Tänk att få slappna av

När jag går omkring bland hyllorna på biblioteket så fångas mitt intresse av många olika böcker och jag kan ibland inte hålla mig från att titta i dem en stund, innan jag tvingar mig till att göra det jag är där för: skoluppgifter.

Tänk att få strosa bland böckerna och läsa det som fångar ens intresse, för att det är roligt och trevligt. Tänk att ha den tiden, den möjligheten. Tänk att inte känna något tvång, någon press. Jag tänker att det kanske blir när jag är pensionär.

Jag känner att jag hastar igenom kunskapen på högskolan, det är inte mycket som fastnar, och jag känner konstant att jag ligger efter, hinner inte läsa, hinner inte med, hänger inte med, greppar inte begreppen. Från en kurs till nästa undrar jag när jag ska hinna ikapp, när livet ska hinna ikapp, men inser att det aldrig kommer att ske. Inser att det delvis kändes så redan i grundskolan (fast på ett annat sätt), fastän jag var en av de "duktiga" eleverna (hur var det då för dem som inte alls hängde med redan i grundskolan?) - och funderar då över varför jag nu studerar igen, vill jag plåga mig själv?

Jag är rädd för att ta tag i mig själv, komma ut på arbetsmarknaden igen och leva med ett 9-5-jobb (eller ett som kräver ännu mer), men jag är nog ännu mer rädd för att lämna den här skyddade verkstaden som kallas högskolan.