Two down and one to go

Vad har du gjort den här andra semesterveckan, Pinga?
Jag har promenerat, orienterat och kammat löss. I princip. Jo, städat hemma rätt mycket också. Mer än på ett halvår.

Naturpasset kan jag rekommendera för alla. Billigt, och roligt. När jag väl inhandlat passet var jag tvungen att googla på var skogen låg, då det är en skog jag aldrig varit i, men ändå ligger den en halvtimmes gångväg ifrån mitt hem. Jag planerade att använda max tre timmar på att orientera med Tioåringen igår, så fick vi se hur långt vi hann på den tiden. Det tog oss nästan en timme att bara hitta till skogen. Orienteringskartan ser ju inte riktigt ut som en stadskarta, och det finns inga vägar utmärkta med namn. Sedan ägnade vi en timme åt att klättra runt i skogen. Kontrollerna var hyfsat lätta att hitta.

Skulle dock ha tagit med mer vatten att dricka. Solen gassade. När tiden var slut slutade vi leta och begav oss hem. Vi letar efter resten senare i sommar.

Nu beger vi oss till Gotland i en vecka.

One piece

När jag shoppar kläder till Tioåringen ser jag den här:

Är det en pyjamas, tänker jag?
Sedan ser jag flera vuxna kvinnor på t-banan som har något liknande, fast mindre och tunnare.

Nej, det är inte snyggt.

Vill se

Hur kommer det sig att det bara är den stora tjejen som har ärmar på sin dräkt? För att man inte vill se hennes fläskiga armar?

Beetlejuice

- Mamma, jag tror att det är han som sköt alla som också sprängde bomben, säger Tioåringen.
- Jaa...det var ju det jag sa till dig när det hände. Minns du?
- Nej, jag hörde nog inte det.
- Nej, jag förstår det, det har varit mycket att ta in.
- Vad är det han heter?
- Jag tycker inte att det är viktigt, för jag tycker inte att vi ska uppmärksamma honom. Jag tycker istället att det skulle vara bra om vi visste namnen på de som dog, så kunde man nämna deras namn ibland.
- Ja...ja! Det skulle vara mycket bättre, så kan man glömma bort honom.

What´s up with that?

Står på Ica och tittar på nektarinerna. Alla ser nästan vita ut och de är hårda. De ska vara nästan mörkröda och en aning mjuka, då är de smaskiga. Så får jag syn på persikorna. Jag köper aldrig persikor. Varför inte egentligen? När jag var barn åt vi alltid persikor. Jag tror inte ens att nektariner fanns då. Tioåringen vill inte äta persikor för att de är ludna. I have spoiled her.

Bortom regnbågen

I bakgrunden avslutas "Korrespondenterna" på SVT. Låten "Over the rainbow" spelas till eftertexterna. Någon försöker säga mig något.

I söndags var jag på restaurant och där spelades låten. Något klickade i mitt minne och jag sa till Tioåringen:
- Den här låten spelas till slutscenen i filmen 50 first dates.

När vi kom hem kollade jag, och det stämde. Sedan bänkade vi oss framför TVn och då hade precis filmen Finding Forrester börjat, så vi såg färdigt den. Den filmen avslutas också med låten.

Let me tell you about the birds and the bees

Tioåringen ska sova. Hon har precis läst KP. Frågor om mens snurrar i hennes huvud. Trött, men inser att det är dags för samtalet. Så vi pratar. Vi pratar blod, känslor, bindor och tamponger. Jag visar hur de fungerar. Hon undrar vad hon gör om hon skulle få sin första gång i skolan. Vi pratar länge. Hon lär sig mycket nytt. Vi glider in på sex också, men hon tycker mest att det är äckligt när jag svarar på hennes frågor, så vi lämnar det därhän. Tioåringen säger att det skulle vara pinsamt att få mens hemma hos Pappan, eller hos morfar. Dem skulle hon inte kunna prata med. Så jag tipsar om hur hon kan göra. Jag berättar om pinsamheter jag varit med om, jag försäkrar att olyckor händer. Alla.

Jag har aldrig knusslat, varken med sex eller mens. Hon har alltid sett mina bindor, jag gömmer dem inte. Min mamma gjorde på samma sätt. Jag tror dock knappast att min mormor var lika öppen.

När jag till slut säger god natt avslutar Tioåringen spontant med:
- Jag skulle aldrig vara rädd för att fråga dig om något mamma.

Det känns tryggt.

Sanning eller kånka

Vid frukosten med barnen på förskolan uppstår ett samtal om sniglar. Det är regnigt ute och barnen pratar om att de har sett en snigel. Vad äter sniglar? Var bor de? Sedan avslutar två treåringar med att konstatera att man kan INTE äta sniglar. De menar förstås att man inte ska stoppa dem i munnen, men för ett ögonblick funderar jag på att förändra deras världsbild. Jag lämnar det dock därhän.

Partial spoiler alert

Jag läste John Ajvide Lindqvists bok Lilla stjärna för några veckor sedan. Sedan dess kan jag inte titta på Allsång på Skansen utan att få rysningar.

Knowledge gained

Under sin vistelse på kollo har Tioåringen bl a lärt sig att:
* pissmyror biter först och pissar sedan, därför svider det,

och

* den lilla hammaren som är uppsatt på bussar, för nödfall, fungerar inte genom att spräcka glaset när man slår med den. Tydligen sänder den ut el, som gör att glaset spricker.

Good to know.

The green mile

Vi gick en promenad på nästan en mil igår, Tioåringen och jag. I princip utan problem. Vi var väldigt hungriga, men inte helt slut. Bra att veta. Tioåringen vill minska sitt midjeomfång (you and me both, darling), men jag vägrar att kalla det att banta. Vi ska bli bättre på att röra oss, och äta bättre. Inte världens bästa tillfälle att börja på semestern, men vi får se hur vi kan lägga upp hösten. We´ve got a long way to go.

Some holiday

Fåglarna i trädet precis utanför min balkong börjar kvittra vid tre på natten och fortsätter till efter gryningen, så att ha öppet är en omöjlighet. Klockan åtta tar sedan byggjobbarna på gården vid och börjar bila betong och såga i plåt. Stiger upp ur sängen med huvudvärk. Idag måste vi komma ut ur huset, annars blir vi nog galna. Långpromenad står på agendan.

Inga bortbytingar

Jag har redan sett dokumentären "Kapten Nemos barn", men sitter klistrad när den nu visas på SVT2 igen. Se den!

On edge

På väg till bussen med Tioåringen. En man (ca 25-30 år) går framför oss. Han pratar för sig själv. Jag förmodar att han har mobilen i örat, åt det håll vi inte ser. Så hör jag hur han muttrar och slänger ur sig ord som inte riktigt skulle passa in i ett samtal, utan de låter mer som om han citerar ett dataspel eller dylikt. När det andra örat blir synligt ser jag mycket riktigt att han inte har någon sändare där. (Även om han nog har en någonstans inopererad från när han blev bortrövad...) Vi kliver på bussen och det är många som vänder sig om efter mannen. Vissa skrattar och börjar håna honom (unga män), andra drar till sig sina tillhörigheter och granskar mannen vaksamt (alla kvinnor). Mannen sätter sig med ett ljudligt
- Hiyyaaa!
Vid Gullmarsplan stannar mannen innan spärrarna och med ljus flickröst mässar han i örat på alla som kommer ut och passerar spärrarna:
- Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils.
Det låter nästan vackert.
På perrongen ser vi honom igen. Han pratar för sig själv och rör händerna frenetiskt. När han kliver in i tunnelbanan yttrar han till alla som hör:
- Satan e här just d.
Sedan ser jag inte honom mer.

Med de senaste dagarnas utvecklig i Norge färska så är vi kanske mer spända än vanligt. Samtidigt tänker jag: det är nog snarare de där typerna som är helt tysta som vi borde uppmärksamma mer. De som yttrar sig högt har kan man i alla fall tolka till viss del.

Annat Stockholmsfenomen?

Tioåringen är hemma. Med löss. Igen. Hur gick det till? Hon vet inte. Hon har inte delat borste med någon. Kan det ha funnits löss på sätet i bussen? (Blä!) Undrar Tioåringen. Nä, jag tror inte de överlever så länge. Max en timme utanför håret, har jag läst. Borde ha varit att hon lutat sig mot en kompis, hemma eller på kollot. Känns som att löss är en del av att åka på kollo, det är något jag får räkna med.

- Fick du aldrig bort dem? undrar min pappa.
Snälla pappa, det var ett halvår sedan Tioåringen hade löss förra gången. Det här är inte SAMMA löss, som överlevt så länge.

Ny familjekonstellation

Tioåringen berättar att hon gjort ett test för att se vilken sorts familj vi har. Hon har gjort testet tre gånger och varje gång blir svaret detsamma.
- Var har du gjort det testet, i KamratPosten eller var?
- Ja, i den där KP-boken.
- Okej.
- Familjen kunde bli typ spionfamilj, eller vanliga Svensson eller så.
- Men...vad menar du med familj då? Är det du och jag eller är det fler?
- Nja...alltså typ du och jag och kanske morfar och kanske pappa ibland.
- Okej.
- Vi blev Simpson.
- Ojdå, det lät ju inte så bra.
- Vad då, hur menar du?
- Är vi helt psycho då eller?
- Ja, typ, jag ska läsa vad det står.

Och det stod att den familjen var helt galen, och där vill alla kompisar vara för där är allt upp och ned och man får göra nästan vad man vill.

Sounds like home. Det låter som mitt hem, när jag var liten. Fast jag ser det ju gärna som en tillåtande atmosfär, inte tokig och galen...

Ny verklighetsuppfattning

Tioåringen har ett bankkonto. Jag öppnade det i våras. Än så länge finns det 5000 kronor där. Tioåringen gapade av förvåning när hon berättade om sina jämnåriga rumskompisar på kollot som också hade bankkonton, men med 15-20000 kronor på. De flickorna sparade sin veckopeng hela året. Vi enades om att de nog inte var i behov av någon veckopeng då - och att de säkert sparat längre än Tioåringen.

Tioåringen frågade sin morfar hur det fungerade på banken. Har varje person en egen liten låda där ens pengar ligger? Då berättade morfar om hur allt handlar om siffror i datorer, sedan kom han in på att räkna procentsatser.
- Då mamma, då blev min hjärna helt knasig. Han berättade typ sånt som man lär sig i åttan. Jag kunde inte alls hänga med!!

Stockholmsfenomen

Vänner som inte är Stockholmare tittar fundersamt på mig när jag säger att Tioåringen åkt på kollo.
- Kollo? Det måste vara ett Stockholmsfenomen.
Ja, kanske. Kanske är inte våra mor- och farföräldrar lika benägna att hjälpa till med barnbarnen hela sommaren.

Jag var ju också på kollo, men har väldigt få minnesbilder av det. Pingu hävdar att vi var på kollo i flera veckor. När jag står och väntar på bussen som kör hem Tioåringen från kollot så pratar jag med andra föräldrar. En kvinna har sin 13-årige son på samma kollo som min Tioåring. Hennes son har varit på det kollot tre år i rad. Hon, mamman, var själv på samma kollo när hon var barn. Hon har många fina minnen därifrån.
- Fast på den tiden var vi ju där i flera veckor.
Så det kanske stämmer ändå. Ingen av mina päron kan bekräfta hur länge jag var på kollo. Pingu bekräftar dock att det var traumatiskt. Jag bölade, och han försökte låtsas att han inte kände vid mig. Kanske är det därför jag minns så lite, för att jag förtränger det som var traumatiskt. Jag minns att jag hade ett hårschampoo som var gjort på öl. Jag tror att jag tyckte att det var coolt. Fast egentligen var dte kanske också traumatiserande.

What to say, what to do

Jag tittar på varenda nyhetssändning under fredagskvällen och lördagsförmiddagen. Ändå går det som hänt i Norge inte riktigt att ta in. Det första jag tänkte var dock inte terrordåd. Även om någon grupp tog på sig bomben ett kort tag, så var bombningen i Oklahoma det första jag tänkte på, eller Unabombaren. Sedan tänkte jag på Mattias i Falun och till sist tänkte jag på Anna Lindh. Man ska kanske inte alltid tänka att förövaren finns långt bort. Det finns störda människor överallt. Verkar det som.

Pingu ringer och beklagar sig över det hela. Han orkar inte se på nyhetssändningarna längre, han blir bara tårögd. Jag håller med. Mina tankar är hos alla de anhöriga som förlorade någon i fredags.

Hot fun in the summertime

Genom Hemliga morsan blir jag peppad att testa orientering. Jag gillade det när jag var yngre. Jag vet att Tioåringen gillade det i skolan. (De har fått testa två gånger.) Jag hittar till Naturpasset. Det blir något att testa nästa vecka.

How ever did we manange?

Hur klarade vi oss utan mobil när jag var barn? Nu har varenda unge en - och de använder den främst till att kolla var kompisarna håller hus någonstans. När vi är på Grönan går alla barn omkring med en mbil i handen. Vissa håller den t o m i handen när de åker något, för att ta ett foto i farten.

När jag står vid P-byrån i korsningen vid Skanstulls t-bana och inväntar min väninna Lisa, så kliver det fram en dam.
- Ursäkta, är det här ett bra ställe att vänta på om man har stämt träff vid Skanstull?
- Ja, jag tycker det.
- Jag måste nog ringa min kompis och kolla var hon står...

Sedan kliver ännu en kvinna fram.
- Ursäkta, om vi har sagt "vi möts vid Skanstull", borde jag stå här då?
- Ja, jag tycker det, men det beror väl lite på varifrån man kommer, och vart man ska.
- Ja, och jag har glömt mig mobil hemma för första gången någonsin. Jag känner mig helt vilse...
- Du får väl spana på de andra hörnen av korsningen också.
- Ja, jag får väl det.
- Nästa gång får ni säga "vid Pressbyrån vid Skanstull".
- Ja, man måste säga lite mer exakt...

Och det var väl det vi gjorde när jag var yngre. Man bestämde en plats och en tid och sedan höll man sig till det. Ville man ses igen så sa man, vi ses där om en timme, eller något liknande. Livet kändes ändå inte komplicerat.

Smaken är som baken

Jag läser Maria Hagströms krönika i nr 167 av Situation Stockholm. Hon skriver att hon smyggrillar på balkongen, för det är förbjudet egentligen. Precis som hennes granne smygröker, för grannarna klagar på rök. Visst, rök som rök. Eller egentligen inte. Det beror väl på vem som känner lukten. En rökare skulle säkert aldrig klaga på någon som röker på balkongen, medan ickerökare inte gillar det (jag avskyr när röken sipprar in i min lägenhet). Att någon grillar brukar ingen störa sig på, men det kanske man skulle om det inte luktade så gott - och om det skedde ofta på någons balkong. Jag har en granne som rostar sitt eget kaffe. Jag avskyr kaffe, och lukten av det. Grannens kaffe luktar dessutom inte alls som annat svenskt kaffe. Nej, det kommer från en annan kontinent och det luktar nästan som eldsvåda när de rostar sina bönor.

Av äkta guld

Letar t-shirt till Tioåringen. Hittar en snygg på Åhléns. Märker att jag aldrig handlar där.

Jag tänker: "kanske 150 spänn". Den kostade 745 kr, och kostar nu 399 kr. Det måste dock vara något speciellt med den.

I valet och kvalet

Vill jag verkligen ha en ny mobbe? Det lutar åt en Iphone. Vad ska jag ha den till...?

Spela bowling på, när jag åker buss...? Det lär jag knappast använda.

Gen(i)us

Vad trött jag blir på sånt här:


En t-shirt. Någon har tänkt till.

Är jag störd eller blir jag störd

Snabla ungar som är ute på gården och väsnas. Jag kan inte sova! Hur kan 8-11-åringar få vara ute till 23 på kvällen, även om det är sommarlov...?

Fast jag såg ju fyra ungdomar (ca 15 år) som lekte på lastkajen till den lokala skolan klockan 03.45 i söndags morse, så det finns väl många ungar här i krokarna som ingen bryr sig så mycket om...

Lättnad

Tioåringen kommer snart hem från kollo. Hennes resesällskap klarade inte hela perioden, utan åkte hem i förväg. Inte för att det ska ses som något nederlag, men jag är så oerhört förvånad. It just goes to show; you´ll never know how a kid will react. Tioåringen vägrar åka hem. Jag är stolt över henne. Jag hoppas att det blir en erfarenhet som hon vill återuppleva kommande år.

Kollegor (som aldrig varit ensamstående) undrar om jag inte saknar Tioåringen.
- Är det inte tomt?!
- Mjo...

De första fyra dagarna var sheer heaven. Nu saknar jag Tioåringen och det ska bli härligt att ses igen snart. Jag skulle dock lugnt kunna härda ut i ensamhet en vecka till.

Oproportionerlig som få

En av sexåringarna på jobbet ställer sig intill mig och betraktar min kropp.
- Pinga, varför har du så stor rumpa...
- Ja...
- ...och så litet huvud...
- Tja...
- ...och varför är dina fötter och skor så små...?

Smoke curtain

Hör på nyheterna att någon i USA har kommit fram till att barn som utsätts för passiv rökning löper större risk att få ADHD, inlärningsproblem och beteendestörningar när de blir äldre.

Först tänker jag "Duh", men sen tänker jag: jag överlevde. Jag utsattes för galet mycket passiv rökning hela min uppväxt. Ändå har jag klarat mig bra. När det gäller ADHD, alltså. Annat kan ju diskuteras.

Det skulle vara ganska intressant att ta reda på hur många av de barn jag mött som har diagnosen adhd - eller liknande symptom - som också har utsatts för passiv rökning. Det kunde vara en obligatorisk fråga på blanketten till föräldrarna vid inskrivningen till förskolan. "Är ni rökare?"

Fast det lär ju finnas många föräldrar som inte bryr sig om att rökningen påverkar barnen. Ungefär som de föräldrar som ställer två TV-apparater i samma rum, utan någonting emellan, men säger att barnen bara får titta på den ena. Den andra är för de vuxna, och där visas krig och mord, men barnen får ju ändå inte titta så det skadar dem inte.

Different shades of green

Hör på nyheterna att cash är på väg tillbaka. Kort är ingen hit. Tydligen. Sedan intervjuas någon i personalen på Gröne jägaren (på Söder). Han säger att de har en portabel dosa för att ge gästerna, så att de kan slå in koden vid köpet, men på Gröne jägaren anser de ändå att det blir enklare med cash, så de vill gärna hänvisa till bankomaten i framtiden.

Så tänker jag på vilket klientel som kan tänkas gå till just Gröne jägaren. Jag har endast varit där en gång. Sedan tänker jag på alla andra uteställen jag varit på. Fy faan vad jobbigt det måste vara att stå i baren och försöka få folk på fyllan att knappa in sin (rätt) kod vid ett köp. Eller bara skriva sin namnteckning för den delen.

Djurvän eller inte

Jag har inget landställe, ingen tomt, ingen kolonilott eller dylikt. Därför har jag ännu inte haft någon personal close encounter med mördarsniglar. Däremot har jag förstått hur dessa slemmiga kryp fungerar, i första hand genom beskrivningar från Hemliga Mamman. So much so, att jag fann mig själv hänvisa till HMs tidigare beskrivna försök att bli av med de slemmiga krypen när en kollega undrade om jag hade några förslag. Min kollega hade rensat sniglar ur landet och slängt dem i en plastpåse och kastat den i soporna. Nästa dag var hela soputrymmet översållat med slemsniglar EVERYWHERE. Min kollega var inte glad åt de förslag jag kom med: hacka slemmen i bitar med en spade eller släng dem i en hink med YES och vatten så kanske de drunknar. Jag förslog i alla fall död som resultat, inte omplacering. Det lär ju inte gynna en enda kotte. Min kollega ville dock inte begå mord...

Right on track

Nu påstås det alltså vara bättre med flera korta semestrar, än en enda lång. Precis som de semestrar som jag tar, alltså.

Looking good

PIzza och bio? Nä, det blir dans hela natten lång med väninnan M. Vi är fabulous. Vi hänger på Golden Hits. Det är ett alldeles för litet dansgolv högst upp, där i princip varenda kotte svänger sina lurviga. Förutom de som aldrig lämnar schlagergolve i mitten då. Det märks att det här stället inte drar mest Stockholmare, utan främst utomsocknes. När man pratar med folk (män) är den första frågan de ställer:
- Var kommer du ifrån?
Det skulle nog aldrig ske någon annanstans. Här förväntas man inte vara stockholmare.

När jag ser mig själv i spegeln vid stängningsdags och ljuset är starkare (men synen suddigare) så tänker jag att min perception inte är vad den borde vara. Not so fabulous anymore.

By the way: Vanilla ice måste ha fått sig ett uppsving. Tycker jag hör hans hit spelas lite varstans nu.

Mumsig marmelad

Jag gillade låten till filmen Molin Rouge, med Christina Aguilera, Pink och de andra. Jag gillar sån show, sånt uppträdande. Så jag tänkte att jag nog skulle gilla filmen Burlesque. Jag hyrde den via TV-boxen förra veckan. And I LOVED it. WHat´s not to love? Cam Gigandet! Jag smälter...

Rapport

Värsta fästinginvasionen i sommar, enligt alla rapporter. Tioåringen befinner sig i fästingland. Vaccinerad? Icke. Totalvägrade. Morfar försökte med: "Vad är alternativet; att bli sjuk för resten av livet?" Pappa lilla, sånt biter inte på en sprutfobiker. Jag försökte att peppa, att muta, att bestämma, men det gick inte. Så vi chansar, med livet som insats. Med uppmaningar som: ha byxorna i strumporna, skaka kläderna och undersök kroppen varje dag hoppas jag att de små krypen upptäcks snabbt i alla fall. Hur var det sedan; dras krypen lättare till ljusa eller mörka kläder? Borde ju vara mörka kläder, då de väl liknar djur, som de vill suga blod av, eller? Nä, det var tydligen tvärtom. Fast ljusa kläder rekommenderas så att man lättare ser krypen. Tioåringen har i princip endast vita kläder med sig. Återstår att se om det är bra eller dåligt. Första vykortet kom idag. Tioåringen skriver om saknaden, och om långtråkighet. Mellan raderna ser jag tårarna. "Alla är väldigt snälla här." Hon är tapper. Jag hoppas, hoppas att ångesten har släppt och att glädjen har tagit över, så att hon kan njuta av att bada galet mycket.

Right up my alley

Pingu har haft internet i ungefär ett år. Han tjatar fortfarande om att jag ska vara med på Facebook, och jag tackar nej. Han pratar inte lika mycket om youtube längre, men jag vet att han kollar på alla möjliga klipp som han kan hitta. Sånt ägnar jag mig aldrig åt. Nu har jag dock hittat Tosh.0 på Comedy central, som visar mer klipp än jag någonsin skulle kunnat hitta på egen hand. Det är väldigt mycket sexuella anspelningar och lite väl sexistiskt emellanåt, men överlag är det så förbannat roligt så jag viker mig dubbel varje gång. Visst, humöret måste vara inställt på mind numbing för att riktigt uppskatta humorn, men det är det ju rätt ofta.

For better or for worse

Hemma efter en lång och härlig middag med studiekamraten Lisa. Slår på TVn några minuter. Där visas firandet av Viktoria på Öland. Tydligen har regnet nått Öland. Alla i publiken sitter med regnkläder på sig. Alla utom kungligheterna. Som ser solkiga och dyblöta ut. Förstår inte hur de härdar ut.

Mind reader

När jag sitter och väntar på att min väninna Aina och hennes väninna Ritva ska bli klara så att vi kan gå ut och dansa, så berättar jag en anekdot från jobbet.

07.30 en morgon kommer en sexåring fram till mig på jobbet och säger:
- Jag vill höra på Melodifestivalen.
(Jag får skylla mig själv för att jag har tagit med skivan till jobbet.)
- Okej.
Så jag sätter igång musiken, och stänger till glasdörren till rummet. Tre pojkar studsar på golvet och möblerna, till musikens rytm.
07.34 öppnar sexåringen dörren och kommer fram till mig igen.
- Pingaa, jag vill höra den där andra killen sjunga.
- Vilken andra kille?
- Du vet, han den andra killen.
- Jahaa, vem kan du mena då...inte Eric Saade?
- Nä, inte han. Den andra.
- Okej...hur ser han ut?
- Du vet, han den andra killen.
- Mm, men minns du hur han ser ut? Har han mörkt hår?
- Nää, vet du inte vem han är. Den andra killen! VET du inte vem jag MENAR?
- Kan det vara Brolle?
- Nä, det heter han inte.
- Vad sjunger han för något?
- Jag vet inte vad det heteeer. Han har varit på TV.
- Okej... Vad gjorde han på TV då?
- Såg du inte honom på TV?? Han var i det där Stockholm...
- Stockholm...menar du på Skansen?
- Ja!
- Allsång på Skansen?
- Ja!
- Och det såg inte jag. Vem kan det ha varit...har han blont hår?
- Ja!
- Är det Danny du menar?
- Ja!!
- In the club, heter hans låt.
07.52 byter jag låt och sexåringen är hur nöjd som helst. Det dåliga självförtroendet är en en aning förbättrat.

Ritva kvider och kommenterar det hela med att hon skulle ha svarat något irriterat och tyckt att ungen skulle ha nöjt sig med det han fick. Hon skulle inte försökt så länge för att få reda på vad han ville. Jag tänker att hon aldrig haft små barn. Vilket stämmer.

Brave at heart

Efter flera dagar av gråt och tandagnisslan, magont av fjärilar, och kräkkänslor av nervositet har Tioåringen kommit iväg till en vecka på kollo. Tur att hon åker med kompisen Anna, som är mer äventyrlig och kan dra upp Tioåringen ur drama-queen-träsket och kan få in henne på gladare tankar. Jag hoppas att de får mycket skoj. Jag frågade Annas 12-åriga storasyster om inte hon också skulle åka på kollo, men hon svarade att hon aldrig skulle kunna vara borta från sina föräldrar så lång tid. Tioåringens mod ligger någonstans mitt emellan Annas och hennes storasyster. Tror jag.

Curse or blessing?

Jag och Tioåringen åt på McDonalds Globen idag med Pingu och hans barn. Mannen som jag handlade av hade en namnskylt. På den stod det RAMADAN. Nog för att jag vet att det är dags för ramadan inom kort, men att HETA det? Hur tänkte hans föräldrar då?

Vy över sky

Pingu föreslår att vi ska åka Skyview upp till toppen av Globen, tillsammans med ungarna. Vilket jag går med på, utan att tänka efter. Samma dag frågar Pingu:
- Har du hört att de hade problem med den ena glaskulan förra veckan?
- Nä, hur så?
- Den fastnade, så fick de klättra över till den andra på en stege.
- Vaa?!?
Jag säger NADA till Tioåringen om detta och tänker att jag hellre skulle övernatta hängandes i luften än att klättra utanpå Globen.

På väg upp var det inte roligt...


Smart att skriva namnet på taket...


Så här ser det ut på toppen.


Pingu försöker vara sällskaplig och pratar med en man i ett av de andra sällskapen som åker samma glaskula som oss upp.
- Konstigt att vi fick några säkerhetsinstruktioner, men ingen som kollar väskorna. Tänk om någon skulle ta med sig en hammare och slå hål på den här mitt i luften.
Mannen stirrar storögd på Pingu och drar sig sedan undan från honom.

Golden oldies

Fredag kväll hyrde jag "Easy A" via boxen. Det var en skön rulle. Lik en 80-tals rulle. Jag gillade särskilt den här sekvensen. I filmen säger karaktären Olive att hennes liv aldrig är som en John Hughes film (btw; är John Huges tvillingbror med Stieg Larsson?). Då tänker jag på alla sköna rullar från 80-talet med alla Brat pack-skådisar och andra wannabes. "Ferris Bueller´s day off" , "Can´t buy me love" och "Breakfast club" bl a. Men vad tusan heter filmen där John Cusak håller upp bergssprängaren och spelar musik...?

Tioåringen gillade "Easy A", även om hon flydde in i sitt rum med skämsiga små skrik när det var sexsnack i filmen. Idag spelade vi in "Can´t buy me love" från TVn och ikväll såg vi "Breakfast club" på gamla hederliga videobandspelaren. Tioåringen älskade den. "Fira med Ferris" är nästa film vi ska hyra.

True dat

På ersättningsbussen från Gullmars mot förorten. Två invandrade killar, ca 30 år, sitter och snackar längst bak i bussen. Den ena beklagar sig över att han inte har någonstans att bo.
- Fan, de har ju tagit emot mig, då får de ju se till att fixa någonstans åt mig att bo också. Det är inte lätt att vara invandrare. Fast svenskar tycker väl inte synd om mig... Som svensk får man inte säga vad man tycker, då blir man kallad rasist, men en blatte får säga vad de vill. De e ju fan inte rätt, asså.

Nya tider

På Gröna lund möter jag min mammas väninna. Jag inväntar Tioåringen och kompisar och väninnan inväntar sina barnbarn och kompisar. Mammas väninna säger:
- Tänk när vi var här när ni var små. Då, på 80-talet, kunde vi spendera en hel dag här och ändå bara göra av med 300 kronor.
- Ja...och nu har jag gjort av med 300 kronor på 30 minuter, på enbart spel...

A form of transportation

Det är alltid lika intressant att åka Djurgårdsfärjan under sommaren. Fullt av turister, både svenska och utländska. Alla möjliga språk snackas. Denna sommar har jag hört flera som vill åka på "övre däck", men inser tillslut att de inte kan komma dit upp. Jag ser ju inte färjan som en turistmagnet. Jag ser den som något annat.

En annan syn på saken

Står i kön till McDonalds. I kön intill står det två killar (ca 25-30 år). De tittar på menyerna och där visas olika färgade glas som man kan få tillsammans med menyerna. Den ena killen säger helt spontant:
- De där e ju perfekta grogglas.

Konsumtionsfamiljen

Varje helg när jag åker förbi Återvinningscentralen vid Östberga så står bilar och folk i kö för att lämna sitt avfall. Hur kan folk ha så mycket skräp...?

Dagens weird

Två män i svarta tjocka jackor mitt i värmen, med underliga miner i ansiktet. Jag stod tätt intill Tioåringen i kön.

Dagens vinst

Tioåringen ville ha en stor boll. Mamma fixar.

Hello, my name is Dick

När jag var 15 fick jag en bok om kärlek av min mamma. Någor år senare fick jag också en bok om sex. Eller vad den nu handade om. Jag minns bara min mammas skrivna ord, där hon berättade att mäns könsorgan kunde se väldigt olika ut. Hon hade sett en mängd olika i sitt liv, och jag skulle säkerligen se ett antal lemmar i mitt liv också, skrev hon. Så för att lindra min chock inför framtiden ville hon förbereda mig på att mäns könsorgan kunde se väldigt olika ut; de kunde vara långa, tjocka, sneda, breda, vackra, fula... Jag minns att mina kinder blossade när jag läste det där. Jag var inte riktigt redo för det mentalt, men ändå var det exakt vid rätt tillfälle, eftersom jag hade börjat bli sexuellt aktiv - och uppenbarligen satte sig hennes ord i minnet för livet. Jag har tänkt på de där orden ibland, när jag skådat olika manliga könsorgan. De kan verkligen se väldigt olika ut. Och nu skäms jag för att säga att jag tänker på de orden igen - dagligen det senaste året; då jag ser pojkarnas snoppar vid blöjbyten på jobbet. Jag har aldrig haft någon son och har endast bytt blöja på pojkar ett fåtal gånger innan jag började jobba på förskolan. Nej, jag är ingen peddo, jag tänder inte på det. Snarare totalt tvärtom. Jag vette tusan om jag någonsin skulle kunna bli upphetsad av ett manligt könsorgan igen.

For real?

Det rullar en reklam på TV där ett svenskt par försöker göra sig förstådda vid något matstånd i Asien. Kvinnan vill inte ha jordnötter, men de förstår inte matförsäljarens språk, och kan inte göra sig förstådda. Sen äter de något piller eller vad de nu gör för plötsligt kan de förstå vad försäljaren säger. Vilket är fejk. Jag tror att det är reklam för pensionssparande. För man vet aldrig vad som kan hända i framtiden, typ. Ikväll ser jag reklamen för ett tuggummi som heter Vigo, och har tre smaker, nej, förlåt, tre användningsområden. Det innehåller mineraler och vitaminer. En sort är för dem som sportar, en är för bättre hy och en är för bättre koncentrationsförmåga. Reklamen avslutas med att en manlig sportfåne klädd i blått, en manlig nörd klädd i grå kavaj och en tuperad rosaklädd översminkad tjej tar vardera en påse tuggummi. Precis då förväntar jag mig att meddelandet kommer att det är fejk. "För man vet aldrig vad som kan hända i framtiden." Men det kommer inte. För tuggummit finns tydligen. Reklamen borde dock anmälas. För något. Till någon. D O kanske.

Jobbische

Ny dator. Windows 7. Ingen av mina program är kompatibla med det. Datorn accepterar inte en enda CD, och vägrar lägga in programmet. Kunde veta. En bekant säger att jag ska söka på nätet efter uppdateringar av programmen. Orka. Det ska bara funka.

Så jag lär inte ha ett fungerande kamera-, bluetooth-, foto- och mp3-program på länge.

Livsviktig insikt

Den 17-åriga sommarjobbaren på jobbet tittar på när föräldrarna kommer och hämtar sina barn på eftermiddagen. Vi lyssnar när barnen pratar, vill leka mer och på andra sätt uppehåller föräldrarna från att lämna förskolan. Sommarjobbaren tittar på mig och säger:
- Alltså, när man har barn kan man verkligen inte ha bråttom!
- Jo, man KAN, men man BÖR inte ha det.
- Nä, precis. Fan, vad stressad jag skulle bli.

You say tomato, I say...

Min väninna Aina vill inte säga förskola, hon säger dagis. Jag använder båda orden. Aina är mycket skeptisk till att dagis nu ska räknas som skola, små barn borde få leka istället.
- Fast det handlar ju inte om att vi ska ha en regelrätt skola på dagis. I leken kommer kunskap fram ändå.
- Vad då, hur då?
- Ja, när en tvååring hittar fyra stenar så lägger jag upp dem och vi tittar på dem, samtidigt passar jag på att räkna stenarna högt, så att barnen hör, eller så pratar jag om vilken färg stenarna har.
- Jaha.
- Och när vi äter kan man prata om vad det är för mat, man kan ge fem ärtor och räkna dem, och säga färgen, man kan dela bananen i delar och räkna dem... Ja, det finns otaliga tillfällen att bidra med kunskap som är över barnens nuvarande nivå, så att de utvecklas.

Vad gör de på banken efter klockan tre eller...

...vad gör de på SVT2 efter klockan 21.30 på måndagar? Tre måndagar i rad har jag spelat in ett program på SVT2 kl 21.30-22. Tre måndagar i rad har programmet inte blivit inspelat. Tredje gången gillt, tänkte jag idag när jag skulle se på mitt inspelade program från igår. För igår hann jag titta några minuter på programmet, så jag visste att det hade visats, samtidigt som jag spelade in det. Men icke. För tredje tisdagen i rad består min inspelning av repetitioner från SVTs studio. Vädertjejerna övar framför kartan och Sportnytts programledare sätter sig till rätta och rabblar några rubriker. Mest är det dödtid då man ser en vägg.

Vad är det som händer? Har jag hittat vägen mellan plattform 9 och 10 in till SVTs studio? Nej, men nästan, får jag lära mig när jag pratar med kundtjänst. För att jag ställer in inspelningen manuellt, att starta en minut innan programmet börjar, och eftersom det fram till 21.30 är reginoala sändningar så stannar liksom länken kvar där på något sätt. Så när SVT lägger om till nationell sändning så följer inte min box med, utan ligger kvar i den kameran som var innan. Hemligt värre.

Bon

Väninnan M ställer upp som barnvakt. Aina är i stan och hälsar på, det blir utgång med Smilla, Aina och hennes väninna Ritva. Vi börjar på Paviljongen. Det är underbart härligt.


Var ska vi gå? Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag. Vi mellanlandar hemma hos Ritvas väninna och på datorn spelar 107,5 på radion. Jag frågar om de hört låten "Om sanningen ska fram". Ingen har hört den. Jag hade inte heller hört den för några dagar sedan. Väninnan M är min länk till omvärlden när det gäller sånt, så hon presenterade den för mig. Jag visar de andra på utube.

Efter en kort diskussion och flera glas vin bestämmer vi oss för att testa Le Bon Palais (vilket Pingu suckar uppgivet åt när jag senare återger kvällen). Nej, det är inte mycket folk på plats (det är juli!), men det är väldigt trevligt och vi dansar oss svettiga. DJ-listan känns väldigt bekant. Det låter precis som 107,5...


Sommarnatten är varm och skön när vi går hem. Anländer hemma långt efter gryningen.

All is well in the end

Vilken vecka. Jobbat ca 7.30-17.30 varje dag. Varmt och svettigt. Varje dag på förskolans gård, då personalen inte räckt till för att gå iväg med barnen. Snacka om förvaring. Bråk med förälder. Och så mensmonster till på köpet. Skulle ta en välbehövlig dusch nu, men det finns inget varmvatten.

Nä, nu blir det mat och mys i soffan med Tioåringen.

Förtroendeingivande. Not.

Tioåringen ringer och berättar att hon är hemma. Idag har det ju varit molnigt, så de har väl inte varit och badat idag igen, hoppas jag. Nej, det har de inte.
- Vad har ni gjort på klubben för mellanstadiebarnen idag då?
- En av ledarna hade med sig en film, som vi tittade på.
- Jaha, vilken då?

En film som hade premiär på bio för ungefär två månader sedan. Ledaren hade filmen på ett usb-minne. Det luktar piratkopia, men jag tvekar för att yppa mina tankar för Tioåringen. Igår sa hon till mig:

- Jag tror att ledarna för klubben liksom hittar på vad de känner för.
- Jo, det verkar ju så.
- Men det är nog bara nu, mamma, det är säkert inte så sen, när skolan börjar igen. Då är det säkert bättre. Jag vill vara där efter skolan sen, efter sommaren.

Manna från himlen

Äntligen lite regn. Vi väntade hela dagen; vuxna och barn svettades ymnigt i den äckliga fukten under den molntäckta himlen. Fem dagar av galen värme är nästan mer än jag tål. Både Tioåringen och jag är rödbrända av solen; hon mer än jag.