Tjusningen med sex år

När man har en dotter som är sex år så finns det väldigt många saker man kan få bemöta (oftast dagligen), några saker är t ex varför man behöver:

*gå på toaletten på morgonen, innan man lämnar huset.
*duscha några gånger i veckan.
*borsta håret varje dag.
*sitta rätt nära bordet när man äter mat.
*leta efter saker ett tag själv, om man inte hittar dem direkt.

Just nu är min sexåring en klassisk sådan. Jag tjatar ihjäl mig dagarna i ända (fastän jag vet att det inte hjälper så mycket) och håller mig hela tiden från att förmana, fastän det är svårt. Hon har blivit ofattbart fumlig och disträ och en massa annat.

Just ikväll tog jag fram ett gammalt glas, det enda jag har kvar från en avliden, speciell, släkting och tänkte att nu får det inte stå och damma i hyllan längre. Sexåringen hade sitt finaste glas och jag hade det glaset vid middagen. Sedan skulle vi äta lite kex och ost vid soffbordet och jag bad sexåringen bära in glasen. Hon ställer sig i dörröppningen (!) och babblar på och börjar plötsligt svänga (!) med armarna så hon slår mitt superfina glas rakt i dörrkarmen och det går i två bitar.

Jag blir så besviken att jag börjar gråta och då börjar hon också gråta, springer in på sitt rum och storgråter. När jag kommer in så säger hon tillslut att hon alltid gör alla ledsna och bara har sönder allt. Då börjar jag storgråta och vi pratar länge om det – naturligtvis har hon förstorat upp flera småsaker som inte alls var allvarliga, men det var tur att vi kunde prata om det tillslut!