Läraren från helvetet

Vid frukostbordet sa sexåringen att hennes fröken kom från djävlen.
"Hur menar du då?"
"Fröken sa att hon kom från djävlen, hennes föräldrar bor där", sa sexåringen. Hon såg fundersam ut och fick inte riktigt ihop det själv.
"Jaha, menar du kanske Gävle?"
"Ja! Hon kommer från djävle!"
"Det är inte samma sak som djävulen, det är ett ställe som heter Gävle."
"Jaha."

Nästa dag skrattade jag och sa till läraren att sexåringen sagt att hon kom från djävulen. Läraren skrattade lite nervöst och frågade om jag hade förstått att det var Gävle. Joo, då, inga problem.

Sedan gick jag hem och tänkte på att det kanske finns några föräldrar som inte riktigt har den referensramen och vet vad Gävle är. Fantasin flödade; de borde verkligen undra över vad ungarna kommer hem och säger...

Min hobby

Jag lär mig mycket och fascineras av att lyssna på vad folk pratar om när vi åker allmänna kommunikationsmedel (inte kommunalt, utan kollektivt). Alla åldrar har något att dela med sig av.

Som den 16-åriga tjejen som snackade i mobilen med sin tjejkompis och sa att hon jobbat och slitigt med något pappersarbete - hon var ju faktiskt entre... entrepretör... entrepre... ja, jobbade på riktigt nu, fastän pappa fick skriva på för henne, då hon inte var myndig - och FATTA hur mycket pengar hon skulle få. Kompisen verkar undra hur mycket. Tjejen svarade "tillräckligt för att hålla oss båda med coca-cola hela månaden"!

Eller de två sjuttonåriga tjejerna som på resan från gymnasiet diskuterade ifall de skulle ta "den där sprutan mot livmoderhalscancer". Den ena tyckte det var trams, den andra skulle ta den. Jag visste inte att det var på tapeten, men tydligen är det rekommenderat från Socialstyrelsen nu. Jag borde kanske gå på den där gynundersökningen.

Två äldre damer, troligtvis pigga pensionärer, kände varandra ytligt (de klev inte på tillsammans) och diskuterade hur länge man var tvungen att hålla sig från att röka när man åkte genom stan med gröna linjen. De kunde stå ute vid Gullmarsplan och fimpa när de klev på, sedan var det inte förrän vid Thorildsplan som de kunde kliva av och röka igen. Klev man av någonstans där emellan så var det en bra bit att gå innan man kom ut någonstans där man kunde röka. Den ena hade löst det hela genom att alltid bära med sig en liten chokladbit i fickan, som hon kunde suga på under färden.

Erövra rummet

Vissa av de udda förändringarna någon gör av det publika rummet är rätt häftiga, som papperskorgen på Medis...

Epidemi eller i alla fall en folksjukdom

Undrar just hur många människor i Sverige som äter läkemedlet Levaxin. Jag hade visst något strul med sköldkörteln och skulle äta Levaxin, det var vad min läkare sa när jag var runt 20 år. Trams, sa jag, jag mår fint, oavsett vad värdena säger. Ett år senare visade mina värden att det inte var något fel och jag behövde visst ingen medicin ändå. Som jag redan visste.

För några år sedan pratade läkaren igen om sköldkörteln och att jag skulle äta Levaxin, vilket jag då gick med på, eftersom jag mådde allmänt dåligt. Dosen höjdes succesivt fyra gånger under ett år. Så pratade jag med vänner och familj om läkemedlet och till min förvåning så åt väldigt många kvinnor i min närhet detta. Min väninnas mamma, min mamma, min pappas fru, min barndomskompis och min arbetskollega - alla knaprade vi dessa hormoner. Min väninna sa att hon genast kände av det i kroppen ifall hon glömde ta tabletterna. Några av de andra glömde ofta att ta tabletterna, men märkte inte så mycket. Själv kände jag ingenting när jag glömde att ta tabletten, så när jag mådde generellt bättre la jag av med tabletterna - och mådde ännu bättre. Så jag slutade helt. Vilket läkaren inte uppskattar.

Det skulle vara intressant att se hur värdena ser ut just nu, ett år senare. Om jag bara kunde förmå mig att ta ett blodprov.

Hemma på min gata i stan

Hur kommer det sig att frukt och grönt ofta är placerad först, direkt innanför ingången på affären? Hur knäppt är det? Då lägger man frukten längst ned och den blir mosad av allt annat man lägger ovanpå. Ännu en anledning till att ha frukten närmast kassan istället.

Hönsmamma

Jag tänker på Sebastians mamma i klass 9A när jag själv inte vet hur jag ska övertala min sexåring att ta ett blodprov. Själv svimmar jag nästan när jag ska ta blodprov och mår fysiskt illa av hela proceduren. Då är det inte så lätt att kunna ingjuta förtroende i ungen att det är lätt som en plätt, ett litet stick och sedan är det över...

Det är väl lite så med de föräldrar som inte lyckas övertala sina barn att det är vettigt att lära sig saker i skolan, kan jag tänka. Kanske har de själva inte upplevt sin skolgång som underbar.

Under en föreläsning på högskolan idag så sa föreläsaren att det som visas i "klass 9A" inte stämmer; man kan inte ta in de "bästa" pedagogerna och förändra elevernas betyg. Det mest avgörande för elevernas betyg och det som påverkar starkast, är elevernas föräldrar och deras utbildning, inte lärare eller skolan.

Det säger rätt mycket - både om de föräldrar som aldrig kommer i kontakt med skolan och personalen och hur mycket skolan och personalen borde komma i kontakt med föräldrarna.

Tack för kaffet

Uppföljning av min öroninflammation: Jag kliver in, betalar 140 kronor, hälsar på läkaren, han tittar i mina båda öron (visserligen mycket grundligt och ljudligt hummande), säger att det ser bra ut och vi säger adjö. Ca 30 kronor i minuten.

Borde ha skippat det hela. Det är lätt att vara efterklok.

Aldrig nöjd

Vid middagen hos min mamma ikväll var sexåringen som en treåring och kunde knappt sitta still. Jag skulle lämna henne där och hon ska sova där i två nätter. Det är den längsta tiden vi har varit ifrån varandra på ungefär fyra år. Sexåringen ser fram emot det och bägaren hade liksom runnit över, hon kunde inte riktigt uppföra sig ordentligt.

Min mamma frågar hur det går i skolan och då kommer det; sexåringen ser på mig och säger med anklagande röst att jag aldrig gör något med henne hemma, jag bara skriver på datorn till skolan - och lagar mat. Det gör ont i hjärtat att hon tycker det, samtidigt som jag vet att vi gör oerhört mycket saker tillsammans.

När jag åker därifrån tänker jag på mina kommande ansvarsfria dygn. Nåja, jag ska ju gå i skolan, men ändå; inga krav att göra något förutom för mig själv. Plötsligt slår det mig att jag även slipper hela morgonrutinen, kan sova längre, slippa bråka om att borsta håret och kan gå raka vägen till t-banan. Tänk vad lite som kan göra mig glad.

Mitt barn - en hund

Sexåringen har en jämnårig kompis på besök. Vi sitter och äter lunch, de pratar om vad de har skapat innan de började i skolan, som t ex en ljuslykta. Min sexåring säger att hon inte fick göra en sån på dagis. "Är du en hund, eller?" frågar kompisen. "Eh, neej," säger sexåringen och vi ser frågande på varandra. Jag frågar kompisen vad hon menar. På hennes förskola fick man tydligen inte säga "dagis", för det är där hundarna är på dagen. Barn är på förskolan.

Trosskyddsbollen

Jag kan tyvärr inte förmå mig att köpa en sådan.

Insiktsfullt

Sexåringen lyssnar på nyheterna på radion till frukosten och konstaterar krasst: "Mamma, det är ju bara tråkiga saker på nyheterna. När berättar de något roligt som hänt?" Ofta när det spelas låtar där någon sjunger på engelska så frågar hon vad det är de sjunger om och jag förklarar; och inser själv att det konstant är något om (olycklig) kärlek. Sexåringen säger; "Mamma, det är ju bara låtar om kärlek, kan de aldrig sjunga om något annat?"

Alla gillar Ala

Lille Ala i "klass 9A" är sååå söt. Han ser ut som en miniatyr av Andy Garcia; minspelet är härligt och han är störtskön när han byter från att tala "bruten" svenska till att tala med skånsk dialekt, när han ska härma hur lärarna låter. Ungefär som jag och mina vänner gör, fast i omvänd ordning, när vi vill imitera någon som inte har svenska som modersmål. "Problemklassen" Ala går i är tydligen inte alls ett särskilt stort problem, utan det är deras skola som helhet som ses som en av Sveriges sämsta. Vilket må så vara, men det är lite pinsamt att se elevernas bristande kunskap ibland. Samtidigt som jag tänker, "varför ska de kunna det där, det använder man sig ju aldrig av i livet sedan" om något som de ska kunna. Det som är riktigt jobbigt att se är dock elevernas egen syn på livet, sig själva och sin framtid. Jag vill så gärna hjälpa, på vilket sätt som helst; bistå, bana väg, skapa hopp - utan att se dem som offer.

VHS vs DVD

Under lunchen med en klasskamrat i min egen ålder (som också har barn) och hennes tidigare kurskamrat som är ung (och blond) så börjar vi prata om SVTs serie "klass 9A" och den unga tjejen har missat senaste avsnittet. Vi berättar om den blonda tjejen i klass 9A som inte visste vad singularis och pluralis betydde. Säkert inte för att hon var blond, hon var säkert inte ensam i sin okunskap. Både min klasskamrat och jag har spelat in avsnittet - på VHS - och erbjuder oss att låna henne bandet, men tjejen har inte en VHS, bara DVD. Hon har aldrig ägt ett videoband. Min klasskompis och jag säger med emfas att vi har mest videoband hemma och framför allt är alla barnfilmerna gjorda för VHS, så videobandspelaren lär aldrig åka ut.

Dessutom är det väldigt mycket lättare att se en film på VHS när man snabbspolar, än på DVD. Och allt det där tjafset med alla val man ska göra när man startar en DVD. Nä, det börjar bli tjatigt.

Telia Felia

Det är lite tröttsamt i längden med alla dessa val vi behöver göra, särskilt vad det rör alla olika abonnemang vi behöver ha. El, telefon, bredband, mobiltelefon... Jag har inte tid att lägga energi på att reda ut vem som är bäst längre. Tidigare gick jag alltid på vad som var billigast, men när sedan servicen brast så hoppade jag vidare till nästa. Vilket slutar med att det nästan inte finns någon aktör kvar på marknaden som jag vill vända mig till. Sedan struntar jag i ifall någon av dem är billiga; behandlar de mig som skit vill jag aldrig vara deras kund.

Fram till för några år sedan hoppade jag runt bland bredbandsbolag och hemtelefoni, men orkade sedan inte, utan bestämde mig för att helt enkelt använda Telia, som jag inte varit kund hos på många år. Flera vänner varnade mig; ingen bra service, otillgänglig kundtjänst, det uppstår alltid en massa felaktigheter och det är mest strul. Jag ville ändå testa. Det har jag inte ångrat. Otillgängligheten på kundtjänsten lär nog bero på när man själv vill att den ska vara tillgänglig och i mitt fall är det kanske inte 18.04 på kvällen. Något strul har jag aldrig märkt av och det funkar finfint. När det var dags att förlänga abonnemanget sänkte de priset ifall jag stannade kvar. Vilket jag hade gjort ändå, men det fick mig ju att uppskatta företaget ännu mer.

Tills jag kom på att DigitalTV, det ska jag nog ha. Fast då låg väl strulet hos mig. Eftersom jag ångrade min beställning av DigitalTV inom en vecka. Morgonen efter surfade jag, men när jag kom hem på kvällen så var det som att jag inte hade något bredband. Klart jag fattade att det hade med min ångrade TV att göra, men det gjorde inte bestämda damen på kundtjänst. Jag sa att någon väl kopplat fel någonstans. "Så funkar det inte", sa damen, men anmälde mitt ärende till "killarna på fältet". Dagen efter ringde en snubbe (Leffe, eller Benke kanske det var) mig på mobilen och sa att nu skulle allt funka igen, det hade blivit en felkoppling. Fint da.

När jag kom hem funkade bredbandet, men då var hemtelefonen död. Så jag pratade med bestämda damen igen och förklarade samma sak igen. Jag vet ju inte hur saker och ting funkar, men ser framför mig tre hål (TV, bredband, telefoni) och någon har pluggat i fel någonstans, det är säkert bara för (Leffe eller Benke) att koppla om igen, så ska det funka. (Så mycket förklarande for nothing. Önskar det funkade med tankeöverföring.) "Så funkar det inte", sa damen. Nej, men okej då, bara meddela "killarna på fältet" att jag vill ha både bredband och telefoni - som jag betalar för - så ordnar det sig säkert.

Då säger den bestämda damen att hon måste förvarna mig om att de tar ut en avgift för att skicka ut "killarna på fältet". Hur menar du då?, undrade jag, det är ju inte jag som gjort något galet. Nehej, men om det är det, så skulle de debitera någon tusenlapp eller så.

Dagen efter ringde en snubbe (ni vet vem) igen och sa att det var kirrat nu. Han skyllde naturligtvis på personalen inne på kontoret (och gjorde väldigt klart att han inte var en av dem).

Jag har bestämt mig för att låta hela den fadäsen glida förbi och förbi kund ett tag till.

Öva i duschen

Tydligen är det bara att börja öva på opera i duschen, så kan vi alla snart sjunga i Melodifestivalen.

Blir du kränkt, lille vän?

Härom dagen diskuterade vi inom klassen på Lärarhögskolan om vi skulle klaga på hur kursen var upplagd och att kurslärarna inte agerar mot oss studenter så som de lär ut att vi ska agera mot våra (kommande) studenter. En diskussion som återuppstår varje ny kurs, känns det som. Vi kom in på diverse klagomål och hur man kan uppfatta saker olika. En kurskamrat undrade då (med ett förlöjligande tonfall) ifall vi inte skulle börja klaga på allt möjligt - kände vi oss kan hända en aning kränkta? - som det skrevs om att någon student gjort. Jag har inte följt med i det som skrivits och diskussionen om hur några elever (genom "föreningen gaystudenterna") på Lärarhögskolan anklagat en lärare för något som kränkt dem. Nu har jag dock läst på här och här.

Allt är relativt, tänker jag - och visst agerande ter sig orimligt.

Vi studenter på Lärarhögskolan blir ofta informerade om våra rättigheter, så pass att det börjar kännas en aning tjatigt. Jag fattar inte riktigt vitsen, men kanske det finns en hel skock med studenter som går omkring och mår så dåligt, känner sig kränkta och vill anmäla någon eller något, så att det kontinuerligt behövs information om var de ska vända sig. Jag känner dock ingen i den skocken.

När jag studerade på Södertörns högskola för några år sedan så gick det runt representanter för gayföreningen och ville att vi skulle skriva på en lista. I matsalen, under lunchtid. De flesta skrev på, några avböjde. När jag istället frågade vad listan var ämnad för verkade tjejen med listan bli en aning ställd. Som om det var självklart att vi alla visste att gaystudenter är en förtryckt grupp och oavsett deras mål, så skulle vi stå bakom dem.

Låt mig klargöra att jag skulle ställa mig bakom i princip vem som helst - om det gällde förtryck och att inte få komma till tals.

Listan var dock till för att påverka lärarna på högskolan att inte tala på ett sätt som gjorde att de antogs utesluta homosexuella ur samhället. Jag frågade hur det praktiskt skulle gå till i ett klassrum. Exemplet namninsamlaren gav mig var att när en lärare talar om något och nämner ett exempel som t ex: "mannen kanske skulle hämta sin fru med bilen", så ska läraren istället säga "mannen kanske skulle hämta sin fru eller sin man med bilen". I mina öron lät det mycket enklare att säga "sin partner" i så fall, men, nej, det skulle poängteras att det var olika kön som åsyftades.

En väninna som är lärare pratade med sina högstadieelever om när de kände sig kränkta och en tjej tog som exempel att det var när hon hade låst in sina nycklar i sitt skåp och bad vaktmästaren komma och bryta upp låset, men han hade inte tid att komma omgående. Det gjorde henne upprörd.

När jag under min praktiktid föser in en busig sjuårig unge i klassrummet och vi skrattar tillsammans, så slänger han sig på golvet då jag lägger min hand på hans axel. Han skriker "jag ska anmäla dig", men reser sig sedan och skrattar. Fullt medveten om att makten ligger i hans händer. Jag uppfattar det dock som att de flesta ungar är uppfostrade med vett i kroppen och fattar att det krävs ett givande och tagande, en gemensam respekt, för att skapa något bestående.

Kalas

När jag sitter och diskuterar barnens förmågor och beteenden med sexåringens kompisars mammor så frågar den ena mamman mig om jag var lika framåt när jag var liten, som min sexåring är, när sexåringen dansar helt solo på dansgolvet. Jo, det var jag nog, men jag ser det inte direkt som något positivt, utan mer som att vi inte är tillräckligt smarta för att kunna samspela med omvärlden på ett passande sätt. Fast det kanske rätt ofta är fördelaktigt. Det finns säkert annat som är mer onormalt.

Min väninna i skolan frågar vad jag ska hitta på i helgen och jag ger mitt standardsvar: kalas på lördag och dans på söndag. Egentligen är det ju vad dottern ska göra, men det blir ju automatiskt även mina "aktiviteter".

När jag ska lämna sexåringen på kalaset så vill hon inte att jag går. När jag väl kan gå så inser jag att hon inte alls är lika van vid att vara hemma hos andra barn, som andra barn är vana vid att vara hemma hos oss. "Precis som hos dig, när vi var små", säger min barndomskompis som jag möter i centrum på väg hem från avlämnandet. Vad då, tänker jag, men funderar och inser att det var ju så när jag var liten, alla sprang ut och in i vår lägenhet, och det är väl något jag tagit med mig.

Friday night fever

Sexåringen, hennes klasskamrater och andra klasser blev inbjudna till en annan skola för att dansa på disco. Det stod att det skulle finnas vuxna på plats, men det var inga (för oss) kända ansikten. Jag fick visioner av discobranden i Göteborg och undrade hur de hade tänkt. Det var 3-4 vuxna där som skötte det hela och kanske runt 100 barn. Jag blev kvar och kollade läget, vilket det var fler föräldrar som gjorde. Ungarna spenderade mestdels av tiden med att köa för att köpa läsk och godis.

Ungdomens ljuva dagar

Igår träffade jag en barndomsväninna som bor i Finland. Vi kom fram till att det är lite mer än fyra år sedan vi sist sågs. Hon har två söner, som är snart sju och fem år. Det blev mycket prat om barn och jämförlser av beteende - eller icke befintligt beteende. Tillslut pratade vi födelsedagar och uttalade högt insikten att det inte är långt kvar till 40, men att vi i sinnet ännu inte passerat 28.

I natt drömde jag om italienska pojkar och vilda ungdomsäventyr - något som är nära förknippat med min väninna.

Vett och etikett

Sexåringen säger att de har haft toalettvätt idag och jag ser framför mig hur de har fått stå och skrubba toaletter. Jag frågar hur det gick till. Sexåringen säger med syrlig ton: "Toalettvett, vet du inte vad vett är eller?" Aha, jag hörde fel. Vad innebär toalettvett, vill jag då veta. Jo, idag var det visst någon som hade bajsat i handfatet(!) och eftersom det tidigare varit någon som kissat på dörren, så tyckte deras fröken att klassen behövde en lektion på toaletten. Hon visade hur killar ska göra och hur flickor ska göra - och att alla ska tvätta händerna.

Jag funderar över varför de inte har någon förberedelseklass på sexåringens skola, det skulle nog behövas.

Häxor finns

Jag läser i lokaltidningen om en häxa, förlåt, kvinna som hållt sin granne instängd i tvättstugan i mer än en timme sedan de bråkat om städning. Kvinnan är dömd till dagsböter och skadestånd. Det framgår inte vem av galningarna som var den som utlöst bråket och vad som blev sagt. Jag kan ändå se tanterna framför mig, jag känner flera som skulle passa in i den situationen. Tragiskt nog. Ingen av dem bor dock här i området. Hoppas jag.

I min tvättstuga är det oftare tjafs om uppdelningen av maskiner. Nu har värden hjälpt till någorlunda. Läs: de har äntligen utökat maskinantalet så att det stämmer med de skriftliga instruktioner som står på väggen. Tre stycken kan tvätta samtidigt, man har då tre maskiner vardera. Till dessa hör en torktumlare. När jag var i tvättstugan i helgen var det en (utländsk) kvinna som tog fler torktumlare än hon fick och den andra (utländska) kvinnan blev väldigt upprörd. De talade dock inte samma språk och båda förstod väldigt lite av vad jag sa. Den första verkade inte förstå att hon behövde flytta sin tvätt, men gjorde det sedan. Det var nog tur att den andra kvinnan var väldigt sen, så att den första nästan torkat sin tvätt färdigt, annars vet jag inte hur det hade gått.

Mindblowing

Sexåringen har en sjuårig tjejkompis hemma, vi har precis ätit, de leker en stund innan vi ska gå. Jag hör hur de pratar; de ska leka sjukhus för kompisens lillebror har nyligen legat på sjukhus. Kompisen kommer in fnissandes och säger till mig: "NN (min sexåring) har kommit ut ur din snippa". "Ja, det har hon", säger jag, "och du har väl kommit ut ur din mammas?" "Jaaa", säger hon. Sexåringen kommer in med en docka som har tappat byxorna; "snippan syns", kompisen fnissar.

Kompisen går in i sexåringens rum, de fortsätter leka och strax därpå säger kompisen: "idag blev jag ledsen när en tjej i min klass sa att jag hade knullat med D (en kille i deras klass) när vi gick i sexårs".

Jag häpnar.

"Tror du på det?!" säger sjuåringen till sexåringen. "Vad är "knulla"?" säger sexåringen. "Så här", säger sjuåringen och gör något med dockorna. "Jaha, du menar när man gör barn", säger sexåringen. "Nej, det tror jag inte att du har gjort", säger sexåringen.

Jag går in och frågar hur det kommer sig att sjuåringens klasskamrater säger sånt och det är ju bara löjligt att säga sånt. Ja, det håller sjuåringen med om och tjejerna som sa det har bett om ursäkt, men hon var ändå ledsen.

En riktig medmänniska

I ena delen av tidningen Sthlm city läser jag att skolor inte lyckas stoppa mobbning och de anmälningar som ökar mest mot skolorna är fall där personal utsätter elever för kränkningar. Det kan vara "nedsättande påstående från lärare och rektorer vilket eleverna upplever som väldigt sårade". Jo, det kan jag förstå, men är det verkligen inte möjligt att ha en diskussion utan att anmäla? Elever i skolan är medvetna om vilka rättigheter de har nästan från dag ett då de börjar i skolan. Vilka skyldigheter har de då? De har väl i alla fall skyldigheten att vara vettiga medborgare. Jag tycker att det är viktigare att vi lär eleverna hur man uppför sig som människa i ett demokratiskt samhälle än att de har superbra betyg i matematik och svenska, men det verkar ju inte finnas tid till båda delarna. Än mindre finns det tid att umgås med barnen och ge dem tid med vuxna. Självklart har något blivit fel när ett barn känner sig otryggt inom skolan, däremot tror jag inte att det alltid är den enskilde lärarens fel att situationen har uppstått, utan det är alla vuxna som skapat den situationen; från samhälle och politiker, till personal. När ekonomin i skolan är skral, det administrativa prestationskravet stort och tiden alltför kort, då ger jag, precis som Pernilla Glaser i dagens City, alla oss vuxna underkänt.

Hjärtlös kärlek

Det är fem veckor sedan sexåringen ringde sin pappa för att höra om han skulle komma och hälsa på henne, men han sa att han inte kunde komma. En vecka tidigare hade han varit här i några timmar, innan dess var det var det 3 år och 9 månader sedan de sågs. Inte ett samtal, inte ett kort, på dessa fem veckor (eller på de 3,9 åren).

Sexåringen skickade ett hjärtekort till honom i förra veckan, en teckning där det bara stod "jag älskar dig pappa". Hur kan man låta bli att höra av sig när man får ett sånt? Förutsatt att han inte är neddrogad eller dylikt, så är han ju själv småbarnspappa och borde ha liiite sunt förnuft.

Fast det borde väl jag också, kanske. Sexåringen vill bjuda honom på sitt "vuxenkalas" (närmaste släkten), men det vill inte jag. Vi pratar om anledningen, som alltid; t ex att det inte skulle bli så trevlig stämning mellan honom och övriga vuxna, men jag fattar att det är svårt att förstå, när jag annars är rätt gemytlig av mig. Det är en svår knut att lösa, för oss alla.

HP är inte vår kompis...

Ikväll såg jag tredje Harry Potter-filmen med sexåringen. De verkar eskalera i hemskheter. Det var bra läbbigt, kan jag tycka, för att vara tillåtet från 7 år. Sexåringens killkompis har sagt att det var några onda typer som sög ut hjärnorna ur huvudet på folk, vilket jag undrade hur det skedde, men det såg ju ungefär så ut. Varulven i filmen var dock det som sexåringen blev mest rädd för. När hon sedan skulle sova gick det inte och hon sa att hon nog INTE skulle se den fjärde filmen; "jag tycker att man nog ska se den när man är ungefär...29 år gammal, mamma". Ja, det låter väl rimligt - och jag är glad att hon kom till den insikten själv.

När jag pratade med sexåringens kompis mamma tidigare idag så sa hon att hon hade sett den tredje filmen flera gånger med sin sexåring. Mamman tyckte att början var jättelustig, när HP förstorar sin "faster" genom att blåsa upp henne till en ballong. Mamman tyckte att det var så lustigt, så att även treåringen i familjen skulle få se det, men det hade gjort henne så rädd att hon nästan kräktes. Det säger rätt mycket.

När jag pratar med en klasskompis om dagens våld i filmer och på TV så slås vi av att det så sällan numera förekommer att man "varnar känsliga tittare". Nivån har höjts, vi förväntas tåla mer idag, än för tjugo år sedan, vilket jag kan tycka är sorgligt.

Min betjänt

I skolan är det dags för film, precis när jag kommer för att hämta. Jag får en utskällning från sexåringen. Sedan blir jag uppmanad att klä på henne - och bära alla hennes saker. Jag gör inget av det. Om jag inte blir vänligt ombedd.

Det blåser tvättmedel från himlen, känns det som när den tunna snön yr runt våra huvuden när vi går hem. Sexåringen klagar på varför vi måste gå i den riktning som tvättmedlet kommer ifrån. Jag låtsas som ingenting och börjar sjunga en av våra favoritsånger, sexåringen hakar på och äntligen kan vi skratta tillsammans idag igen.

"Idag låg jag på gungan i solen", säger sexåringen. Jag slås direkt av ett minne från kanske tre år sedan, när vi går hem från dagis och stannar för att gunga. Det är kyligt, men soligt och treåringen njuter av att gunga och jag puttar och puttar. Hon säger något i stil med att hon skulle vilja sitta där hela tiden, aldrig gå. Vi pratar om hur man skulle kunna leva så och hon kläcker ur sig: "då skulle du kunna vara min kock, mamma". (Som om jag inte alltid är det.) Mmmm. En sån önskar jag mig också.

Tänk att få slappna av

När jag går omkring bland hyllorna på biblioteket så fångas mitt intresse av många olika böcker och jag kan ibland inte hålla mig från att titta i dem en stund, innan jag tvingar mig till att göra det jag är där för: skoluppgifter.

Tänk att få strosa bland böckerna och läsa det som fångar ens intresse, för att det är roligt och trevligt. Tänk att ha den tiden, den möjligheten. Tänk att inte känna något tvång, någon press. Jag tänker att det kanske blir när jag är pensionär.

Jag känner att jag hastar igenom kunskapen på högskolan, det är inte mycket som fastnar, och jag känner konstant att jag ligger efter, hinner inte läsa, hinner inte med, hänger inte med, greppar inte begreppen. Från en kurs till nästa undrar jag när jag ska hinna ikapp, när livet ska hinna ikapp, men inser att det aldrig kommer att ske. Inser att det delvis kändes så redan i grundskolan (fast på ett annat sätt), fastän jag var en av de "duktiga" eleverna (hur var det då för dem som inte alls hängde med redan i grundskolan?) - och funderar då över varför jag nu studerar igen, vill jag plåga mig själv?

Jag är rädd för att ta tag i mig själv, komma ut på arbetsmarknaden igen och leva med ett 9-5-jobb (eller ett som kräver ännu mer), men jag är nog ännu mer rädd för att lämna den här skyddade verkstaden som kallas högskolan.

På tal om skjutjärn

På vägen hem från centrum har jag de senaste dagarna passerat en reklampelare som visar en vintrig bild där det står något om Åre och rubriken lyder "Skutskjutet" med snirkliga bokstäver. Jag kunde först inte läsa ordet, jag var tvungen att stanna och läsa flera gånger för att uppfatta vad det stod. När jag uppfattat det kunde jag ändå inte tolka vad det innebär egentligen, men jag kan ana mig till det. Jag kan också ana att i ett flerspråkigt område som mitt så är det säkert inte alla som ens kan läsa det udda ordet.

Någon annans anger management

Jag ser att det har varit ytterligare en dödsskjutning i en skola i USA. En kille klev in med flera skjutjärn, enligt Yahoo. Dessutom var det den fjärde gången under en vecka som någon sköt någon annan på en skola i USA. Visst, det är en stor nation (mätt i mil), men ändå. Tänk om eleverna i Sverige hade lättare tillgång till vapen. Jag vågar knappt tänka tanken.

Anger management - eller förpubertet

Sexåringen och jag börjar vår dag med att jag sätter mig på hennes säng och försöker väcka henne, varpå hon sparkar på mig och säger surt att hon vill sova mer. Ändå har hon just idag fått sova en halvtimme längre än vanligt. Efter diskussion kan vi till slut kramas. Strax innan frukost inser jag att det ser ut att bli en nej-dag. Jag har rätt.

Nej, hon ska inte gå på toaletten. Nej, hon ska inte borsta håret. Nej, hon ska inte sluta rita. Nej, hon ska inte äta smörgåsen. Nej, hon ska inte borsta tänderna. Ändå gör hon alla dessa saker utan att jag behöver upprepa mig särskilt många gånger.

Det är minusgrader ute, hon har mjukisbyxor på sig, det är 20 minuter kvar tills hon börjar skolan. Nej, hon ska inte klä på sig termobyxorna. I total frustration, efter diskussion, är jag så arg att jag tänker "det är nu jag dör, det är nu jag får en hjärtattack eller ett blodkärl brister i hjärnan eller...", men inser att det är en meningslös kamp och går istället därifrån och ignorerar ungen. Det är då hon istället får ett tokfnatt och skriker som en vettlös gris.

Jag frågar vad det är jag ska göra som kan få henne att klä på sig. Hon säger "ge mig termobyxorna". Ursäkta? Been there, done that. Hon börjar sakta klä på sig. Jag frågar då vad jag kunde ha gjort annorlunda. Hon säger att jag skulle gjort "tvärtom". Samtidigt som hon pratar så slutar hon att klä på sig - och säger att hon inte kan göra båda sakerna samtidigt. Så vi bestämmer att prata när hon är påklädd och ute istället. Miraklet sker, hon klär på sig, och vi går. Sex minuter kvar till skolan börjar.

När vi går till skolan frågar jag vad hon menar med "tvärtom", men hon säger att hon vill berätta senare idag, när vi kommit hem istället. No way, José, it´s now or never. Tillslut gnäller hon fram att hon ändå vet att jag aldrig skulle göra det hon vill. Säg det ändå. Jo, jag skulle ha lyft i henne i kläderna och klätt på henne. Lyft? Som en tvååring? Och vad då, tvingat på henne kläderna, medan hon sparkade mig? Nehej då, hon skulle inte ha sparkat och, jaaa, som en tvååring. Jahapp, men då måste jag ju tyvärr också behandla dig som en tvååring resten av tiden. Nej, det var ju inte så bra.

Vi hann till skolan med en minut till godo. Som tur var så var även hennes närmaste två killkompisars mammor där och lämnade precis då - och otroligt nog hade ingen bråttom därifrån - så vi fick spy lite frustration på varandra och tillslut skratta en aning. Tack och lov.

Jag tänker på en bekant som har tvillingsöner, när de var tolv år gamla sa hon till mig att det är som en enda lång period av trots hela uppväxten, det är bara mer eller mindre, men det upphör aldrig helt. Riktigt uppmuntrande. Bra att ha i bakhuvudet kanske. Däremot tror jag att flickor slår pojkar i tjurighet.

Jag är glad att jag är här

Vi lyssnar på radion till frukosten. På radion berättas att i några länder, bl a Saudiarabien och Kuwait, tror jag, så har de förbjudit Alla hjärtans dag. "I Kuwait är det "den parlamentariska kommittén för övervakandet av främmande vanor" som har drivit på Valentinesförbudet, en parlamentsledamot sa igår att denna hedniska kristna helgdag uppmuntrar en kultur av kyssar och omoral", enligt SR.

I Saudiarabien har det också utfärdats en fatwa mot Valentines Day och där har "Myndigheten för främjandet av dygd och förhindrandet av ondska" sedan flera år skickat ut kontrollanter för att se till att inga röda rosor och kärlekskort säljs, och att skolelever inte klär sig i rött.

Helt sanslöst.
Och vilka namn vissa länder väljer på sina myndigheter.

Sexåringen blir fundersam. Sedan släpps bomben. På radion berättas också att saudiska kvinnor inte får köra bil (sexåringen häpnar), de får inte resa, arbeta, studera eller gifta sig utan en mans tillstånd (sexåringen gapar).

Sedan nämns ett fall med en kvinna som utsattes för gruppvåldtäkt och för det skulle straffas med piskrapp. "Gruppvåldtäkt" ingår inte i sexåringens vokabulär ännu, men hon undrar vad det är. Jag säger att det var män hon inte kände som slog henne. Sexåringen nästan skriker att det är ju männen som ska åka i fängelse.

Som ett strävande skepp

Jag gillar Gustafsson och det han skriver om barn, även om jag ibland kan tycka att det känns en aning andäktigt och fyllt av metaforer.

Nålfobi

Sexåringen ska på den årliga kollen för sin allergi om några veckor, så vi hade ett långt samtal igår om att ta blodprov. Förra året krävdes det tre personer för att hålla fast henne och ta blodprov. Jag tyckte att vi båda var i behov av terapi efter det och nu har sexåringen deklarerat att hon aldrig någonsin kommer göra det igen. "Mamma, du har faktiskt sagt att man aldrig måste göra något, om man inte vill." Har jag sagt det? Kan inte dra mig till minnes, fast kanske någon gång i ett totalt helt annat sammanhang. Så vi talar om döden och en massa saker och varför man måste göra vissa saker. Det hjälper lite, men jag slås av tanken att hon kommer totalvägra. Vad gör jag då?

Tänkte jag ska höra med doktorn om blodprovet verkligen är helt absolut nödvändigt, men sköterskan blir en ogenomtränglig vägg. Tänker att det kanske går att hitta doktorns telnr på nätet, så jag söker på namnet. Hittar någon med det namnet som dansare på en klubb som heter Kit Kat. Fantasin skenar. Det kanske är en fritidssysselsättning.

Grrr...

Sexåringen har den senaste tiden ratat sina fina tröjor med Spindelmannen och Stålismärke på, som hon tidigare varit så stolt över. Så här innan tvättdag så var det vad som fanns kvar i lådan och det blev ett gnyende utan dess like och hon skulle inte ha någon tröja alls då. Jag undrade vad som stod på och hon drog på svaret, men sa sedan att kanske några tjejer tyckte att det var fånigt. (Jag blev så arg så jag nästan inte kunde andas, men dolde det. Tror jag.) Så vi diskuterar länge (och jag vet vilka tjejer det är, fastän sexåringen låtsas som att det är några osynliga tjejer som fällt kommentarerna) och tydligen tycker även dessa tjejer att killar inte kan ha rosa kläder, eller ens tycka om rosa färg, och tjejer kan inte bygga med LEGO för det gör bara killar. Så vi pratar om vad man kan och inte kan och att man får vara den man är och tycka om det man tycker om. "Ja", säger sexåringen, "killar kan ju ha smink och långt hår och enhörningar på väggen om de vill".

Just det.

Vilken tur

Ibland kan jag tänka att jag är rätt glad att jag inte har en partner som lägger sig i hur jag formar min unge - och att ungen inte har en tredje part som hon kan spela ut mig mot. Sedan kan jag ibland sakna ha en partner att bara pussa på, men tror inte att jag skulle vilja göra det tillräckligt ofta för att det skulle rättfärdiga en partner på heltid. Frågan är om något av detta är bra tankar, det är svårt att veta.

När en kompis var här och hälsade på för ett tag sedan så förvånades hon över hur mycket min (då) femåriga dotter kunde. När hade jag haft tid att lära henne allt, när jag är ensamstående och allt? "Tja", sa jag, "jag vet inte, men jag har väl prioriterat" (läs: jag har inte haft några andra intressen). "Nej", sa kompisen (som hade barn och man hemma), "det är för att du inte har någon kille att ta hänsyn till". Aha, så det är hennes tredje barn, alltså. Jag antar att jag ska vara glad att jag får vara tacksam eller nåt sånt.

Barndomsminnen

Varje gång jag är på Ikea i Kungens Kurva så tänker jag på när jag var liten (mellan 7-9 år) och affären hade ett höglager som inte var lika tillgängligt som det är nu. Vi var ofta på Ikea, Pingu, jag, vår mamma, Pingus kompis och hans mamma. Vi barn minns det som ofta i alla fall, men våra mammor hävdar att det inte var så ofta. De erkänner dock att det var smidigt att ha varuhuset som barnvakt - och då syftar de inte på bollhavet (där brorsan var åtta år i minst tre års tid). Medan mammorna satt och njöt av julbord eller dylikt så rumsterade vi runt på de olika våningarna. Bäst var det inne på höglagret. Där klättrade vi runt bland hyllorna och byggde kojor av alla kartonger. Som vi bar och släpade. Tills vi tillslut åkte fast. Eller: jag åkte fast, som var yngst och inte kunde springa så fort när personalen jagade oss, och ylade efter Pingu som (otroligt nog) tog sitt ansvar och lunkade tillbaka. Det är ett av de starkaste barndomsminnen som Pingu och jag delar. Inget av detta minns dock vår mamma.

När jag som 19-åring själv började jobba där det fanns ett lager så insåg jag hur enerverande våra kojor måste ha varit för personalen.

Olika perspektiv på väg

Sexåringen, hennes jämnåriga killkompis och jag sitter på bussen på väg till Kungens Kurva. De har fått lördagsgodis.

Sexåringen: Jag har ont i huvudet.
Kompisen: Har du ont i huvudet? Då får du ta en sån där tablett med vatten.
Kompisen (vänder sig mot mig): Har du en sån där tablett?
Två medpassagerare vänder sig om och ler menande mot mig och ser på barnen.
Jag: Nej.
De får ta av sig ytterkläderna och dricka lite vatten.

Sexåringen kommer på att hon ska träffa mormor nästa dag.
Sexåringen: Hur ser din mormor ut?
Kompisen: Precis som vanligt.
Paus.
Sexåringen: Har hon käpp?
Kompisen: Nej.
Sexåringen: Har hon rullator?
Kompisen: Nej.
Paus.
Kompisen: Vad då, vem har vad då?
Sexåringen: Din mormor, har hon käpp?
Kompisen: Nej.
Sexåringen: Har hon rullator?
Kompisen: Nej, hon har ingenting, hon går precis som vanligt.
Sexåringen: Jaha.
Paus.
Sexåringen: Vad har hon för färg på håret?
Kompisen: Ljust.
Sexåringen: Vad då ljust? Ljust brunt, ljust som du? (Hon tittar på hans blonda kalufs.)
Kompisen: Nej, bara ljust.
Sexåringen: Vad menar du?
Kompisen: Ljust.
Sexåringen: Jaha.
Paus.
Kompisen: Alltså, som det här (drar i sina egna blonda hårstrån på sin egen arm).
Sexåringen: Jaha. Som ljust brunt.
Kompisen: Nej. Alltså som ljust.
Paus.
Kompisen: Ljust. Vitt.
Sexåringen: Vitt?
Kompisen: Ja.
Sexåringen: Jaha, det är vitt?
Kompisen: Ja.
Sexåringen: Okej.

De blir tysta och äter godis.

Nu vill jag bara kunna ett tag.

Vilket magknip jag får över att jag inte hinner läsa all litteratur jag borde till kursen i skolan. Vad trött jag blir på att jag knappt hinner minnas vad den här kursen går ut på (än mindre ta till mig det), så börjar nästa kurs. Vilken värk i axlarna jag får när jag känner stressen över att jag inte har tid att fokusera på den examinationsuppgift jag borde skriva just nu (med sexåringen hemma kan jag ändå inte koncentrera mig). Vad dåligt jag sover när jag inte kan samla mina tankar. Vad irriterad och lättretad jag blir när tiden inte räcker till. Vilken ångest jag kan känna över att jag ensam är ansvarig för den lilla sexåringen. Tänk om jag skulle falla ned och dö?

Nu måste jag lugna ned mig.

Jag gillar egentligen inte choklad

Jag går in på Pressbyrån i gången mellan Fridhemsplans tunnelbanestation och Västermalmsgallerian för att köpa ett frimärke. Det är fyra personer i kö. Precis framför mig står en äldre dam och intill henne står en pojke i sjuårsåldern. Damen bläddrar i en tidning, något i stil med "Knyppla & mode" eller "Pensionär & miljonär". Vid sidan av oss står en hylla, som delar av affären på mitten. När damen tittar ned i blaskan så slinker pojken runt hörnan på hyllan och tittar på godis eller något annat som är intressant. Den blir en färre i kön. Damen upptäcker att pojken är borta och ropar bestört "Sture?", "Sture?!", "Sture!!". Jag påpekar att han är där bakom och hon pustar ut, hämtar honom och återgår till kön. Sture säger att han vill ha en glass och hänger över glassboxen närmare kassan. Damen säger åt honom att välja en glass och tillslut tar han en Geishastrut (20:-), den har en genomskinlig topp så man ser chokladen. Det blir en färre i kön. "Ta en till mormor också", säger damen. "Vilken vill du ha?", säger Sture. "Jag vet inte", säger mormor och lutar sig över glassboxen. Hon rotar runt i boxen. Det blir deras tur och tar snabbt en likadan glass som Sture. När mormor kommer fram till disken säger hon till tjejen bakom disken att hon vill titta i en tidning - något i stil med "Villa & Hem", "Herrgård & sjötomt" eller dylikt - men den står längst bak, högst upp, så hon når den inte. Bakom mig är det tre personer i kö. Tjejen bakom disken är ensam och snörper lite på munnen, men kliver fram i affären och tar en pall, hämtar tidningen och ger den till mormor. Mormor bläddrar lite i den och jag tänker köpa mitt frimärke, vilket även tjejen bakom disken ser ut att inbjuda till, men innan jag hinner yttra mig så säger mormor att hon tar den också. Två tidningar och två glassar, runt tvåhundrakronor. De går sedan. Jag köper mitt frimärke, postar brevet och går ned till tunnelbanan.

Nedanför rulltrappan står mormor och Sture. De har precis öppnat glassarna och tar en första tugga. De ser på varandra. Mormor ser uppmuntrande ut och tar smaskande en bit till. Sture säger "den var inte så god" och vill lämna tillbaka den till mormor. Mormor säger då "nej, det var den inte". Hon tar båda glassarna, med papper och allt och lägger dem i papperskorgen på perrongen. När vi ska kliva på tunnelbanan hör jag henne säga "Jag gillar egentligen inte choklad".

Min kompis Harry P

Igår såg vi de två första Potterfilmerna. De var rätt rejält skrämmande på sina ställen och sexåringen var sedan klistrad vid min sida vart jag än gick i lägenheten. Hon kunde inte gå på toaletten på egen hand. I morse kunde hon dock stolt deklarera att hon hade sett filmerna. Och nu vill hon se resterande tre filmer. Det lär dock dröja innan det sker.

Småbarnstrauma

Sexåringen tittar på Bolibompa. Det handlar om krokodiler och deras liv. Hur de föds, ser ut som små, växer och vad de äter som vuxna. Krokodilerna kastar sig upp ur vattnet och försöker få tag i en buffel eller något annat djur och dra med sig ned i vattnet. Jag minns hur det var när hon var tre år och något liknande program gick på TVn. Hennes låtsaskompis krokodilen hade precis innan råkat bli utelåst i porten, så jag fick öppna och släppa in honom. Jag vet inte vilken bild hon hade av en krokodil, men hennes kompis var nog väldigt liten och satt på hennes lilla axel. När hon såg på TV att en krokodil slungade sig upp ur vattnet och drog ned en antilop eller dylikt blev hon helt bestört och skrek rakt ut. Det var nog värre än alla Potterfilmer i världen. Det tog flera veckor innan låtsaskompisen accepterades igen.

Gegga och mojja

När jag kom för att hämta sexåringen på skolan så möttes jag av en personal från Fritids som sa att sexåringen idag hade badat i lera, händerna var täckta av lera, men nu var hon inne och var säkert ren. Fint da, tänkte jag och gick in, där jag möttes av en till personal från Fritids som berättade i princip samma sak. Jag sände en tanke till himlen att sexåringen hade haft galonbyxorna på sig, men jag blev inte bönhörd. Fastän vi pratat länge och väl om det hela, så stod termobyxorna i princip själva av torkad lera. Det blev en ny lång diskussion. Samtidigt vill jag inte slå ned på hennes intresse av lera, då hon inte varit särskilt intresserad av det tidigare och jag tycker att det är positivt att hon alls vill vara ute. Jag frågade personalen om det var möjligt att påminna om galonbyxor och det skulle de göra. "Men jag tänker INTE ta på mig dem", sa sexåringen. Varpå en ur personalen säger "Vad då, "tänker inte"?! Mamma säger ju att du ska det och det är hon som bestämmer, så då är det bara att ta på byxorna!" Jag blev lite ställd först, men hon har ju rätt, däremot skulle jag nog aldrig tryckt mitt veto i ansiktet på sexåringen på det sättet. Är jag mesig med min unge? Jag brukar skratta åt föräldrar som är lindade runt lillfingret på sina ungar, för sån är ju INTE jag! Men allt är ju relativt tänkte jag när vi gick hem.

Senare frågade jag varför sexåringen hade lera över hela händerna, upp på jackärmarna. (Jag menar, hur lyckas man med det, vad gör man då?) Jo, de hade lekt massage. Jag såg framför mig hur hon tagit lera i händerna och kletat in någon annan på ryggen. Jag frågade hur hon menade och hon sa att hon tagit lera i händerna och kletat in någon annan, alltså gett dem massage. På deras kläder?, frågade jag tvivlande och såg framför mig hur jag måste be andra föräldrar om ursäkt. "Neej, mamma, jag tog lera i händerna och masserade deras händer, fattar du väl."

Barn är barn

Vi sitter i gruppen på högskolan och diskuterar barn/elever i grundskolan. Vi pratar om barn med diagnoser som ADHD och vi får läsa om olika fall och föreslå hur vi skulle bemöta de dilemman som uppstår. Jag läser och läser och visst förstår jag att där finns en problematik och jag ser att "den förlorade generationen" (10-18-åringar) mår väldigt dåligt och jag funderar över var det egentligen har gått snett. Allmänt verkar skolan eftersträva så normala barn som möjligt så tidigt som möjligt och jag kan inte riktigt förstå varför inte de enskilda barnen får möjlighet att utvecklas i sin egen takt och främst inom de områden där de är naturligt välutvecklade; är ungen bra på att räkna, använd det, är ungen bra på att rita, använd det.

Vi gräver djupare och djupare för att tolka den text vi har framför oss, utan att se till det verkliga barnet, hur ser det ut runt omkring, vad påverkar det här barnet? När mina kurskamrater försöker sätta en diagnos på en sjuåring i en text fascineras jag av att jag inte ser något fel på det beskrivna barnet. Jag ber dem beakta barnet och då förvånas de själva över att de skapat sig en förutfattad bild av barnet baserat på i vilken kontext de läser om barnet: specialpedagogik. Lärarna säger att det är detta barn som senare kommer att behöva specialpedagogik. Vem säger det? Går man omkring med så förutfattade meningar om just det här barnet, så visst, då lär det bli så. Väljer man att försöka se barnet på ett annat sätt och forma om miljön och undervisningen istället, så kommer nog barnet att komma långt genom sina egna förutsättningar.

Ibland tycker jag att vi överanalyserar. Men vad vet jag. Jag är ingen forskare.

Smaskens

Här kommer lite reklam; jag fick ett tips från Pingu idag om att det fanns nya räkchips att köpa. Han lät mig prova ett chips från deras påse och det var attans gott. Fast vi gillar ju verkligen räkchips. Gör man inte det innan, så kanske man inte gillar dessa heller. De var dock nästan bättre kvalite´ än på en restaurang. Så susade jag genom vårt lilla Ica en snabbis innan jag åkte hem och se på tusan, de fanns där, så en påse åkte snabbt ned i korgen. "Shrimper" kallas de och är smaskiga. Ser ut som en flashig potatischipspåse, men det är inte potatisjägarna som gjort dem, utan något rätt okänt företag. Jag sponsrar gärna småföretagarna.

Harry är inte min kompis

Sexåringens sexåriga kompisar har sett Harry Potter och sexåringen vill också se dem, men jag har hittills sagt nej. Jag sa nej till Spindelmannen också, men sedan tittade jag på dem och de är ändå hyfsat harmlösa, så vi tittade på dem tillsammans. Killkompisarna verkade inte ha full koll på läget, de ser nog mest filmerna för att de är häftiga. Jag vill gärna att sexåringen också ska greppa vad som händer, varför gör de som de gör i filmen. Och jag tycker inte att man behöver se filmer som man får mardrömmar av. Sexåringen får inte se på vissa TV-kanaler heller, där jag tycker de visar hjärt- och hjärnlösa serier i kombination med reklam riktad till barn. Kanske jag är för beskyddande på det sättet, men jag är nog skadad av att jag själv fick se precis vad som helst som liten. Jag minns hur vettlöst rädd jag var i flera år av att ha sett Hajen. Videon, detta nya påhitt, gick varm hos oss i början av 80-talet. Vi får väl ge Harry en chans.

En förälders vardag

En kompis till en kompis gick på föräldrakursen "Komet". Där blev föräldrarna från början uppmanade att spendera 10 minuter med sin treåring. De skulle bara vara med barnet och inte se på TV. Dessutom skulle föräldrarna komma underfund med vilka intressen barnet hade. (Hur kan en treåring ha några intressen? Det finns mycket som kan vara kul, men en treåring är inte direkt hobbyorienterad.)

Jag läser i DN om föräldraskolan och på alltombarn och jag funderar över hur min egen generation - för att inte tala om mina föräldrars generation - överlevde, när föräldrarna inte hade någon vägledning.

Det känns som att det är dags att dra i nödbromsen.

En lärares vardag

Det blir så uppenbart för mig att vi samspelar på olika sätt med olika människor när jag ser sexåringen och hennes vänner. Vissa kompisar gör att sexåringen växer, blir mer vuxen till sättet, vissa gör att hon närmar sig fyraårstrotset igen, så att vi börjar bråka om saker som annars är självklara oss emellan, och vissa gör henne alldeles spattig och tramsig, så att jag inte känner igen henne och knappt kan få verbal kontakt med henne.

Det är i dessa ögonblick som jag kan skönja vidden av lärarens dilemma som jag kommer att ställas inför i praktiken när jag är färdigutbildad. De ögonblicken utmanar mig ofta och får mig att vilja bli en ännu mer tålmodig person och se på barnen med tillåtande och uppmuntrande ögon. De ögonblicken får mig också ibland att bara helt enkelt ge upp, dänga huvudet i väggen och gå och dra något gammalt över mig.

Den ("lågstadie-")klass jag i huvudsak har praktiserat i består av 16 elever, vilket i princip inte är ekonomiskt försvarbart för skolan. Jag anser dock att det nätt och jämnt är det antal elever en ensam lärare kan hantera om eleverna ska få en givande skolgång. Sedan tittar jag på de klasser där det är 28 elever och jag förstår inte hur det ska gå för dem. Jag lider med dem, jag oroar mig för dem.

Jag såg programmet "Varför blir man Lärare?" på Kunskapskanalen härom dagen, där Hans Lagerberg - som skrivit boken "Lärarna" - intervjuades. De visade valda delar ur filmen "Vikarien". Jag blev lika frustrerad som tidigare, då jag nu såg den. Blir barnen så när kulturer krockar - eller vad beror det på?

När jag frågade barnen i 2:an vem som kan tänkas ge instruktioner (efter att jag förklarat vad en instruktion innebär), så var det ingen som visste. De funderade jättelänge och tillslut sa en tjej att hennes pappa väl gav henne instruktioner när han bad henne sitta still vid matbordet. Då hängde flera elever på och sa att deras föräldrar ofta uppmanade dem att göra något. Ingen såg en instruktion som något positivt, hjälpande. Och ingen kunde komma på någon inom skolan som kunde ge dem instruktioner.

Kär och häng

Sexåringen har en tjejkompis och en killkompis, i samma ålder, på besök. De diskuterade nyss vem de är kära i och vem de kommer att vara kära i om tio år. Tjejkompisen deklarerade plötsligt att det är hon som är kär i killkompisen - och att han är kär i henne. Min sexåring och killkompisen argumenterar inte emot, men håller inte heller med. När de är själva så har de ju bestämt att de är kära i varandra och då kramas de och ibland pratar de med varandra i telefon på kvällarna, bara för att det är kul.

Just nu diskuterar de om man ska ha (byx-)häng eller inte och om någon har det. Killkompisen anser att han har det och att man SKA ha det. Tjejkompisen tycker att det är fult och skulle aldrig ha det. Sexåringen har det ibland, omedvetet, och tycker att det är självklart att man ska ha det.

Miljömedvetenhet

Varför finns det numera en plastskiva på insidan av Uncle Bens´ rispaket, med några konstiga måttenheter på utsidan? För att man ska kunna se hur riset ser ut? Nu måste man ju ta sönder paketet och riva ut plasten när man ska sortera det i soporna.

Som alla dessa människor som fyller en plastpåse med papper hemma och sedan kastar hela påsen i pappersåtervinningen. Hur tänker man då?

Happy happy

Vi har ungar hemma hos oss konstant. Så gott som varje dag är det någon kompis till sexåringen här. Jag antar att jag borde vara glad att hon har ett väl fungerande socialt liv, men den fjärde dagen känner jag mig rätt sliten. Jag försöker uppmuntra till att sexåringen ska gå hem till en kompis istället, men det sker väldigt sällan. De vill alla vara här. När jag väl har fått en skolkompisfri eftermiddag/kväll, så plingar det på dörren och en av kompisarna från gården vill komma in och leka. Om jag istället föregår gårdskompisen och skickar över sexåringen att leka hos densamma, så är de strax tillbaka här, för "det är mycket roligare här". Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har börjat inse att leksaksmängden i sexåringens rum spelar en hyfsat stor roll. Jag skulle vilja sortera ut och kasta en stor mängd av sakerna därinne, men det är (natürlich) tabu. Säkert 10% av leksakerna kommer väl från alla de glada målen vi ätit under åren då vi besökt de gyllene bågarna - bara det äcklar mig en aning. Men det finns kanske fler som har det så. När sexåringen var på kalas i helgen så fick hon välja en present när hon skulle gå - ur en hög av oöppnade Happy Meal-leksaker.

Gemenskap

Jag sitter på tunnelbanan från city ut mot förorten, det är en vardagseftermiddag. På de 16 platser som utgör min plats och de närmast runt omkring mig sitter det 13 personer. Ingen av dem pratar med varandra. En har en handsfree i örat, men pratar inte i telefon. Två har lurar i öronen och lyssnar på musik. En sover. Fyra av dem pratar i sina mobiltelefoner, de två som pratar på ett annat språk än svenska pratar väldigt högt. De två som pratar svenska pratar oerhört dämpat och täcker nästan munnen med handen.

Pippi på gås

Tre ungdomar kliver på t-banan vid Fridhemsplan och åker in till centralen. Det är två tjejer och en kille. Killen och en tjej har en Canada Goose-jacka. De talar alla tre med någorlunda nasala i:n. De diskuterar vem som kan köpa ut till dem, de är 17 år och vill festa.

Jag tänker att det är dessa människor som mina släktingar i Norrland pratar om när de pratar om 08:or på ett nedvärderande vis. Och jag tänker på en tidigare klasskamrat som berättade att när hon gick i skolan i Danderyd så införde skolan en gräns för att eleverna fick ha MAX 2 Canada Goose-jackor vardera.

Pinnar och kakor

Sexåringen skulle sjunga i skolan igår, lärarna skulle bjuda på salta pinnar, men hade kakor till sexåringen. Pinnarna är gjorda av vetemjöl, så det var bara att åka till en (mer välutrustad än vår lilla) butik och inhandla glutenfria salta kringlor.

För några veckor sedan var jag i samma butik och såg då en man sitta hukad framför godishyllan. Han såg mäkta suspekt ut och såg sig omkring innan han skulle till att ösa ned de stora Mmm-iga chokladkakorna i sin påse. Jag påpekade för den unga kassörskan vad som var på gång att ske och hon såg det också, men verkade närmast paralyserad. När mannen sedan passerade hennes kassa, med en påse fullpackad med säkert 20 kakor, så blir vi i kön lika ställda som tjuven när kassöreskan stoppar honom genom att säga:
"Ursäkta?"
"Ja..?"
"Eeehh...har inte du hela väskan full av choklad eller...?"
Kort tystnad.
"Jo."
"Ja..??"
Varpå mannen vänder och går tillbaka till hyllan och öser ur all choklad. Under tiden fortsätter kassörskan att dra varor förbi ljusstrålen och ingen annan i affären, än vi i kön, verkar märka vad som sker, fastän jag tycker att kassörskan försöker påkalla uppmärksamhet från sina kollegor (dock på ett alltför lamt sätt för min del, men det inser jag för sent). Mannen tar sin, nu tomma, påse och går raka vägen ut ur butiken.

När jag har betalat så stänger kassörskan sin kassa. Hon ser helt likblek ut och ska ta rast säger hon till killen i kassan bakom. Stackarn.

Åtta verser eller så

I "Kärleksbarnet" skriver också Hillevi Wahl om visan "I en sal på lasarettet" och det slungar mig tillbaka till lilla jag, runt 8 år gammal, i minnet. Jag var bortrest, någonstans i Sverige, och jag satt i en gunga intill en okänd flicka. När hon gungade så sjöng hon den visan och jag minns att jag lyssnade som hypnotiserad, den var så sorglig. Gräset omkring den lilla gungställningen var blött av regn och det var alldeles tyst i övrigt. Bara vi ungar ute, så föräldrarna fick det lugnt. Pojkarna var längre bort och spelade fotboll. Jag började också att sjunga visan och lärde mig den snabbt, memorerade den ("alla elva verserna satt som berget direkt och du slutade aldrig sjunga den", säger min pappa än idag). Strax sprang flickan iväg och jag gick en stund efter det, mot stugan vi hyrde. Då stod det en älg i vägen. Den var enorm och vi stod båda alldeles stilla och tittade på varandra. Så ropade någon något och älgen rörde sig vidare och jag gick på skakiga ben därifrån.

Kärleksbarn

Jag läste nyligen ut Hillevi Wahls bok "Kärleksbarnet". Äntligen, jag har tänkt läsa den ett tag. Den var gripande och bra. Rätt lik Alakoskis "Svinalängorna", även om den väl utspelas aningen tidigare.

Det jag slås av i dessa böcker, i vetskapen av flera kompisars uppväxt och till viss del min egen, är att det hela (alkoholismen, omgivningens blindhet, ignorerandet av barnens trygghet) ter sig så legitimt, nästan självklart och naturligt. Det var så det var, det var det enda sättet många visste. Det är ju tur att det kom mycket forskning kring barn och flera lagar som ska skydda barnen, men jag tror inte att dessa än idag är gällande i hem där det bor andra "kärleksbarn". Bara för att man som barn anses "van" vid att vuxna dricker, betyder det ju knappast att man mår bra av den medvetenheten.

Som lärare skulle jag vilja forma en nära, men professionell, relation till hemmet för att skapa en stabil grund för barnen och jag tror, i mitt naiva sinne, att föräldrarna ska stå med öppna dörrar, villiga att göra detsamma, men det är ju inte så troligt att alla gör. Som en föreläsare på högskolan sa: sikta in er på den tid ni har barnen hos er i klassrummet, i skolan, det är under den tiden du kan påverka barnet, forma det och hjälpa det att bygga en framtid för sig. All tid runt omkring kan du inte påverka hur barnet mår, så försök att inte påverkas av det som sker då.

Hur är det möjligt att låta bli? Tänker jag. Är det när man bryr sig som man blir utbränd?

Fjärilsälskare eller broschfantast

Jag kliver på tunnelbanan med sexåringen. Mitt emot oss sitter en man med svart spretigt hår och flaskbottenglasögon. Han öppnar medvetet sin jacka och trycker in blixtlåssidorna under armarna, så att det som är under ska synas tydligt. Under skymtar en väst som är täckt med fjärilsbroscher. Kanske 25 stycken. Det sitter broscher ända upp på axlarna, de rör inte vid varandra, men de sitter tätt. Jag uppfattar hans ryckningar och lite underliga beteende som att han nog är en aning speciell. Jag ser att sexåringen stirrar. Bara hon inte säger något dumt. Mannen ser spänt på oss, han söker efter vår reaktion. Han vill ha en reaktion, men han vill inte ha en negativ sådan, det ser jag utan att vi utbyter ord. Sexåringen vänder sig mot mig, pekar på honom lite försynt och viskar tyst till mig "Vilka fina fjärilar". Mannen stelnar till, han vill inte ha kritik, han vill sola sig i sin glans, men väntar på det hårda slaget, bekräftelsen på att han är det de flesta ser honom som: en udda karaktär som inte passar in. Jag inser att jag måste säga sexåringens kommentar högt. "Ja, visst är det fina fjärilar?", säger jag och sexåringen nickar. Mannen andas ut och ler och säger lågt "jaha, vad bra".

Sedan åker vi vidare i tysthet, men jag tror att vi bättrade på mannens självkänsla - och mani.

Sport - besvikelse och glädje

Jag trodde inte att någon av de TV-kanaler jag har skulle visa Superbowl, men till min glädje så skulle 6:an göra det. Jag spelade in matchen under natten och tänkte se på höjdpunkterna under dagen. När jag sätter på radion på morgonen så hinner jag knappt reagera innan jag hör dem gasta ut vilket lag som vann. Vilken besvikelse. Nu ska jag ändå se på höjdpunkterna, men det blir ju inte riktigt samma spänning...

Av största vikt

Jag fick ett (spam) mail från en kompis, en sån där liten anekdot som kan uppskattas eller föraktas. Idag löd den:
"En mamma satt och fyllde i ett kvällstidningstest, där bl a frågan "Anser du att du är normalviktig?" dök upp. Hon läste frågan högt för sig själv och den 9-årige sonen lyssnade och funderade. Sen sa han: "- Nää, mamma, du är inte normalviktig - du är ju jätteviktig!"

Kändes passande. Jag önskar att min sexåring tänkte så. Hon tycker att jag ska gympa mer, så att jag orkar springa efter cykeln om hon ska våga börja cykla utan stödhjul.

Institution

Det är något terapeutiskt över att tvätta i en allmän tvättstuga, i den bemärkelsen att jag ibland är i behov av terapi efteråt (p g a andra individer som tvättar samtidigt eller att flera maskiner är trasiga), men också för att ett pass i tvättstugan fyller mig med lugn. Alla har vi våra blå Ikea-påsar och jag känner mig trygg när jag viker handdukar eller tittar i Hemmets Journal, som ligger framme, samtidigt som torktumlarna surrar.

Lite trist bara att jag måste gå över gården, nedför en backe, gå längst vägen, passera två hus, gå över en parkering och nedför en backe för att komma till tvättstugan.

Översittare

På vägen hem igår blev det biljettkontroll i tunnelbanevagnen. Tjejen som satt mitt emot mig såg ut att vara kanske 17 år. Hon visade sitt SL-kort och kontrollanten (kontrolltanten; varför är de alltid barska bastanta kvinnor?) tittade på kortet och frågade sedan hur gammal tjejen var. Tjejen sa att hon var 19 år. Kontrollanten såg väääldigt skeptisk ut och bad om ett ID-kort. Tjejen sa att hon inte hade med sig det. Hon behöll tjejens SL-kort (som satt i en röd plastficka, som även innehöll något annat papper) och sa åt (inte bad) tjejen att skriva sitt personnummer på en lapp, vilket hon gjorde. Kontrollanten tog sedan, utan ett ord, med sig både SL-kortet och lappen och ställde sig vid dörrarna (inte synlig för tjejen) och gjorde sedan en tyst uträkning med personnumret på pappret, under tiden vi åkte en station till. Sedan gick hon fram till tjejen, gav henne SL-kortet och sa att det stämde. Sedan klev kontrollanterna av.

Jag fattar att kontrollanterna säkert får ta skit rätt ofta, men måste de ge fortsatt urusel service för det? Då lär de inte få ett bättre rykte. Och vad är det för formel som kan utläsas i ett personnummer? Jag vet att man kan se vilket kön personnumret tillhör, men borsett från det? Tjejen kunde väl ha skrivit ned syrrans personnummer?

Aha, men när jag googlat, så har jag lärt mig detta. Det säger ju i o f s inte att det var tjejens eget personnummer. Borde inte kontrollanterna ha datasupport?

Vem är normal?

Nu ska jag berätta om Oskar, 7 år. Han rör sig mycket och många gånger ligger han över sin bänk istället för att sitta ner. Han brukar gå runt i klassrummet och är pigg på att ta kontakt med dem han går förbi. Han är glad och ivrig och pratar mycket, även vid tillfällen som kräver mer av tystnad. Det händer ofta att han inte hör vad läraren säger. Ibland blir han väldigt ledsen och arg på sina klasskompisar, som inte alltid förstår vad det handlar om. På eftermiddagarna är Oskar på fritidshemmet som ligger i samma del av skolan som han klassrum.

För mig låter han som en helt vanlig unge. För andra kanske han är ett specialfall och borde få en assistent som kan leda honom genom skolans vardag...

Assumption is the mother of all fuck-ups

När sexåringen blir inbjuden till barnkalaset så ringer klasskamratens mamma och jag frågar vilken tid kalaset ska vara, "tjaa, vanlig tid, mellan 12 och 3", säger hon. Okej, tänker jag, är det den generellt vedertagna "kalastiden", det visste inte jag. Sedan kommer ett inbjudningskort och där står det 12-16. Jag tycker det verkar länge, men alla är väl olika, så jag accepterar det.

När jag så ska hämta sexåringen från kalaset idag och plingar på vid 15.55, så hoppas jag att jag inte är först. Istället är sexåringen sist och ser anklagande på mig. Mamman ser också lite frågande ut och de har tydligen ringt mig, för tio minuter sedan (när jag redan gått hemifrån). Kalaset var ju slut klockan 3. Jag ursäktar mig enormt och känner mig som en ansvarslös förälder som "glömde bort" mitt barn, men både sexåringen och jag säger att det stod till fyra på inbjudan. Då är det mamman som ber om ursäkt istället. Men, varför frågade jag inte, checkade av, när jag lämnade sexåringen? Sånt kan gräma mig länge.

Tystnaden är underskattad

Igår var jag på en föreläsning som tolkades. Föreläsaren var döv och vi hörande var beroende av tolkarna för att uppfatta vad föreläsaren ville förmedla. Det var både givande och frustrerande. Jag kan inte teckenspråk (men har alltid önskat att jag kunde det). Det tecken som fastnade mest igår var när föreläsaren betraktade tolken, för att uppfatta en av frågorna från publiken, och föreläsaren hela tiden gjorde ett tecken som såg ut som en ätande Pacman eller - som jag och min kompis tolkade det - "blablabla". Tillslut insåg jag att det nog betydde "jag fattar, jag har tagit till mig det du vill säga mig, det räcker" eller något åt det hållet.

Föreläsaren nämnde flera artiklar från SvD, bland annat denna, där en kille säger att han tycker att det är fantastiskt att vara döv. Ibland kan jag tänka att det måste vara rätt skönt att slippa alla intryck från omvärlden. Jag tänker särskilt på det när jag sätter mig i den tysta läsesalen på LHS. Där kan man nästan höra en knappnål falla. Där sätter jag mig för att läsa kurslitteratur, för att jag har svårt för att stänga av omvärlden när jag ska läsa. Jag kan knappt tugga tuggummi eller är något då, för i den kompakta tystande stör även det ljudet mina tankar. Och just där, i den sköna ljumma tystnaden väcks mina inre tankar till liv och jag får fantastiska tillfällen till att reflektera över livet. Så det brukar bara bli 50% litteratur.

Unondodroraror omom...

...det skulle vara tillåtet att använda Rövarspråket om jag lägger upp min profil på en kontaktannonssida. Undrar vilka människor det skulle sålla bort - och dra till sig.

Satan i gatan

När jag var nästan hemma från affären såg jag att det körde ut en skåpbil från vår gård. På fronten, mellan framrutan och lamporna, så stod det "Satan" med stora röda spegelvända bokstäver. Jag visste inte att han bodde på vår gård.

Avundsjuk

Det ligger mycket snö norröver nu. Jag vill också ha!

Dock inte lika ofta och länge som de har det, förstås.

Nyheter i affären

Min bror, Pingu, brukar ofta fråga om jag levt under en sten när jag inte har hängt med i nyhetssvängen kring något stort som hänt. Samtidigt är han den som ännu anser att internet är "en fluga, som snart kommer att försvinna". Jag ser dock de små sakerna - och det är sånt som intresserar mig.

Efter avlämnande på barnkalas idag så gick jag och handlade. Jag skulle köpa schampoo och balsam och tittade på det märke som rätt nyligen har fått ny design. Jag valde mellan dessa två flaskor
Vad är egentligen skillnaden? Båda orden menar väl att håret ska öka i volym i något avseende?

Jag köpte även en duschtvål. På förpackningen stod det "Happyful". Jag tolkar det som att den kommer att göra mig aningen gladare.

Jag gick vidare till gottesektionen och tittade på plockgodiset, men bestämde mig för glass. Urvalet var stort, jag plockade upp en variant som hade smak av "Dulche de Leche". Jag vet inte vad det är, men tolkar att det har något med mjölk att göra. På tre ställen på paketet stod det något i stil med att glassen innehåller "Dulche de Leche", den unika smaken av "Dulche de Leche" eller den berömda smaken av "Dulche de Leche". Vilket påverkade mig föga, men eftersom förpackningen var genomskinlig så kunde jag se hur innehållet såg ut och det var rätt tilltalande. Jag läste vad glassen innehöll och det var bland annat "chokladspån med kolsmak" (sic!). Det lät ju oerhört intressant, även om hela innehållet var cremefärgat. Det föll dock på att det även innehöll vetefiber, så det fick vara. Det blev yoghurtglass.

Helt miljöskadad

På tunnelbanan igår såg jag en reklamskylt för Kulturama. De sökte elever till sina kurser. De verkar ha flera hemsidor, men här är en.

På skylten stod det:

Hjärnan behöver stimulans
Ju mer inspirerande du får arbeta i skolan
desto lättare blir det att lära sig saker.

Jag blev fundersam. Stimulans för vad då? Att utvecklas, att fungera bra, att få personen som hjärnan sitter i att bli en gladare människa...eller vad? Och vad då, vilka belägg har den som gjort reklamen för att det blir lättare att lära sig saker i skolan om man arbetar inspirerande? Finns det någon forskning gjord som behandlar ämnet? Och vad bedöms som inspirerande - musik?

Barnkalas

Jag är evinnerligt tacksam att sexåringen ska vara på barnkalas i nästan fyra timmar idag, det känns som att vi behövde en liten paus.

När jag lämnade hennes hos klasskamraten, som vi aldrig varit hemma hos, såg mamman lite förvånad ut när även jag tog av mig och kom in. Jag skyllde på att jag tänkte höra hur det gått med det glutenfria godiset, och skulle jag hämta några kakor som sexåringen kunde äta kanske? Men mamman hade tagit sitt uppdrag på fullaste allvar och inhandlat hela kakpaket, specialtårta och godis. En eloge till henne!

Jag har aldrig förstått mig på de föräldrar som knappt kliver in i hallen när de lämnar sitt barn till ett av våra barnkalas, när de aldrig tidigare varit hos oss och aldrig haft något djupare samtal med mig. Jag kan ju vara en alkis eller helt mentalt störd (fast det är klart, de föräldrarna bjuder väl kanske aldrig in till ett barnkalas, direkt). Visst, vi möts när vi hämtar och lämnar på förskolan eller i skolan, men vad säger det? För att inte tala om allergier, sånt måste man ju veta, har vi/de något djur eller är det något barnet inte tål?

Hjärnsläpp

PMS och bråttom till barnkalas är inte en bra kombination. Mitt i alla förberedelser

"gå och borsta tänderna, nej, du kan inte rita just nu, och klä på dig sedan"
"mamma, var är mina trosor?!?"
"var brukar de ligga någonstans, i din byrå kanske...?"
"neeej, du ska ta fram dem!"

så inser jag att jag har skapat ett monster; jag har format en varelse som inte kan tänka för sig själv och fatta beslut över huvudtaget. Jag är en urusel morsa som inte har fått ungen att bli självständig. Hon kan inte ens bestämma ifall klänningen ska hänga utanför galonbyxorna eller om den ska vara instoppad. Då får jag hjärnsläpp och tiden stannar. Jag fokuserar på problemet och ber henne tänka efter hur hon vill ha det. "Neeeej, DU ska bestämma!!!" Jag inser att hela morgonen har varit nej-dagen, då jag inte ens har hunnit prata klart innan ett nej kommit. Så vi diskuterar och resonerar vilket alternativ som kan tänkas funka bäst (jag vet ju redan att det är självklart att den ska vara instoppad, eftersom den räcker ned till fotknölarna - och i alla år har hon haft klänningen/kjolen instoppad när vi ska någonstans, men just idag har väl även hon fått hjärnsläpp). Hon fattar direkt att den ska stoppas in och så är hon nöjd och glad, som förbytt.

Kvar står jag med min frustration, irritation och mitt stressade hjärta.

Berörd, men störd

Det är verkligen otroligt vad saker sprids runt på internet. Nu fick jag en liten historia (läs: kedjebrev) från två vänner, som inte känner varandra, samtidigt. Ibland kommer det samma sak från fyra håll på en gång.

Det såg ut ungefär så här:

"Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5-åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade,
'Den är till dig, Mamma.' Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten 'Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?' Dottern hade tårar i sina ögon och sa, 'Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.' Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri. En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna och GUD. Det finns inget mer värdefullare än detta.

Så du har nu två val:
1. Sänd detta vidare till dina vänner, eller
2. Radera detta och agera som om detta inte berörde ditt hjärta.

Som du ser, jag valde första alternativet. Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger."


Visst, historien berörde mig, men det ska väl inte finnas ett krav på att skicka vidare sina känslor? Än en gång förundras jag över: vilka människor är det som tänker fram dessa historier, för jag vet ju att ursprunget inte är en av mina vänner - och jag tror inte att historierna är tagna ur verkligheten. Det är nog lite som med bibeln, som sexåringen ifrågasätter att någon med säkerhet kan veta vad den innehöll för 2000 år sedan.