Jag gillar egentligen inte choklad

Jag går in på Pressbyrån i gången mellan Fridhemsplans tunnelbanestation och Västermalmsgallerian för att köpa ett frimärke. Det är fyra personer i kö. Precis framför mig står en äldre dam och intill henne står en pojke i sjuårsåldern. Damen bläddrar i en tidning, något i stil med "Knyppla & mode" eller "Pensionär & miljonär". Vid sidan av oss står en hylla, som delar av affären på mitten. När damen tittar ned i blaskan så slinker pojken runt hörnan på hyllan och tittar på godis eller något annat som är intressant. Den blir en färre i kön. Damen upptäcker att pojken är borta och ropar bestört "Sture?", "Sture?!", "Sture!!". Jag påpekar att han är där bakom och hon pustar ut, hämtar honom och återgår till kön. Sture säger att han vill ha en glass och hänger över glassboxen närmare kassan. Damen säger åt honom att välja en glass och tillslut tar han en Geishastrut (20:-), den har en genomskinlig topp så man ser chokladen. Det blir en färre i kön. "Ta en till mormor också", säger damen. "Vilken vill du ha?", säger Sture. "Jag vet inte", säger mormor och lutar sig över glassboxen. Hon rotar runt i boxen. Det blir deras tur och tar snabbt en likadan glass som Sture. När mormor kommer fram till disken säger hon till tjejen bakom disken att hon vill titta i en tidning - något i stil med "Villa & Hem", "Herrgård & sjötomt" eller dylikt - men den står längst bak, högst upp, så hon når den inte. Bakom mig är det tre personer i kö. Tjejen bakom disken är ensam och snörper lite på munnen, men kliver fram i affären och tar en pall, hämtar tidningen och ger den till mormor. Mormor bläddrar lite i den och jag tänker köpa mitt frimärke, vilket även tjejen bakom disken ser ut att inbjuda till, men innan jag hinner yttra mig så säger mormor att hon tar den också. Två tidningar och två glassar, runt tvåhundrakronor. De går sedan. Jag köper mitt frimärke, postar brevet och går ned till tunnelbanan.

Nedanför rulltrappan står mormor och Sture. De har precis öppnat glassarna och tar en första tugga. De ser på varandra. Mormor ser uppmuntrande ut och tar smaskande en bit till. Sture säger "den var inte så god" och vill lämna tillbaka den till mormor. Mormor säger då "nej, det var den inte". Hon tar båda glassarna, med papper och allt och lägger dem i papperskorgen på perrongen. När vi ska kliva på tunnelbanan hör jag henne säga "Jag gillar egentligen inte choklad".