Vad är sekretessbelagt?

En förälder, till en av barnen på förskolan, önskar en kopia på underlaget från utvecklingssamtalet. Jag säger självfallet. Mina kollegor säger nej. Jag blir oerhört förvånad och säger ändå självfallet. Det är en vårdnadshavare för ett omyndigt barn. Den personen har väl rätt att ta del av allt som handlar om barnet? Chefen säger också nej, det är beslutat att vi inte ska lämna ut sån information. Där kan finnas känsliga kommentarer. Visst, det förstår jag, men då får man väl se till att man inte skriver sånt. Jag frågar chefens rådgivare, som säger att hon inte tror att vi har rätt att säga nej. Så vi lämnar ut kopian.

Det är naturligtvis då jag ställer mig frågan; var regleras detta, om ingen vet vad som gäller? Är det upp till varje individuell pedagog att bestämma?

Tänk att vara två

På tunnelbanan lyssnar jag till två killar som pratar om att resa på semester. Den ene är lite bekymrad över hur han ska kunna spara ihop till resan. Den andre säger:
- Om man inte gick ut och festade så himla mycket, fattar du hur mycket man skulle spara? Alltså, mellan tjejen och mig så skulle vi ju få ihop flera tusen i månaden!

Precis. Tänker jag. Vad gör folk - som inte har lån - med sina pengar? Om jag inte hade lån så skulle jag ju ensam kunna spara flera tusen i månaden. Tänk då om jag inte var ensam. Vilka möjligheter det skulle finnas!

Lek makt

Mina äldre kollegor berättar hur barngrupperna har förändrats med åren. För 25 år sedan kunde en ensam pedagog åka med tio barn till en badplats och be åtta sitta still i sanden, medan pedagogen badade med två, och barnen satt verkligen still i sanden. Mina kollegor verkar eniga om att idag har barn mindre respekt för vuxna, för att de flesta barn inte får den respekten med sig hemifrån. Jag är benägen att hålla med dem.

Sedan tänker jag på hur "maktleken" har förändrats bland barnen. Eller har den det? Jag ser lekar och reaktioner hos barnen på jobbet idag, som jag också såg när jag var liten på 70-talet. Barn som är tomma inuti, med ett hål där självkänslan borde vara, som orsakar "skada" bland andra barn och i leken. Nästan alla barn (pojkar) vet att när man har något sm kan fungera som "pangare", och riktar den mot någon annan och säger pang, då kan man leka att man skjuter varandra. Man kan dö, men vaknar till liv igen, precis som på TV. Vi hade cowboys, det har dagens barn till viss del också, men de har framför allt star wars, ben ten och en stor mängd andra influenser. Hur kommer det sig egentligen att bland barnen som jag jobbar med så tar aldrig en enda flicka upp en spade, vänder på den och leker att det är en "pangare", medan nästan alla pojkarna gör det? Och det är de pojkar som startar dessa lekar, som leder de andra barnen in på "våldets bana", som också utövar mest våld och skapar mest bråk bland de andra barnen. Vi FÅR inte blunda för det.

Måste bojkotta

Är i Farsta och handlar kläder med Nioåringen. Det är klurigt att hålla alla strumpor, byxor, och tröjor i händerna, samtidigt som jag bär på kassar. Det är då jag inser att jag saknarvagnen. När Nioåringen var liten och jag hade vagn då kunde allt dumpas i den; ytterkläder, påsar, det jag handlade. Det var befriande. Nu ber jag istället Nioråingen fråga i kassan om de inte har någon korg som man kan bära sakerna i. Nioåringen kommer tillbaka och säger att hon aldrig gör om det.
- Vad menar du?
- Mannen i kassan sa: korg? Näheej du, det här är ingen mataffär!
- Va? Vilket pucko. Driver man en affär så borde man veta att om man underlättar för kunderna genom att erbjuda dem något att bära det de handlar i, så kommer kunderna säkerligen att handla mer.

Nej, det är ingen mataffär, men det liknar mycket ett apotek, då vi köar med våra nummerlappar. What´s the deal with that? Det enda som sker med nummerlappar är att folket är en aning mer utspritt än om vi skulle köa i linje.

Vi går också in på H&M och Lindex i Farsta, bägge affärerna har "shoppingbags" som man kan låna och bära i. Senare går vi även in på Kappahl vid Sergels torg. Även där finns det påsar/korgar att låna. Bluttanblä. Nioåringen fattar att hon inte var fel ute.

På Kappahl i Farsta tittar jag också på trosor till Nioåringen. Alla är pastellfärgade. Många har något tryck med Hello Kitty.
Så himla trist.

Sedan råkar jag få syn på pojkarnas kalsonger, i lådan intill.De har coola tryck med pirater och roliga smurfar och en uppsjö andra figurer. What the hell? Jag undrar verkligen hur inköpspersonalen på Kappahl tänker. Nu är det sluthandlat där. Jag måste bredda min horisont.

Lycka

Det är att kunna sluta vid lunch en helt vanlig vardag och gå, hämta Nioåringen i skolan, kunna säga ja till att hon vill ta med en kompis hem, och i godan ro vandra hem och lyssna när barnen tillsammans leker. När Nioåringen och kompisen Emil sitter och ritar tillsammans och pratar, då känns det som att livet är värt något igen. Då finner jag ett lugn som inte infinner sig lika ofta längre.

Nioåringen frågar jämnåriga Emil vad han skulle vilja bli om han fick vara precis vad han ville.
- Vad som helst?
- Vad som helst.
- Då skulle jag vilja vara en tecknad gubbe. Med superkrafter.
- Så att du kunde flyga?
- Inte bara det. Så att jag kunde göra jättemycket bra saker.
- Mmm.
- Vad skulle du vara?
- Jag skulle nog vilja vara luft.
- Luft?
- Ja, så att jag kan vara var som helst. Och så skulle jag vilja kunna resa i tiden. Som luft skulle jag ju kunna det, utan problem.
- Var skulle du resa då?
- Då skulle jag resa tillbaka till när dinosaurierna levde, och ta reda på hur de dog.
- Fast...tänk om dinosaurierna andades in dig då...
- Ja, det är klart...det skulle inte vara så bra...

Klok som få

Nioåringen irriterar sig på att flera av killarna i hennes klass beter sig så barnsligt. Ofta retas de bara. Så säger hon plötsligt:
- Vet du vad, mamma. Nästa gången det händer, när Niklas kanske håller på och dansar runt mig och Amira när vi leker och säger en massa trams, vet du vad jag ska göra då?
- Nej, vad då?
- Då ska jag tänka på det du brukar säga; att killarna gör så för att de säkert vill vara med och leka. Så då ska jag fråga om han vill vara med, istället för att bli irriterad.
- Ja, det låter bra.

Dödens år

I våras var det min älskade katt som lämnade oss. Nu har fisken gått (simmat) och dött. Gråt och tandagnisslan. Tillsammans med Nioåringen räknade jag ut att vår vackra slöjstjärt blev nästan nio år. Vi begravde den i skogen, på en dold, men markerad plats. En aning sorg i mitt hjärta, men i stort mest lättnad, över att slippa städandet och pumpljudet.

Ovanpå den lilla sorgen två stora, mänskliga, förluster när två av mina nära väninnor förlorade sina mammor. Hastigt, men inte lustigt.

För mig själv känns det som ett år fyllt av brytpunkter. Starka känslomässiga upplevelser och insikter.

Jag tycker at det räcker nu. Jag vill vila i varandet ett tag nu.

Ensam är (inte) stark

Vid alla föräldramöten när det ska väljas folk till andra möten, till klassföräldrar eller till uppgifter som att skriva protokoll, eller vem som ska ta hand om att planera något för barnen, så är det aldrig någon som frivilligt anmäler sig. Och efter en tryckande tystnad så är det alltid vi ensamstående föräldrar som anmäler oss till allting. Hur kommer det sig egentligen? Är vi vana vid att ta på oss allt ansvar, så därför gör det ju inget med lite mer på våra axlar? Är vi självplågare? Eller är det så att de som är sambos värderar sin tid så mycket mer än vi gör, så de vägrar att ge upp den? Det är konstigt det där.

Stor vill bli liten

Nioåringen tittar på bilder från sin egen dagisperiod. Hon suckar av saknad. Sedan säger hon, med klurig min och småskratt:
- Mamma, kan man inte gå om dagis? Man kan ju gå om i skolan, kan man inte gå om dagis också?
- Nej, tyvärr, det funkar ju inte så...
Vi ler båda i samförstånd.
- Hur, HUUR kan man få vara på dagis igen då...?
- Det går ju liksom inte...eller, jo, man kan jobba där!

Inte så lätt att veta

Jag har hört många med allergier som uppfattar folk som rätt blåsta ifall de inte har koll på just deras allergi. (Sedan har jag visserligen också träffat flera med allergier som är alldeles för ödmjuka i mina ögon. Man måste vara attans tydlig med sin allergi om man kan dö utav den, tycker jag, men det är en annan femma.) Nioåringen lär inte dö av sin glutenallergi - om hon skulle få i sig gluten alltså - men hon mår ju inte särskilt bra av det.

Jag fattar att folk; restaurangpersonal och butikspersonal m m, inte har koll på vad gluten är, men då ska de inte heller påstå att de vet. Även om jag kallar det för vetemjöl (som är det vanligaste med gluten i) så är det många som tror sig ha koll på läget.
- Är det vetemjöl i korven?
- Nej, nej...!
Det har det visst varit, flera gånger. Tur att jag kräver att få läsa på förpackningen.

- Är det vetemjöl på pommes frites?
- Nej, nej...!
Jo, om de friteras i samma olja som t ex nuggets så blir de klädda i vetemjöl.

- Det är ingen vetemjöl i Banana split väl, ni lägger inte på någonting?
- Nej, nej...!
Då kan man inte trycka ned en massa kex i glassen, gott folk!

Här i Sverige får vi inga bidrag för att köpa glutenfri mat, fastän det är dyrare. Jag läser i Bulletinen (3/10) att i Finland får glutenintoleranta barn 85 euro/månad och vuxna 21 euro/månad. I Norge får barn 0-3 år 930 nok /månad och de som är äldre får 1798 nok/månad. Makalöst.

Fast jag kan ju tycka att folk som behöver glasögon/linser också borde få bidrag...