Sjuåringen fick gå hem själv från skolan idag, med instruktioner att gå den väg som inte korsar en bilväg. Jag går ändå ut och står dold och ser henne gå från skolan och halva vägen hem, sedan går jag snabbt hem och ser från balkongen hur hon går den andra halvan hela vägen hem. Hon ser så fullständigt koncentrerad och stor ut. Det sliter i mitt hjärta, både av rädsla över att förlora kontrollen och av sprittande glädje över hennes självständighet. Vi möts i hallen med breda leenden och glittrande ögon, i samförstånd kramas vi och hon berättar om hur det kändes och hur hon tyckte att det gick; hur bra som helst.
Sedan tittar sjuåringen igenom de otaliga mjukisdjuren från källaren och börjar gråta över de mjukdjur (framför allt älgen, som jag berättat om tidigare) som vi lämnade till välgörenhet. Känslan av att hon blev tvingad att lämna ifrån sig den sitter kvar i henne och mitt hjärta sörjer det. Tänk vad känslor gör med oss - och hur länge de finns kvar i oss.
Så ringer min mamma och berättar att hon har rensat i klädkammren och hittat gamla foton och en bok som hon nu har läst. Det var en sorts dagbok som hon och hennes sambo skrev i under tiden de levde ihop, när jag var i början av tonåren. Där skrev de av sig när de inte kunde tala med varandra och där skrev de påminnelser eller saker de ville tala med varandra om. Ibland var det kärleksord och ibland var det väldigt hårda ord. Ofta var det oro och min mamma säger att det är som att känslorna åker berg och dalbana när hon läser.
- Och mitt i allt detta levde du. Det var ju bara så det var. Jag hoppas att det har gjort dig härdad.
- Varför hoppas du det, vad skulle det vara bra för?
- Ja, så att du tål mycket.
Och jag vet ju att det är just härdad jag är, men häpnar över att hon verkar tycka att det är en bra egenskap. Själv har jag arbetat större delen av mitt liv för att bli mjukare och mer tålmodig. Antagligen för att jag saknade det hos henne.
Hon säger att jag kan få publicera hennes dagböcker när hon dör, då de ju verkligen innehåller allt man kan tänka sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar