Respekt

Om man under sin arbetsdag flera gånger möter liknande situationer som den här, så blir man rätt slutkörd inom kort.

Nu hör jag ju att det här inte utspelar sig i Stockholmstrakten, vilket kanske visar att 08-ungarna inte är värst - eller att det är lika illa i de flesta delar av landet.



Tänk att mobiltelefoner ska vara ett sånt fasligt gissel. Många elever i skolan är som besatta av sina mobiler och kan inte fungera utan dem. De senaste två åren har jag funderat på skolövningar där man kan använda mobiltelefoner. Det borde gå att implementera dem i undervisningen på något sätt. Istället för att försöka bannlysa något som är här för att stanna, så kanske man kan vända det till något användbart. Jag har dock inte klurat ut riktigt HUR de ska kunna användas ännu.

Under en NO-lektion med 5:orna så fick de experimentera med elektricitet (i form av ett batteri, metalltråd och en lampa bland annat). När de var färdiga och stod och tittade på vad de hade åstadkommit hasplade en tjej försiktigt ur sig:
- Snälla Pinga, kaan jag inte få ta en bild till bloggen?
- Självklart, varsågod.
- Är det sant?
- Javisst.
- Hörrni, vi får ta bilder!
Nästan alla elever tar upp sina mobiler och tar kort på utrustningen de just använt. Endast ett fåtal har en blogg, men många fler ville fota. Så klart. Kanske tittar de senare på de bilderna och minns något om hur vi genererar el och hur det kommer till våra eluttag...

Lärares kollektiva fantasi?

Jag tror nog inte att det här är äkta, men många lärare önskar nog att det var det.

Ja, jo, jag vet: det ska finnas en god kommunikation mellan skolan och hemmet. Samtidigt ska inte lärare även behöva vara psykologer. Enligt min åsikt.

Ge mig en morot

Många elever idag är så otroligt beroende av att de får lön för mödan. Då menar jag att de får en belöning för att de lägger ned någon tid alls på att lära sig något. Det kan handla om stjärnor, som kan omvandlas till popcorn och en film i slutet av terminen, eller poäng som blir till en belöning i form av valfritt arbete en viss lektion, eller en utflykt eller att spela spel på datorn eller, ja, valen är många. Att enbart arbeta, studera, göra sina uppgifter för att det är kunskapen som är belöningen finns inte på världskartan för väldigt många elever.

Det finns fortfarande lärare som anser att elever som inte gör sitt "jobb" ska straffas ut - oavsett om det är en kollektiv bestraffning - och inte få uppmuntran. Det är ju dock ofta, som väldigt många lärare vet, ju uppmuntran som dessa elever behöver. De behöver det i så stor omfattning att lärarna ofta inte räcker till. Jag undrar hur det kommer sig att behovet är så stort. Kan det bero på att föräldrarna inte uppmärksammat barnet tillräckligt? Kan det vara för att barnet har spelat mycket TV- och dataspel, och därigenom vant sig vid att alltid få sin "belöning" omgående: när man vinner ett spel så blir vinsten belöningen, när man förlorar så blir "belöningen" att man klarat att alls spela spelet och - med största sannolikhet - har blivit bättre på att spela spelet.

Att läsa en bok går alldeles för långsamt och ger ingen belöning omgående.

Utmaningen

Det är en utmaning att dämpa de högljudda eleverna. Att uppmuntra dem som sköter sig och fokusera på dem som är tysta och gör bra saker istället för de elever som stör övriga, det är klurigt, tycker jag. Det är svårt när elever som inte tycker skolan är rolig (alternativt har det jobbigt hemma, en dålig dag eller vad det nu kan bero på) helt sonika kliver ut från klassrummet och drar iväg i korridorerna. Då blir jag rätt så splittrad. Det är också svårt att göra sig hörd när fem elever gapar rakt ut och inte kan ta in instruktioner, än mindre ljud, utanför sin egen kropp. Det värker i öronen efter varje arbetsdag och det är svårt att få till en miljö som inte skapar öronvärk. Det finns mycket som är påfrestande i skolan.

Det finns också mycket som är enormt givande, roligt och utmanande.

Den största utmaningen är nog ändå just att utmana. Att utmana de elever som arbetar i det tysta. Att se dem och ge dem beröm och uppskattning och få dem att gå vidare, framåt, uppåt och finna ut vad jag kan göra för dem så att de utvecklas och inte stannar upp. Det är det klurigaste av allt, men också det roligaste av allt.

Lugnet efter stormen

I morse var jag ensam på busshållplatsen på väg till jobbet. Igår var det jag och två till. Till skillnad från i början av veckan då det var 120-160 personer på busshållplatsen och omöjligt att komma med bussen. Mest förbannad blev jag när bussen var fullpackad och vi åkte vidare och på två hållplatser stod det två skolbarn (10-15 år) som inte ens försökte komma med och ingen försökte att backa för att få med dem, men när vi kom till ytterligare en station så var det vuxna som var mer burdusa och trängde sig in. Då fick plötsligt fem pers plats. Riktigt dålig stil.

På väg hem idag kliver det på en kvinna på bussen och håller fram en remsa. Chauffören säger mycket upprört att den kan hon inte åka på och att han nu ska ta den. Remsan är rabatterad, för barn, hon är vuxen. Ramaskri. Nästan så att ett slagsmål utbryter. Hot om att tillkalla polis. Kvinnan blir helt rabiat och hennes pojkvän kommer till undsättning. Tillslut är det fyra personer som hänger över chauffören och säger att hon får betala på något annat sätt, men att han inte kan ta remsan, det är hennes egendom, och chauffören ger tillslut med sig. Är det inte så kontrollanterna i spärren brukar göra; ta det ogiltiga färdbeviset? De tror att de är sända från en högre makt.

Enough already. Bring on the good times!

Titanic. Jag har pratat om filmen i över sex månader, och tycker att Åttaåringen och jag ska se den. Den är från 11 år, då borde den väl funka runt 9 år? Fast själv var jag ju runt 25 när jag såg den...

Jag har hört flera högstadie- och gymnasieelever tala varmt om filmen. Idag visade en lärare filmen för årskurs 3, alltså nioåringar. De skrattade mest när det var som mest känsligt i slutet, då Jack faller ned i vattnet. Efteråt sa en av eleverna till mig att "Titantic 2" gjorde år 2008. Jag ville inte skratta honom rakt i ansiktet, men ifrågasatte det hela starkt. Han hävdade att så var fallet. Jag försökte förklara orimligheten i det hela, men han vägrade ge med sig. Så jag gick hem och googlade. Han har blivit lurad. Imorgon innehåller lektionen: "Är allt man läser på internet sant?"

Jag lånade i alla fall hem filmen och började titta med Åttaåringen. När vi sett halva och det började bli katastrofögonblick då folk dör kved Åttaåringen och ville inte se mer, kanske aldrig någonsin.
- Mamma, jag vill inte se så himla sorgliga filmer mer, kan vi inte se på ROLIGA saker istället?

Självklart.

Be aware

Har du? Nej, men jag önskar att jag hade. Kroppen skriker efter det, men den har låst sig i stress och vägrar släppa ifrån sig något. Den samlar dock på sig än mer och magen är dubbelt så stor...

Skulle vilja be hela världen att ta ett kliv tillbaka.

Hur tänkte ni nu?

Tänkte oss in till stan idag, jag och Åttaåringen, för att äta lunch och gå på bio. Glömde kolla nyheterna innan vi lämnade huset på förmiddagen. Visste ju att det snöat mycket, men jag trodde inte att det skulle kunna vara riktigt så kaosartat i trafiken som det var. Tunnelbanan gick inte (sedan 05 i morse tydligen) och ersättningsbussarna var överfulla. Irriterade människor överallt. En kvinna sa så många syrliga kommentarer till en lokaltrafiksanställd informatör att den anställde började gråta. En sa att ersättningsgarantin gällde, en annan att den inte gjorde det. I vilket fall så är det ju försening i 20 minuter som gäller för ersättningsgarantin, och de anställda hävdade hela tiden att någon buss skulle gå inom 20 minuter.

Vi vände och åkte hem igen. Tre timmar down the drain.

Allvarligt. Det är inte svårt att sätta in lite fler ersättningsbussar...

Som en sommaräng

Timoteij.

Fyra blonda vackra flickor som sjunger en slagfärdig trall - OCH spelar varsitt instrument. Så svenskt det kan bli?

Just nu ser jag gärna att de vinner hela den svenska Melodifestivalen och de kan nog även vinna den stora i Norge. Deras låt "Kom" låter ju lite likt "Fairytale" emellanåt. Det kan gå hem.

Timotej.

Jag minns reklamen från barnsben, där en blond flicka med långt rakt hår går genom det höga gräset. Den jag ville vara, men aldrig blev. Jag fick använda schampoot istället. Jag minns flaskan exakt. Den vita, med lite udda form och dess breda gröna plastkork med platt topp. They don´t make´em like that anymore.

Potatismos

En nioårig elev klagar på att han är trött. Två dagar klagar han på att han sovit så lite. Ena natten sov han kanske en timme, nästa natt sov han kanske tre timmar. Han tränade styrketräning med sin pappa till sent på kvällen. De var på pappans jobb. Sedan satt eleven uppe båda nätterna och spelade dataspel större delen av natten.
- Du får äta ordentligt idag så bli du nog lite piggare.
- Nä, jag ska inte äta idag, det är så äcklig mat i skolan.
- Hur vet du det? Vet du vad det är för mat idag?
- Nä, men det är nästan alltid äcklig mat.
- Det tycker inte jag. Du får väl smaka i alla fall och se vad du tycker.
- Nä, jag behöver inte smaka.
- Hur ska du annars kunna veta vad det smakar?
- Jag vet att jag inte tycker om det, och du kan inte tvinga mig att smaka, eller äta, det har min pappa sagt.
- Jaså. Smakar du inte alltid på maten hemma då?
- Nej, men ibland lurar pappa och mamma mig.
- Hur menar du då?
- När de vill att jag ska äta fastän det är äckligt så säger de att jag ska få pannkakor med sylt efter maten, men sedan får jag inte det.
- Jaha ja.
- Pappa säger att jag inte måste äta den äckliga skolmaten. Så jag har med mig annat att äta.
- Jaså, vad har du då med dig?
- Riskakor.
- Jaha, men du kommer ju att vara jättehungrig på eftermiddagen.
- Nähää.
På eftermiddagen sitter eleven och hänger med huvudet och vill inte alls arbeta. Han är hungrig.

Jag funderar över hur elevens pappa tycker och tänker om skolan, och vad han tycker att skolan är värd. Elevens pappa är svensk. Dessutom arbetar han som polis.

Kanske är han en av dessa män.

Crash test dummies

Jag läser i Expressen om traktorföraren som blir hotad till livet när han snöröjer. Traktorföraren kommenterar det hela med att han inte borde bli hotad till livet när han bara utför sitt jobb.

Moohahahaha, han borde testa några veckor i en grundskola. Nej, ingen borde väl bli hotad till livet för att de utför sitt jobb. Inte lärare heller.

Det som framkommer i rapporteringen om den här skolan är nog inte helt ovanligt i svenska skolor. Kanske beskrivs händelserna på just den skolan bättre här. Det påhopp som flickan gjorde på vakterna har jag sett flickor göra på jämnåriga i skolan. Borde inte en sån elev omgående stängas av? Om det har gått så långt att eleverna går i högstadiet och ändå inte fungerar ihop med omgivningen, då undrar jag verkligen vad som har skett på vägen dit, upp genom åren i grundskolan. Däremot kan omöjligt skolan klandras för att eleven inte har blivit uppfostrad på "rätt" sätt för att vara anpassad till skolmiljön. Det ansvaret måste ju ligga på föräldrarna.

Vad ska då ske med de elever som inte kan fungera i skolmiljön? De elever som faller mellan stolarna, hamnar utanför ramen och inte passar in i mallen för hur en elev i grundskolan ska vara? De fanns i min klass/skola när jag var barn också. Då, som nu, så verkar det finnas 3-5 elever i varje klass som - av olika anledningar - inte kan anpassa sig till skolmiljön och de krav som finns där. Jag tror inte att det är fel på eleverna. Finns det några fel så ska vi söka dem i hemmiljön, det sociala arvet och i skolans anpassning till elevens förutsättningar. Det är ju dock omöjligt att hjälpa dessa elever vidare i deras utveckling när allt i den kommunala skolan ska vara svart eller vitt. Det får inte finnas någon "liten grupp", "Obs-klass" eller mellanting; det är antingen grundskoleklass eller särskola. Det är helt orimligt.

Dagens (morbida) citat

"Jag var ganska arg för att hon väckte mig." Säger mannen som ströp 28-åriga Erika i hennes hem utanför Stockholm, som anledning till hans handlande.

I Metro idag står att läsa:
"Mannen åtalas nu för mord.
- Han har den inställningen att han i och för sig är ansvarig för hennes död, men att det har skett en olyckshändelse, säger hans advokat Tobias Fälth."

En olyckshändelse?

Jag befarar att det är den här sortens beteende vi kommer att se mer och mer av i framtiden, med nästa generation. Den åtalade mannen är dock 33 år, tydligen. Så det finns väl sådana typer även i min generation, antar jag.

Blint raseri. Jag såg rött. Jag vet hur det känns, och jag skulle lugnt ha kunnat begå mord ett par gånger i livet, men skillnaden är väl att jag aldrig lär göra det...

Not for long?

I helgen såg jag en reklamskylt på tunnelbanan från Nackademins gymnasium. Där stod att läsa:
"Lärarna är unga, engagerade och bryr sig!"

Jag tänkte: Det är väl inte så himla positivt att lärarna är unga, egentligen? Jag tycker att det är bra om man har livserfarenhet också.
Sedan tänkte jag: Jaha, "engagerade och bryr sig", så är väl alla lärare? Till en början åtminstone. Annars vill man väl inte bli lärare, tror jag.

Ett gott skratt förlänger

Tittar på "Solsidan" på TV4. Första programmet var rätt trist, men den här gången var det makalöst. Jag skrattade högt för mig själv flera gånger. Särskilt kring byta-blöjdiskussionerna och välja-namndiskussionerna.

Semester ger vårbarn

Kan jag tänka att de haft som gjort barn under våren. Det är så mycket födelsedagar i februari-april, så Åttaåringen och jag lär vara uppbokade de flesta helger. Nu i helgen firar vi fyra födelsedagsbarn. Imorgon står två barnkalas på agendan. Vi lär somna ovaggade på kvällen.

Ta seden dit du kommer

När jag var på VFU (praktik) under lärarutbildningen så var jag med när (den kvinnliga) läraren som var min handledare mötte en (manlig) förälder som inte ville skaka hand med (en kvinna) läraren. Vi kvinnor blev ställda för någon sekund, men fann oss snabbt och fortsatte att prata. Senare har jag hört att flera av lärarna på skolan har slutat att ta initiativ till att skaka hand när de möter en förälder.

Vilket ju i och för sig är väldigt sunt i influensatider.

När jag var på möte på Jobbtorg i måndags så sa mannen som gav oss information att vi alla skulle tänka på hur vi klädde oss och såg ut när vi gick hemifrån på morgonen, för att det kunde vara en dag på Jobbtorg då vi skulle möta vår blivande chef. Då tror jag nog att den chefen även förväntar sig att vi ska skaka hand med henom. Nu har dock en muslimsk man fått skadestånd för att Arbetsförmedlingen drog in hans ersättning när han vägrade skaka hand med en kvinna under ett möte för en praktikplats. Om det nu var så det gick till.

Sju sanningar

Kan jag anta utmaningen från Kära E och berätta sju sanningar om själv? Ja, kanske...

1. Jag har svårt för gropar i bordsmargarinet. Jag försöker bli av med vanan att alltid forma ytan så slät som möjligt efter att jag tagit ur byttan.

2. Jag blir åksjuk när jag åker buss. Ibland även när jag sitter i baksätet i en bil. Jag måste sitta så att jag ser vägen, men även då kan jag känna mig illamående. Önskar ofta att jag hade en spypåse i väskan när jag åker buss. I fall att. Fast det har aldrig inträffat någon incident. Peppar, peppar.

3. När jag drömmer riktigt ruggiga mardrömmar som gör att jag vaknar och känner mig liten, rädd och otrygg så tvingar jag mig själv att tänka på Musse Pigg och Kalle Anka, vilket gör att jag kan somna om.

4. När jag går och klipper mig hos en frisör så blir jag väldigt sällan nöjd. De tillfällen då jag har blivit nöjd kan räknas på min ena hand. Det är inte så att jag sitter tyst och lider, men när jag har sagt till tre gånger så orkar jag inte hålla på mer. Så länge de har klippt tillräckligt mycket, så fixar jag frisyren hemma sedan.

5. Jag dricker aldrig kaffe. Jag avskyr smaken och ogillar lukten. Jag kan inte ens med arraksbollar, för att det påminner så starkt om kaffe. Te är väldigt gott ibland, men bara väldigt sällan. Jag dricker inte rödvin heller. Det är riktigt äckligt. Även de riktigt "fina" sorterna.

6. Purjolök och jag går inte ihop. Inte (Kalles) kaviar och jag heller. För att inte tala om fiskbullar och jag. Det har något med 70-talet att göra, tror jag.

7. Mitt riktiga namn har en aristokratisk överklasston och mitt smeknamn tillhör arbetarklassen så att det förslår. Ibland kan jag känna mig en aning schizofren. Särskilt på senare år när jag ofta använder mitt riktiga namn i jobbet och i offentliga situationer, men mitt smeknamn bland vänner och familj. Jag har också insett att de olika namnen formar mig till två olika personer. Lite som Federley, kanske. Or not.

Nu lämnar jag med varm hand vidare utmaningen och nämna sju sanningar om sig själv till er andra.

God tur

Åker till Ikea med kära E mitt på blanka vardagen, i hennes fina bil (vilken lyx!). Det är sånt man kan göra när man studerar eller är tillfälligt arbetslös. Ett kärt återseende en produktiv förmiddag. På Ikea träffar vi Anna, en mamma till Åttaåringens klasskompis. Vi lämnar varuhuset tillsammans och på väg ut försöker en försäljare från Godel fånga vårt intresse, men vi stannar inte (jag är dessutom redan kund). Jag skrattar sedan gott när jag frågar vad Kära E och Anna får sin el ifrån och ingen av dem vet vilket bolag det är. Sån var jag också tidigare. Jag betalade "glatt", bara det kom el.

I bilen på väg tillbaka till förorten pratar vi jobb, mer exakt lärarjobb, och det får mig att fundera ännu mer över vad jag har givit mig in på. Både Annas mamma och syster jobbar inom förskola. Anna nämner att hennes mamma ofta har varit tankspridd, då hon har haft tankarna på andra barn än sina egna, för det finns så många som mår så dåligt. Så hasplar jag ur mig att ibland tänker jag att jag kanske också borde vara tacksam över att alls få ett jobb. Anna verkar fnysa och säger:
- Men Pinga, när är du född egentligen?
- 1972.
- Ja, på 70-talet, ja, då tänker man så. Jag är ju född 1985 och jag tänker aldrig så. Jag tänker: de ska vara glada att de får ha mig som anställd, för jag är bra!

Jo, fast så tänker jag också emellanåt. Mer nu, än innan jag hade läst på högskolan.

Dubbel bestraffning

Så föräldrar ska bli skadeståndsansvariga om deras barn begår brott ute i samhället. Det är vi visserligen redan, men det ska väl bli lättare att dömas för det, antar jag. Frågan är om det kommer göra någon skillnad. För de barn som har "bra" föräldrar hemma så lär det väl ha effekt, då de inte vill utsätta dem för ett skadestånd. För de barn som inte har "bra" föräldrar hemma så lär det väl knappast spela någon roll. Kommer det inte snarare att göra att barn som har det dåligt ställt hemma får det sämre...?

Fast vad är alternativet? Bestraffa barnen var för sig hårdare? Sätta dem i fängelse från 10 års ålder?

Kanske alla barn borde ha en överförmyndare?

Homies

Inför mitt vikariat kommande veckor i en klass 5 så berättar klassläraren att det är några elever som har ordentliga attitydproblem. Det händer att de helt sonika går ut ur klassrummet. Vad gör man då? Ja, som lärare går det ju inte att gå iväg och leta reda på dem. Det är bara till att välja gruppen framför individen, som i många andra lägen.

Jag tycker att den sitsen nog är den svåraste, när elever väljer att avvika från klassrummet. Hur ska vi vuxna då kunna hjälpa dem, och diskutera eventuella problem?

Åttaåringen beklagade sig för något år sedan över att hon inte fick gå på toaletten när hon vid ett tillfälle frågade sin lärare. Visst är det som lärare viktigt att kunna neka utträde ur klassrummet ibland, då det kanske är mitt i en genomgång, men samtidigt måste man kunna se till vem eleven är. Vissa elever sätter i system att gå ut på toaletten ganska ofta för att slippa närvara vid vissa moment (vilket får mig att tycka att man då måste titta på elevens förmågor coh kapacitet i stort, men det är en annan diskussion). Åttaåringen är inte en sådan elev. Hon frågar bara när behovet är påtagligt.

Det som fascinerar mig enormt är de klasser där eleverna har tillåtelse att gå på toaletten, eller lämna klassrummet för andra ärenden, på eget bevåg. Jag tror att den 2:a jag var vikarie i fram till förra veckan var en sådan klass. Jag var helt ställd. Övrig personal som var med mig i klassrummet protesterade inte, så jag antog att det var upp till varje elev att välja när hxn valde att gå ut. Jag borde förstås ha ifrågasatt det hos personalen. När jag stoppade elever att kliva ut, för att det var några minuter kvar av en genomgång/lektion/dagen, så blev det högljudda protester. Det blev ofta ett fasligt spring i dörren, vilket störde övriga elever, för att inte tala om hur mycket det störde inlärningsmöjligheterna för de elever som var i rörelse ut och in ur rummet.

Jag kan tycka att jag ofta har ett relativt avslappnat förhållningssätt till elever, men jag vet att det oftare behövs ett auktoritärt förhållningssätt. Visst, jag känner till många av de TV-program eleverna tittar på och jag har ett hum om TV-/datorspel och populär musik, så vi kan ha en gemensam grund att stå på emellanåt. Däremot är jag ju inte där för att vara deras kompis på det sättet, de har de jämnåriga till.

Flera lärare fasar hur det ska bli när de som nu är 20-30 år kommer ut och arbetar. Många av dem är enormt avslappnade, lyssnar ofta på samam musik som eleverna och vill mest vara kompisar med dem. Jag vet att jag funderade över hur det ska gå när jag var på praktik och alltid såg flera av de unga studenterna/lärarkandidaterna ligga och sova på sofforna i lärarrummet så snart det var rast.

Lämna mig i fred. Vänligt, men bestämt.

För några veckor sedan hittar jag via tidningen på Apoteket (Vårdguiden?) hemsidan Fråga chans.nu . Det står att sidan är till för att "sprida korrekt, rolig och lättfattlig information om sex och samlevnad, anpassad för barn och ungdomar". Jag visar det för Åttaåringen. Vi ska kolla in sidan tillsammans vid tillfälle.

Igår sa Åttaåringen:
- Mamma, tror du att man där också kan ställa frågor om andra saker än om kroppen?
- Vilken sorts frågor tänker du på?
- Som hur man ska säga saker till någon?
- Hur menar du då? Om man ska säga något svårt till någon?
- Ja...
- Det tror jag inte riktigt att man kan fråga om där. Vad är det du tänker på?
- SOm om man ska säga till en kompis att man inte vill vara med den...
- Är det någon särskild du tänker på?
- Ja, Nadja, Heaven och ibland Chaturika...
- Men, det är ju de tjejer som du leker mest med. Tycker du att det blir jobbigt ibland?
- Ja, de kan tjafsa så himla mycket. Inte med mig då, utan med varandra. Och ibland är det som att de klänger på mig. Jag vill bara be dem att försvinna, så jag får vara i fred och tänka en stund. Jag kan knappt höra mina egna tankar när de håller på och pratar så mycket.
- Mhm...
Igår när vi hade tjejsnack i klassrummet så frågade jag fröken hur det kommer sig att tjejer aldrig kan leka tre stycken, eller fler, utan att börja tjafsa, medan killar kan göra det hela tiden utan att tjafsa.
- Vad sa fröken då?
- Eehh...det minns jag inte, men det är ju inte viktigt, mamma, det är ju vad du har att säga som jag vill höra.
- Okej. Jag tänker att det oftast är bäst att säga som det är.
- Så jag ska säga åt dem att lämna mig ifred?
- Njae, inte riktigt så, för det låter rätt otrevligt, men man kan säga det på ett annat sätt. T ex så kan man säga: "Jag vill väldigt gärna leka med dig, men just nu vill jag vara ensam en liten liten stund och bara sitta tyst. Sedan vill jag gärna vara med dig igen. Går det bra?" Då hoppas jag att din kompis förstår.
- Ja, det skulle kanske funka...

Orka

Varenda bemanningsfirma har ju lagt upp det så nu att man ska registrera hela sitt CV i deras databas, för att alls kunna söka ett jobb som de har utannonserat. Det tar en evighet att sitta och lägga in alla uppgifter. Sedan några månader tillbaka har även Stockholm Stad lagt upp det så. Ännu har jag inte orkat ta mig i kragen, men jag vet att där måste jag lägga in mina uppgifter, eftersom de har flest jobb inom skola.

Klart att ungen ska på läger

Föreningen för Åttaåringens allergi håller i ett läger i sommar, ett med och ett utan föräldrar. Jag är inte helt säker på om vi kommer att ha råd att åka på det, men det skulle vara trevligt. Åttaåringen tittar på bilderna från förra året. Ett gäng flickor är samlade kring en läcker kaka. Med sorg i rösten säger Åttaåringen:
- Fast den där skulle jag förstås inte kunna äta av..
- Men, det är ju det som är meningen, jag antar att du kan äta av allt som serveras, eftersom alla barn som är där har väl samma allergi.
- Va?! Jag vill ååkaaa!!

Jag ska göra vad som står i min makt för att det ska bli av. Jag får väl sälja något. Mig själv kanske.

Vem jobbar egentligen heltid nu för tiden?

De jag vet som jobbar heltid (=40 timmar/v) jobbar oftast mer än så. Många av mina vänner jobbar halv- eller deltid, för att de vill det och för att det ger mer livskvalitet. Kan man leva på de pengar som blir, så är väl det optimalt. Jag skulle helst inte vilja jobba heltid, men inser att det inte finns några alternativ om jag ska jobba inom grundskolan. Även om man jobbar deltid där så är man engagerad och lägger ned tid till 100%, så då vill man ju ha betalt för det också.

Om man är arbetslös och vill ha a-kassa så får man inte jobba deltid en längre period. Reglerna säger att man ska vara tillgänglig till 100%, eller jobba 100%. Man får icke försöka jobba lite då och då, när det råkar finnas jobb någonstans.

Allt jag kan tänka just nu är: hur ska jag kunna leva utan att ha en "ledig" vardag då och då?!? När ska jag kunna betala räkningar, tvätta i tvättstugan, göra ärenden, storhandla och en massa annat? Sånt vill jag ju inte "slösa" mina helger på. Hur klarar folk att leva så? Jag vill verkligen inte gå tillbaka till det.

What am I?

Bland högarna av papper som jag sorterar hittar jag uppgifter från min sista kurs, i engelska, på universitetet. En dikt jag totade ihop baserat på en lista med ord vi fick av läraren.

I stretch my arms high into the sky,
far above the human eye

My twigs reach low to the ground,
and spread high towards the sunny round

If you cut my bark, the skin of my stem,
you may see how old I am

My toes reach far below the ground
without making a sound

I hold a core to share, if you will toil,
otherwise I will give it to the soil

I am very old, but still I can bare fruit
If I fall my trunk may wither, but never my root

På tiden

Någon har vaknat. Björklund beskriver hur lärarutbildningen ska ändras.Jag tycker att det låter väldigt bra. Ändå är jag en av dem som gjorde rätt bra val under lärarutbildningen, så att jag har en heltäckande klasslärarutbildning, alltså alla ämnen som en klasslärare behöver i lågstadiet. (Att just ordet "lågstadie" används i Björklunds text är lite lustigt, då det ordet i princip är tabu inom lärarutbildningen (vilket ter sig helt puckat i mina ögon). Numera ska man säga "yngre åldrarna".) Ändå känner jag mig inte fullärd för att arbeta som klasslärare för lågstadiet/mellanstadiet. Tänk då de studenter som valt kurser som de tycker är "roliga", istället för att valet baseras på vad de kommer att arbeta med. Galet, galet.
- "Hej klassen, det här är er nya lärare. Hon har läst svenska, matematik och numerologi."
(Nej, men, ni fattar ironin...)

När jag och Kära E jobbade med vår c-uppsats så var vi på alla (åtta stycken, om jag inte missminner mig) skolor inom en stadsdel och intervjuade lärarna. Endast på en skola arbetade de ämnesintegrerat redan från de yngre åldrarna. Alltså eleverna i lågstadiet hade olika lärare för varje ämne. Jag tror att det är ett bra sätt att jobba. Som lärare, d v s, då man kan fördjupa sig mer i ett fåtal ämnen istället för att ha grunda kunskaper i ett flertal ämnen. För eleverna däremot tror jag inte att det är så himla bra. Många barn i de yngre åldrarna i grundskolan klarar inte av att bollas mellan flera olika lärare. De behöver stabilitet och vanor för att själva bli stabila och vana.

Agnarna skiljs inte från vetet

En mamma till en tjej i Åttaåringens klass beklagar sig för mig över att det är så mycket våldsamheter i skolan. Var och varannan unge hotar med att döda någon varje dag. Jag kan bara bekräfta att det är så. Minst fyra gånger om dagen hörde jag någon elev dödshota någon annan elev under min praktik och min tid som vikarie. Det är dock oftast de barn som är relativt ostabila överlag, och som inte känner att de har något annat att ta till. "Jag ska döda dig" är det nya "far åt helevete", typ. Det förekommer också sparkar, slag och andra former av våld (det kan vi ägna halva tiden åt att dämpa i under skoltid), men det återfinns ibland i lika hög grad hos tjejerna som hos killarna, vilket förvånar mig.

När Åttaåringens killkompis hade kalas senast så var Åttaåringen den enda tjejen som var bjuden. En till tjej fick också komma, för att hon var syster till en killkompis till födelsedagsbarnet. Flera av Åttaåringens tjejkompisar har börjat att ha enbart tjejer på sina kalas. Än så länge tycker Åttaåringen att det är självklart att bjuda killkompisarna som hon även leker med. Det är roligt att se.

Masspsykos

Lyssnar på Radio Stockholm till frukosten. De diskuterar ifall det är en rättighet att som anställd använda sig av Facebook under arbetstid. Nog borde man få göra det i alla fall på rasten? Hur är det då med sms och privata samtal?

Jag har hört det förr: Chefen anser att ifall de anställda har tid att sitta och göra privata saker, så borde de inte få lika mycket i lön.

En kille ringer in till Radio Sthlm. Han är också på Facebook på arbetstid, fast han tycker inte att det är en rättighet, och det är väl upp till varje arbetsplats hur man ska göra. Han säger något i stil med att Facebook det har liksom blivit som en masspsykos i samhället. Samtidigt medger han att han inte heller kan låta bli. Precis som en studentkamrat säger han att han numera håller på mest med Farmen (Farmville).

Min erfarenhet är att det är väldigt olika beroende på var man jobbar, men får man surfa fritt så gör man det. Väldigt mycket. När jag jobbade på tre korvar (Ericsson) så hade de två datanördkillar som satt och kollade alla sidor som vi surfade in på. Syrligt påpekade de att jag var inne på Yahoo lite väl ofta, behövde jag verkligen det? (Det här var ändå precis i "begynnelsen", i slutet på 90-talet och det inte fanns så jättemycket att surfa in på.) Då hade jag också kontakt med en kille som jobbade på Polisen. Där var det strikt förbjudet att ens gå in på Hotmail, de registrerade all trafik.

Samtidigt läser jag (på Yahoo, förstås) att i USA ser rekryteringsfolk med blida ögon på potentiella arbetare som Twittrar och bloggar mycket, då dessa anses mer effektiva och nöjda på jobbet. Vilket jag kan tänka mig är sant, även om frågan om tidsaspekten kvarstår. Hur mycket gör vi som inte är arbetsrelaterat under en dag? Rätt mycket, tror jag. Mail, sms, telefonsamtal och surfar runt. Krasst inser jag att som lärare hinner jag knappt ens läsa mail under en dag.

Det hela handlar väl om det där med att Våga Vara Vuxen - samt hur mycket man faktiskt har att göra på jobbet som är arbetsrelaterat.

Inte så annorlunda

Det händer att jag tittar på "Familjen Annorlunda" på TV4. Som ikväll. TVn stod på medan jag sorterade papper. Jag har undrat när någon av föräldrarna (läs: mammorna) i någon av familjerna ska brusa upp eller tappa tålamodet. Det verkar som om alla vuxna i alla familjer går på valium eller något lugnande medel. Kanske man blir sån när man har många barn, but I think not.

Så ikväll fick vi äntligen se mamman (med finsk brytning) i familjen Norrström tappa tålamodet och svära ordentligt. Tänkte väl att det förekom.

Hur tänkte ni nu?

För något år sedan blev det aktuellt att sätta betyg på föreläsarna på universitetet. Jag undrade lite över vad det skulle ge. Vad var syftet med det? Skulle föreläsarna bättra sig? Skulle de försöka leva upp till de som ansågs "bra"? Det är ju väldigt subjektivt. Vissa föreläsare som jag har fastnat för och lyssnat uppmärksamt till har andra studenter somnat inför.

Ska nu elever få sätta betyg i grundskolan , fr år 3 t o m? Inte nog med det, ska lärarnas löner baseras på dessa betyg? Seriöst, vad är syftet egentligen?

En del av statistiken

Imorgon ska jag gå till det omtalade Jobbtorg. Ja, för jag har sökt ekonomisk hjälp från Stadsdelsförvaltningen med förra månadens hyra och en obligatorisk motprestation är att jag infinner mig på Jobbtorg. Inte för att jag behöver hjälp med att skaffa ett jobb, utan för att det är just obligatoriskt att visa att jag faktiskt varit där. Det är lugnt. Jag vet att jag måste gå på ett sånt där introduktionsmöte på Arbetsförmedlingen (nej, Jobbtorg och AF är inte samma ställe) också, även om jag varit på det tidigare.

Mitt tak är inte någons golv

Sedan takrasen i sporthallar den senaste tiden så har jag oroat mig en aning över vårt tak hemma. Det är fullt med is och snö, och ska ju renoveras inom ett år. Tänk om det rasade in. Hemska tanke.

En bekant berättade om takraset i en av sporthallarna i veckan. Han kände en kille som skulle spela där. Taket hade precis rasat när de kom dit och barnen sprang runt i panik och ropade på sin kompis som de trodde var kvar därinne. Lyckligtvis hade hon tagit sig ut åt andra hållet. I ett sånt läge gäller det att nödutgångar verkligen kan öppnas, tänker jag.

Igår funderade jag på att ringa hyresvärdens isjour om taket, men tänkte att de säkert kommer och tar bort det på måndag. Icke. De kom i morse. Klockan 8 på söndag morgon stod någon ovanför mitt sovrum och hackade i taket, slog bort is från stuprännan och sopade snö från taket. Mycket föll på min balkong och gjorde ohyggliga ljud. Jag trodde det var jordbävning. Grannarna trodde nog att det var jag som förde oljud, någon skrek högt av irritation. Tills de tittade ut.

Tre timmar senare håller de ännu på uppe på taket och hackar och skyfflar.

Snabba springare

Det ser ut som att även Jerry Rice ska få komma in på Hall of fame för amerikansk fotboll. Det är väl verkligen på tiden, så magisk som han är/har varit. Han var en av dem som gjorde att jag började följa sporten i slutet av 80-talet. Ja, och förstås quarterbacken Joe Montana, som var så söt.

I natt är det Superbowl igen. Den här gången har jag inte följt slutspelen aktivt, men ska ändå se finalen. Sannolikheten är väl att helgonen från New Orleans slår Colts, men det skulle vara kul att få se det omvända resultatet.

Det var nåt nytt

Det är alltid lika fascinerande att se sånt som har funnits i min ungdom och sedan försvunnit nu bli populärt igen.

Åttaåringen tycker att Dolph Lundgren är snygg och cool.

Nu har vi sett honom sjunga och dansa. Spela trummor och en massa annat, som jag förhåller mig enormt skeptisk till. Åttaåringen tycker att det var ballt.

Sedan ser jag att hans munrörelser inte riktigt stämmer.
- Det där måste ju vara playback. Han mimar.
- Va? Nä, varför då?
- Så att han slipper anstränga sig för att komma ihåg texten, skulle jag tro.
- Nähää, så är det inte.

Well...

Kräsmagad

Pratar med Pingu. Frågar hur veckan med barnen gick. Femåringen hade kräkts i hallen.
- Du vet, jag fixar inte sånt, så jag var också tvungen att kräkas.
- Ameen daa...
- Ja, jag hann ju till toan och kräktes där. Sen kunde jag torka upp i hallen.
- När de är små kan de ju kräkas av förkylningsbaciller eller nåt också, det behöver ju inte vara magsjuka. Hur mår de nu då?
- Hon kräktes dagen efter också.
- Så du var hemma från jobbet?
- Ja, en dag, sen var mormor hemma. Femåringen var på kalas idag.
- Meh! Du kan ju inte skicka ungen på kalas när hon har varit hemma i några dagar och kräkts! Särskilt med sånt man äter på kalas. Hur gick det där då?
- Ja, hon kräktes ju där också. Fast de lyckades hålla henne över toan.

Jag berättade det hela för vår pappa och vi skrattade gott och ojade oss över hur det ska gå för Pingu.

Sedan berättade jag det hela för Åttaåringen och vi skrattade också. Sedan berättade jag för henne om när hon kräktes som liten. Kaskadspyor över matbordet, eller stående på tröskeln in till sovrummet, eller i min säng. Jag är inte så knusslig när det kommer till sånt. Fast det är förstås skönt att det var länge sedan det hände senast.

What the heck?

Pingu ringer och är upprörd. I bakgrunden hör jag att han också tittar på TV, uttagningen till Melodifestivalen. Det är bara den tredje låten ännu. Han uttrycker detsamma som Åttaåringen och jag precis har sagt till varandra. Vad är det frågan om? Den första låten var rätt bra, men sedan bara dog det. Pingu undrar hur makalöst dåliga låtarna måste ha varit som blev bortvalda, om det är dessa låtar som får tävla. Jag håller med. Vi väntar på att varje låt ska komma igång, men hittills har det nästan bara varit vaggvisor. Så låter inte en äkta Melodifestivallåt. (Det låter visserligen inte som opera heller, för den delen!)

By the way, hur tusan gick det till när Dolph valdes som programledare??

Fat chance

Sedan några veckor har tre bostadsbolag i Stockholm gått ihop och skapat en gemensam intern bostadskö. Kön är ändå en del av Stockholms bostadsförmedling, men man måste bo inom någon av de tre bolagen för att kunna söka de lägenheter som blir lediga där. Jag gör det, och tittade nu på vilka lägenheter som finns tillgängliga. Det finns en på Södermalm. Jag har ca 15 år i kötid. För en lägenhet på Södermalm står jag dock som nummer 150 av ca 330 sökande. De med längst kötid har starttid samma år som jag föddes.

Efterlängtat besök

Åttaåringen har sin kompis Lorena på besök. Det är nästan två månader sedan de sågs senast. Saknaden har varit stor, glädjen spritter. Jag har den senaste månaden försökt att dämpa Åttaåringens många uttryck av saknad, utan att förringa dem. Jag tror inte att det är så roligt för en kompis att hela tiden få höra "ledsna" uttryck som saknad, utan att det också är sunt att få höra glada saker som nyheter, berättelser och skratt.

De börjar leka trevande, men kommer snabbt igång. Åttaåringen visar något med en teckning och säger:
- Fast vi behöver kludd.
- Ååhh! Du säger KLUDD!! Vad jag saknar det. På min skola säger de HÄFTMASSA.
- Jaha...
- Och den är VIT, förstår du? Vad HEMSKT!

De skrattar och kramas och sedan fortsätter de leka.

Päron (inte) med på tåget

När Åttaåringen säger att hennes lärare hela tiden säger att föräldrarna ska sitta med barnen och göra läxorna hemma, så blir jag lite smått irriterad. Jag tycker att det är en självklarhet att föräldrarna (eller andra vuxna) ska hjälpa barnen med läxorna, men jag vet också att situationen för många barn inte är sån att de kan få den hjälpen hemma. Så hur kan läraren stå där och säga det? Om det nu är lärarens (och/eller skolans) ståndpunkt så borde ju det komma information om det till föräldrarna när barnet börjar i skolan. "Det här förväntas från skolans håll av dig som förälder", typ. Varför tar man för givet att föräldrarna vet hur skolan anser att föräldrarna bör agera med sina barn?

Det blir smärtsamt uppenbart för mig att vi alla tolkar saker på olika sätt när Åttaåringen frågar mig varför lärarna/personalen på skolan skickar hem meddelanden till föräldrarna om barnet uppför sig på ett dåligt sätt.
- Borde inte barnet lyssna lika mycket på lärarna, som på sina föräldrar?
Undrar min dotter med självklarhet i rösten. Jag känner mig tacksam över att hon har den inställningen. Samtidigt får det mig att fundera över hela situationen. Vilket uppenbarligen även hon har gjort. En klasskompis får hem en lapp om dåligt uppförande (bråk) i skolan. Lappen ska visas upp hemma.
- Vad ska hända då, mamma?
Ja, vad är tanken med lappen egentligen? Hur tänker skolan? Jag antar att de tänker sig att föräldrarna kommer att "bestraffa" barnet på något sätt. I stil med "Nu får du inte spela X-box på fem dagar", eller "Om det där sker en gång till så får du ingen veckopeng i fyra veckor", eller dylikt. Vilket jag också säger till Åttaåringen. Vilket ger henne en aha-uttryck i ansiktet och hon säger:
- Jaha, så mamman kan säga "Nu får du inte gosa med din hamster på två veckor"?
- Ja, jo, fast det tycker jag nog inte var ett så bra straff...

Nästa dag frågar vi klasskompisen vad som hände med lappen. Han visade den för mamma. Vad gjorde mamma då?
- Hon sa: "du måste sluta slåss!".
Varpå Åttaåringen förvånat frågar:
- Fick du inget straff, som att du inte fick spela på datorn eller nåt?
Klasskompisen ser fundersam ut - som att han precis inser att det alternativet också fanns på agendan, men svarar.
- Nej...

Jag tror inte att hans mamma tänker i stil med "bestraffning" heller. Så, om det är det skolan förväntar sig av oss; borde de då inte förmedla detta? Hur ska vi annars kunna ha ett samarbete mellan skola och hemmet?

Inget vanligt substitut

Visst, jag vet att det finns en oskriven lag som säger att när man har vikarie i grundskolan så kan man blajja, och ofta får man leka lekar. Uppgifterna man ska göra när man har vikarie är i alla fall inte särskilt viktiga och ofta är det vikarien själv som har hittat på dem, inte den ordinarie läraren.

Nu blev ju min period som vikarie en annan sort än bara den roliga vikarien som hoppar in. Eftersom läraren var borta i en månad så kunde jag inte gärna ha ad hoc-undervisning under hela den tiden. Så vi fortsatte med den ordinarie agendan. Vilket eleverna hade oerhört svårt att acceptera. Emellanåt var det katastrof, emellanåt var det riktigt bra. Oftast ville jag inte ens gå hem, det kändes som att mitt arbete inte var "gjort". Ibland ville jag bara gå hem så fort som möjligt, och gråta.

När jag praktiserade under lärarutbidlningen så frågade jag eleverna hur en bra lärare ska vara. Alla svarade "snäll", ofta med tillägget "rättvis". Det har blivit något av mina ledord. Även om jag vet att det oftast inte fungerar att bara vara "snäll". Jag tror också på det tips många lärare har givit: "var inte så glad, då slappnar eleverna av och tror att du inte menar allvar". När jag läste en artikel om en lärare som sa att man inte skulle ge ett leende förrän efter ett antal veckor, så tänkte jag att det stämmer nog (tyvärr). Först ingjuta någon form av "fruktan", sedan visa att man är human. Fast det funkar ju bara om man umgås med eleverna under en längre period, som en termin eller flera år.

Så, vad har jag lärt mig av den här perioden? Väldigt mycket. Bland annat så har jag lärt mig att jag säkerligen kommer att bränna ut mig ganska snabbt, om jag arbetar som klasslärare.
Jag har lärt mig att jag nog vill arbeta med äldre barn, som 11-12-åringar - men då behöver jag mer kunskap om hur man lär ut matte och svenska på den nivån. Alternativt vill jag kanske arbeta med mycket små barn.
Jag har lärt mig att skriva mycket bättre på en whiteboard.
Jag har lärt mig att när jag arbetar med andras barn så uppskattar jag mitt eget mycket mer, då jag ser hur duktig min dotter är och hur bra hon uppför sig i jämförelse med många andra barn (samtidigt vet jag att jag inte ser min dotters uppförande i skolan, och att hon säkert också kan visa ett dåligt uppförande emellanåt).
Framför allt har jag lärt mig att jag i första hand väljer att utesluta, istället för att fokusera på att uppmuntra. Efter några dagar försökte jag att ignorera det dåliga beteendet som vissa elever uppvisade, och istället lyfta de elever som gjorde något bra, men jag kunde inte hålla det särskilt länge. Jag måste öva mer på det.

Dessutom har jag lärt mig att stämma av med den ordinarie läraren i ett tidigt skede. När jag på eget bevåg kontaktade läraren sista dagen av mitt vikariat så fick jag veta att hon inte alls jobbar på det sätt som hon instruerat mig, utan att det var en nödlösning att använda de där "hemska böckerna med fylleriuppgifter". Stackars barn, inte så konstigt att de har kämpat emot mina instruktioner.

On the bright side

Jag är faktiskt inte trött på snön. Jag tycker att det är härligt. Även om jag undrar hur mycket det kan tänkas snöa egentligen. Igår snöade det små snöbollar, till skillnad från flingor.
Då tänkte jag att det såg ut som hagel. Vilket fick mig att tänka: tänk om all denna nederbörd fallit som regn istället. Tänk vilken hemskt mörk och regnig vinter vi då hade haft! Jag som avskyr slask och is, jag ser helst att all denna snö ligger kvar till det blir vår för gott.

Jag önskar bara att de som plogar kunde jobba dygnet runt, för det är smått enerverande att ibland ta ett steg framåt och två steg bakåt.

Sedan undrar jag hur det går för fåglarna. Hittar de något att äta?

Stafettpinnen är överlämnad

Jag brukar tjata om det: empati, empati, empati. Det är något som många lärare verkar slå knut på sig själva för att inpränta i barnen, men det måste ju ligga på föräldrarna att ta grundansvaret anser jag. Egentligen borde föräldrar få gå en kurs i hur det är lämpligt att uppfostra sina barn. Alltså, en form av grundkurs med vägledande riktlinjer. Föräldrar (ja, jag inkluderar mig själv) borde hålla sig à jour med gällande läroplaner i förskolan och skolan och sikta på att forma sitt barn till att bli en empatisk medborgare. Allt för att ge sina barn en optimal chans att känna sig delaktiga och välanpassade. Då menar jag inte att alla ska bli stöpta efter en och samma form. Jag menar snarare att barnen ska förstå vad som krävs av dem, lista ut tricken för att lyckas ta sig en bit på vägen i livet, liksom. Visst, jag hör att det låter som ett samhälle på 1800-talet...

Jag tänker att Karin Olsson har rätt i sin ledare. Samtidigt funderar jag över om det möjligtvis är så att skolan måste sluta fråga efter föräldrarnas bidrag för att uppfostra barnen? När ska de vuxna i skolan få ett liknande inflytande över barnen, som föräldrarna har? Aldrig, kanske. Om föräldrar anser att lärare/personal/vuxna i skolan redan har samma ansvar/inflytande/påverkan som föräldrarna själva, men barnen inte anser det, så går ju inte ekvationen ihop ändå.

Själv tror jag visst, till skillnad från Olsson, men i likhet med Bodström verkar det som, att det behövs mer personal i skolorna. Inte för att övervaka barnen/eleverna - för det ska inte behövas när det förebyggande arbetet är grundlagt. Mer disciplin i skolan? Ja, vi kan väl kalla det disciplin, men folkvett, allmänbildning och civilkurage är något av det jag skulle vilja baka in i en term som de vuxna i skolan ska ingjuta i barnen. Främst för att det ter sig som att många föräldrar inte finner tid/ork/engagemang att ingjuta dessa värden i sina barn, genom att prata med dem, spendera tid med dem och umgås på ett vettigt sätt med dem.

Kanske lever jag kvar i förlegade tankesätt, men jag tror att något måste till. Vi står inför en brytpunkt inom grundskolan. Var plockar vi upp tråden? Är det vettigt att skolor får straffas genom lagar om mobbning, likabehandling och annat, men föräldrarna aldrig avkrävs en likvärdig motprestation...?

Cold turkey. Sporadiskt.

En dag i veckan ska vara TV-fri. Gärna fler dagar. Det har vi kommit överens om, jag och Åttaåringen. I ett par år har vi sagt det. Det blir inte alltid så, men det är en målsättning vi har. Åttaåringen brukar få välja dag, då det oftast är hon som ser på TV, och vet när programmet som hon vill se visas. Oftast blir den TV-fri dagen en onsdag. För det är då vi kommer hem sent, så det faller sig nästan naturligt att inte slå på TVn bara för en halvtimme eller så.

Idag var det TV-fritt. Åttaåringen ringde en kompis. Kompisen frågade om något på TV. Åttaåringen svarade:
- Nej, jag kan inte titta på det. Jag har TV-förbud idag.
Ja, vi väljer alla våra perspektiv.

När jag pratar med Pingu för att kolla läget - hur har andra veckan ensam med barnen gått? - så berättar han om 5-åringens TV-vanor.
- Hon kan sitta framför TVn hela dagen ibland. Och jag menar hela dagen.
- Jo, jag vet. Det kan Åttaåringen också göra. Fast det får hon väldigt sällan.
- Nu när det är så mycket snö ute, så borde de ju vara ute och leka egentligen, som vi gjorde när vi var små. De är ju typ aldrig ute och leker.
- Du får göra som vi och ha en TV-fri dag ibland, så att de inser att det finns annat att göra. Tänk sen när de börjar i skolan och inte får se på TV alls. Hur ska det gå?
- Vad då, ser ni inte på TV alls på hela dagen?
- Nej, det är bara att låta bli och sätta på den, så går det bra.
- De har ju en egen TV i sitt rum.
- Ta bort elsladden då. Framför allt, låt bli att sätta på den stora TVn.
- Jaa...fast alltså....sen, när Åttaåringen har somnat, då sätter du väl på TVn...?
- Nej, varför då?
- Ja, men för att se på nyheterna och så, det måste man ju göra...
- Jo, kanske det.

Fast jag vågar inte säga till honom att jag inte slår på TVn. Är det TV-fritt, så är det. Jag kan leva någon dag utan att ta del av nyheterna. Jag vågar heller inte nämna för Pingu att Musikmannen inte ens äger en TV (ett medvetet val). Jag vet också att Pingu inte har en dator, och att han aldrig läser några nyheter på internet. Hur mycket jag sitter vid datorn var ju ändå inte en del av diskussionen.

Malplacerad glädje

Den sista uppgiften jag ger eleverna är att tänka på något som gör dem glada, och att skriva ned när de blir glada. Det visar sig ge varierande svar: när jag får presenter, träffar kompisar, reser till mitt hemland, bland annat. Ett synligt mönster är dock svaren från en majoritet av pojkarna. De skriver om TV- eller datorspel. När de får spela X-box, Playstation eller Nintendo DS så är de allra gladast.

När jag senare äter middag med Åttaåringen så visar det sig att av en slump så har även deras "värdegrundsuppgift" denna dag varit att tänka på när de blir glada. Fast de har fått berätta om svaret muntligt istället. Åttaåringen säger krasst:
- Vet du vad nästan alla killarna svarade, mamma?
- Nej, vad då? (Fast jag anar svaret...)
- "Jag blir glad när jag får spela x-box"..."Jag blir glad när jag får spela Playstation"..."Jag blev glad när min mamma köpte en x-box"..."Jag blev riktigt glad när min pappa installerade playstation i mitt rum"...
- Oj då.
- Ja, hur kul är det liksom?

När jag berättade det för min chef på kontoret så frågade han om det inte längre finns några pojkar som hyser glada tankar om fotbollsstjärnor, fotboll eller någon annan sport. I den klass jag undervisade var det endast en pojke som alltid skrev om det. Min chef och jag enades om att det intresset nog måste initieras av föräldrarna.

I förbifarten

På bussen hem lyssnar jag till två tjejer (14-15 år) som sitter intill mig. De ser självsäkra ut och är rätt så uppsminkade. De var på väg in till stan, men har ändrat sig och är nu på väg hem till den ena tjejen, som bor i närheten av mig. Hon berättar för kompisen att det finns pannkakor hemma. De börjar fantisera om grädde och sylt. Tjejen ringer till sin mamma. Tjejens ton är myndig, en aning krävande. Det får mig att fundera över vem som är mest vuxen; hon eller hennes mamma.
- Ja, hej, det är jag. Vi åker inte in till stan, vi är på väg hem nu. De där pannkakorna, får vi ta dem? A, bra. När kommer du hem da? Ah, okej, men du kan väl ringa sen och säga? Okej, puss!
Sedan vänder hon sig till den andra tjejen och säger:
- Fan, jag är rätt tajt med min mamma asså.
- A, verkligen! Shit, jag skulle aldrig säga puss till min morsa!
- Nä, men jag har insett att ju vänligare jag är, desto vänligare blir morsan och farsan. Då får jag mer saker också, och det är lättare att leva med dem.
- A, jag har försökt det, att vara vänlig mot dem, men det funkar aldrig, de är bara puckade hela tiden...
- Fan, jag har bara 19 kronor kvar och det ska jag klara mig på hela månaden. Asså, hur mycket får du i månadspeng?
- 500, men då måste jag köpa allt, du får väl vissa saker...?
- 500?! Jag har precis fått höjt från 200 till 300! Ja, fast då får ju jag saker ibland när vi går i butiker.

Sedan fortsätter de att jämföra kläder och inköp. Skor och byxor verkar båda deras föräldrar köpa till dem när de behöver det, utöver månadspengen, men där upphör likheterna och vi kliver av bussen.

Denna dagen, inte ett liv

Min dag idag:
Jag testade att ta en annan buss till jobbet. Jag tog den buss som SL föreslog. Inte ett bra val.

Planerade dagen i klassrummet. Begav mig sedan till Fritids, där jag är vikarie på tisdag morgon. Eleverna har fått ett nytt schema, de börjar 10, men Fritidspersonalen har möte på morgonen. Någon har inte tänkt till. Timmen på Fritids började lugnt, men sedan spenderade jag tiden åt att trösta, förmana, medla, hålla i, hindra slagsmål, skratta, få fina armband och teckningar, samt leta efter försvunna kläder.

Under rasten kopierade jag papper, pratade med elever, ringde föräldrar, pratade med sjuksyster och lärare. Sedan hade jag engelska med eleverna. Eller, jag försökte. En elev ville inte komma in, två elever vägrade jobba, en skrek höga gälla skrik rakt ut då och då, två hade bråkat och fortsatte skrika till varandra i klassrummet. Ändå hade jag tur idag, jag hade en Fritidspersonal att ta hjälp av.

Sedan var det lunch. Jag hade svårt att få ut pojkarna ur klassrummet, de krälade runt på golvet och på varandra. De lyssnade inte, tillslut fick jag lyfta ut några av dem. Två gjorde ändå varandra illa. De slutar inte busa förrän någon av dem gråter. Killarna gråter mer än tjejerna i den här klassen. Och springer ut i korridoren oftare än flickorna.

På lunchrasten tänkte jag att idag ska jag verkligen ta rast, men jag hann aldrig sätta mig ned ändå. Jag fick veta att jag behövdes som vikarie i syslöjden efter att jag var färdig med min klass. Glöm att planera för morgondagen, som jag tänkt. Bättre att få till någon planering till eftermiddagens syslöjd. Jag hann dock gå på toaletten.

Sedan hade jag matte med eleverna. Eller, igen, jag försökte. Mot slutet tappade jag rösten. För att jag var dum nog att försöka överrösta dem emellanåt. (Annars brukar jag klappa i händerna.) Flickorna tjafsade hela lektionen. Någon hade tittat på ett dumt sätt på någon annan. En tjej ville inte jobba med en annan. Killarna var "bara" högljudda.

Jag hann dricka vatten innan klassbytet, samtidigt som jag lyssnade på klasslärarens instruktioner och flera lärares suckar och ironiska "lycka till", innan jag klev in i syslöjdssalen och instruerade eleverna i den 3:a jag skulle ha. Jag hade redan innan ställt in mig på att ha en avslappnad och tillåtande attityd, vilket fungerade. Eleverna var näst intill exemplariska och det var tyst och skönt. De gillade mina alternativa uppgifter. Visst, de tre "värsta" killarna sprang in och ut, men det störde inte gruppen i stort.

Dagen avslutades med att några av mina elever inte dykt upp på Fritids, så det var bara att börja leta och ringa hem.

Been there, done that, got the grades to prove it

Idag hade jag en lärarstudent med mig i klassrummet. Hon följer inte mig, utan en annan lärare, men jag hade klassen en timme under dagen. Det var hennes första vilsna dag. Vad underligt det kändes. Jag kände igen mig så himla väl. Det där var ju jag för bara några månader sedan. Ändå känns det som nästan ett år har passerat.

Det hela fick mig att tänka att jag nog inte vill plugga mer. De här få helgerna som gått utan att ha det där pluggoket hängande på mig har varit guld värda. Det känns helt sagolikt att helt kunna slappna av på helgerna.

En god kamrat

Åttaåringen kommer hem och berättar att hon vet vilka David och Elan är kära i. Killarna hade legat i snön och pratat hemlisar när Åttaåringen kom förbi. De frågade om hon ville veta vem de var kära i. Åttaåringen såg så finurlig ut at jag trodde att de skulle säga hennes namn, men icke. De berättade vilka de var kära i, två av de "populära" tjejerna i klassen.
- Vad kul att de ville dela sin hemlis med dig.
- Ja, verkligen.
- Det måste betyda att de litar på att du kan hålla tyst om deras hemlis, och att du är en bra kompis.
- Ja, precis!

Sedan berättar Åttaåringen att de hade en övning i halvklass där varje elev skulle skriva vad som gjorde dem glada. En asiatisk flicka i klassen skrev Åttaåringens namn i varje mening.
"Jag blir glad när...jag får leka med Åttaåringen." "Jag blir glad när...Åttaåringen är med mig." O s v. Jag tänkte att vi nog borde umgås med den tjejen mer. Själv sa Åttaåringen att läraren hade visat vad den andra flickan skrivit.
- Och vet, mamma, jag började nästan gråta när jag läste det.

Dagens spontana skratt

En av tjejerna i 2:an kommer fram till mig på skolgården när jag är rastvakt.
- Pinga, kan du finska?
- Nej, jag kan inte prata finska, men jag kan några ord.
- Vet du vad kakkamakkara betyder?
- Ehm...jag vet att makkara är korv och när jag var liten använde vi ordet kakka för bajs, så...
- Då stämmer det ju, det måste ju betyda bajskorv, eller hur?!

Tio steg tillbaka

På skolan där jag jobbar finns det inga datorer i klassrummen. Det finns ingen projektor i taket. Över huvudtaget finns det inga interaktiva tekniska hjälpmedel att använda sig av. Jag insåg efter någon dag att jag känner mig en aning stympad, som om en arm saknas. Visst det finns en TV och VHS/DVD, och jag lyckades leta reda på en skruttig OH-apparat, men jag vill ju använda rörliga bildspel och internet. Det var bara att glömma det.

Istället har jag försökt tvinga eleverna att arbeta med det som läraren givit instruktioner om. Uppgifter som jag inte funnit särskilt givande, men kämpat för att genomföra. Mycket är tröttsamma "fyller-i-uppgifter". Var eleverna befinner sig i sin utveckling av skrivande och läsande har jag inte kunnat ta det av, då de så sällan får skriva, och nästan aldrig läser. Jag har funderat mycket på hur det ser ut i klassrummet i vanliga fall, när läraren är där.