När jag var liten och min mamma ville att jag skulle göra något, klippa håret t ex, så mutade hon mig med leksaker för att få det gjort utan alltför stora protester. Min leksakshav växte med åren i samma takt som mammas skulder ökade och min respekt för materiella ting avtog. Tillslut blir ingenting värdefullt, allt kan köpas. Hur mycket är kärlek värt - en enmeters buss till de fem Barbiedockorna? Hon kände inte mig, kan jag tänka nu. Hon såg inte mina riktiga intressen, hon såg inte till att ta till vara på mina talanger. Hon gjorde inte vad hon hade kunnat, vad hon borde.
Ändå vet jag att hon gjorde sitt bästa.
När jag var i 20-års åldern insåg jag att hon överfört sina dåliga vanor på mig och sedan dess har jag arbetat för att bli kvitt dem, men det är svårt. Varje gång hon kommer på besök till oss tar hon med en sak till min dotter. Det höll i sig i två år innan jag insåg att jag måste säga stopp, hon fattar det inte själv. Det är ett inbyggt beteende hos henne. Jag försöker febrilt att få min egen unge att förstå värdet av materiella ting och pengar, att de är värdefulla, men det är svårt när hon blir överöst av saker från alla håll och så snart morfar kommer på besök tömmer han plånboken. "Det är morföräldrarnas rättighet att få skämma bort sitt barnbarn", får jag höra - men hur ska barnbarnet då kunna uppfatta vad som är rätt eller fel...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar