En mamma med sina två söner (ca 2½ och 4½ år gamla) sitter på tunnelbanan mellan T-centralen och Slussen. Pojkarna har fått en töjbar plastgubbe vardera och leker med dem. Den äldre pojken vill byta gubbe med den yngre och försöker ta den ur handen på den yngre, som börjar gnälla klagande, varpå mamman säger:
- Nej, nu har ni bytt, du ville ju byta. Du vet, man brukar säga: bytt är bytt, kommer aldrig mer igen.
Den äldre pojken lutar sig tillbaka med en besviken min, men fortsätter leka med sin gubbe, vilket även den yngre gör. När vi närmar oss Slussen försöker den äldre pojken byta igen och samma scenario upprepas, med skillnaden att mamman nu säger:
- Ja, men, ja, ja, ska ni byta då, okej, här då.
Så sliter hon gubben ur handen på den yngre pojken och ger den till den äldre, tar emot den äldre pojkens gubbe och ger den till den yngre pojken och säger lätt irriterad:
- Det här är din gubbe nu. Det var ju din gubbe, så det är din nu.
Det tystar effektivt den yngre pojkens gnäll och han ser rätt oförstående ut, men finner sig i situationen.
Snacka om att ge skilda budskap.
måndag 31 mars 2008
Jag kan lura dig vart jag vill
- Mamma, vet du var jag ska säga till fröken imorgon?
- Nej, vad då?
- Jag ska säga att jag har tappat en tand och då kommer hon säga att jag får komma fram till tavlan och då när jag står där framme så ska jag säga april, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill! För jag har ju inte tappat någon tand!
- Ja, det var ett bra aprilskämt.
- Fast jag vill ju tappa en tand.
- Jo, men då var ju det där skämtet bra att ha så länge. Du kan ju inte skämta så om du har tappat en tand!
- Det som du lurade mig med förra året var också ett bra skämt.
- Oj, vad var det, det minns inte jag.
- Jag badade på kvällen och när jag klev upp ur badkaret och var helt blöt i håret och det var rätt sent på kvällen, så sa du "du kan få se på en film nu, om du vill". Va, kan jag?!? sa jag då, men då sa du april, april.
- Hahahaa, va, sa jag så?!
- Jaa, jag blev lite ledsen först, men det var ju rätt kul.
- Ja, vilken tur.
- Ja, och då gick ju jag fortfarande på dagis.
- Mmm, tänk.
- Nej, vad då?
- Jag ska säga att jag har tappat en tand och då kommer hon säga att jag får komma fram till tavlan och då när jag står där framme så ska jag säga april, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill! För jag har ju inte tappat någon tand!
- Ja, det var ett bra aprilskämt.
- Fast jag vill ju tappa en tand.
- Jo, men då var ju det där skämtet bra att ha så länge. Du kan ju inte skämta så om du har tappat en tand!
- Det som du lurade mig med förra året var också ett bra skämt.
- Oj, vad var det, det minns inte jag.
- Jag badade på kvällen och när jag klev upp ur badkaret och var helt blöt i håret och det var rätt sent på kvällen, så sa du "du kan få se på en film nu, om du vill". Va, kan jag?!? sa jag då, men då sa du april, april.
- Hahahaa, va, sa jag så?!
- Jaa, jag blev lite ledsen först, men det var ju rätt kul.
- Ja, vilken tur.
- Ja, och då gick ju jag fortfarande på dagis.
- Mmm, tänk.
söndag 30 mars 2008
Patraskens dag
Bolaget som är vår hyresvärd hade idag inbjudit till någon form av event på Solvalla (av alla ställen). Först tänkte jag att det kunde vara lite roligt, men i veckan som gick så förkastade jag tanken: jag såg framför mig vilka människor som kunde tänkas komma dit och hur pass många de skulle vara och kände att jag nog inte ville stå i en massa köer - och hur roligt kunde det egentligen vara på en travbana (när man inte ska spela på hästar)?!
Av någon anledning ändrade jag mig precis innan helgen och vi kollade med en av sjuåringens kompisar, så en av hennes tjejkompisar kom med. Det var nog ungefär som jag hade tänkt mig; inte särskilt roande. När jag frågade (en av de som bar bolagets logo på kläderna) om var de olika sakerna låg på kartan, så kunde de inte svara.
Flashback: jag jobbade som frivilligarbetare under "World police and fire games" 1999 och det var totalförvirrat (en bonus var förstås alla underbart vackra män från kårer världen över). Ändå stod jag i informationshuset mitt i Kungsan, men hade inte fått mycket info. (Vad vi skulle göra med upphittade saker fick vi lista ut själva: vi gick med dem till närmaste polisstation - någon dag senare. STACKARS de människor som tappade sin bilnyckel men inte kom till oss och letade!) Det var först efter någon dag som vi fattade att de biljetter som sålts till evenemanget i Kungsan inte var på något sätt exklusiva, då det inte fanns något tillstånd för att spärra av Kungsan, så även allmänheten fick vara där. Lite lacka de blev som då köpt den dyra biljetten.
Idag var det ju i och för sig gratis entré, men det hörde jag av några vana spelare att det visst brukade vara på söndagar på Solvalla. Vad vet jag. Jag vet bara att vi stod i en massa köer överallt. Värst var det till ansiktsmålningen. För en gångs skull så verkade målarna helt outstanding på att måla. Så den kön stod vi i under en timme och när det var två barn före oss sa målarna att de inte skulle hinna med fler. Under den timmen stod en spansktalade familj på platsen bakom oss. Jag såg dem klämma sig före och låtsas stå längst fram, så deras ungar hann bli målade. Utan att överdriva kan jag säga att jag har utfärdat en fatwa på den familjen.
Av någon anledning ändrade jag mig precis innan helgen och vi kollade med en av sjuåringens kompisar, så en av hennes tjejkompisar kom med. Det var nog ungefär som jag hade tänkt mig; inte särskilt roande. När jag frågade (en av de som bar bolagets logo på kläderna) om var de olika sakerna låg på kartan, så kunde de inte svara.
Flashback: jag jobbade som frivilligarbetare under "World police and fire games" 1999 och det var totalförvirrat (en bonus var förstås alla underbart vackra män från kårer världen över). Ändå stod jag i informationshuset mitt i Kungsan, men hade inte fått mycket info. (Vad vi skulle göra med upphittade saker fick vi lista ut själva: vi gick med dem till närmaste polisstation - någon dag senare. STACKARS de människor som tappade sin bilnyckel men inte kom till oss och letade!) Det var först efter någon dag som vi fattade att de biljetter som sålts till evenemanget i Kungsan inte var på något sätt exklusiva, då det inte fanns något tillstånd för att spärra av Kungsan, så även allmänheten fick vara där. Lite lacka de blev som då köpt den dyra biljetten.
Idag var det ju i och för sig gratis entré, men det hörde jag av några vana spelare att det visst brukade vara på söndagar på Solvalla. Vad vet jag. Jag vet bara att vi stod i en massa köer överallt. Värst var det till ansiktsmålningen. För en gångs skull så verkade målarna helt outstanding på att måla. Så den kön stod vi i under en timme och när det var två barn före oss sa målarna att de inte skulle hinna med fler. Under den timmen stod en spansktalade familj på platsen bakom oss. Jag såg dem klämma sig före och låtsas stå längst fram, så deras ungar hann bli målade. Utan att överdriva kan jag säga att jag har utfärdat en fatwa på den familjen.
Fågelhelvete - eller ännu en dag av kaos i livet
I fredags morse väcktes jag av ett ljud som lät som en liten slagborr. Klockan var 06.30 och det lät som att det ekade i elementet i mitt sovrum och jag förbannade den korkade granne som började borra så tidigt. Det var ett ljud som återkom i korta intervaller och i min trötta ilska låg jag och funderade ut hämndaktioner; hur tidigt jag skulle sätta på tvättmaskinen på söndagmorgon, hur högt jag skulle ha på musiken på lördagkvällen eller dylikt. Samtidigt undrade jag när tonårskillen, som har sitt sovrum vägg i vägg med mitt, skulle reagera på ljudet och bli galen, då jag vet att han verkligen inte är morgonpigg. Efter åttonde intervallen av hamrande ljud började jag undra om det verkligen kunde vara ett ljud från en människa, det lät så irrationellt. Jag kom på att vi tidigare har haft en fågel boende i ventilationen och att ekorrar brukar klättra på fasaden, samt att jag nyligen sett flera talgoxar flyga mot fasaden. Då slog det mig att vi också sett en hackspett i träden utanför. Kan den ha blivit helt knäpp och gett sig på stupröret utanför sovrummet? Ungefär då slutade ljudet. Klockan var runt 07 och jag fick sova tjugo minuter innan sjuåringen kom in och väckte mig.
Så igår, same procedure, samma tid, samma sak. Jag trodde jag skulle dö, försökte låtsas som att det var ett ljud som hörde till, men det var omöjligt. Så plötsligt flyttades ljudet och det lät som att det var en borr som försökte att ta sig in genom väggen intill mitt sovrumsfönster. Då hörde jag tonårskillen rusa upp klampandes och svärandes och kasta sig mot fönstret. Efter det återkom inte ljudet mer igår. Men jag hörde ekorren springa på fönsterbrädan strax efteråt, så jag fattade att något måste göras. Jag funderade på att hänga ut några balonger från fönstret, kanske det skulle skrämma bort slagborren. Men jag gjorde det aldrig.
Så i morse: klockan var 05.25 istället då samma ljud som tidigare satte igång. Nu reagerade grannarna under mig och slog i elementet för att visa sin ilska. Det ekade i halva huset. Jag tänkte att de nog inte fattat att det var en människa, så jag öppnade fönstret för att försöka skrämma iväg vad det nu var, men det hjälpte föga, för det var utanför dem. Jag dängde igen fönstret så att de skulle fatta, vilket de gjorde och snabbt öppnade fönstret. Och iväg flög en hackspett! Dumma flygfä. Sedan var det tyst rätt länge, men återkom efter ett tag. Grannen fixade dock att jaga bort den, så jag fick sova i korta stunder, fram till 07.30, då sjuåringen kom in och väckte mig och jag sa att jag tänkte sova ett tag till.
Jag hade visst dock helt missat att ställa om till sommartid (ibland är det bra med en unge som har koll på klockan och vilka tider ett TV-program ska börja), så det var bara att flyga upp och nu ska vi strax bege oss.
Den störda fågeln verkar ju ha ställt om till en ny vintertid istället, med tanken på hur tidigt den satte igång i morse.
Så igår, same procedure, samma tid, samma sak. Jag trodde jag skulle dö, försökte låtsas som att det var ett ljud som hörde till, men det var omöjligt. Så plötsligt flyttades ljudet och det lät som att det var en borr som försökte att ta sig in genom väggen intill mitt sovrumsfönster. Då hörde jag tonårskillen rusa upp klampandes och svärandes och kasta sig mot fönstret. Efter det återkom inte ljudet mer igår. Men jag hörde ekorren springa på fönsterbrädan strax efteråt, så jag fattade att något måste göras. Jag funderade på att hänga ut några balonger från fönstret, kanske det skulle skrämma bort slagborren. Men jag gjorde det aldrig.
Så i morse: klockan var 05.25 istället då samma ljud som tidigare satte igång. Nu reagerade grannarna under mig och slog i elementet för att visa sin ilska. Det ekade i halva huset. Jag tänkte att de nog inte fattat att det var en människa, så jag öppnade fönstret för att försöka skrämma iväg vad det nu var, men det hjälpte föga, för det var utanför dem. Jag dängde igen fönstret så att de skulle fatta, vilket de gjorde och snabbt öppnade fönstret. Och iväg flög en hackspett! Dumma flygfä. Sedan var det tyst rätt länge, men återkom efter ett tag. Grannen fixade dock att jaga bort den, så jag fick sova i korta stunder, fram till 07.30, då sjuåringen kom in och väckte mig och jag sa att jag tänkte sova ett tag till.
Jag hade visst dock helt missat att ställa om till sommartid (ibland är det bra med en unge som har koll på klockan och vilka tider ett TV-program ska börja), så det var bara att flyga upp och nu ska vi strax bege oss.
Den störda fågeln verkar ju ha ställt om till en ny vintertid istället, med tanken på hur tidigt den satte igång i morse.
lördag 29 mars 2008
Långt från ursprunget
Jag följer med MTV hem till 50 cent i programmet Cribs och jag tycker nog att det inte riktigt går att kalla huset för "crib", mer "mansion"; det är enormt stort. Han bor inte själv, utan flera av hans polare bor i samma hus; de turas om att visa oss runt, för en man orkar inte göra jobbet solo. Det är otroligt välstädat överallt, som om huset är rustat för försäljning och ingen just nu bor där, det ser så onaturligt ut. När så 50 cent visar oss runt i sina domäner så får vi kliva in i hans garderob. Eller ska jag säga två-normalstora-vardagsrum-stora walk-in. Antalet skor är vad man kan förvänta sig i en normalstor skoaffär och jag tror inte att mer än fem par av de runt tre hundra är använda.
Så minns jag de två mörkhyade männen (i min egen ålder) som talade om artisten 50 cent på t-banan härom dagen. De pratade engelska med varandra och jag uppfattade det som att den ena mannen var från Kanada och den andre bodde här i trakterna, men att de ursprungligen kom från samma land i Afrika. Kanadensaren talade i alla fall med betydligt mer amerikansk accent än förortsmannen. Förortsmannen talade om "fiffti sennt" och kanadensaren sa att ingen sa så där han kom ifrån, där kallade de artisten helt enkelt "fitti" och han tyckte att förortsmannen borde lära sig det annars skulle han låta löjlig.
Så jag tittar på "fitti" när han glider runt i sin lilla golfbil för att komma till sin pool, sina bilar, sin fiskdamm. Helt absurt.
Så minns jag de två mörkhyade männen (i min egen ålder) som talade om artisten 50 cent på t-banan härom dagen. De pratade engelska med varandra och jag uppfattade det som att den ena mannen var från Kanada och den andre bodde här i trakterna, men att de ursprungligen kom från samma land i Afrika. Kanadensaren talade i alla fall med betydligt mer amerikansk accent än förortsmannen. Förortsmannen talade om "fiffti sennt" och kanadensaren sa att ingen sa så där han kom ifrån, där kallade de artisten helt enkelt "fitti" och han tyckte att förortsmannen borde lära sig det annars skulle han låta löjlig.
Så jag tittar på "fitti" när han glider runt i sin lilla golfbil för att komma till sin pool, sina bilar, sin fiskdamm. Helt absurt.
Bra kämpat
Idag har vi varit och tittat på damer spela innebandyfinal . Det var en spännande match - som slutade snöpligt!
fredag 28 mars 2008
Inlåst och TV-freak
Sjuåringen är nu hemkommen. De ringde när de stod utanför porten (som var låst) vid 21.30. Hungrig och trött. Same procedure as last time. Medan sjuåringen åt yoghurt berättade hon att A:s föräldrar hade åkt iväg till banken på eftermiddagen och hon och A hade fått vara ensamma hemma hos A (något som sjuåringen ännu inte fått vara här hemma, men jag kanske är lite väl harig).
- Vad gjorde ni när ni var ensamma då?
- Vi lekte. Och As pappa ringde fyra gånger för att säga att de snart skulle komma hem. Så snart vi börjat leka igen så ringde han och störde.
- Mhm, men de ville väl att ni skulle veta, så att ni inte blev oroliga.
- Ja. Sedan skulle A visa mig hur man låser toalettdörren och då blev vi inlåsta.
Ve och fasa.
- Jaha, vad gjorde ni då?
- Tillslut fick A upp låset igen, det var trögt.
- Det är kanske bättre att visa med öppen dörr.
- Ja, jag vet, och det sa jag till henne, men hon visste inte att man kunde göra så, så jag visade henne sedan när vi fått upp dörren.
Sedan berättade sjuåringen om allt de hade gjort under dagen och sedan ville hon att vi skulle mysa och kramas, men när jag la mig intill så sa hon att jag luktade illa.
- Ja, jag har ätit vitlök.
- Usch, vad är det?
- Som en stark krydda.
- Vad åt du det med?
- I en sås. Med lax.
- Jaha, du behöver sån där som är på TVn. S...vad hette den nu igen...
- Vad då?
- SB12 var det nog, så du luktar bättre i munnen. Och den håller i sig i 12 timmar!
- Mmm.
- Vad gjorde ni när ni var ensamma då?
- Vi lekte. Och As pappa ringde fyra gånger för att säga att de snart skulle komma hem. Så snart vi börjat leka igen så ringde han och störde.
- Mhm, men de ville väl att ni skulle veta, så att ni inte blev oroliga.
- Ja. Sedan skulle A visa mig hur man låser toalettdörren och då blev vi inlåsta.
Ve och fasa.
- Jaha, vad gjorde ni då?
- Tillslut fick A upp låset igen, det var trögt.
- Det är kanske bättre att visa med öppen dörr.
- Ja, jag vet, och det sa jag till henne, men hon visste inte att man kunde göra så, så jag visade henne sedan när vi fått upp dörren.
Sedan berättade sjuåringen om allt de hade gjort under dagen och sedan ville hon att vi skulle mysa och kramas, men när jag la mig intill så sa hon att jag luktade illa.
- Ja, jag har ätit vitlök.
- Usch, vad är det?
- Som en stark krydda.
- Vad åt du det med?
- I en sås. Med lax.
- Jaha, du behöver sån där som är på TVn. S...vad hette den nu igen...
- Vad då?
- SB12 var det nog, så du luktar bättre i munnen. Och den håller i sig i 12 timmar!
- Mmm.
Föräldraetikett
Jag vet inte jag. Jag brukar inte tillåta särskilt mycket utsvävningar utanför våra vanliga rutiner, särskilt inte med sovtiden, då jag vet att det påverkar humöret så otroligt mycket.
Nu är sjuåringen hos sin tjejkompis A (som var med oss på teatern igår). Sist hon var hos A så var det också fredag och hennes mamma sa att det väl inte gjorde något ifall det blev sent. Nej, tänkte jag, men räknade nog med att hon skullle vara hemma till sin vanliga sovtid i alla fall (ca 20.00). Men icke. Då visste jag att sjuåringen gått upp tidigt - och behövde vara i form för lördagens aktiviteter. Jag ringde tre gånger och sa till mamman att det nu var dags att komma hem, men mamman sa att hon inte ville avbryta tjejerna, de lekte så bra. Jo, det var ju fint, men inte vid åtta på kvällen, kan jag tycka. Tredje gången fick jag säga till på skarpen att det var nu dags för dem att gå, att mamman fick säga till dem det. Jag pratade även själv med sjuåringen då och hörde hennes trötthet, så jag visste hur jobbigt vi skulle få det innan läggdags. Hon kom hem vid 21 då, hungrig OCH trött, men hade haft kul. Efter yoghurt och smörgås och mycket dividerande vid tandborstningen så slocknade hon vid 22. Den gången.
Nu är hon hos A igen och mamman har sagt precis samma sak idag. Sjuåringen har varit hos dem sedan 11.30, hon skulle äta lunch med dem. Jag ringde vid 19-tiden för att höra hur det blir med middag, men då satt de och åt glass. Den här gången har jag tänkt att jag inte ska lägga mig i, men jag börjar ju undra när klockan nu är 21.00 och de skulle ringa när de kommit hem. Är det jag som är för restriktiv, eller vad?
Jag kan ju drömma om att sjuåringen sover lite längre imorgon bitti.
Nu är sjuåringen hos sin tjejkompis A (som var med oss på teatern igår). Sist hon var hos A så var det också fredag och hennes mamma sa att det väl inte gjorde något ifall det blev sent. Nej, tänkte jag, men räknade nog med att hon skullle vara hemma till sin vanliga sovtid i alla fall (ca 20.00). Men icke. Då visste jag att sjuåringen gått upp tidigt - och behövde vara i form för lördagens aktiviteter. Jag ringde tre gånger och sa till mamman att det nu var dags att komma hem, men mamman sa att hon inte ville avbryta tjejerna, de lekte så bra. Jo, det var ju fint, men inte vid åtta på kvällen, kan jag tycka. Tredje gången fick jag säga till på skarpen att det var nu dags för dem att gå, att mamman fick säga till dem det. Jag pratade även själv med sjuåringen då och hörde hennes trötthet, så jag visste hur jobbigt vi skulle få det innan läggdags. Hon kom hem vid 21 då, hungrig OCH trött, men hade haft kul. Efter yoghurt och smörgås och mycket dividerande vid tandborstningen så slocknade hon vid 22. Den gången.
Nu är hon hos A igen och mamman har sagt precis samma sak idag. Sjuåringen har varit hos dem sedan 11.30, hon skulle äta lunch med dem. Jag ringde vid 19-tiden för att höra hur det blir med middag, men då satt de och åt glass. Den här gången har jag tänkt att jag inte ska lägga mig i, men jag börjar ju undra när klockan nu är 21.00 och de skulle ringa när de kommit hem. Är det jag som är för restriktiv, eller vad?
Jag kan ju drömma om att sjuåringen sover lite längre imorgon bitti.
Från en svartskalle till en annan
När vi skulle åka till teatern igår så var det första gången jag åkte på en vardag med två barn över sju år. Tur att jag hade lite hum om att det går någon gräns där. Surgubben i spärrkiosken såg mycket skeptiskt på mig när jag bad honom öppna grinden för oss tre. Då slog det mig och jag sa:
- De har nyss fyllt sju, ska jag betala för dem då?
- Ja, verkligen, säger gubben surt, med översittarton.
Så jag går över till kiosken, köper en remsa, får den stämplad och sedan får vi använda grinden.
När jag berättar det här för sjuåringens kompis mamma när hon ska hämta kompisen A så säger hon hätskt:
- Var det svartskallen i spärren?!
Jag drar häpen in andan, jag brukar inte använda ordet.
- Nej, nej, det var surgubben, han är hur svensk som helst.
Sedan slår det mig att mamman är lika mycket svartskalle själv, men jag inser att hon menar den mörkhyade mannen som brukar jobba i spärren.
- Jaha, nej, men den där svartskallen är så förbannat tjurig, han vill inte öppna för mig när mitt kort strular.
Hon pratar upphetsat nu och jag känner mig så otroligt svensk och lagom mesig. Jag skulle nog aldrig hetsa upp mig så där.
- Jag är svartskalle själv, men han är helt dum i huvudet, säger hon sedan något lugnare innan jag berättar om fyllot som satte sig brevid oss på tunnelbanan på väg hem från stan och hon nästan går i taket.
- De har nyss fyllt sju, ska jag betala för dem då?
- Ja, verkligen, säger gubben surt, med översittarton.
Så jag går över till kiosken, köper en remsa, får den stämplad och sedan får vi använda grinden.
När jag berättar det här för sjuåringens kompis mamma när hon ska hämta kompisen A så säger hon hätskt:
- Var det svartskallen i spärren?!
Jag drar häpen in andan, jag brukar inte använda ordet.
- Nej, nej, det var surgubben, han är hur svensk som helst.
Sedan slår det mig att mamman är lika mycket svartskalle själv, men jag inser att hon menar den mörkhyade mannen som brukar jobba i spärren.
- Jaha, nej, men den där svartskallen är så förbannat tjurig, han vill inte öppna för mig när mitt kort strular.
Hon pratar upphetsat nu och jag känner mig så otroligt svensk och lagom mesig. Jag skulle nog aldrig hetsa upp mig så där.
- Jag är svartskalle själv, men han är helt dum i huvudet, säger hon sedan något lugnare innan jag berättar om fyllot som satte sig brevid oss på tunnelbanan på väg hem från stan och hon nästan går i taket.
Smart, va?
Vid frukostbordet:
- Mamma, vet du vad man kan göra om man ska skriva 2 och råkar skriva 24?
- Eh, hur menar du? Ska man skriva 2 och det råkar bli en 4:a?
- Neej, om man ska skriva 2, men råkar skriva 24.
- Jahaa...
- Då, då kan man ta en sax och klippa mittemellan, så har man ju ändå bara 2, så har man skrivit rätt ändå. Smart, va?
- Jaa..
- Mamma, vet du vad man kan göra om man ska skriva 2 och råkar skriva 24?
- Eh, hur menar du? Ska man skriva 2 och det råkar bli en 4:a?
- Neej, om man ska skriva 2, men råkar skriva 24.
- Jahaa...
- Då, då kan man ta en sax och klippa mittemellan, så har man ju ändå bara 2, så har man skrivit rätt ändå. Smart, va?
- Jaa..
torsdag 27 mars 2008
Vad lever man för
Vi har varit på Orionteatern och sett föreställningen "Vems lilla mössa flyger". Den var helt suverän!! Sjuåringen med tjejkompis var helt fascinerade och jag var helt betagen. Det var så underbara karaktärer - och speciell teaterlokal. Gummiapan och pricknallen utmärkte sig en aning, men övriga var också störtsköna!
När vi gick ut från teatern så fick man hälsa på skådespelarna och en grabb i åttaårsåldern går fram till gummiapan Mack (Per Sörberg) och frågar om man verkligen ska säga "Gubbjävel" (eller vad det nu var han sa under föreställningen) till någon. "Ja, när det behövs, så", svarade apan så självklart.
Vi har inte läst Barbro Lindgrens bok innan och det hade kanske hjälpt om vi haft ett hum om handlingen, men det behövdes egentligen inte. Sjuåringarna greppade inte att det var ett barn och hans mjukdjur (och dylikt) som det handlade om - "det var ju ingenting om någons lilla mössa, ju!!" - men när den insikten kom så blev det hela ännu djupare och vi pratade länge om allting. Mest intressant för sjuåringarna var att försöka komma på fler betydelser för VLMF. När vi sedan pratade om "vad lever man för" så kläcker kompisen ur sig:
- Vad då, "vad lever man för"? Allt! För att man kan göra så mycket roliga saker i livet! Tänk att vara död! Vad tråkigt att bara ligga där och blunda!!
Sedan gick vi till Blecktornsparken så att de fick leva lite extra.
När vi gick ut från teatern så fick man hälsa på skådespelarna och en grabb i åttaårsåldern går fram till gummiapan Mack (Per Sörberg) och frågar om man verkligen ska säga "Gubbjävel" (eller vad det nu var han sa under föreställningen) till någon. "Ja, när det behövs, så", svarade apan så självklart.
Vi har inte läst Barbro Lindgrens bok innan och det hade kanske hjälpt om vi haft ett hum om handlingen, men det behövdes egentligen inte. Sjuåringarna greppade inte att det var ett barn och hans mjukdjur (och dylikt) som det handlade om - "det var ju ingenting om någons lilla mössa, ju!!" - men när den insikten kom så blev det hela ännu djupare och vi pratade länge om allting. Mest intressant för sjuåringarna var att försöka komma på fler betydelser för VLMF. När vi sedan pratade om "vad lever man för" så kläcker kompisen ur sig:
- Vad då, "vad lever man för"? Allt! För att man kan göra så mycket roliga saker i livet! Tänk att vara död! Vad tråkigt att bara ligga där och blunda!!
Sedan gick vi till Blecktornsparken så att de fick leva lite extra.
Mardrömmar (2)
Numera är det så (härligt) ljust om morgonen att man inte ens behöver tända någon lampa när man går upp. Igår la jag mig sent och tänkte (naivt) att vi kan gå upp lite senare, så sju timmar borde jag få sova. 03.40 ropar sjuåringen och vill att jag ska komma in i hennes rum. Det är ännu helt mörkt och hon vågar inte gå upp ur sin säng, korsa mellangången (där öppningen in till det bäckmörka vardagsrummet finns) och gå in till mitt rum. Mörkerädslan sitter i, den släpper inte sitt grepp om henne under vinterhalvåret. Hon vågar inte ens räcka ut sin hand och tända sin egen sänglampa, hon vågar bara ynka fram `mammaaa´ tills jag kommer. Vi kan i alla fall höra och prata med varandra liggandes i våra egna sängar.
Jag tänker på min egen uppväxt där mitt rum låg på ena sidan av lägenheten och mina föräldrars låg på den andra sidan (ja, både hos min mamma och hos min pappa). Jag tog mitt täcke, drog det över huvudet, klev ut i mörkret och gick och la mig i min förälders säng. Jag såg bara mina egna fötter och golvet, vågade inte se något annat. Min största skräck var att se ett par andra fötter inom täckets öppning på golvet.
I natt gick jag in till sjuåringen och hon gick tillbaka med mig in till min säng, krampaktigt hållandes i min tröja. Vi pratade om att tänka glada tankar och hon kom som vanligt inte på något (monstren från mardrömmen höll hjärnan paralyserad), jag sa att jag brukar tänka på Musse Pigg, hon kunde kanske tänka på Piff & Puff (som hon älskar). Det skulle hon göra. Jag slumrade in, men väcktes efter en kvart av att hon gnydde och kunde inte somna om.
- Tänker du på glada saker?
- Ja, men det är svårt.
- Blundar du?
- Nej, det har du inte sagt att jag ska göra.
- Jo (men inte just i natt), jag har sagt att det är ju det första man ska göra. Hela tiden blunda, om du så bara räknar får. Hur ska man kunna somna om man inte blundar...?
Då började hon gråta och var rädd för monstren. Så vi pratade om monstren och orimligheten i att ha mardrömmar, varför måste hjärnan var sån, och jag sa att alla har dem och ingen tycker om dem, men sjuåringen sa att E (killkompisen) säkert inte grät över sina mardrömmar;
- Han tycker ju om monster.
- Det är nog inte samma monster i mardrömmarna, så jag tror inte att han tycker om dem. Vad tänker du på för trevligt då?
- Inget, jag kommer inte på något.
- Om du ska tänka på något som är bra, som du tycker om, vad tänker du på då?
- TV-program.
- Mhm.
- Fast det är inte så bra.
- Nej...
- För det finns läskiga saker på TVn också och då kommer jag att tänka på dem.
- Mmm. När jag ska tänka på något som jag tycker om så tänker jag på de människor som jag tycker om: du, morfar, mormor, min bror och hans familj, och sånt som vi gör tillsammans. Dina små söta kusiner. Sånt är ju bra att tänka på, eller hur?
- Jaaaa...
Sedan försökte vi sova igen. Klockan var 04.54 och den här gången höll jag mig vaken tills jag hörde henne andas i sömntakt.
06.14 väckte hon mig genom att fråga:
- Om en präst ska gifta sig i kyrkan, vem ska då vara präst?
- En annan präst.
- Mhmm. Får jag se på TV?
- Ja, men ta hörlurar på dig.
Hon sprang ut och satte sig i soffan framför sina älskade program.
Jag tänker på min egen uppväxt där mitt rum låg på ena sidan av lägenheten och mina föräldrars låg på den andra sidan (ja, både hos min mamma och hos min pappa). Jag tog mitt täcke, drog det över huvudet, klev ut i mörkret och gick och la mig i min förälders säng. Jag såg bara mina egna fötter och golvet, vågade inte se något annat. Min största skräck var att se ett par andra fötter inom täckets öppning på golvet.
I natt gick jag in till sjuåringen och hon gick tillbaka med mig in till min säng, krampaktigt hållandes i min tröja. Vi pratade om att tänka glada tankar och hon kom som vanligt inte på något (monstren från mardrömmen höll hjärnan paralyserad), jag sa att jag brukar tänka på Musse Pigg, hon kunde kanske tänka på Piff & Puff (som hon älskar). Det skulle hon göra. Jag slumrade in, men väcktes efter en kvart av att hon gnydde och kunde inte somna om.
- Tänker du på glada saker?
- Ja, men det är svårt.
- Blundar du?
- Nej, det har du inte sagt att jag ska göra.
- Jo (men inte just i natt), jag har sagt att det är ju det första man ska göra. Hela tiden blunda, om du så bara räknar får. Hur ska man kunna somna om man inte blundar...?
Då började hon gråta och var rädd för monstren. Så vi pratade om monstren och orimligheten i att ha mardrömmar, varför måste hjärnan var sån, och jag sa att alla har dem och ingen tycker om dem, men sjuåringen sa att E (killkompisen) säkert inte grät över sina mardrömmar;
- Han tycker ju om monster.
- Det är nog inte samma monster i mardrömmarna, så jag tror inte att han tycker om dem. Vad tänker du på för trevligt då?
- Inget, jag kommer inte på något.
- Om du ska tänka på något som är bra, som du tycker om, vad tänker du på då?
- TV-program.
- Mhm.
- Fast det är inte så bra.
- Nej...
- För det finns läskiga saker på TVn också och då kommer jag att tänka på dem.
- Mmm. När jag ska tänka på något som jag tycker om så tänker jag på de människor som jag tycker om: du, morfar, mormor, min bror och hans familj, och sånt som vi gör tillsammans. Dina små söta kusiner. Sånt är ju bra att tänka på, eller hur?
- Jaaaa...
Sedan försökte vi sova igen. Klockan var 04.54 och den här gången höll jag mig vaken tills jag hörde henne andas i sömntakt.
06.14 väckte hon mig genom att fråga:
- Om en präst ska gifta sig i kyrkan, vem ska då vara präst?
- En annan präst.
- Mhmm. Får jag se på TV?
- Ja, men ta hörlurar på dig.
Hon sprang ut och satte sig i soffan framför sina älskade program.
onsdag 26 mars 2008
Trauma i pluralis
Sjuåringen fick gå hem själv från skolan idag, med instruktioner att gå den väg som inte korsar en bilväg. Jag går ändå ut och står dold och ser henne gå från skolan och halva vägen hem, sedan går jag snabbt hem och ser från balkongen hur hon går den andra halvan hela vägen hem. Hon ser så fullständigt koncentrerad och stor ut. Det sliter i mitt hjärta, både av rädsla över att förlora kontrollen och av sprittande glädje över hennes självständighet. Vi möts i hallen med breda leenden och glittrande ögon, i samförstånd kramas vi och hon berättar om hur det kändes och hur hon tyckte att det gick; hur bra som helst.
Sedan tittar sjuåringen igenom de otaliga mjukisdjuren från källaren och börjar gråta över de mjukdjur (framför allt älgen, som jag berättat om tidigare) som vi lämnade till välgörenhet. Känslan av att hon blev tvingad att lämna ifrån sig den sitter kvar i henne och mitt hjärta sörjer det. Tänk vad känslor gör med oss - och hur länge de finns kvar i oss.
Så ringer min mamma och berättar att hon har rensat i klädkammren och hittat gamla foton och en bok som hon nu har läst. Det var en sorts dagbok som hon och hennes sambo skrev i under tiden de levde ihop, när jag var i början av tonåren. Där skrev de av sig när de inte kunde tala med varandra och där skrev de påminnelser eller saker de ville tala med varandra om. Ibland var det kärleksord och ibland var det väldigt hårda ord. Ofta var det oro och min mamma säger att det är som att känslorna åker berg och dalbana när hon läser.
- Och mitt i allt detta levde du. Det var ju bara så det var. Jag hoppas att det har gjort dig härdad.
- Varför hoppas du det, vad skulle det vara bra för?
- Ja, så att du tål mycket.
Och jag vet ju att det är just härdad jag är, men häpnar över att hon verkar tycka att det är en bra egenskap. Själv har jag arbetat större delen av mitt liv för att bli mjukare och mer tålmodig. Antagligen för att jag saknade det hos henne.
Hon säger att jag kan få publicera hennes dagböcker när hon dör, då de ju verkligen innehåller allt man kan tänka sig.
Sedan tittar sjuåringen igenom de otaliga mjukisdjuren från källaren och börjar gråta över de mjukdjur (framför allt älgen, som jag berättat om tidigare) som vi lämnade till välgörenhet. Känslan av att hon blev tvingad att lämna ifrån sig den sitter kvar i henne och mitt hjärta sörjer det. Tänk vad känslor gör med oss - och hur länge de finns kvar i oss.
Så ringer min mamma och berättar att hon har rensat i klädkammren och hittat gamla foton och en bok som hon nu har läst. Det var en sorts dagbok som hon och hennes sambo skrev i under tiden de levde ihop, när jag var i början av tonåren. Där skrev de av sig när de inte kunde tala med varandra och där skrev de påminnelser eller saker de ville tala med varandra om. Ibland var det kärleksord och ibland var det väldigt hårda ord. Ofta var det oro och min mamma säger att det är som att känslorna åker berg och dalbana när hon läser.
- Och mitt i allt detta levde du. Det var ju bara så det var. Jag hoppas att det har gjort dig härdad.
- Varför hoppas du det, vad skulle det vara bra för?
- Ja, så att du tål mycket.
Och jag vet ju att det är just härdad jag är, men häpnar över att hon verkar tycka att det är en bra egenskap. Själv har jag arbetat större delen av mitt liv för att bli mjukare och mer tålmodig. Antagligen för att jag saknade det hos henne.
Hon säger att jag kan få publicera hennes dagböcker när hon dör, då de ju verkligen innehåller allt man kan tänka sig.
Assumption is the mother of all...
Sjuåringen är på Fritids. Jag har lämnat den obligatoriska lappen långt i förväg och där meddelat att jag ska hämta henne 14.30. Igår fick sjuåringen med sig en lapp hem där det stod att de skulle vara i gympasalen och leka. Jag antog att det var under dagen, men det var visst nu, mellan ca 14.30-15.30. Just idag fick jag för mig att sjuåringen ska få testa att gå hem själv, så ska jag möta henne på vägen. Så jag ringde till Fritids för prata med henne, men fick då veta att jag kunde återkomma en timme senare. Det var ju tur att jag inte hade gått dit...
Jag överlevde
Ett par timmar senare och källarförrådet går att knalla in i, allt kan nås och det är rätt bra ordning där inne. Känns bra. Flera saker åkte till soprummet och flera saker ska skänkas bort. Känns ännu bättre. Sammanlagt hittade jag nästan två (sop)säckar fulla med mjukdjur. Känns inte lika bra. Jag minns att det var så när jag var liten också. Vi rensade ut när jag var runt 12 år och det var helt sanslöst vad mycket mjukdjur jag hade samlat på mig. Ändå slår det här mitt innehav då. Alla dessa små figurer (jag förbannar alla lotterier, tävlingar och happy meal - fast mest förbannar jag mig själv) som verkar komma ur en aldrig sinande källa. Vad göra med dem? Det blir väl Röda korsets basar eller liknande. Utan sjuåringens vetskap. Jag får rensa ut i natt när hon sover (fastän jag avskyr att göra så), annars lär vi ha ett truma som heter duga.
En stilla dag bland sarkofagerna
Tänk att ha en dag helt fri från förpliktelser. Det känns så ovanligt att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag har lämnat in skoluppgiften i förtid (hur är det ens möjligt - det bådar inte gott, den blir säkert underkänd...) och idag har jag inte ens någon press på mig att läsa något.
Så jag ska ge mig på att äntligen rensa upp i källaren. Helt alena i de mörka gångarna. Så alla vet var jag sist befann mig, ifall jag aldrig skulle dyka upp igen.
Imorgon är sjuåringen ledig och då ska vi gå på teater. Det ser jag fram emot!
Så jag ska ge mig på att äntligen rensa upp i källaren. Helt alena i de mörka gångarna. Så alla vet var jag sist befann mig, ifall jag aldrig skulle dyka upp igen.
Imorgon är sjuåringen ledig och då ska vi gå på teater. Det ser jag fram emot!
Korv eller kovv
När sjuåringen var två var hennes favoriträtt "makkakovv" (makaroner och falukorv) och det har hållit i sig, men hon får det knappt aldrig numera. Därför blir hon så mycket gladare när hon får det.
Igår åt vi majskolvar till förrätt och hon satt och sög på ordet: maaajssskoorv.
- Mamma, heter det majskorv eller majskovv?
- Ehm, vad är kovv för något?
- Jag vet inte, heter det det?
- Nej, kovv var ju något du sa när du var liten och inte kunde säga korv, kommer du ihåg att jag berättade det?
- Ja, just det (tihi), kovv. Så det heter majskorv?
- Nej, det är ju ingen korv. Korv är ju en sak som är stoppad full med något. Det heter majskolv.
- Jaha.
Hon ljudar det tyst för sig själv och börjar sedan äta. Jag ser fascinerat på, vi har haft den här diskussionen tre gånger innan, jag har lärt henne ordet "kolv" då också, men det används inte i vardagen, så det har väl inte fastnat.
Igår åt vi majskolvar till förrätt och hon satt och sög på ordet: maaajssskoorv.
- Mamma, heter det majskorv eller majskovv?
- Ehm, vad är kovv för något?
- Jag vet inte, heter det det?
- Nej, kovv var ju något du sa när du var liten och inte kunde säga korv, kommer du ihåg att jag berättade det?
- Ja, just det (tihi), kovv. Så det heter majskorv?
- Nej, det är ju ingen korv. Korv är ju en sak som är stoppad full med något. Det heter majskolv.
- Jaha.
Hon ljudar det tyst för sig själv och börjar sedan äta. Jag ser fascinerat på, vi har haft den här diskussionen tre gånger innan, jag har lärt henne ordet "kolv" då också, men det används inte i vardagen, så det har väl inte fastnat.
Lär mig den ädla konsten att torka rumpa
Hur gör man för att lära någon en bra teknik att torka sig själv i rumpan egentligen? Hur lärde jag mig själv det? Var det just jag själv som lärde mig det? Provar man sig fram till man hittar ett sätt som fungerar bra? Och vad gör man om någon är obenägen att prova sig fram?
Torkarumpanteknik har varit en diskussion mellan mig och sjuåringen i ungefär tre år nu. Hon har så smått försökt själv lite då och då, men inte riktigt hittat någon bra teknik och då tappar hon lusten och många är de gånger då hon har tjurvägrat att ens försöka. Sedan gick det bra under något år, men så, under förra året, så totalvägrade hon, så vi la upp ett schema; jag torkade på från morgon till lunch och hon från lunch till nattning. Vilket bara gjorde att hon inte gärna gick på toaletten under e m och kväll. Absurt. Så från nyår har jag alltid torkat och vi har sagt att när hon fyller sju så ligger hela ansvaret på henne. Det har hon varit helt med på. Men det är ju alltid så, det låter så bra innan det blir verklighet. Nu är verkligheten här och hon har fixat det jättebra själv i några veckor, men nu börjar intresset falna igen och vi börjar återgå till de otaliga diskussionerna. Hon bara vill inte torka sig själv. Vad göra? Jag står lite handfallen, efter olika tillvägagångssätt, och det är inte en situation jag är van vid. Dr Phil? Någon?
Torkarumpanteknik har varit en diskussion mellan mig och sjuåringen i ungefär tre år nu. Hon har så smått försökt själv lite då och då, men inte riktigt hittat någon bra teknik och då tappar hon lusten och många är de gånger då hon har tjurvägrat att ens försöka. Sedan gick det bra under något år, men så, under förra året, så totalvägrade hon, så vi la upp ett schema; jag torkade på från morgon till lunch och hon från lunch till nattning. Vilket bara gjorde att hon inte gärna gick på toaletten under e m och kväll. Absurt. Så från nyår har jag alltid torkat och vi har sagt att när hon fyller sju så ligger hela ansvaret på henne. Det har hon varit helt med på. Men det är ju alltid så, det låter så bra innan det blir verklighet. Nu är verkligheten här och hon har fixat det jättebra själv i några veckor, men nu börjar intresset falna igen och vi börjar återgå till de otaliga diskussionerna. Hon bara vill inte torka sig själv. Vad göra? Jag står lite handfallen, efter olika tillvägagångssätt, och det är inte en situation jag är van vid. Dr Phil? Någon?
måndag 24 mars 2008
Och plötsligt har sjutton år gått
När jag är inne på en annan blogg och kommenterar att 2001 var ett tag sedan så slår det mig hur bisarrt det låter (precis som bloggägaren poängterar för mig). Jag insåg det ju för någon vecka sedan också, när sjuåringen fyllde år och det känns som att det var kanske ett år sedan som hon var fyra år gammal. 2001 föddes hon och jag läste mycket då om just hela diskussionen kring ifall "snippa" skulle bli ett ord att använda på flickors kön, därav minns jag att det var just det året. Det året hände mycket i mitt liv. Tyvärr var det mest tragiska händelser som överskuggade mycket annat. Att nu inse att det är sju år sedan allt det hände känns väldigt konstigt. Jag brukar annars ha 1991 som en hållplats i mitt liv, då det året var det mest händelserika i mitt liv - och plötsligt är det så avlägset att det känns som att ta ett kliv ut i ett svart hål. Det börjar nog bli dags att bygga ett nytt liv.
Insikterna haglar - och har gjort det länge nu
Min allra (mest själviska) högsta önskan är att ha en personlig kock, som kommer med rimliga välkomponerade matförslag (läs: rätter som en sjuåring vill äta), inhandlar dem och tillagar dem. Gärna så att det räcker till matlåda dagen efter. Det har varit min dröm i många, många år. Matlagning är nog det tråkigaste jag vet (antagligen för att jag är rätt dålig på det) och jag fattar ju nu varför det ligger till så. Det blir nog lätt så när min morsa inte heller hade varken tid (vem har det egentligen?) eller ork att laga mat. Om jag ska tänka på maträtter min mamma gjorde så minns jag: pannkaka, falukorv (stekt i skivor eller stänger i stroganoff), blodpudding och fattiga riddare (fast det sista var vid speciella tillfällen - eller snarare när kassan var skral). Något annat kan jag inte minnas. Det är bra konstigt. Kanske det var den mat jag gillade bäst och därför minns bäst.
Hos pappa var jag varannan helg och när han var tillsammans med en kvinna så minns jag spagetti och köttfärssås, annars minns jag pappas mat som: pölsa och potatis eller stuvad lever. Och jag tyckte även detta var gott. Vilket fascinerar mig ännu mer. Varför har jag aldrig serverat pölsa till min sjuåring egentligen? Nej, visst ja, det är nog vetemjöl i det. Men ändå.
Jo, just det, min pappa var en hejare på att göra lasagne också. Fast det minnet är mer från tonårstiden. Ibland tror jag att mina minnen som är relaterade till min pappa är något glorifierade, för att de tedde sig så speciella, då vi inte hade något vardagsliv ihop.
Nu sitter jag här med hela veckans matinköp framför mig ännu en gång och hjärnan är helt blank. Lever lär det dock inte bli.
Hos pappa var jag varannan helg och när han var tillsammans med en kvinna så minns jag spagetti och köttfärssås, annars minns jag pappas mat som: pölsa och potatis eller stuvad lever. Och jag tyckte även detta var gott. Vilket fascinerar mig ännu mer. Varför har jag aldrig serverat pölsa till min sjuåring egentligen? Nej, visst ja, det är nog vetemjöl i det. Men ändå.
Jo, just det, min pappa var en hejare på att göra lasagne också. Fast det minnet är mer från tonårstiden. Ibland tror jag att mina minnen som är relaterade till min pappa är något glorifierade, för att de tedde sig så speciella, då vi inte hade något vardagsliv ihop.
Nu sitter jag här med hela veckans matinköp framför mig ännu en gång och hjärnan är helt blank. Lever lär det dock inte bli.
söndag 23 mars 2008
Vad är kutym för barnkalas
- Kan man gå på kalas utan att ta med sig en present? frågar jag sjuåringen efter hennes kalas. Det blir tyst en stund, sedan säger hon långsamt:
- Jag vet inte.
Det var ganska skönt att höra. Det är alltså inte självklart att man måste ta med sig en present för att gå på ett kalas. Fast i verkligheten så är det nog självklart. Födelsedagsbarnet förväntar sig paket. Hos oss spelar innehållet i paketet mindre roll. Jag brukar inte lägga fokus på själva paketen, att öppna dem är inte så himla viktigt, att träffas och umgås är viktigare - och roligare. Kan det månde vara därför sjuåringen har den ambivalenta inställningen till presenter.
Anledningen till att jag ställer frågan är för att en av hennes klasskamrater inte dök upp på hennes kalas, fastän vi hade väntat henne. Jag möter hennes mamma nästan varje dag, men jag inser efter kalaset att mamman aldrig har bekräftat att klasskompisen ska komma på kalaset. När jag tänker ännu längre så inser jag att en möjlighet är att de anser sig inte ha råd att köpa en present. Vad finns det annars för anledning? Vilket får mig att fundera över vår relation; står vi verkligen på god fot med varandra, men jag tror att vi gör det. Jag hade velat att klasskompisen kom på kalaset, även utan present, men jag inser också att det säkert hade blivit någon form av utpekande.
Några av flickorna i klassen har kört hela mobbningsproceduren i några månader "om du gör det här för mig, så får du komma på mitt kalas", för att nästa dag säga: "nu har du inte gjort det och det, då får du inte komma på mitt kalas". Needless to say att min sjuåring inte blev bjuden på deras kalas - för jag sa stopp vid tio barn hemma och de flickorna var inte bland de tio viktigaste för min sjuåring. SÅ då fick inte sjuåringen heller komma på deras kalas. Det är klurigt det där. En annan flicka valde att bjuda alla flickor i klassen, inga pojkar.
En annan kompis valde att ha barnkalaset på Barnadiset. Hittills har jag avhållt mig från att betala för att någon annan ska hålla i kalaset, fastän sjuåringen tidigare har varit på kalas både på Barnens planet, Barnadiset och McDonalds. Till nästa år tror jag nog att jag får falla för trycket dock. Ekonomiskt är det nog egentligen ingen skillnad (även om det känns så).
- Jag vet inte.
Det var ganska skönt att höra. Det är alltså inte självklart att man måste ta med sig en present för att gå på ett kalas. Fast i verkligheten så är det nog självklart. Födelsedagsbarnet förväntar sig paket. Hos oss spelar innehållet i paketet mindre roll. Jag brukar inte lägga fokus på själva paketen, att öppna dem är inte så himla viktigt, att träffas och umgås är viktigare - och roligare. Kan det månde vara därför sjuåringen har den ambivalenta inställningen till presenter.
Anledningen till att jag ställer frågan är för att en av hennes klasskamrater inte dök upp på hennes kalas, fastän vi hade väntat henne. Jag möter hennes mamma nästan varje dag, men jag inser efter kalaset att mamman aldrig har bekräftat att klasskompisen ska komma på kalaset. När jag tänker ännu längre så inser jag att en möjlighet är att de anser sig inte ha råd att köpa en present. Vad finns det annars för anledning? Vilket får mig att fundera över vår relation; står vi verkligen på god fot med varandra, men jag tror att vi gör det. Jag hade velat att klasskompisen kom på kalaset, även utan present, men jag inser också att det säkert hade blivit någon form av utpekande.
Några av flickorna i klassen har kört hela mobbningsproceduren i några månader "om du gör det här för mig, så får du komma på mitt kalas", för att nästa dag säga: "nu har du inte gjort det och det, då får du inte komma på mitt kalas". Needless to say att min sjuåring inte blev bjuden på deras kalas - för jag sa stopp vid tio barn hemma och de flickorna var inte bland de tio viktigaste för min sjuåring. SÅ då fick inte sjuåringen heller komma på deras kalas. Det är klurigt det där. En annan flicka valde att bjuda alla flickor i klassen, inga pojkar.
En annan kompis valde att ha barnkalaset på Barnadiset. Hittills har jag avhållt mig från att betala för att någon annan ska hålla i kalaset, fastän sjuåringen tidigare har varit på kalas både på Barnens planet, Barnadiset och McDonalds. Till nästa år tror jag nog att jag får falla för trycket dock. Ekonomiskt är det nog egentligen ingen skillnad (även om det känns så).
lördag 22 mars 2008
fredag 21 mars 2008
För att ses igen
Jag har precis sett färdigt filmen "Lonely hearts killers" där Salma Hayek spelar en riktig psykopat. Jag kom då att tänka på ett "test" som jag har fått på mail några gånger, där det påstås att någon psykolog anser att man kan utröna om någon är en psykopat eller inte genom att höra vilket svar de ger på frågan som följer:
"En kvinna var på sin mors begravning. Där mötte hon en man som hon inte kände igen. Hon tyckte att mannen var fantastisk - rena drömmannen och hon blev förälskad ögonblickligen! Då begravningen var över, försvann han utan att hon fått hans telefonnummer. Ingen visste vem han var så hon kunde inte kontakta honom. Några dagar senare mördar kvinnan sin syster. Vad var motivet till mordet på hennes syster?"
Jag vet inte jag. Några av mina vänner har svarat som en psykopat, andra inte, men då avsiktligt inte svarat så - alltså de har tänkt som en psykopat, men valt ett mer empatiskt svar. Kanske det är det som är skillnaden.
"En kvinna var på sin mors begravning. Där mötte hon en man som hon inte kände igen. Hon tyckte att mannen var fantastisk - rena drömmannen och hon blev förälskad ögonblickligen! Då begravningen var över, försvann han utan att hon fått hans telefonnummer. Ingen visste vem han var så hon kunde inte kontakta honom. Några dagar senare mördar kvinnan sin syster. Vad var motivet till mordet på hennes syster?"
Jag vet inte jag. Några av mina vänner har svarat som en psykopat, andra inte, men då avsiktligt inte svarat så - alltså de har tänkt som en psykopat, men valt ett mer empatiskt svar. Kanske det är det som är skillnaden.
torsdag 20 mars 2008
Mardrömmar
På hjärnkontoret (igår, tror jag det var) så talade de om mardrömmar, varför man får dem och hur man kan leva med dem. De drog då tipset jag brukar säga till min dotter: när du somnar tänk lyckliga, glada tankar, så slipper du oftast mardrömmar. På TV sa de även att när man vaknar av en mardröm på natten så ska man försöka att tänka ett glatt/lyckligt/bra slut på drömmen och försöka somna om igen, så drömmer man oftast det. Det sista är kanske lite överkurs för en sjuåring, men det första har vi hållt på med i flera år. Inte varje kväll, men emellanåt. Vad har varit bra idag, vem kan vi tänka på som gör dig glad, vad kan jag säga som gör dig varm inuti? Ibland är det lite klurigt att nå fram till något som dottern godtar, men det fungerar oftast. Den senaste månaden har mardrömmar kommit mer och mer och hon väcker mig 5 av 7 nätter. Då är det svårt att få henne att förstå vad mardrömmar är bra för - och då är det fint att TV finns, som kan bekräfta.
Kungen och prinsen
Jag har varit och handlat. Jag insåg fascinerat hur uppdelade affärerna är. På ena sidan `Vi´ med sina (ibland) sjukt låga kampanjpriser, trånga gångar, utgångna datum, överbelamrade hyllor och där är prinsen representerad i blandgodiset - och på andra sidan `Ica´ med sina (relativt) fasta priser, öppna ytor, tydliga innehållsförteckningar, ordnade hyllor och där är kungen representerad i blandgodiset.
Sov du lilla vide
När jag var liten och min mamma ville att jag skulle göra något, klippa håret t ex, så mutade hon mig med leksaker för att få det gjort utan alltför stora protester. Min leksakshav växte med åren i samma takt som mammas skulder ökade och min respekt för materiella ting avtog. Tillslut blir ingenting värdefullt, allt kan köpas. Hur mycket är kärlek värt - en enmeters buss till de fem Barbiedockorna? Hon kände inte mig, kan jag tänka nu. Hon såg inte mina riktiga intressen, hon såg inte till att ta till vara på mina talanger. Hon gjorde inte vad hon hade kunnat, vad hon borde.
Ändå vet jag att hon gjorde sitt bästa.
När jag var i 20-års åldern insåg jag att hon överfört sina dåliga vanor på mig och sedan dess har jag arbetat för att bli kvitt dem, men det är svårt. Varje gång hon kommer på besök till oss tar hon med en sak till min dotter. Det höll i sig i två år innan jag insåg att jag måste säga stopp, hon fattar det inte själv. Det är ett inbyggt beteende hos henne. Jag försöker febrilt att få min egen unge att förstå värdet av materiella ting och pengar, att de är värdefulla, men det är svårt när hon blir överöst av saker från alla håll och så snart morfar kommer på besök tömmer han plånboken. "Det är morföräldrarnas rättighet att få skämma bort sitt barnbarn", får jag höra - men hur ska barnbarnet då kunna uppfatta vad som är rätt eller fel...?
Ändå vet jag att hon gjorde sitt bästa.
När jag var i 20-års åldern insåg jag att hon överfört sina dåliga vanor på mig och sedan dess har jag arbetat för att bli kvitt dem, men det är svårt. Varje gång hon kommer på besök till oss tar hon med en sak till min dotter. Det höll i sig i två år innan jag insåg att jag måste säga stopp, hon fattar det inte själv. Det är ett inbyggt beteende hos henne. Jag försöker febrilt att få min egen unge att förstå värdet av materiella ting och pengar, att de är värdefulla, men det är svårt när hon blir överöst av saker från alla håll och så snart morfar kommer på besök tömmer han plånboken. "Det är morföräldrarnas rättighet att få skämma bort sitt barnbarn", får jag höra - men hur ska barnbarnet då kunna uppfatta vad som är rätt eller fel...?
Jag kommer brinna i helvetet
När jag ska hämta sjuåringen så sitter flera av barnen och pysslar; ritar teckningar, trär halsband eller dylikt. Två sjuåriga killar sitter och pratar med varandra, den ena säger något om djävulen. Jag stannar intill och lyssnar.
- Ja, säger den andra, när man dör kommer man till djävulen.
- Är det så, säger den första tveksamt och tittar osäkert på mig och sedan på läraren längre bort vid samma bord.
- Kommer man till djävulen när man dör? frågar jag.
- Jaaa, säger den första tveksamt, han vill ha bekräftelse.
- Ja, eller till himlen, säger den andra.
- Jaså, gör man? säger läraren.
- Ja, säger den andra.
- Hur vet du det? säger både läraren och jag.
- Jag har sett det i en film, säger den andre.
- Tror du att det är så? säger jag till den första. Jag vill säga att jag tror inte att det finns varken himmel eller helvete, men vill inte trycka på dem mina tankar och åsikter. Jag väntar på att läraren ska komma med något vettigt som gör dem tryggare.
- Jag vet inte, säger han, kanske.
- Vad är djävulen för något då? säger läraren.
- Han bor i helvetet, säger båda pojkarna.
- Han är som ett monster, säger det andre.
- Jaha ja, säger läraren. Den första pojken ser ännu mer osäker ut och söker våra blickar. Läraren säger ingenting. Då kan jag inte strunta i det längre.
- Jag tror inte att det finns någon djävul, säger jag. Jag tror att det bara är i filmer han finns, och i böcker och tidningar. Tror du att det kan vara så?
- Jaaa, säger den första och ser aningen lugnad ut.
Jag kan bli lite trött ibland på att barn ska tänka ut allt själva, skaffa sig en egen uppfattning och reflektera. Visst, det är ju bra, men man måste se till den individuella situationen också.
- Ja, säger den andra, när man dör kommer man till djävulen.
- Är det så, säger den första tveksamt och tittar osäkert på mig och sedan på läraren längre bort vid samma bord.
- Kommer man till djävulen när man dör? frågar jag.
- Jaaa, säger den första tveksamt, han vill ha bekräftelse.
- Ja, eller till himlen, säger den andra.
- Jaså, gör man? säger läraren.
- Ja, säger den andra.
- Hur vet du det? säger både läraren och jag.
- Jag har sett det i en film, säger den andre.
- Tror du att det är så? säger jag till den första. Jag vill säga att jag tror inte att det finns varken himmel eller helvete, men vill inte trycka på dem mina tankar och åsikter. Jag väntar på att läraren ska komma med något vettigt som gör dem tryggare.
- Jag vet inte, säger han, kanske.
- Vad är djävulen för något då? säger läraren.
- Han bor i helvetet, säger båda pojkarna.
- Han är som ett monster, säger det andre.
- Jaha ja, säger läraren. Den första pojken ser ännu mer osäker ut och söker våra blickar. Läraren säger ingenting. Då kan jag inte strunta i det längre.
- Jag tror inte att det finns någon djävul, säger jag. Jag tror att det bara är i filmer han finns, och i böcker och tidningar. Tror du att det kan vara så?
- Jaaa, säger den första och ser aningen lugnad ut.
Jag kan bli lite trött ibland på att barn ska tänka ut allt själva, skaffa sig en egen uppfattning och reflektera. Visst, det är ju bra, men man måste se till den individuella situationen också.
Tiden - detta märkliga påhitt
Nu sitter jag här och borde skriva på min examinationsuppgift, men det finns så mycket annat intressant som drar till sig min uppmärksamhet. Tiden räcker inte till.
Strax innan jul undrar dottern vaför man säger "dan före, dan före dopparedan". Vad är dopparedan för något? Jag vet att det har med dopp i grytan att göra, men slår upp det i boken "Tradition och liv". Där läser jag att dopp i grytan var ett sätt att fuska med fastan, som inte fick brytas förrän på juldagen. Man åt inte köttet, maten, men doppade i grytan och fick ändå den goda smaken, av maten som man förberedde till juldagen.
Jag har även funderat över varför vi i Sverige är så förtjusta i "aftnar", när man i t ex engelskspråkiga länder ofta öppnar klapparna på juldagens morgon, så öppnar vi dem på aftonen innan. Av boken lär jag mig att i det gamla jordbrukarsamhället så började den nya dagen klockan 18 på kvällen (undrar om det är det som lever kvar i olika delar av samhället, t ex på hotell som ofta har 18.00 som senaste tid för att avboka), då avslutade man dagen som varit. Så egentligen öppnar vi också klappar på juldagen.
Visst är det så att tiden har en konstant avgörande roll i våra liv. Vilket är sorgligt i sig. I någon av alla de böcker jag läst under min skoltid de senaste tre åren fanns det en (möjligtvis fiktiv) historia om en afrikansk man som (inte kunde klockan och) kom till Sverige och bodde ett tag i vårt samhälle. När han kom hem ställde han sig frågade till detta diffusa uttryck "tid" som vi konstant använde oss av och var beroende av. Ett mer konkret exempel gav en av mina lärare (från Kenya) på Lärarhögskolan för något år sedan då hon sa att hon var så fascinerad över att bussarna här nästan alltid gick i tid, i hennes hemstad kunde man - utan att överdriva - få stå hela dagen och vänta på att bussen skulle komma, man visste aldrig när den skulle gå. När hon nu åkte hem blev hon oerhört frustrerad över detta faktum. Jag kan dock inte låta bli att undra vem av oss som är lyckligast och mest till freds i sinnet.
Kan man så hoppas jag att man väljer att inte ha det så att man är beroende av tiden. Jag uppfattar det dock som att fler och fler väljer kvalitétstid (med familj och vänner) framför kvantitetstid (där den ska räcka till så mycket som möjligt av sånt som egentligen inte är viktigt).
Strax innan jul undrar dottern vaför man säger "dan före, dan före dopparedan". Vad är dopparedan för något? Jag vet att det har med dopp i grytan att göra, men slår upp det i boken "Tradition och liv". Där läser jag att dopp i grytan var ett sätt att fuska med fastan, som inte fick brytas förrän på juldagen. Man åt inte köttet, maten, men doppade i grytan och fick ändå den goda smaken, av maten som man förberedde till juldagen.
Jag har även funderat över varför vi i Sverige är så förtjusta i "aftnar", när man i t ex engelskspråkiga länder ofta öppnar klapparna på juldagens morgon, så öppnar vi dem på aftonen innan. Av boken lär jag mig att i det gamla jordbrukarsamhället så började den nya dagen klockan 18 på kvällen (undrar om det är det som lever kvar i olika delar av samhället, t ex på hotell som ofta har 18.00 som senaste tid för att avboka), då avslutade man dagen som varit. Så egentligen öppnar vi också klappar på juldagen.
Visst är det så att tiden har en konstant avgörande roll i våra liv. Vilket är sorgligt i sig. I någon av alla de böcker jag läst under min skoltid de senaste tre åren fanns det en (möjligtvis fiktiv) historia om en afrikansk man som (inte kunde klockan och) kom till Sverige och bodde ett tag i vårt samhälle. När han kom hem ställde han sig frågade till detta diffusa uttryck "tid" som vi konstant använde oss av och var beroende av. Ett mer konkret exempel gav en av mina lärare (från Kenya) på Lärarhögskolan för något år sedan då hon sa att hon var så fascinerad över att bussarna här nästan alltid gick i tid, i hennes hemstad kunde man - utan att överdriva - få stå hela dagen och vänta på att bussen skulle komma, man visste aldrig när den skulle gå. När hon nu åkte hem blev hon oerhört frustrerad över detta faktum. Jag kan dock inte låta bli att undra vem av oss som är lyckligast och mest till freds i sinnet.
Kan man så hoppas jag att man väljer att inte ha det så att man är beroende av tiden. Jag uppfattar det dock som att fler och fler väljer kvalitétstid (med familj och vänner) framför kvantitetstid (där den ska räcka till så mycket som möjligt av sånt som egentligen inte är viktigt).
(Be)sviken
Sjuåringen fick i alla fall ett vykort från sin pappa på födelsedagen. Det första på fyra år. Nu med en hälsning från småsyskonen. Inget samtal, inte på några månader nu, fastän han sa att han skulle ringa ibland. Jag begriper inte. Hur är man funtad?
Jag får stålsätta mig för att inte blanda in min egen svikenhet och pappasorg från barnsben. Jag biter mig i läppen för att inte yppa några väl valda bittra kommentarer om hur pappor kan vara och att de inte går att lita på, för jag vet att det inte alltid är sant. Lika ofta är det en mamma som sviker, sånt är individuellt - och framför allt behöver inte en sjuåring veta att livet är riktigt så hårt, tycker jag.
Så vi lever vidare, som om ingenting hänt, som om allt är normalt. Och det är det ju. Vårt liv är precis som vanligt. Senast igår var det en kompis till sjuåringen här och när de åt mellis i köket frågade kompisen var sjuåringens pappa är. Med självklarhet sa hon som hon alltid gör: han är i NN (staden som han bor i). Kompisen häpnade och sa att det var långt bort (det var nog första gången som någon visste ungefär var det ligger), varför är han där? Han bor där, sa sjuåringen. Jaha, sa kompisen, är ni skilda? Ja, sa sjuåringen. Så var det avklarat och de började leka.
Jag får stålsätta mig för att inte blanda in min egen svikenhet och pappasorg från barnsben. Jag biter mig i läppen för att inte yppa några väl valda bittra kommentarer om hur pappor kan vara och att de inte går att lita på, för jag vet att det inte alltid är sant. Lika ofta är det en mamma som sviker, sånt är individuellt - och framför allt behöver inte en sjuåring veta att livet är riktigt så hårt, tycker jag.
Så vi lever vidare, som om ingenting hänt, som om allt är normalt. Och det är det ju. Vårt liv är precis som vanligt. Senast igår var det en kompis till sjuåringen här och när de åt mellis i köket frågade kompisen var sjuåringens pappa är. Med självklarhet sa hon som hon alltid gör: han är i NN (staden som han bor i). Kompisen häpnade och sa att det var långt bort (det var nog första gången som någon visste ungefär var det ligger), varför är han där? Han bor där, sa sjuåringen. Jaha, sa kompisen, är ni skilda? Ja, sa sjuåringen. Så var det avklarat och de började leka.
Yttre påverkan
Jag har svårt att förstå mig på de som inte tycker om sällskapsspel. Jag är uppvuxen med spel, är van vid det och saknar det ofta när det nu blir mer sällan med vuxna. Redan som nioåring blev jag fascinerad och instruerad i Mah-jong och pappa hade alltid något klurigt spel vi kunde testa. Min mamma var inte lika benägen att låta spelen ta plats i våra liv, men med en ny sambo så kom de ändå och vi spelade mycket från det jag var 10 år. Med min dotter spelar jag olika spel flera gånger i veckan, det har vi gjort sedan hon var stor nog att kunna sitta still och hade intresse (från ca 2-3 års ålder). Idag är hon en fena på spel, hon har väldigt många olika i varierande svårighetsgrad. Vi spelar alltid när hon har kompisar här, fastän flera av dem aldrig spelar sällskapsspel hemma. De flesta mammorna har uttryckligen sagt att det är det tråkigaste de vet - men sedan har de ändå varit med och spelat ibland. Numera frågar flera av kompisarna direkt när de kommer hit ifall vi ska spela något. Ett sällskapsspel ger så mycket, bl a socialt samspel och man lär sig att följa regler (och när man kan dem väl, så kan man skapa sina egna, nya). Jag tror att bra spel är mycket utvecklande, det ökar ens logiska tänkande och visar till viss del de normer och regler som gäller i vårt demokratiska samhälle i övrigt, t ex; du väntar på din tur.
När min bror Pingu, hans fru och jag skulle till min pappa i julas på vuxenmiddag så frågade vi ifall vi skulle ta med något spel. Pingu och hans fru är ännu mer galna i olika spel än vad jag är. Pappa vill gärna spela och har alltid gjort det, men hans nya är som sjuåringens kompisars mammor; hon fattar inte vad det ska ge. (Ibland kan jag tänka att det kanske är därför pappas nyas barn har koncentrationssvårigheter, men jag vet inte. Vem hade jag varit utan spel idag? Inte densamma, tror jag.) Pappa har inga spel kvar - och vi tog inte med oss något spel. Visst, det var trevligt och vi pratade på, men det hade varit väldigt kul att spela också. Det är så sällan tillfälle ges för vuxenspel numera.
När min bror Pingu, hans fru och jag skulle till min pappa i julas på vuxenmiddag så frågade vi ifall vi skulle ta med något spel. Pingu och hans fru är ännu mer galna i olika spel än vad jag är. Pappa vill gärna spela och har alltid gjort det, men hans nya är som sjuåringens kompisars mammor; hon fattar inte vad det ska ge. (Ibland kan jag tänka att det kanske är därför pappas nyas barn har koncentrationssvårigheter, men jag vet inte. Vem hade jag varit utan spel idag? Inte densamma, tror jag.) Pappa har inga spel kvar - och vi tog inte med oss något spel. Visst, det var trevligt och vi pratade på, men det hade varit väldigt kul att spela också. Det är så sällan tillfälle ges för vuxenspel numera.
Hemkommen
Resan gick bra. Kvasten var oljad, katten fräste inte alltför mycket och det blev många kära återseenden.
onsdag 19 mars 2008
Vetgirig
Vid frukostbordet. Radion står på, efter att de spelat "Hero", så säger en man att Perelli ska representera Sverige i Belgrad.
- "Representera", vad är det? säger sjuåringen och ser lika förnärmad och fundersam ut som när hon kom hem från skolan i höstas och sa att hon varit med om något som hon inte visste vad det var och där hade de använt ord som jag minsann aldrig hade lärt henne! Det tog ett tag innan jag kunde utröna att hon varit på elevrådet och jag kunde fråga om de använt ord som "ordförande" och "protokoll" och hon utropade JA! Sedan var det många förklaringar som följde, men hon älskar sitt uppdrag och vill gärna vara med på elevrådet hela livet. Hon är som gjord för den mall som skolan efterfrågar. Jag vet inte hur det gick till, jag har inte ställt några krav på det.
- Representera, det gör man när man står för någon, man är skickad av någon. Som du representerar förskoleklassen på elevrådet. Så ska Perelli representera Sverige i den stora tävlingen.
Det var godtagbart.
- "Representera", vad är det? säger sjuåringen och ser lika förnärmad och fundersam ut som när hon kom hem från skolan i höstas och sa att hon varit med om något som hon inte visste vad det var och där hade de använt ord som jag minsann aldrig hade lärt henne! Det tog ett tag innan jag kunde utröna att hon varit på elevrådet och jag kunde fråga om de använt ord som "ordförande" och "protokoll" och hon utropade JA! Sedan var det många förklaringar som följde, men hon älskar sitt uppdrag och vill gärna vara med på elevrådet hela livet. Hon är som gjord för den mall som skolan efterfrågar. Jag vet inte hur det gick till, jag har inte ställt några krav på det.
- Representera, det gör man när man står för någon, man är skickad av någon. Som du representerar förskoleklassen på elevrådet. Så ska Perelli representera Sverige i den stora tävlingen.
Det var godtagbart.
Provocerande ungar - eller frustrerade vuxna
Det sitter en kvinna i 30-års åldern brevid mig på tunnelbanan. Hon pratar i mobiltelefon med en väninna. De pratar om kvinnans dotter, det är svårt att utröna hur gammal barnet är, men kanske fem år. Väninnan säger något i stil med att kvinnans dotter är världens snällaste. Kvinnan låter tveksam och säger att hon nog inte tycker det. "Det är som att hon verkligen VILL göra mig arg ibland. Härom dagen bråkade vi jättemycket och jag mådde dåligt efteråt. Jag gav henne en liten knuff i ryggen, bara för att få henne att haja till. Jaså, nej, men jag tycker inte att sånt är okej, det känns inte bra efteråt, men jag ville få henne att fatta, att reagera. Hon slängde sig på sängen och tjurade och ville inte prata sen. Jag blir galen på henne."
Utan vidare berättar hon detta högt för oss alla som sitter runt henne. Jag undrar hur det ser ut i hem runt om oss i samhället. Hur mycket påverkar tidspress och ekonomi ungar egentligen - och har väl alltid gjort det.
Utan vidare berättar hon detta högt för oss alla som sitter runt henne. Jag undrar hur det ser ut i hem runt om oss i samhället. Hur mycket påverkar tidspress och ekonomi ungar egentligen - och har väl alltid gjort det.
Hur tränger man sig på utan att tränga sig på?
Hur gör man när man vill hjälpa utan att de man vill hjälpa ska känna sig anklagade, undrar jag. När hjärtat fladdrar i bröstet av oro över hur de mår där inne så funderar jag på hur jag går till väga för att säga till grannfrun att jag hör att hon sliter med sina fyra barn, att jag hör att alla är i luven på varandra, att jag konstant hör barnen skrika och gråta, att det låter som att ingen mår bra. Hur kan jag ge råd om hjälp utan att skapa osämja oss emellan - och hur länge till kan jag avhålla mig från att tränga mig på?
Ve, fasa och tandagnisslan
Igår var det drop-in i sjuåringens klass. Lärarna hade bara meddelat det i veckobrevet i fredags, så det var ju lite i senaste laget. Sjuåringen hade dock sagt det till mig i mitten av förra veckan. Ändå glömde jag det igår, men hann dit ändå.
Barnen skulle "bara" sjunga några sånger, ca 20 minuter, det skulle inte vara något fika. Det började klockan 15.30 (ganska tidigt). Det var bara jag, ett syskon och en mamma till där kl 15.30. Några flickor grät för att deras föräldrar inte var där, en pojke var arg över detsamma.
Tålmodigt berättade deras lärare att "saker kunde ju hända, nu hade det inte blivit så många föräldrar som de trott, ibland kan man inte komma ifrån jobbet, kanske var man ledig förra gången till drop-in och fick då inte ledigt nu, mycket kan hända". Arga pojken sa neheeej, så var det nog inte... Läraren undrade hur han menade, men han kunde inte sätta ord på hur han kände. Han sjöng underbart sedan, de sjöng alla jättefint. Mitt i sången kom en mamma till och några syskon till olika barn.
Jag blev helt förskräckt och såg framför mig att jag (som lärare) skulle hålla i en sån situation längre fram, jag skulle ju nästan vara gråtfärdig själv...
...och jag tackade än en gång min lyckliga stjärna att jag inte har ett heltidsjobb just nu (även om jag har heltidsstudier i kombination med att vara heltidsförälder), så att jag ständigt kan vara närvarande i sjuåringens vardag.
Barnen skulle "bara" sjunga några sånger, ca 20 minuter, det skulle inte vara något fika. Det började klockan 15.30 (ganska tidigt). Det var bara jag, ett syskon och en mamma till där kl 15.30. Några flickor grät för att deras föräldrar inte var där, en pojke var arg över detsamma.
Tålmodigt berättade deras lärare att "saker kunde ju hända, nu hade det inte blivit så många föräldrar som de trott, ibland kan man inte komma ifrån jobbet, kanske var man ledig förra gången till drop-in och fick då inte ledigt nu, mycket kan hända". Arga pojken sa neheeej, så var det nog inte... Läraren undrade hur han menade, men han kunde inte sätta ord på hur han kände. Han sjöng underbart sedan, de sjöng alla jättefint. Mitt i sången kom en mamma till och några syskon till olika barn.
Jag blev helt förskräckt och såg framför mig att jag (som lärare) skulle hålla i en sån situation längre fram, jag skulle ju nästan vara gråtfärdig själv...
...och jag tackade än en gång min lyckliga stjärna att jag inte har ett heltidsjobb just nu (även om jag har heltidsstudier i kombination med att vara heltidsförälder), så att jag ständigt kan vara närvarande i sjuåringens vardag.
Snö i påsk
Jag tänker inte klaga på snön (men så behöver jag inte köra bil heller). Tänk att den lilla snö som kommit legat kvar i snart två dagar nu. Tjohoo!
Jag tycker dock lite synd om växterna.
Jag tycker dock lite synd om växterna.
Arma människor
Jag får tårar i ögonen när jag ser gårdagens avsnitt av "klass 9A". Lilla Nadja, som aldrig pratat med sin mamma om sin pappa, som dog när Nadja var 3 år. Hur är det möjligt? Hur kan man som förälder aldrig ta upp det? Sedan sitter mamman där och ser oförstående ut när 15-åriga Nadja säger att hon inte minns (att hennes pappa är strödd över havet) något som hände när hon var 3-4 år gammal. Hur ska hon kunna minnas?
När reportern frågar mamman ifall hon är stolt över Nadja så säger mamman något i stil med "Ja, det är jag. När hon gör bra ifrån sig...". Som att det är ett villkor som ska uppfyllas för att mamman ska vara stolt (eller är det mammans koppling till att programmet handlar om skolan...?). Åh, vad jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så. Åh, vad jag hoppas att min kärlek och stolthet alltid kommer att vara villkorslös.
När reportern frågar mamman ifall hon är stolt över Nadja så säger mamman något i stil med "Ja, det är jag. När hon gör bra ifrån sig...". Som att det är ett villkor som ska uppfyllas för att mamman ska vara stolt (eller är det mammans koppling till att programmet handlar om skolan...?). Åh, vad jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så. Åh, vad jag hoppas att min kärlek och stolthet alltid kommer att vara villkorslös.
Kulturkrockar
Ibland slår det mig att det nog inte är så konstigt att det uppstår kulturkrockar inom skolan, och i samhället, då vi har så många föreställningar om livet med oss i (den osynliga) ryggsäcken.
I söndags när jag satt och väntade när sjuåringen dansade så pratade jag med en mamma som även hon satt och väntade. Hennes dotter går i samma klass som min och vi kom att prata om när det blir dags att låta tjejerna gå själva till skolan. Vi kunde inte se det hända i en nära framtid (sisådär två år) och funderade hur de skulle kunna gå utan att behöva korsa en trafikerad väg. Samtalet var mer fundersamt än lösningsfokuserat, vi jämförde barnutveckling, händelser i skolan och delade åsikter kring barnuppfostran och moral. Vi är båda väldigt svenska, i mina ögon.
Tre dagar tidigare stod jag och väntade i skolan på att sjuåringen skulle ta på sig ytterkläderna. Då ställer sig en av sjuåringens klasskompisar intill mig och berättar spontant om vilka kläder hon brukar ta på sig när hon går hem (hon slapp tjocka byxor) och vi pratade om olika kläder och jag sa att jag tyckte att det kunde vara bra med överdragsbyxor när man går hem, för om man leker på vägen hem så blir man så smutsig på mjukbyxorna/jeansen. Tjejen berättade då (vilket jag antar var hennes koppling till att inte få leka på vägen hem från skolan) att dagen innan så hade hon hämtat sina småsyskon på dagis (som ligger på andra sidan gångvägen från skolan) och gått hem själv med dem. Jag baxnade, men frågade försynt hur gamla de var. 1 och 3 år. Jag frågade hur det hade gått och, jo, det hade varit lite svårt, men det hade gått bra. Jag berömde henne. Sedan funderade jag på om min egen sjuåring skulle klarat samma uppgift. Kanske - om hon haft småsyskon och blivit drillad tidigt i att ta hand om dem. I dagsläget, nej, jag tror inte det.
Det slog mig att jag nog tyckte att föräldrarna var oansvariga, men när jag tänkte efter så blev jag ambivalent. Förvånande nog tänkte jag sedan att jag nog tyckt att svenska föräldrar som gjort samma sak varit ännu mer oansvariga, någon som kommer från en annan kultur har ju andra värderingar med sig - som om det var någon form av "bortförklaring". Sedan frågade jag sjuåringen vilket land tjejens föräldrar kommer ifrån, men hon visste inte säkert "något med Arabien kanske".
Igår när jag skulle lämna sjuåringen så kom tjejens pappa samtidigt och vi frågade om han tappat bort sin dotter på vägen. Han sa att han bara skulle kolla att hon kommit fram, hon hade gått själv till skolan.
I söndags när jag satt och väntade när sjuåringen dansade så pratade jag med en mamma som även hon satt och väntade. Hennes dotter går i samma klass som min och vi kom att prata om när det blir dags att låta tjejerna gå själva till skolan. Vi kunde inte se det hända i en nära framtid (sisådär två år) och funderade hur de skulle kunna gå utan att behöva korsa en trafikerad väg. Samtalet var mer fundersamt än lösningsfokuserat, vi jämförde barnutveckling, händelser i skolan och delade åsikter kring barnuppfostran och moral. Vi är båda väldigt svenska, i mina ögon.
Tre dagar tidigare stod jag och väntade i skolan på att sjuåringen skulle ta på sig ytterkläderna. Då ställer sig en av sjuåringens klasskompisar intill mig och berättar spontant om vilka kläder hon brukar ta på sig när hon går hem (hon slapp tjocka byxor) och vi pratade om olika kläder och jag sa att jag tyckte att det kunde vara bra med överdragsbyxor när man går hem, för om man leker på vägen hem så blir man så smutsig på mjukbyxorna/jeansen. Tjejen berättade då (vilket jag antar var hennes koppling till att inte få leka på vägen hem från skolan) att dagen innan så hade hon hämtat sina småsyskon på dagis (som ligger på andra sidan gångvägen från skolan) och gått hem själv med dem. Jag baxnade, men frågade försynt hur gamla de var. 1 och 3 år. Jag frågade hur det hade gått och, jo, det hade varit lite svårt, men det hade gått bra. Jag berömde henne. Sedan funderade jag på om min egen sjuåring skulle klarat samma uppgift. Kanske - om hon haft småsyskon och blivit drillad tidigt i att ta hand om dem. I dagsläget, nej, jag tror inte det.
Det slog mig att jag nog tyckte att föräldrarna var oansvariga, men när jag tänkte efter så blev jag ambivalent. Förvånande nog tänkte jag sedan att jag nog tyckt att svenska föräldrar som gjort samma sak varit ännu mer oansvariga, någon som kommer från en annan kultur har ju andra värderingar med sig - som om det var någon form av "bortförklaring". Sedan frågade jag sjuåringen vilket land tjejens föräldrar kommer ifrån, men hon visste inte säkert "något med Arabien kanske".
Igår när jag skulle lämna sjuåringen så kom tjejens pappa samtidigt och vi frågade om han tappat bort sin dotter på vägen. Han sa att han bara skulle kolla att hon kommit fram, hon hade gått själv till skolan.
måndag 17 mars 2008
Riktigt monopol - eller ännu ett moment 22
När vi nu kan/behöver välja så mycket här i livet, som t ex elbolag så verkar det ändå konstigt att vi inte kan välja vem som levererar dessa tjänster. Oavsett vem jag väljer som leverantör av min el, så har jag alltid Fortum som ansvarar för nätet. Nu ville jag ha en avläsning av min elmätare (som sitter inlåst i källaren i hyreshuset), för att jag tycker att jag betalar för mycket i el. Icke, sa nicke. Fortum gör avläsning i augusti. Basta. De hälsade att min hyresvärd är skyldig att låsa upp för mig så att jag kan göra en avläsning. Jahapp, så jag ringde min "hustomte". Som hälsade att de nu tar 300:- för att låsa upp till mätaren - och att Fortum är skyldiga att göra en avläsning, jag är ju kund hos dem. Så jag ringer Fortum igen (och väntar de obligatoriska fjorton minuterna igen) och ber dem göra en avläsning och bestämda damen säger: "Det förstår du väl att vi inte bara kan göra för att du vill att vi ska göra det."
Om jag låtsas att jag ska flytta då, kan det gå bra då, tro...?
Om jag låtsas att jag ska flytta då, kan det gå bra då, tro...?
Underbemannat (understatement)
För ovanlighetens skull hämtade jag sjuåringen först vid 17.00 på Fritids idag. När jag klev in så var det ungefär 15 barn kvar. Det var en manlig och en kvinnlig personal kvar, men den manliga slutade 17 och gick omgående. Jag var tvungen att fråga om den kvinnliga personal som var kvar var ensam med barnen, vilket hon bekräftade. Jag kände att jag ville stanna kvar och hjälpa till, bara vara där, men gick (naturligtvis) hem. Några föräldrar kom samtidigt som mig (ett par satt ännu kvar och gemensamt klädde på sin åttaåriga dotter - som bara stod där och blev servad - när jag och sjuåringen gick), så det var kanske (bara) 10 barn kvar när vi gick.
Vid något tillfälle har jag hört den manliga personalen på Fritids beklaga sig för en av de kvinnliga dagen efter att det hade varit barn kvar ända till stängning kvällen före! Ja, men har de öppet, så har de ju öppet...? Jag undrar just vilka kommentarer som blev sagda bakom ryggen på min mamma när jag var liten. Jag var ju alltid sist kvar, både på förskolan (dagis) och på Fritids. Jag lärde mig städa med personalen.
Vid något tillfälle har jag hört den manliga personalen på Fritids beklaga sig för en av de kvinnliga dagen efter att det hade varit barn kvar ända till stängning kvällen före! Ja, men har de öppet, så har de ju öppet...? Jag undrar just vilka kommentarer som blev sagda bakom ryggen på min mamma när jag var liten. Jag var ju alltid sist kvar, både på förskolan (dagis) och på Fritids. Jag lärde mig städa med personalen.
söndag 16 mars 2008
Namnlös gubbe
Sjuåringen fick också ett Monopolspel i födelsedagspresent. Jag har tyckt att det är lite väl svårt, så jag har undvikit att köpa det. Kompisen som hade presenten med sig poängterade flera gånger att man måste vara åtta år för att kunna spela det. (Varför köpte de det då...?)
Idag var sjuåringen ivrig att spela det och vi satte oss och började vid lunchtid.
- Hur vinner man egentligen? sa sjuåringen
- Jag vet inte, den som har mest pengar, verkar det som. Det här kan nog ta lång tid.
Hon gick ut och lekte på gården i en timme, vi åt lunch och spelade sedan i en timme till. Fortfarande lika ivrig.
Vi handlade och gick till dansen, sjuåringen dansade och när vi gick hem ville hon gå hem och fortsätta spela. Så vi spelade i en timme till, väl hemma. Då tittade sjuåringen på gubben i hatten, bilden mitt på spelet, och sa:
- Är det han som är Pål, eller?
- Vem? (Jag höll mig nästan från att fnissa.)
- Han på bilden.
- Pål? Jag tror inte att det finns någon som heter Pål. Tänkte du att han heter Mono Pål, då?
- Ja. Eller bara Pål.
- Nej, titta, det stavas ju inte så.
- Jaha.
Nu har hon badat och middagen är strax klar, sedan vill hon spela mer. Jag antar att spelet kommer stå framme i flera dagar innan vi är färdiga.
Idag var sjuåringen ivrig att spela det och vi satte oss och började vid lunchtid.
- Hur vinner man egentligen? sa sjuåringen
- Jag vet inte, den som har mest pengar, verkar det som. Det här kan nog ta lång tid.
Hon gick ut och lekte på gården i en timme, vi åt lunch och spelade sedan i en timme till. Fortfarande lika ivrig.
Vi handlade och gick till dansen, sjuåringen dansade och när vi gick hem ville hon gå hem och fortsätta spela. Så vi spelade i en timme till, väl hemma. Då tittade sjuåringen på gubben i hatten, bilden mitt på spelet, och sa:
- Är det han som är Pål, eller?
- Vem? (Jag höll mig nästan från att fnissa.)
- Han på bilden.
- Pål? Jag tror inte att det finns någon som heter Pål. Tänkte du att han heter Mono Pål, då?
- Ja. Eller bara Pål.
- Nej, titta, det stavas ju inte så.
- Jaha.
Nu har hon badat och middagen är strax klar, sedan vill hon spela mer. Jag antar att spelet kommer stå framme i flera dagar innan vi är färdiga.
Vann rätt låt?
Nej, det tycker jag nog inte.
Sjuåringen hade BWO som favorit redan när finalen började igår. Jag är nog benägen att hålla med om att den låten var skönast. Så, för första gången, ringde vi och röstade. Sjuåringen såg nöjd ut när hon la på luren och sa "Rösten sa: "Nummer tio får din röst".
När sedan alla juryröster presenterats tyckte vi så synd om Frida och hennes "Upp och hoppa", då vi båda tyckte att det var en så glad låt, så vi ville ge även den en röst. Det var då sex minuter kvar att rösta (enligt Herr Luuk), men vi kom inte fram! Vi provade tre gånger, men det var helt tyst, det gick inte att komma fram. Jag tänkte att fler tänkte som vi och att det blev trafikstockning till just det numret. Så när det var tre minuter kvar provade vi igen, tre gånger, men det gick inte att komma fram då heller. När det var en minut kvar så kom jag fram och rösten hann säga "Nummer nio..." sedan bröts samtalet. Sedan fick "Upp och hoppa" inte ett enda till poäng, det verkar lite underligt tycker jag...
Sedan kan jag väl visserligen tänka mig att vinnarlåten har en rätt bra chans i Belgrad, låten är kommersiell nog.
Vad ska jag säga om Björn då? Lille söte Björn. Han var störtskön. Han skämmer ju ut sig så att han blir rolig. Sjuåringen sa spontant: "Hans mamma måste vara chockad".
Sjuåringen hade BWO som favorit redan när finalen började igår. Jag är nog benägen att hålla med om att den låten var skönast. Så, för första gången, ringde vi och röstade. Sjuåringen såg nöjd ut när hon la på luren och sa "Rösten sa: "Nummer tio får din röst".
När sedan alla juryröster presenterats tyckte vi så synd om Frida och hennes "Upp och hoppa", då vi båda tyckte att det var en så glad låt, så vi ville ge även den en röst. Det var då sex minuter kvar att rösta (enligt Herr Luuk), men vi kom inte fram! Vi provade tre gånger, men det var helt tyst, det gick inte att komma fram. Jag tänkte att fler tänkte som vi och att det blev trafikstockning till just det numret. Så när det var tre minuter kvar provade vi igen, tre gånger, men det gick inte att komma fram då heller. När det var en minut kvar så kom jag fram och rösten hann säga "Nummer nio..." sedan bröts samtalet. Sedan fick "Upp och hoppa" inte ett enda till poäng, det verkar lite underligt tycker jag...
Sedan kan jag väl visserligen tänka mig att vinnarlåten har en rätt bra chans i Belgrad, låten är kommersiell nog.
Vad ska jag säga om Björn då? Lille söte Björn. Han var störtskön. Han skämmer ju ut sig så att han blir rolig. Sjuåringen sa spontant: "Hans mamma måste vara chockad".
lördag 15 mars 2008
Kalasbarn
Så är sjuårskalaset avklarat. Vilken pärs! Kul var det också. Det var tre pojkar och fem flickor. Det märks att ungarna börjar bli stora. De tjejer som nästan är ett år äldre än sjuåringen kom och pratade om problem i skolan och det blev riktigt allvarligt ibland. Ibland kände jag mig lätt maktlös, då de går upp i varv och blir så högljudda att jag knappt kan hävda mig, men gör det ändå. Den yngste pojken (fem år) undrade varför jag inte hade en pinne på mitt ben (då vi hade sjörövartema och jag hade deklarerat att jag var kapten).
Mitt i allt stojande hittade sjuåringen den gömda skattkistan med godis så skattkartan fick strykas från dagordningen, så när det var 1½ timme kvar stod jag där rådvill och funderade på vad jag skulle göra med dem....så jag slängde i en filmrulle (fantasilöst, men effektivt) och halva gänget bänkade sig. Andra halvan lekte fint i sjuåringens rum. Vid det laget hade flera av killarna frågat efter TV-spel (vilket vi inte har) eller om de fick spela spel på datorn (vilket jag vägrade). Vi hade också haft två tävlingar; "hela havet stormar" och bollkastning i korg. Den som vann fick medalj och pris och 2:an och 3:an fick pris. De tre killarna vann "hela havet stormar" (så klart, tjejerna kan inte hävda sig, när det kommer till att "knuffa" av någon från en stol...och är inte särskilt dåliga förlorare just nu) och tre tjejer vann bolltävlingen (då tjurade killarna – de dåliga förlorarna – och sa, det som nu verkar vara standardfrasen i skolans värld när man är besviken, "jag bryr mig inte").
Vid paketöppnandet innehöll en av killarnas paket en Barbie och tjejerna uttryckte hur gullig de tyckte att han var. Sedan ville han leka med Barbie också och då uttryckte alla tjejerna ett ååååhhhh:ande ljud.
Mitt i allt stojande hittade sjuåringen den gömda skattkistan med godis så skattkartan fick strykas från dagordningen, så när det var 1½ timme kvar stod jag där rådvill och funderade på vad jag skulle göra med dem....så jag slängde i en filmrulle (fantasilöst, men effektivt) och halva gänget bänkade sig. Andra halvan lekte fint i sjuåringens rum. Vid det laget hade flera av killarna frågat efter TV-spel (vilket vi inte har) eller om de fick spela spel på datorn (vilket jag vägrade). Vi hade också haft två tävlingar; "hela havet stormar" och bollkastning i korg. Den som vann fick medalj och pris och 2:an och 3:an fick pris. De tre killarna vann "hela havet stormar" (så klart, tjejerna kan inte hävda sig, när det kommer till att "knuffa" av någon från en stol...och är inte särskilt dåliga förlorare just nu) och tre tjejer vann bolltävlingen (då tjurade killarna – de dåliga förlorarna – och sa, det som nu verkar vara standardfrasen i skolans värld när man är besviken, "jag bryr mig inte").
Vid paketöppnandet innehöll en av killarnas paket en Barbie och tjejerna uttryckte hur gullig de tyckte att han var. Sedan ville han leka med Barbie också och då uttryckte alla tjejerna ett ååååhhhh:ande ljud.
Gammal, men älskad, gubbe
Sjuåringen tittar på Bolibompa och den hemliga gästen är Magnus Härenstam - som hon redan gissat sig till. När Herr Härenstam kliver in i studion utropar sjuåringen: det är ju han...men han är väldigt gammal!
Härenstam får bilda ord med bokstäver och sjuåringen berättar för mig om några av orden: Å; "som en å, som rinner i vatten", Ö; "som en ö som man kan bo på", te; "som man kan dricka, du vet". Känns bra.
Härenstam får bilda ord med bokstäver och sjuåringen berättar för mig om några av orden: Å; "som en å, som rinner i vatten", Ö; "som en ö som man kan bo på", te; "som man kan dricka, du vet". Känns bra.
Sopberg, en klimatfråga - eller: Förpackningshelvete
Jag ställer mig frågande till att det verkligen inte finns något annat sätt att göra förpackningar på till alla dessa leksaker som finns idag. Särskilt dockor i stil med Barbie är gjorda som om det egentligen inte är meningen att man någonsin ska kunna öppna dem.
Idag fick sjuåringen en ny Bratz (ve och fasa, varför köper någon en Bratzdocka, de är så gott som bannlysta i vårt hem, men okej; godtar jag Barbie så varför inte förstorade läppar och abnorma huvuden) och den här gången var faktiskt förpackningen i nästan samma storlek som själva dockan (till skillnad från den - trettonde i ordningen - Barbie hon fick som hade en förpackning tre gånger så stor som själva dockan - vilket får mig att fundera över om priset läggs beroende på hur mycket plats förpackningen tar på hyllan i affären). Bratzförpackningen var även märkt "NEW EASY OPEN PACKAGE", vilket bådade gott, men när jag skulle ta mig an den var den likväl som ett ointagligt fort. Varje lem på dockan var fastnaglad i kartongen med plastremmar, varje hårstrå på huvudet var fastsytt i kartongen, huvudet fastspetsat och fötterna som ingjutna i en plastform.
När jag dessförinnan meckat loss en haj, en pirat och hans tillbehör, samt en Barbie och hennes tillbehör så är tog tålamodet slut. Tacka vet jag färgpennor och målarblock.
Idag fick sjuåringen en ny Bratz (ve och fasa, varför köper någon en Bratzdocka, de är så gott som bannlysta i vårt hem, men okej; godtar jag Barbie så varför inte förstorade läppar och abnorma huvuden) och den här gången var faktiskt förpackningen i nästan samma storlek som själva dockan (till skillnad från den - trettonde i ordningen - Barbie hon fick som hade en förpackning tre gånger så stor som själva dockan - vilket får mig att fundera över om priset läggs beroende på hur mycket plats förpackningen tar på hyllan i affären). Bratzförpackningen var även märkt "NEW EASY OPEN PACKAGE", vilket bådade gott, men när jag skulle ta mig an den var den likväl som ett ointagligt fort. Varje lem på dockan var fastnaglad i kartongen med plastremmar, varje hårstrå på huvudet var fastsytt i kartongen, huvudet fastspetsat och fötterna som ingjutna i en plastform.
När jag dessförinnan meckat loss en haj, en pirat och hans tillbehör, samt en Barbie och hennes tillbehör så är tog tålamodet slut. Tacka vet jag färgpennor och målarblock.
fredag 14 mars 2008
Principfast
En av de principer jag har är att aldrig springa till en tunnelbana. Kan jag inte vänta i tio minuter till nästa, så mår jag nog inte så bra i mitt liv, tänker jag. Även om en minut på den gröna linjen alltid är tre minuter i verkligheten, så borde jag kunna överleva att vänta. Hur kan jag annars hinna med livet självt?
torsdag 13 mars 2008
Solarie-gloria
Körledaren frågar de församlade barnen om de vet vad en herde är för något. Ingen vet. När vi kommer hem undrar jag om inte sjuåringen vet vad en herde är, hon säger:
- Nej, det vet jag inte. Jag vet bara vad en solarie är.
- Jaha, vad är det då? (Jag tänker att hon sett dem på gymmet där hon dansar.)
- Det är en sån där rund som är runt huvudet, en solaria.
- Aha, nej, men det är en gloria.
- Ja, just det! Men....vad är en solarie då?
- Det är en sån där som ser ut som en säng på gymmet, som man solar i.
- Jaha, säger hon med blankt ansikte och bänkar sig framför Bolibompa. Intresseklubben antecknar, tänker jag.
- Nej, det vet jag inte. Jag vet bara vad en solarie är.
- Jaha, vad är det då? (Jag tänker att hon sett dem på gymmet där hon dansar.)
- Det är en sån där rund som är runt huvudet, en solaria.
- Aha, nej, men det är en gloria.
- Ja, just det! Men....vad är en solarie då?
- Det är en sån där som ser ut som en säng på gymmet, som man solar i.
- Jaha, säger hon med blankt ansikte och bänkar sig framför Bolibompa. Intresseklubben antecknar, tänker jag.
onsdag 12 mars 2008
Så danas barnen
Snart är sexåringen sju och vi pratar om hennes kalas. Vid något tillfälle säger hon: "...men då får jag ju ta först, det är ju jag som är födelsedagsbarnet". Det gör nästan ont i hjärtat på mig. Det är ju självklart att hon ska stå i centrum.
Det var nog två år sedan som uttrycket "gästerna först" för första gången yttrades vid vårt bord. Det var en tjejkompis till sexåringen som skulle äta med oss. Hennes föräldrar är invandrade från Iran och hon hade minsann lärt sig att hemma hos dem så väntade man alltid och lät gästerna ta först. Min dotter ställde sig lite frågande till det hela, då det inte är något som jag hade pratat om, men självklart började vi följa den regeln. Sedan återkom detta vid flera tillfällen; när vi skulle äta med tjejkompisen som har en förälder från Kenya, med tjejkompisen som har en förälder från Argentina och med killkompisen som har en förälder från Serbien. Alla dessa fyra barn sa, utan yttre påverkan; "gästerna först" och började sleva för sig maten hos oss. När sedan de tillfällen kom då tjejkompisen och killkompisen som båda har två helsvenska föräldrar skulle äta hos oss så yttrades inte dessa ord, utan alla väntade snällt in varandra och ingen ansåg sig ha företräde till maten, precis så som jag också till viss del lever och lär.
Det var helt fascinerande att se, det var verkligen en uppenbar kulturskillnad. Visst är gästerna viktiga och uppskattade, men de fyra barnen med invandrade föräldrar drar det till sin spets (har jag tyckt, men inser att det är så de blir tillsagda hemma att göra för gästerna där - så varför ska inte samma sak gälla när de är borta) och anser att de även ska ha det bästa i alla andra situationer; de ska få leka med sexåringens finaste leksaker, börja köra först med bilbanan, sitta på bästa stolen vid datorn, låna den finaste utklädningsklänningen och använda de finaste pennorna först. Så är inte alls de svenska barnen, utan de fogar sig, jämkar och samarbetar. Kanske det speglar den svenska mentaliteten på ett sätt.
Jag kan tycka att "gäster" är en sak och "nära vänner" en annan sak. Nära vänner träffar man flera gånger i veckan och då är man mer gemytlig och enkel i samspel med dem, "gäster" är man mer formell med, men det kanske inte borde vara så. Vi ska visa vår uppskattning och särskilja dem som inte är en del av vår familj; de ska bemötas och behandlas bättre än vår familj. Jag tror ju på "det du gör mot andra, gör andra mot dig", så varför inte...
Det var nog två år sedan som uttrycket "gästerna först" för första gången yttrades vid vårt bord. Det var en tjejkompis till sexåringen som skulle äta med oss. Hennes föräldrar är invandrade från Iran och hon hade minsann lärt sig att hemma hos dem så väntade man alltid och lät gästerna ta först. Min dotter ställde sig lite frågande till det hela, då det inte är något som jag hade pratat om, men självklart började vi följa den regeln. Sedan återkom detta vid flera tillfällen; när vi skulle äta med tjejkompisen som har en förälder från Kenya, med tjejkompisen som har en förälder från Argentina och med killkompisen som har en förälder från Serbien. Alla dessa fyra barn sa, utan yttre påverkan; "gästerna först" och började sleva för sig maten hos oss. När sedan de tillfällen kom då tjejkompisen och killkompisen som båda har två helsvenska föräldrar skulle äta hos oss så yttrades inte dessa ord, utan alla väntade snällt in varandra och ingen ansåg sig ha företräde till maten, precis så som jag också till viss del lever och lär.
Det var helt fascinerande att se, det var verkligen en uppenbar kulturskillnad. Visst är gästerna viktiga och uppskattade, men de fyra barnen med invandrade föräldrar drar det till sin spets (har jag tyckt, men inser att det är så de blir tillsagda hemma att göra för gästerna där - så varför ska inte samma sak gälla när de är borta) och anser att de även ska ha det bästa i alla andra situationer; de ska få leka med sexåringens finaste leksaker, börja köra först med bilbanan, sitta på bästa stolen vid datorn, låna den finaste utklädningsklänningen och använda de finaste pennorna först. Så är inte alls de svenska barnen, utan de fogar sig, jämkar och samarbetar. Kanske det speglar den svenska mentaliteten på ett sätt.
Jag kan tycka att "gäster" är en sak och "nära vänner" en annan sak. Nära vänner träffar man flera gånger i veckan och då är man mer gemytlig och enkel i samspel med dem, "gäster" är man mer formell med, men det kanske inte borde vara så. Vi ska visa vår uppskattning och särskilja dem som inte är en del av vår familj; de ska bemötas och behandlas bättre än vår familj. Jag tror ju på "det du gör mot andra, gör andra mot dig", så varför inte...
Hur danas pojkar till män?
Sexåringen berättar vid frukosten att hon inte gillar nyckelpigor.
- Nehej, det trodde jag, varför gör du inte det?
- När vi gick på dagis så drog E (hennes killkompis) bort huvudet på nyckelpigorna och sedan gick de runt utan huvudet. De rörde sig ändå. E bara skrattade. Jag tycker att E är rätt äcklig.
- Ja, det var verkligen äckligt gjort.
Under större delen av min uppväxt så drog min äldre bror Pingu bort vingarna på insekter och såg dem vackla iväg eller krascha. Han njöt.
När jag var strax över 20 och jobbade under sommaren på ett kontor med en nästan 40-årig man så brände han fjärilar, getingar och allehanda insikter med sin tändare. Sedan dissekerade han en fluga och placerade fasettögonen (enbart) på mitt tangentbord. Det var riktigt obehagligt.
Det är som att lidandet är ett tidsfördriv. Hur blir det så? Hur är man funtad då och vad har man blivit påverkad av?
- Nehej, det trodde jag, varför gör du inte det?
- När vi gick på dagis så drog E (hennes killkompis) bort huvudet på nyckelpigorna och sedan gick de runt utan huvudet. De rörde sig ändå. E bara skrattade. Jag tycker att E är rätt äcklig.
- Ja, det var verkligen äckligt gjort.
Under större delen av min uppväxt så drog min äldre bror Pingu bort vingarna på insekter och såg dem vackla iväg eller krascha. Han njöt.
När jag var strax över 20 och jobbade under sommaren på ett kontor med en nästan 40-årig man så brände han fjärilar, getingar och allehanda insikter med sin tändare. Sedan dissekerade han en fluga och placerade fasettögonen (enbart) på mitt tangentbord. Det var riktigt obehagligt.
Det är som att lidandet är ett tidsfördriv. Hur blir det så? Hur är man funtad då och vad har man blivit påverkad av?
Lärarnas dag
Söta unga Cissi Wallin skriver i måndagens Metro att hon har ändrat sin syn på lärare och tycker att det ska införas en "lärarnas dag". Det kan jag ställa mig bakom. I Metro visas också några kommentarer till kolumnen och genast är någon negativ; som en fritidspedagog som känner sig utanför. Vi får väl säga att dagen ska beröra alla inom skolväsendet då. Eller kanske inte.
Jag har funderat lite över vad Fritidspedagogerna egentligen gör på dagarna. Inte på ett negativt sätt, utan mer på ett neutralt, men granskande sätt. Vad gjorde fritidspersonalen när jag var liten? Inte var de med i skolan under dagen i alla fall, vad gjorde de hela dagarna? Kanske de latade sig på soffan på Fritids under dagen eller agerade de personliga assistenter i någon obs-klass någonstans? I dag verkar all Fritidspersonal (oavsett om de är utbildade pedagoger eller inte) vara med i en klass på förmiddagen och sedan har de fullt upp att hålla ordning på alla ungar på Fritids på eftermiddagen. På min sexårings Fritids har de 100 barn att hålla koll på. Det låter helt absurt, men med bra planering så verkar det gå.
Fritidshemmen lyder ju också under samma läroplan som grundskolan, men när visar det sig, har jag funderat på. Det skulle vara jätteintressant att ta del av hur olika Fritidshem lägger upp sitt arbete. Ofta känns det ju mest som "förvaring" av barn - och de flesta ungar som jag vet ser det ju som lekplats/fritid, så i vad ligger lärandet? Kanske i att socialisera och just leka, där så mycket utvecklas och händer, utan att vi märker det.
Jag har funderat lite över vad Fritidspedagogerna egentligen gör på dagarna. Inte på ett negativt sätt, utan mer på ett neutralt, men granskande sätt. Vad gjorde fritidspersonalen när jag var liten? Inte var de med i skolan under dagen i alla fall, vad gjorde de hela dagarna? Kanske de latade sig på soffan på Fritids under dagen eller agerade de personliga assistenter i någon obs-klass någonstans? I dag verkar all Fritidspersonal (oavsett om de är utbildade pedagoger eller inte) vara med i en klass på förmiddagen och sedan har de fullt upp att hålla ordning på alla ungar på Fritids på eftermiddagen. På min sexårings Fritids har de 100 barn att hålla koll på. Det låter helt absurt, men med bra planering så verkar det gå.
Fritidshemmen lyder ju också under samma läroplan som grundskolan, men när visar det sig, har jag funderat på. Det skulle vara jätteintressant att ta del av hur olika Fritidshem lägger upp sitt arbete. Ofta känns det ju mest som "förvaring" av barn - och de flesta ungar som jag vet ser det ju som lekplats/fritid, så i vad ligger lärandet? Kanske i att socialisera och just leka, där så mycket utvecklas och händer, utan att vi märker det.
söndag 9 mars 2008
När det är snö drar vi maten i pulkan
I gårdagens Expressen skriver Linda Skugge i sin krönika om sitt stora behov av att ha sin bil för att bl a kunna köra runt sina ungar och sina matvaror i den. Hon förundras över en familj som hela tiden åkt kollektivtrafik med sina tre ungar överallt och verkar inte fatta hur de klarade det. Nej, men visst, jag blir också helt trött bara av att tänka på det. Däremot beror det väl på vad man är van vid. Har man ingen bil, så har man ingen bil och då väljer man väl att anpassa sig. Sedan tror jag att ungar blir mer världsvana av att "släpas runt" överallt.
Flashiga kulor
Vi äter middag, sexåringen och jag. Det ser ut som om hon läser på mjölkpaketet. Så tittar hon upp och frågar mig:
- Vad är pungkulor bra för?
- Hur menar du? (Jag vänder på mjölkpaketet och tittar på det, men kan inte utröna vad som lett fram till denna fråga.)
- Vad ska man ha pungkulor till, är de viktiga?
- Tjaa, det är ju där spermierna finns, som ska in i mammans ägg för att det ska bli en bebis. Så de kan ju vara bra att ha.
- Jaha.
- Varför undrar du det? Hur kom du att tänka på det?
- Nej, det var inget.
- Jo, nu vill jag gärna veta vad som fick dig att tänka på det.
(Sexåringen vrider lite på sig och fnissar lite.)
- Jo, förra gången, då när E (sexåringens jämnåriga killkompis och käresta) och L (sexåringens tjejkompis) var här och vi var inne i mitt rum, du vet då när E och L skulle gifta sig...
- Jaha...? (jag minns att det var mycket fnitter och hemlighetsmakeri)
- ...då drog E ned sina byxor och visade sina pungkulor för oss.
- Men, va...??
Diskussionen om vad man bör och inte bör göra med sitt kön höll i sig länge.
- Vad är pungkulor bra för?
- Hur menar du? (Jag vänder på mjölkpaketet och tittar på det, men kan inte utröna vad som lett fram till denna fråga.)
- Vad ska man ha pungkulor till, är de viktiga?
- Tjaa, det är ju där spermierna finns, som ska in i mammans ägg för att det ska bli en bebis. Så de kan ju vara bra att ha.
- Jaha.
- Varför undrar du det? Hur kom du att tänka på det?
- Nej, det var inget.
- Jo, nu vill jag gärna veta vad som fick dig att tänka på det.
(Sexåringen vrider lite på sig och fnissar lite.)
- Jo, förra gången, då när E (sexåringens jämnåriga killkompis och käresta) och L (sexåringens tjejkompis) var här och vi var inne i mitt rum, du vet då när E och L skulle gifta sig...
- Jaha...? (jag minns att det var mycket fnitter och hemlighetsmakeri)
- ...då drog E ned sina byxor och visade sina pungkulor för oss.
- Men, va...??
Diskussionen om vad man bör och inte bör göra med sitt kön höll i sig länge.
lördag 8 mars 2008
Råd till föreläsare
Jag ska åka till Lärarhögskolan (förlåt, Stockholms Universitet) för en föreläsning. När jag har åkt två stationer med tunnelbanan kliver det på en tjej i min egen ålder, med en mycket kärleksfull man, och sätter sig jämte mig. De pratar och jag inser att även hon är på väg till föreläsningen. Hon beklagar sig för mannen att föreläsarna är så dåliga. Hittills har hon bara varit på en som har varit bra. Hon kommenterar det hela med att "särskilt när det är just på Lärarhögskolan, så borde de ju vara bra", vilket jag inte riktigt fattar. Varför borde lärare (eller de som nyligen skrivit en avhandling och forskat i flera år) vara bra föreläsare?
Däremot håller jag med om att kvalitéten varierar på föreläsningarna. Något som flera gör fel är att säga "nu ska jag strax avsluta, men först vill jag bara nämna..." och så tar de upp något mer, men vid det laget har alla redan börjat packa ihop sina saker och genom hela salen böljar prasslandet. Då är det liksom lönlöst att fortsätta.
Däremot håller jag med om att kvalitéten varierar på föreläsningarna. Något som flera gör fel är att säga "nu ska jag strax avsluta, men först vill jag bara nämna..." och så tar de upp något mer, men vid det laget har alla redan börjat packa ihop sina saker och genom hela salen böljar prasslandet. Då är det liksom lönlöst att fortsätta.
Krigshjälte
Sexåringens jämnåriga killkompis frågar mig om jag vet vad han ska bli när han blir stor.
- Nej, vet du det själv? undrar jag.
- Ja, jag ska bli en sån som krigar, som är med och dödar en massa människor.
Han gör rörelser som ser ut som att han håller i en kulspruta, Ak47 eller dylikt och skjuter vilt omkring sig, mot hus, träd och människor.
- Tror du att det blir trevligt? undrar jag.
- Det är coolt. Min storebror har ett TV-spel där man skjuter en massa människor. Jag ska ha en bazooka, eh, nej, jag skämtar bara, det finns inte, men en stooor som man kan skjuta med. Sen ska jag bara skjutaaa.
- Det är väl inte så bra att hålla på och kriga?
- Jo! Jag såg på TV att en tjej blev dödad och hennes pappa blev jätteledsen.
- Ja, precis. Det är många som blir ledsna i krig.
- Ja, men jag får göra vad jag vill hemma i mitt hem!
Nu leker de med bilbanan och tävlar, båda bilarna kommer lika, men killer skriker att han vann. Min sexåring säger: "Nej, ingen vann, det blev oavgjort!" "Vad är det?" säger killkompisen.
- Nej, vet du det själv? undrar jag.
- Ja, jag ska bli en sån som krigar, som är med och dödar en massa människor.
Han gör rörelser som ser ut som att han håller i en kulspruta, Ak47 eller dylikt och skjuter vilt omkring sig, mot hus, träd och människor.
- Tror du att det blir trevligt? undrar jag.
- Det är coolt. Min storebror har ett TV-spel där man skjuter en massa människor. Jag ska ha en bazooka, eh, nej, jag skämtar bara, det finns inte, men en stooor som man kan skjuta med. Sen ska jag bara skjutaaa.
- Det är väl inte så bra att hålla på och kriga?
- Jo! Jag såg på TV att en tjej blev dödad och hennes pappa blev jätteledsen.
- Ja, precis. Det är många som blir ledsna i krig.
- Ja, men jag får göra vad jag vill hemma i mitt hem!
Nu leker de med bilbanan och tävlar, båda bilarna kommer lika, men killer skriker att han vann. Min sexåring säger: "Nej, ingen vann, det blev oavgjort!" "Vad är det?" säger killkompisen.
tisdag 4 mars 2008
Tjusningen med sex år
När man har en dotter som är sex år så finns det väldigt många saker man kan få bemöta (oftast dagligen), några saker är t ex varför man behöver:
*gå på toaletten på morgonen, innan man lämnar huset.
*duscha några gånger i veckan.
*borsta håret varje dag.
*sitta rätt nära bordet när man äter mat.
*leta efter saker ett tag själv, om man inte hittar dem direkt.
Just nu är min sexåring en klassisk sådan. Jag tjatar ihjäl mig dagarna i ända (fastän jag vet att det inte hjälper så mycket) och håller mig hela tiden från att förmana, fastän det är svårt. Hon har blivit ofattbart fumlig och disträ och en massa annat.
Just ikväll tog jag fram ett gammalt glas, det enda jag har kvar från en avliden, speciell, släkting och tänkte att nu får det inte stå och damma i hyllan längre. Sexåringen hade sitt finaste glas och jag hade det glaset vid middagen. Sedan skulle vi äta lite kex och ost vid soffbordet och jag bad sexåringen bära in glasen. Hon ställer sig i dörröppningen (!) och babblar på och börjar plötsligt svänga (!) med armarna så hon slår mitt superfina glas rakt i dörrkarmen och det går i två bitar.
Jag blir så besviken att jag börjar gråta och då börjar hon också gråta, springer in på sitt rum och storgråter. När jag kommer in så säger hon tillslut att hon alltid gör alla ledsna och bara har sönder allt. Då börjar jag storgråta och vi pratar länge om det – naturligtvis har hon förstorat upp flera småsaker som inte alls var allvarliga, men det var tur att vi kunde prata om det tillslut!
*gå på toaletten på morgonen, innan man lämnar huset.
*duscha några gånger i veckan.
*borsta håret varje dag.
*sitta rätt nära bordet när man äter mat.
*leta efter saker ett tag själv, om man inte hittar dem direkt.
Just nu är min sexåring en klassisk sådan. Jag tjatar ihjäl mig dagarna i ända (fastän jag vet att det inte hjälper så mycket) och håller mig hela tiden från att förmana, fastän det är svårt. Hon har blivit ofattbart fumlig och disträ och en massa annat.
Just ikväll tog jag fram ett gammalt glas, det enda jag har kvar från en avliden, speciell, släkting och tänkte att nu får det inte stå och damma i hyllan längre. Sexåringen hade sitt finaste glas och jag hade det glaset vid middagen. Sedan skulle vi äta lite kex och ost vid soffbordet och jag bad sexåringen bära in glasen. Hon ställer sig i dörröppningen (!) och babblar på och börjar plötsligt svänga (!) med armarna så hon slår mitt superfina glas rakt i dörrkarmen och det går i två bitar.
Jag blir så besviken att jag börjar gråta och då börjar hon också gråta, springer in på sitt rum och storgråter. När jag kommer in så säger hon tillslut att hon alltid gör alla ledsna och bara har sönder allt. Då börjar jag storgråta och vi pratar länge om det – naturligtvis har hon förstorat upp flera småsaker som inte alls var allvarliga, men det var tur att vi kunde prata om det tillslut!
Bjäbbmopsen
Grannarna har skaffat en liten bjäbbig hundusling á la Paris Hilton: en chiwawa. Grannarna har ingen pli på den och den skäller på allt och alla. Jag har bl a sett ungdomarna i familjen hetsa hunden mot en kompis, så det är väl inte så konstigt att den alltid tror att den ska försvara sina familjemedlemmar. Hunden är riktigt aggressiv och skulle nog gärna bitas. Vid ett tillfälle lyfte mamman upp hunden i famnen när den skällde på oss och då gick jag fram för att hälsa, hade den nått då så hade den huggit sig fast i min hand. Min sexåring vågar inte gå ut på avsatsen vid vår ytterdörr längre, jag måste gå först när vi kommer in och jag måste öppna dörren när vi ska gå ut. Så hunden har ju inte direkt stillat hennes hundrädsla.
När jag möter mamman ute med hunden så är den inte alls lika kaxig (även om det är omöjligt att hälsa på den). När vi möttes stod den lille kraken och darrade konstant.
Just nu har grannarna besök och hunden håller på och skäller ihjäl sig, det låter som att den ska kvävas av ilska ibland och de kan verkligen inte få den tyst, utan stänger in den i ett annat rum, eller ställer ut den på balkongen.
I övrigt så behöver de verkligen ett besök av Cesar.
När jag möter mamman ute med hunden så är den inte alls lika kaxig (även om det är omöjligt att hälsa på den). När vi möttes stod den lille kraken och darrade konstant.
Just nu har grannarna besök och hunden håller på och skäller ihjäl sig, det låter som att den ska kvävas av ilska ibland och de kan verkligen inte få den tyst, utan stänger in den i ett annat rum, eller ställer ut den på balkongen.
I övrigt så behöver de verkligen ett besök av Cesar.
måndag 3 mars 2008
Easy come, easy go
Som alltid när sexåringens killkompis äter med oss och vi pratar vid matbordet så frågar han var min sexårings pappa är (det är nog sjätte gången vi pratar om det). Sexåringen säger med självklarhet att han bor i sin stad med sin fru och sina barn. "Jo, säger nu killkompisen (för det har han fattat), "men varför bor han inte med er, alltså, vad hände?" Oj, hur djupt ska jag gå, tänker jag, men stannar strax efter "han träffade någon annan" och det verkar vara tillräckligt.
Efter att killkompisen sagt att han är glad över att hans föräldrar bor tillsammans och vi har pratat om det ett tag så tystnar han och ser på mig och säger glatt: "du kan ju skaffa en ny kille!", vilket sexåringen håller med om.
Efter att killkompisen sagt att han är glad över att hans föräldrar bor tillsammans och vi har pratat om det ett tag så tystnar han och ser på mig och säger glatt: "du kan ju skaffa en ny kille!", vilket sexåringen håller med om.
söndag 2 mars 2008
Supermamman
Sexåringen och hennes jämnåriga killkompis spelar spel på datorn. Det går bara att spela en åt gången; de turas om, kivas, men håller ihop. Mitt i spelet kommer de till någon passage där gubben bara dör om och om igen, så de ropar på mig och ber mig ta dem igenom det. Vilket jag gör, hyfsat galant. Killkompisen (som ofta spelar spel hemma - och säkert får hjälp där av sin mamma) utropar: "Mammor klarar nästan allting!"
Det värmer.
Det värmer.
På tal om kunskap
Sexåringen och hennes jämnårige killkompis leker här hemma. De pratar om någon de känner som varit i Spanien. Killkompisen vill åka till England. Sexåringen vill åka till både Spanien och England. "Det är väl samma ställe?", säger killkompisen. "Nej, jag tror inte det", säger sexåringen. "Vi frågar min mamma", säger sexåringen, "men jag är nästan till hundra plossent (sic!) säker att det är två olika". Så de kommer och frågar, jag svarar och tar fram jordgloben, vi pratar och tittar. Killkompisen är lite besviken, för han ville åka till England, men trodde att han då också skulle åka till Spanien.
Uppföljare
Sexåringen och jag tittade på filmen "Sound of music" igår. Det var en av mina favoriter när jag var liten (fast jag såg den nog inte så tidigt som vid sex års ålder). Hela bilden av det överhängande hotet av krig i filmen, blir svår att förklara, men jag gör mitt bästa. Det är ändå en bisak, anser sexåringen, som är mer fokuserad på kärlekshistorierna. Jag minns inte att filmen var så attans lång, men den är ännu bra.
Vid frukosten i morse säger sexåringen att hon vill se "Sound of music 2", så man får reda på vad som händer sedan. När jag säger att det inte finns någon mer film blir hon helt perplex och gapar förbluffad. Hon är väl så van vid att det finns minst tre filmer om samma figurer. Man kan inte alltid veta vad som händer här i livet, man får tänka litet själv också.
Vid frukosten i morse säger sexåringen att hon vill se "Sound of music 2", så man får reda på vad som händer sedan. När jag säger att det inte finns någon mer film blir hon helt perplex och gapar förbluffad. Hon är väl så van vid att det finns minst tre filmer om samma figurer. Man kan inte alltid veta vad som händer här i livet, man får tänka litet själv också.
lördag 1 mars 2008
Word of mouth
"Det är svårt att hitta jobb under sommaruppehållet", hör jag en 20-nånting bänkgranne säga till sin kompis under en föreläsning på högskolan. "Man ska ha 20 års erfarenhet och vilja jobba i 20 år - och helst vara 20 år gammal. Hur tänker de då?" Den frågan ställde jag mig också när jag var 20-nånting. Nyckeln ligger i nätverket, vet jag nu.
Som lärare behöver du vara mångfasetterad
När vi nu läser enbart teoretiska kurser på Lärarhögskolan så blir det smärtsamt uppenbart att vi för det första har varit mer didaktiskt och praktiskt inriktade tidigare (läs: det har varit mer flummigt, undflyende och svårtolkat att se målet med kurserna) och för det andra att vi nu står under universitetets styre, där en nära på militärisk ordning verkar gälla. Min första impuls blir att protestera; det är inte så här vi vill ha det. Snart inser jag dock att den ordentliga strukturen inger en viss trygghet, då jag nu förstår lättare vad som förväntas av mig. Betyder det att de kurser som var mer pedagogiskt upplagda var sämre? Nej, men de var inriktade på att förstå människor, och det är en komplicerad procedur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
