Päron (inte) med på tåget

När Åttaåringen säger att hennes lärare hela tiden säger att föräldrarna ska sitta med barnen och göra läxorna hemma, så blir jag lite smått irriterad. Jag tycker att det är en självklarhet att föräldrarna (eller andra vuxna) ska hjälpa barnen med läxorna, men jag vet också att situationen för många barn inte är sån att de kan få den hjälpen hemma. Så hur kan läraren stå där och säga det? Om det nu är lärarens (och/eller skolans) ståndpunkt så borde ju det komma information om det till föräldrarna när barnet börjar i skolan. "Det här förväntas från skolans håll av dig som förälder", typ. Varför tar man för givet att föräldrarna vet hur skolan anser att föräldrarna bör agera med sina barn?

Det blir smärtsamt uppenbart för mig att vi alla tolkar saker på olika sätt när Åttaåringen frågar mig varför lärarna/personalen på skolan skickar hem meddelanden till föräldrarna om barnet uppför sig på ett dåligt sätt.
- Borde inte barnet lyssna lika mycket på lärarna, som på sina föräldrar?
Undrar min dotter med självklarhet i rösten. Jag känner mig tacksam över att hon har den inställningen. Samtidigt får det mig att fundera över hela situationen. Vilket uppenbarligen även hon har gjort. En klasskompis får hem en lapp om dåligt uppförande (bråk) i skolan. Lappen ska visas upp hemma.
- Vad ska hända då, mamma?
Ja, vad är tanken med lappen egentligen? Hur tänker skolan? Jag antar att de tänker sig att föräldrarna kommer att "bestraffa" barnet på något sätt. I stil med "Nu får du inte spela X-box på fem dagar", eller "Om det där sker en gång till så får du ingen veckopeng i fyra veckor", eller dylikt. Vilket jag också säger till Åttaåringen. Vilket ger henne en aha-uttryck i ansiktet och hon säger:
- Jaha, så mamman kan säga "Nu får du inte gosa med din hamster på två veckor"?
- Ja, jo, fast det tycker jag nog inte var ett så bra straff...

Nästa dag frågar vi klasskompisen vad som hände med lappen. Han visade den för mamma. Vad gjorde mamma då?
- Hon sa: "du måste sluta slåss!".
Varpå Åttaåringen förvånat frågar:
- Fick du inget straff, som att du inte fick spela på datorn eller nåt?
Klasskompisen ser fundersam ut - som att han precis inser att det alternativet också fanns på agendan, men svarar.
- Nej...

Jag tror inte att hans mamma tänker i stil med "bestraffning" heller. Så, om det är det skolan förväntar sig av oss; borde de då inte förmedla detta? Hur ska vi annars kunna ha ett samarbete mellan skola och hemmet?