Anger management - eller förpubertet

Sexåringen och jag börjar vår dag med att jag sätter mig på hennes säng och försöker väcka henne, varpå hon sparkar på mig och säger surt att hon vill sova mer. Ändå har hon just idag fått sova en halvtimme längre än vanligt. Efter diskussion kan vi till slut kramas. Strax innan frukost inser jag att det ser ut att bli en nej-dag. Jag har rätt.

Nej, hon ska inte gå på toaletten. Nej, hon ska inte borsta håret. Nej, hon ska inte sluta rita. Nej, hon ska inte äta smörgåsen. Nej, hon ska inte borsta tänderna. Ändå gör hon alla dessa saker utan att jag behöver upprepa mig särskilt många gånger.

Det är minusgrader ute, hon har mjukisbyxor på sig, det är 20 minuter kvar tills hon börjar skolan. Nej, hon ska inte klä på sig termobyxorna. I total frustration, efter diskussion, är jag så arg att jag tänker "det är nu jag dör, det är nu jag får en hjärtattack eller ett blodkärl brister i hjärnan eller...", men inser att det är en meningslös kamp och går istället därifrån och ignorerar ungen. Det är då hon istället får ett tokfnatt och skriker som en vettlös gris.

Jag frågar vad det är jag ska göra som kan få henne att klä på sig. Hon säger "ge mig termobyxorna". Ursäkta? Been there, done that. Hon börjar sakta klä på sig. Jag frågar då vad jag kunde ha gjort annorlunda. Hon säger att jag skulle gjort "tvärtom". Samtidigt som hon pratar så slutar hon att klä på sig - och säger att hon inte kan göra båda sakerna samtidigt. Så vi bestämmer att prata när hon är påklädd och ute istället. Miraklet sker, hon klär på sig, och vi går. Sex minuter kvar till skolan börjar.

När vi går till skolan frågar jag vad hon menar med "tvärtom", men hon säger att hon vill berätta senare idag, när vi kommit hem istället. No way, José, it´s now or never. Tillslut gnäller hon fram att hon ändå vet att jag aldrig skulle göra det hon vill. Säg det ändå. Jo, jag skulle ha lyft i henne i kläderna och klätt på henne. Lyft? Som en tvååring? Och vad då, tvingat på henne kläderna, medan hon sparkade mig? Nehej då, hon skulle inte ha sparkat och, jaaa, som en tvååring. Jahapp, men då måste jag ju tyvärr också behandla dig som en tvååring resten av tiden. Nej, det var ju inte så bra.

Vi hann till skolan med en minut till godo. Som tur var så var även hennes närmaste två killkompisars mammor där och lämnade precis då - och otroligt nog hade ingen bråttom därifrån - så vi fick spy lite frustration på varandra och tillslut skratta en aning. Tack och lov.

Jag tänker på en bekant som har tvillingsöner, när de var tolv år gamla sa hon till mig att det är som en enda lång period av trots hela uppväxten, det är bara mer eller mindre, men det upphör aldrig helt. Riktigt uppmuntrande. Bra att ha i bakhuvudet kanske. Däremot tror jag att flickor slår pojkar i tjurighet.