon text. Dessutom är ljudet ganska lågt. Det är effektivt. Allt prasslande upphör direkt under inledningssekvensen. När första scenen börjar och Kjell Bergqvist pratar så är det dödstyst i salongen, för alla vill höra vad som sägs. Istället för alla effekter med THX och annat, så kanske de alltid borde sänka ljudet en aning på bion, då skulle kanske upplevelsen bli så mycket bättre.

Parvlar

På McDonalds intill Gallerian med Nioåringen. Lördag eftermiddag. Vid bordet intill sitter det en mamma i min ålder med vad det verkar tvillingar i 1-2-års åldern, en flicka och en pojke, samt en 16-årig tjej som kanske också är hennes dotter.

Ingen av småbarnen vill äta sin mat. Pojken gnäller mest. Efter flera misslyckade försök går mamman för att byta blöjan på pojken.

16-åringen sitter kvar med lilltjejen. Hon försöker få henne att äta, men det går inte. Så öppnar hon leksaken i Happy Meal-kartongen. Det är en röd drake. Instinktivt börjar hon leka med den inför lilltjejen. Snart låtsas hon att draken tar maten, då vill lilltjejen direkt äta upp den. Draken ska minsann inte få den.

Mamman återvänder och 16-åringen säger:
- Jag lekte med draken och då gick maten ned direkt. Kolla, ingenting kvar.
- Jaha du, vad bra, då är det det som gäller här också. Ät mat, så får du leksak.
Så de kör samma spel med lillkillen och, vips, så är all mat i magen.

Vilket får mig att tänka på detta:
"Ägandeförhållande enligt parvlar
1. Om jag tycker om den, är den min.
2. Om den är i min hand, är den min.
3. Om den ser ut som min, är den min.
4. Om jag hade den för en stund sedan, är den min.
5. Om den är min, får den aldrig se ut att vara din på något sätt.
6. Om jag bygger något så är alla bitarna mina.
7. Om jag såg den först, är den min.
8. Om jag kan ta den från dig, så är den min.
9. Om du leker med något och lägger det ifrån dig, blir det automatiskt mitt.
10. Om den är trasig, är den din."

Låt mig aldrig bli sån

Min mamma sitter vid mitt köksbord och pratar med mig, medan jag diskar. Mitt i samtalet stannar hon upp och säger med syrlig ton:
- Jaha ja, du diskar på det där nya sättet.
- Hur då, menar du?
- Utan att ha kranen rinnande hela tiden.
- Ja, det är ju onödigt, jag sköljer när jag har diskat klart allt...
- Ja, jag har sett att det är fler som gör så.
- Jag trodde nog att alla gjorde så.
- Nej, de flesta gör nog så att de sköljer direkt när de står där och diskar.
- Jaså?

Vi pratar vidare och jag tänker på saken. Jag har aldrig funderat över det hela. De flesta jag känner har diskmaskin. När jag tänker på saken så inser jag dock att de som diskar hos mig, diskar nog på samma sätt som min mamma. Vilket slöseri med vatten.

Vid ett annat tillfälle är min pappa på besök. Dagen innan har jag testat att beställa hem mat för första gången. Då menar jag inte färdiglagad mat som pizza, utan mat som jag handlat från en livsmedelsbutik. Jag har ingen bil och det är svårt för mig att storhandla - och tungt att bära. Det här var rätt smidigt, men jag måste utvärdera om det var värt det. En hel bal toapapper hem till dörren gör det nog värt det i alla fall. Nioåringen berättar för min pappa om det hela, och visar inköpslistan. Han ser skeptisk ut och säger syrligt:
- Jaha ja. Det här kanske inte var de bästa sakerna att köpa.
- Nja, fast jag tror att det blir bra, det är inte världens finaste märken, men det verkade som bra produkter.
- Ja, det här toapappret t ex, det är ju inget bra märke, det funkar ju inte.
- Nehej, men det blir nog bra.

Jag ska liksom inte göra origami av pappret.

Kan mina päron aldrig utgå från en positiv inställning?

Platsannons

Fonus söker likbilsförare, hälsar min mamma. Spread the word. Naaah...

Hur ska detta sluta...?

Öppnade förskolan idag. I ottan. Planen var att väcka Nioåringen med färdig frukost innan jag gick och sedan skulle hon klara sig hemma själv i lite mer än en timme - med flera samtal från mig - och därefter skulle hennes klasskompis hämta henne innan skolan.

La mig sent igår. Sov väldigt dåligt och vaknade en gång i timmen och tittade på klockan, orolig att jag skulle försova mig. Klockan 03 ropade Nioåringen. Hon drömde en mardröm. Olyckligtvis. Detta höll oss vakna till 04. Drömmen handlade om en hemsk händelse som utspelade sig här hemma (Nioåringen och hennes klasskompis gömde sig för ett själlöst monster). Olyckligtvis. Det gjorde att Nioåringen inte vågade vara ensam hemma, utan ville följa med mig till jobbet. I ottan. Strax före 05 gick jag upp. Vid klockan sex på morgonen klev vi ut på gården. Sedan har dagen löpt på rätt bra.

Nu är jag inne i andra andningen, men vet att jag måste gå och lägga mig. Nioåringen vägrar att vara ensam hemma någonsin igen. Får se om det går att bygga upp hennes trygghetskänsla igen. Det känns inte hållbart att ha Nioåringen med mig på jobbet flera timmar i veckan, då hon inte vill vara så sent på Fritids heller - hur mycket välvilja mina kollegor än visar...

Bortom curlinggenerationen

Går på Föräldrarådsmöte i Nioåringens skola. Det är fler än någonsin som kommer på mötet. Av de sexton personer som samlats är alla svenskar, utom en. Detta slår mig först när svenskarna omkring mig börjar beklaga sig. För jag inser att det är då svenskar går på möten, när vi har något att klaga på. Den icke-svenska mamman går alltid på dessa möten, för att hålla sig informerad.

Vilka representerar då Nioåringens klass? Jo, jag och ytterligare en ensamstående mamma. Övriga föräldrar ville inte. Lite kasst, kan jag tycka.

Under mötet diskuterar vi hur Fritidspersonalen ska bemöta barnen när de berättar om något de sett på internet (läs: youtube) som knappast var menat för barns ögon, såsom sexuella situationer eller våldsmma dito. Utöver det pratar vi om barnens mobilanvändande, och att mobilerna ofta används för taskiga sms eller mobbning av annan sort. Dessutom är inte skolans personal ansvarig för om mobilerna försvinner eller går sönder.

En förälder frågar då var föräldrarna har tagit vägen, varför finns det ingen som vägleder barnen och ser över deras beteenden? Rektorn svarar rappt och trött:
- Jaa, du, det verkar som att föräldrarna idag har förlorat sin föräldraroll. Det är viktigare att vara kompis med barnen, och spela TV-spel med dem eller köpa en dyr mobil till dem.

Dagen efter mötet lyssnar jag till en pappa som i korridoren skäller ut en lärare och säger att han ska stämma skolan, då hans son har blivit sparkad av en annan elev och genom den handlingen spräcktes skärmen på sonens sprillans nya mobiltelefon (det ser ut som en Iphone). Hur tänker han att det har med skolan att göra, tänker jag. Det är väl i så fall pojken som sparkade som ska stämmas, om någon.

Ignorance is bliss

Tänkte att jag skulle kolla på nyheterna ikväll. Eftersom jag har levt några dagar utan minsta hint om vad som händer i världen runt omkring mig, så kändes det som att jag behövde lite koll. Idag kunde jag i a f konversera om vädret, då jag igår läste på text-TV att det verkade som att det skulle bli snö (!) imorgon.

Genom nyheterna på TV ikväll lärde jag mig att:
en vulkan sprutar ut sitt innanmäte på Island och väldigt många människor är strandsatta för att flygtrafiken står stilla i många länder.
det varit (ännu) en jordbävning i Kina och många hundra döda är resultatet.
Stockholm ska love-bombas inför det kungliga bröllopet.
några ungdomar står inför rätta för att de medverkat i filmer där de utövat djurplågeri och dödat kaniner som de bl a eldat upp levande.
stressade mammor ger överviktiga barn.

Känns som att jag hellre fortsätter leva i min lilla skål och slipper ta in allt som händer i världen. Fast då lär jag ju inte heller veta vad jag släpper ut Nioåringen i.

Getting medieval

På tal om hästar. Tar med mig Nioåringen och går till Kungsan för att kolla Medeltidssaker. Hittar många fina smycken - och träffar en vacker häst.

On my high horse

Nu har jag sett vårens nyheter i fem olika skobutiker/skokedjor och ALLA hyllor verkar domineras av skor som ser ut som att de hör hemma på en strippklubb eller på horor som vandrar på Amsterdams gator. Är det 50-åriga snubbar som har format vårens skomode? Det här är den mildaste variant jag har sett:
Gick Kungsgatan fram idag och såg nog de värsta exemplaren hittills, med dragkedjor och andra udda utformanden på skorna. Ändå ser de alla hyfsat lika ut: svarta, med någon kombination av remmar och breda klackar. Vad är det frågan om? Har folk klätt sina fötter så här länge och jag har helt enkelt missat det, eller vad?

This is how we do it in Sweden

Letar efter överdragsbyxor storlek större, till mig själv. Hittar inga bra. Tittar inne på sportbutiken i förorten. Där står ett par, en man och en kvinna, med sin ca 3-åriga dotter, och tittar på cyklar till barnet. En ung kvinnlig expedit kommer fram och hjälper dem. Paret pratar engelska, så då gör expediten det också. Paret ser ut att komma från Indien, eller Bangladesh-hållet. Det ser expediten också ut att göra.

Paret sätter sin dotter på en blå cykel, de tycker att den verkar bra. De verkar gilla den. De frågar efter tillbehör. Expediten visar. Sedan pekar expediten på den blå cykeln och säger:
- For boys.
Därefter pekar hon på en annan cykel och säger:
- For girls.

Paret flyttar omedelbart sin dotter till den anvisade cykeln.

Denna tingest som vi så gärna lever utan

Folk som spelar musik med mobiltelfonen på tunnelbana och buss borde bli bannlysta. Idag åkte jag tunnelbanan från förorten in till city och där satt fyra ungdomar, tre killar och en tjej ca 16 år, och en kille spelade musik så högt att de var tvungna att skrika till varandra när de skulle diskutera låtarna. Jag tog med mig Nioåringen och flyttade längre bort i vagnen. Tre dörrpar bort hördes fortfarande musiken. Dessutom var musiken av rapstuk med hårda ord. Jag hade dock tyckt att det varit rätt bra musik, om den varit lägre, så att jag slapp få ont i huvudet. Jag skrattar åt mig själv när jag tänker att alltför hög musik borde betraktas som förargelseväckande beteende.

Denna tingest som vi inte kan leva utan

Jag har aldrig ljudet påslaget på min mobil, jag tycker att det är ganska irriterande med mobilsignaler. Känner jag inte att den vibrerar, så kan jag ringa upp inom en kort stund. Under veckan har jag haft min mobiltelefon ljudlöst tillgänglig hela tiden när jag har jobbat, eftersom Nioåringen varit hemma ensam. Det blev dock snabbt så att Nioåringen ringde mig på jobbet istället, även om det blev lite väl många samtal under en dag.

Min målsättning är dock att inte ha mobiltelefonen ständigt närvarande när jag jobbar, för jag ser ingen direkt anledning till det. De som vill nå mig kan göra det när jag har rast eller när jag inte jobbar. Ingen av mina kollegor har mobilen med sig under dagen, den ligger omklädningsrummet. En av mina kollegor påpekar att det där nog är en vanesak:
- De (unga) praktikanter som kommer hit och gör sin vfu kan ju knappt släppa telefonen, de går omkring och skickar sms hela tiden. Man borde ju säga till dem egentligen, men jag glömmer hela tiden bort det.
Jag minns det där från min egen praktik. Vissa studenter kunde knappt lägga ifrån sig mobilen. Om man jobbar med människor - och i det här fallet barn - som behöver tillsyn och uppmärksamhet så tycker jag att det är ganska olämpligt att konstant ha mobilen påslagen.

Skulle jag kunna leva utan en mobiltelefon idag? Jag tror inte det.

Sova med fienden, nej, med förändring

I morse vaknade jag 04.13. Kvar i huvudet fanns bilder av en mycket livlig dröm där Musikmannen var utbytt av en annan man, en oidentifierbar man. Hela drömmen gick ut på att resa. Jag var på resande fot hela tiden, ibland med Nioåringen vid min sida, ibland med Musikmannen vid min sida, ibland med denna okända man vid min sida. Konstant i rörelse, en strävan om att komma framåt, nå någonstans, åka bil, vandra, hinna med ett flygplan, gå igenom terminaler och evinnerligt stora flygplatser.

Jag förstår att det troligtvis har med mitt nya arbete att göra. Mina drömmar brukar vara ganska lättolkade. Fast det där med mannen funderar jag över en aning.

Jag somnade om och vid 07.08 kom Nioåringen in och la sig intill mig. Hon var en aning moloken. Hon hade drömt om Lorena, kompisen som flyttat från stan och som Nioåringen har mer sporadisk kontakt med nu. Nioåringen saknar kompisen. I drömmen skulle Lorena komma och hälsa på i Nioåringens skola, men besöket blev aldrig av. I drömmen hade sedan Lorena blivit ubytt av Nadya och Heaven, de två flickor som Nioåringen leker mest med i skolan. Nioåringen kände sig en aning skuldtyngd av detta. Så vi pratade om det, att det var en sorts naturlig förändring.

Tipping point

Läser en intervju med Bo Malmberg i Lärarnas tidning nr 6/10 med rubriken "Ökad konkurrens gav ojämn kvalitet", där det - ännu en gång - diskuteras om det fria skolvalet ligger bakom försämrade skolresultat. Bo Malmberg ska leda arbetet med en kulturgografisk studie för att ta reda på om så är fallet. Han konstaterar i intervjun att det verkar som att det fria skolvalet ligger bakom skolors resultat.

Well, duuh.

Det finns visst forskning från USA som visar att när andelen elever från socioekonomiskt mer utsatta frupper blir 50% eller mer i en skola så nås "the tipping point" och resultaten försämras.

Well, duuh.

Här ute i förorten räknas vi väl alla mer eller mindre som socioekonomisk utsatta grupper, men jag har ju sett - under praktik, arbete och i Nioåringens skola - att det finns en brytpunkt. När föräldrar som bryr sig om sina barns utbildning plockar sina barn ur skolan, så kommer det tillslut till en punkt där resultaten inte verkar kunna förbättras. Handlar det om att det inte är tillräckligt många svenskar i en klass? Jag brukade tro det. Jag tror dock att det handlar mer om att det finns tillräckligt många elever som vet hur man beter sig som folk, kan följa reglerna i skolan och - framför allt - kan visa och känna empati.

Stämningar borde hagla

Jag läser ett kort inlägg i Metro där det står att en man i 70-årsåldern i Jämtland döms till böter för att han har förolämpat en annan man genom att kalla honom svartskalle. What gives? Googlar, men hittar inte mer än detta, där det står ungefär samma sak. Jag visste inte ens att det var en möjlighet att få böter för det. Så "Svennedjävel" borde ju ge samma sak då, eller några andra uttryck. Det är väl tur att barn i skolan inte är gamla nog att bli fällda att betala böter för sånt.

Dreamweaver

Jag blir sittande och tänker ett tag efter att jag har läst Annika Norlins krönika i City (8/4, sid 14). Fantiserar verkligen människor så som Annika gör? Jag minns att jag gjorde det när jag var i 15-25-årsåldern, men aldrig längre. Kanske ska jag säga inte sedan jag fick barn. Sedan dess finns det inte utrymme för en överflödig tanke. Reflektion är dyrbar tid, den spenderar jag inte på fantasier där jag sätter mig själv i fokus. Fast det kanske jag borde.

Andra sidan av ett perspektiv

Första veckan på nya jobbet på förskolan. Nioåringen har påsklov och skulle mest vara på Fritids, men blev sjuk i helgen när hon besökte Pappan. Så det har varit ett enda pusslande i några dagar nu. Nioåringen har klarat sig hemma i flera timmar åt gången. Morfar har också fått hjälpa till några timmar. Det är sånt här som gjorde att jag valde ett jobb nära mitt hem, så att jag finns fem minuter bort.

Själv har jag börjat lära känna barnen och föräldrarna till dessa. Treåringarna har konstaterat att jag har en stoor rumpa, vilken jag bekräftade och sedan var det avdramatiserat. Vi har haft föräldramöte och det är verkligen intressant att nu stå på den "andra sidan" och se på situationen ur pedagogens ögon. En kollega berättade om en förälder som är väldigt petig med vissa saker och jag sa ingenting, men kände igen mig på pricken. Sån var jag också som förälder med min unge på förskolan/dagis.

På väg hem passerade jag min hyresvärds representant i området. Han stod och sopade grus. Intill honom stod två barn, ca 6-7 år, som han pratade med. I förbifarten hörde jag bara bitar ur deras samtal, men dessa bitar var oroande. Barnen frågar något om garagen vi har i huset. Mannen säger:
- Ja, men det finns ju de som inte vill leva längre också. De stänger in sig i garaget med bilen och så gasar de ihjäl sig, så ibland måste man öppna och se efter där inne.
Barnen ser förvirrat och oförstående på varandra med gapande munnar och förblir sedan tysta. Undrar just om mannen och barnen var välbekanta eller inte. Oavsett så kändes det olämpligt att informera barnen om detta.

Äkta april

Månaden börjar med regn. Sedan tre dagar värme. Igår tog jag ut våra cyklar på gården, klädd i t-shirt. Idag snöar det. Hela dagen.

Det blir till att ta med en arsenal av diverse ytterkläder till jobbet imorgon.

Förvirrande

Nioåringen är hemma. Hon har bl a fått en hjälm från farmor.
- Fast farmor sa en lite dum sak, tycker jag.
- Jaså, vad sa hon då?
- Hon sa att hjälmen är rosa, så att man kan se att här kommer det en tjej.
- Jaha du, ja, det var kanske lite fånigt. Man tycker olika om saker och hon är ju lite äldre, då tänker man kanske mer så.
- Ja, jag tycker ju inte ens om rosa. Min lillasyster fick en blå.
- Jaha, det var ju konstigt.
- Ja...

De har också varit på bio när Nioåringen var hos Pappan. De såg "Draktränaren", så Nioåringen fick se den igen, fast inte i 3D den här gången. Att gå på bio var presenten som låg i påskägget.
- För de äter inte godis. De har godisförbud.
- Jaha, varför då?
- Jag vet inte, men de får pengar om de inte äter godis.
- Jaha, ja det är ju bra. Fast inte så kul just på påsken, kanske.
- Nej...och sedan har jag popcorn med mig, det fick vi från mina systrars mormor.
- Jaha. Kunde ni inte äta popcorn som godis då?
- Jo, men det fanns nästan inte plats för popcorn!
- Hur menar du då?
- Det fanns flera sorters chips, ostbågar och annat att äta.
- Vad då, igår?
- Nej, varje kväll! Igår åt jag ostbågar, fast jag inte tycker att det är så gott, och så glömde jag att ta chips.
- Men, vad då, de får inte äta godis, men hur mycket chips och ostbågar som de vill...?
- Ja.
- Okej.

Nioåringen har lite ont i halsen, så jag ger henne vatten att dricka.
- Åh, vad gott. Jag har inte druckit vatten på flera dagar. Jag har nästan bara druckit must när jag varit hos pappa.
- Jaha...

Sig själv närmast

Nioåringen ringer och gråter. Hon tror inte att hon kommer kunna hitta de saker - presenter - som hon fått av Pappans släkt i födelsedagspresent när hon nu är där. Hon snörvlar och snyftar så jag knappt hör vad hon säger.
- Vad menar du, var har de tagit vägen då?
- Mina systrar har lekt med alla sakerna, så nu vet jag inte var de är.
- Vet du, då blir det till att leta. Dessutom så gör det ju inget ifall du inte hittar alla saker, då kan du ju använda dem när du är där, hos pappa, istället.
- Jaa... Mamma, jag vill komma hem tidigt. Pappa säger att vi ska åka härifrån vid sex.
- Vid sex? Då är ni ju inte här förrän vid åtta ikväll. Han sa ju att ni skulle vara hit vid fem. Jag får prata med honom.
- Han är inte hemma nu.
- Okej, jag ringer honom senare.

När vi bokade den här helgen sa Pappan att han skulle komma och lämna Nioåringen vid 5-6-tiden. När jag lämnade henne hos honom så frågade jag om det var ungefär vid fem som gällde, vilket han bekräftade. Nu försöker jag nå honom för besked. Det visar sig att båda hans mobilnummer är avstängda. Tillslut når jag honom hemma.

Jag vet att det är bara sig själv man kan ändra på, inte andra. Man kan försöka ändra på andra, men de kan ju bara göra en förändring själva. Jag tänker på det när jag irriterar mig på Nioåringens pappa. Jag tänker på det intensivt när jag tar lugnande andetag för att inte hetsa upp mig, för att inte med en enda ton i rösten röja att jag irriterar mig på honom. Jag tror att det fungerar, jag låter vänlig, oavsett vad han säger.

- Jag undrar bara när ni kommer, var det vid fem vi sa?
- Vi har inte sagt någon tid.
- Nehej, men okej, då undrar jag vilken tid som passar dig.
- Vad då, ska du ut eller vad?
- Mm, jag tänkte det. (En nödlögn, eftersom han inte har med det att göra.)
- Jaha, ja, jag tänkte att vi äter och sedan åker vi efter det.
- Då menar du lunch?
- Ja.
- Så...tror du att ni dyker upp vid...fyra då eller vad tror du...?
- Ja, ungefär.
- Okej, kan jag få prata med Nioåringen.

Jag säger till henne att det ser ut som att de ska åka vid tvåtiden, så att hon vet när hon ska packa. Sedan ringer hon igen och är upprörd:
- Jag vet inte om jag kan hitta alla mina kläder...
- Hur har det gått då, har du lyckats ha dina kläder i din väska?
- Ja, men ett par byxor är borta, och ett par strumpor...
- Okej, men då får du leta efter dem. Det är ingen katastrof om du inte hittar dem, vet du. Du får be pappa om hjälp att leta.
- Nej, det väntar jag nog med, i alla fall tills jag vet om jag saknar något mer, så att jag inte behöver fråga flera gånger.
- Okej...
- Fast jag tror inte att han vet var sakerna är...
- Okej, men leta först, så får vi se sedan.

Hjärtat blöder

Nioåringen ringer från Pappan. Det är sent och hon ska sova. De andra barnen sover redan. Pappan umgås med vänner. Nioåringen gråter i luren.
- På dagen tänker jag inte alls så mycket på dig, mamma, men alltid när jag ska sova. Då längtar jag hem.
- Ja, så är det ju, man lugnar ned sig och kan tänka och det är då man längtar. Tänk som så att det är bara två dagar kvar och sedan dröjer det nog länge till nästa gång du åker dit, så försök att njuta av tiden du är där.
- Jo, jag vet...men jag önskar ändå att det var imorgon som jag skulle åka hem...

Orden räcker knappt till. Mina ögon tåras, men jag håller mig från att avslöja något. Vi bedyrar vår kärlek till varandra. Sedan är Nioåringen tapper och säger godnatt. Jag ser framför mig hur hon somnar ensam, gråtandes. Så jag gråter när vi lagt på. Samtidigt vet jag att hon säkert har det trevligt imorgon.

Jag minns själv hur det var. Några veckor hos pappa, farmor eller på kollo. Hemlängtan, trygghetslängtan, saknaden av det familjära, kommer alltid vid sovdags.

Anti-hajp

Jag tror att det var hösten 2005. Jag studerade på Söder och tog bussen från Slussen. Utanför t-banan vid Slussen stod det några personer och delade ut något, som det alltid gör. Företag placerar folk där som delar ut olika produkter. Antagligen för att det strömmar igenom så mycket folk där, så det är ett bra ställe för produktutdelning. Just den här morgonen var vi flera som fick en riktig bok i handen. Utan några krav. Omslaget såg väldigt mysko ut. Det såg ut som framsidan av en tidning, med olika rubriker på. Högst upp stod ett namn, som ett tidningsnamn som Vecko-revyn eller liknande, fast den här hette millennium. Jag bläddrade aldrig ens i boken, jag var så upptagen av mina skoluppgifter att jag inte tänkte så mycket på den. Vi var flera i klassen som tittade på de ex vi fått och rynkade lite på näsan. Jag lämnade min i skolan, för vem som helst att ta hem och läsa. Sedan såg jag den aldrig mer.

Inom en snar framtid var just dessa böcker på var mans läppar. Det visade sig att boken hette "Män som hatar kvinnor", fast det hade knappt varit synligt på omslaget av boken. När något blir så upp-haussat så tar jag avstånd. Vilket har resulterat i att jag inte läst någon av böckerna, eller inte sett någon av filmerna. Ändå har jag klarat mig i sociala sammanhang.

Sedan såg jag Noomi Rapace medverka i TV-programmet Skavlan och jag blev lite nyfiken på filmerna. Så nu har jag sett den första av filmerna. Filmen var grymt bra, men ruggigt äcklig också. Jag anar att boken är snäppet bättre, mer utstuderad och hemskare än filmen. Vilket får mig att tänka att jag nog är glad att jag inte har läst den.

Gamla vanor

När Pingu ska köpa en batteridriven leksak till Nioåringen så ringer han och frågar ifall jag har batterier hemma.
- Menar du freestylebatterier?
- Ja, LR6, eller vad de heter.
- Ja, det har jag.

Igår när jag var inne i allt-i-allo-butiken kom det in en kvinna som såg ut att vara ca 10 år äldre än mig. Hon frågade ifall de hade freestylehörlurar. Expediten - som var i samma ålder som kunden - funderade inte ens utan sa direkt:
- Ja, de finns framme vid kassan.

Falsk marknadsföring?

Müsli i drickyoghurt. Verkligen? Hur smart är det? Yoghurt ska vara yoghurt och inte något annat skräp i. Jag tittade på smaken och tog flaskan, men både Nioåringen och jag reagerade på att det stod något mer på flaskan. Tur det, annars hade hon blivit sjuk p g a sin allergi. Dessutom: Hur fräsch kan müsli hålla sig konstant blötlagd i yoghurt?

Stad i ljus

Jag ser att det går framåt med bygget i vid centralstationen.

Bidde det ett hotell eller vad bidde det? Har hotellet t o m redan öppnat kanske? Jösses, det är fem år sedan jag hörde talas om att det skulle börja byggas. Tiden går fort, och jag är sällan på centralstationen. Inser jag.

Poultry lover

Tre dagar utan Nioåringen. Jag börjar med att slappa. Extrem-slappa.

Reprisen av Mikael Kristerssons film "Ljusår" (hur tusan har människan lyckats filma inuti ett getingbo?) på SVT står på medan jag fnular hemma. Jag tittar på början. Det är en så fin film, men väldigt lång.

Katten ligger brevid mig. Plötsligt tittar hon också på TVn, och för första gången på många herrans år så tittar hon verkligen på TV. Jägarinstinkten vaknar. Hon lämnar mig och går fram till TVn. Hon följer fåglarna i sina bestyr och hon lurpassar på hönsen och försöker slå till tuppen. Det är helt underbart att se.

Så passande

Med en kollega på förskolan diskuterar jag barnen som har en svensk pappa och en thailändsk mamma. Vi konstaterar att den konstellationen av par/föräldrar börjar bli vanligare. Jag vet minst sex par i mitt närområde där mannen är en svensk runt 50 år och kvinnan är thailändska mellan 20 och 30 år. Hälften av paren har också minst ett barn, under sju år. Min kollega säger att det inte alltid är en bra kombination av föräldrar, då de inte alltid vet hur man fostrar ett barn.

Dagen efter ser jag löpsedeln:


Jag har hört det tidigare: männen "tar sig" dessa kvinnor för att dessa kvinnor inte argumenterar lika mycket som (företrädelsevis) svenska kvinnor. Jag har dock hört flera thailändskor prata på t-banan, när deras män inte varit närvarande. De är inte åsiktsbefriade. De väljer kanske bara att manipulera och kapitulera i en annan utsträckning än svenska kvinnor gör (öppet i a f).