GOTT NYTT ÅR!!

Jag önskar er alla en gemytlig afton och ett givande 2009!

*********************************************

High School Musical 3 får fyra Lärare

Den var ju rätt lik de första två, men de är alla så himla gulliga. Paret som spelar huvudrollerna är ju så gulliga så att det knappt är sant.

Uppvuxen med John Travolta och Olivia Newton John i Grease så har jag dragit paralleller mellan High School Musical-filmerna och Grease. Häromdagen såg jag dock Grease igen och insåg att de inte kommer i närheten av varandra. High School Musical-filmerna är så harmlösa som något kan bli, det finns inte ens ett uns av sexuella anspelningar. I Grease röker de, blir med barn (nästan), pratar sex och kondomer och hittar på en massa andra hyss.

Sångerna är väl det enda som sammanlänkar generationsklyftan.

Måttet är rågat

Som mamma upplever jag ibland att man säger fel saker till sitt barn. Man vet att man inte borde säga dessa saker, men ändå gör man det. Som om det sitter en gen i huvudet som tvingar en att göra det: vi mammor är menade att vara de förmanande varelser som barnen ska bli irriterade på - och tryckas ned av...

På t-banan i city, på väg söderut. En mamma sitter med sin 9-årige son. Sonen läser en serietidning, med (till synes) djupt intresse. Mamman säger:
- Vet du Emil, att han Albin som vi var hos i förrgår han har läst alla Harry Potter-böckerna!
- Mhmm.
- Det är väl bra gjort? Och han är 11 år, två år äldre än du, och det har säkert tagit honom något år eller två att läsa dem alla, alltså började han nog att läsa dem när han var i din ålder.
- Mhmm.
- Det är väl en rätt bra måttstock att följa, att du ska ha läst alla böcker om Harry Potter när du är 11 år?
- Mhmm.
- Så får vi börja öva, vet du...

Farhågorna besannade

Nu har sjuåringen legat i sängen och vridit på sig i mer än två timmar. Sedan kröp det fram att hon somande 00.30 första natten hos pappa, runt 23.00 andra natten, gick upp vid 07 båda mornarna OCH somnade i bilen på vägen hem. Inte så konstigt att hon inte kan sova då.

Nothing changes

När sjuåringens pappa ringde och bestämde tiderna för helgen för en vecka sedan så sa han att han skulle lämna sjuåringen på måndagen, men han visste inte exakt när; någon gång mellan 16.00 och 19.00 skulle de kunna komma iväg. Eftersom det tar ungefär två timmar för dem att åka hit, så räknade jag ut att det skulle bli senast 21 som sjuåringen kom hem. Lite i senaste laget, tyckte jag, men yttrade det inte högt. Istället sa jag:
- Det är ju ett rätt stort tidsspann...
- Ja, men jag kan ringa dig två timmar innan, så att ifall du inte är hemma så hinner du åka hem.
- Ja, det låter bra.
- Bra, då gör vi så.

Fast i mitt huvud tänkte jag: det kommer aldrig att ske, han kommer aldrig att göra så. Så när nu måndagen kom så tänkte jag först att jag på pin kiv skulle åka in till stan och vara där ett tag, så att jag inte var hemma när de kom och när pappan sedan ringde skulle jag förvånat säga "jaha, men du skulle ju ringa två timmar innan"... Fast jag gjorde inte så. För jag är ingen tjurig unge som inte kan tänka ut konsekvensen av mitt handlande. Istället höll jag mig hemma hela tiden från klockan 16.

17.20 ringde pappan och sa att de skulle vara här om 15 minuter. Tänk att jag känner honom så väl. Det är skrattretande.

Med lapp om halsen

Igår visade SVT2 "Med adresslapp om halsen" om de finska krigsbarnen som kom till Sverige och mina ögon tåras hela tiden under programmet. Jag tänker på min mormor och hennes syster, som också flydde krig i Finland. Jag minns så väl hur min mormors syster, gammelmoster, berättade hur hon upplevt det (och det finns historier i programmet som är identiska). Hur grannen kom och bad dem ta med hennes spädbarn, hur de flydde i kylan, vandrade länge genom skogen, gömde sig, försökte hålla småbarnen vid liv, hur kossan de hade i släptåg efter ett tag slutade att ge mjölk.

Jag ångrar ofta att jag aldrig tog mig tid att höra hela deras livshistorier. Gammelmoster var den som mest levde kvar i minnen; hon skaffade inga barn, ingen egen familj. Jag var som hennes egen. Mormor gick vidare, ständigt kämpandes.

En dag när min mormors syster inte hade så långt kvar (fast vi inte visste det då och hon ännu levde på egen hand i sin lägenhet) så berättade hon för mig att hon vaknat mitt i natten av att jag ropade på henne. Hon hade ropat tillbaka, men visste inte var jag fanns. Hon hade gått ut i hallen och trott att jag ropade in i hennes brevinkast, så hon öppnade dörren och tittade ut i porten, men där var alldeles tyst. Det var våra andar som möttes i natten, i sömnen.

You shall be mine

Inom kort kommer jag att äga två av tavlorna (från 2007) som jag suktat efter i över ett år.

Boys will be boys

Idag pratade jag med en nära väninna om pojkar och män. Väninnan har träffat en riktig man, en som vet vad som behövs för att en kvinna ska känna sig uppskattad. Nu har väninnan fått reda på att mannen nyligen var stormande förälskad och då var beredd att flytta ihop med sin förälskelse bara tre månader efter att de först träffades. Både väninnan och jag står så fast på jorden att något så galet skulle vi aldrig ta oss för. Det kan ge en förnimmelse av hur mycket/litet man känner varandra i ett förhållande.

Personligen brukar jag tänka att det är först efter nästan ett år som jag skulle säga att jag känner en person. Ja, eller kanske ett halvår av intensivt umgänge då, men det måste finnas ett vardagligt liv också - ett liv där tålamodet prövas, kärleken sätts på prov och man möts i varierande situationer och får uppleva varandras olika sidor och humör. Först då skulle jag kunna säga: nu känner jag dig och väljer (ändå) att stå vid din sida. Jag tror inte längre att jag någonsin kommer att tänka och känna så om någon människa (bortsett från vänner).

Jag berättar för väninnan om mannen jag träffat. Fast kanske är han nu degraderad till pojke, då jag lärt känna honom närmare. Visst, jag har hört det förr, men det är alltid lika trevligt att höra saker som "du är så himla kvick i tanken", "du kysser så bra", "du vet så mycket", "vad bra du är på engelska", "vad rolig du är". Däremot är det inte lika givande att uppleva att jag inte finner dessa kvaliteter hos min partner, som är den som ger mig komplimangerna. Det får mig att fundera över hur mycket vi har gemensamt. Vad blir kvar när vi har skrattat klart? Fast vi behöver kanske aldrig sluta. Jag blir betänksam.

Sedan ser jag veckans ordspråk i min almanacka: "Långsamt är att låta något ta den tid det tar".

I en annan del av världen

Jag ser på "Kinesiska skolan" på Kunskapskanalen. För mig är det indoktrinering på hög nivå när elever i alla årskurser intalas att bli en del av det kommunistiska partiet. När sedan gymnasieeleverna ska göra ett prov (som väl går att jämställas med vårt högskoleprov) så får de först sitta i en halvtimme (!) och höra alla regler som gäller, innan de gör provet under två dagar (!). Sedan får eleverna själva räkna fram poängen av sina svar på provet. Lärarna har väl helt enkelt inte möjlighet när det är så många elever...

Värre är det väl dock när de berättar om en av eleverna som är barn nummer två i en familj, i ett land som kör med enbarnspolitik. Hade mamman besökt ett sjukhus under graviditeten så hade hon blivit uppmanad (läs: tvingad) att göra abort. När så barn nr 2 var fött blev istället mamman uppmanad att betala böter som bestod av en summa som var högre än vad deras hus var värt. Myndigheterna sänkte sedan bötessumman, men de fick ändå låna av släkt och vänner - för att betala för att de valde att föda sitt barn.

En farfar som har ett ensamt barnbarn kommenterar att det var svårare förr, med hans åtta barn och att barnen idag - ett barn per familj - får sina behov tillfredsställda. När barnen inte får ha några syskon att leka med och lära sig av och när de inte får vara med sina (efterlängtade) föräldrar, för att dessa måste jobba arslet av sig i en stad långt hemifrån så kan jag inte se hur barnen får sina behov tillfredsställda. Fast det är klart: lärarna i skolan verkar vara ofantligt mycket mer involverade i studenternas liv än här i Sverige, så kanske kan de agera som substitut.

Denna dagen, ett liv

Vad härligt med vackert väder i flera dagar!

I en annan del av landet

Sjuåringen sover hos sin pappa i två nätter. Det är första gången på nästan fem år. När pappan ringde för att bestämma tider så lät han i det närmaste förbluffad när jag utan begränsning gick med på allt han sa. Jag är glad att det nu var möjligt för mig att tillmötesgå hans krav (då jag hade lämnat dessa dagar helt öppna just för detta).

Sjuåringen ringde helt exalterad sent på kvällen och sa att hon tappat en tand.
- Vet du vad mamma, att här i XXX så får man behålla sin tand OCH få en peng!!
- Jaså, du, är det så?
- Jaaa, det säger NN (pappans fru)!!

(Till skillnad från här i Stockholm då, där tandfén tar tanden och lämnar en peng. Sjuåringen vill dock spara sina tänder, så hon får heller inga pengar här i Stockholm. "Vilken nedknarkad människa har kommit på fenomenet tandfén?" frågar min väninna.)

När jag skulle avsluta samtalet med sjuåringen så frågade jag om det var läggdags, men icke, för pappans fru hade sagt att de fick lägga sig när de var trötta. Vilket tydligen var ca 22.30, när sjuåringen ringde för att säga godnatt.

Jag ser inte fram emot måndagskvällen, då det lär vara en ofantligt trött tjej som kommer hem. Ändå är jag oändligt glad för hennes skull om de här dagarna har givit henne den glädje och känsla av tillhörighet som hon har saknat.

Livet ur en annan synvinkel

På juldagen gick jag runt Örebro slott tillsammans med sjuåringen.



Sjuåringen var dock mest intresserad av det strömmande vattnet vid sidan av slottet. Själv kunde jag nu se på slottet med andra ögon, sedan mitt projektarbete med Gamla stan. Jag betraktade slottet som byggnad på ett helt annat sätt än jag gjorde när jag såg det för några år sedan. Mest fascinerad blev jag över att jag själv faktiskt fann det intressant att nu titta på de ankarslut som tydligt syns på slottet, samt hur fönstergluggarna är utformade och att det tydligt syns att det är påbyggt med tegel på ett ställe - vilket övrigt material inte består av. För att inte tala om tornen sedan, dessa betraktade jag länge och kunde föreställa mig hur tornet som fanns i Gamla stan (som sedan byggdes in i slottet Tre kronor) kunde sett ut. Hur kommer det sig då att tornen på slottet i Örebro ser olika ut? Där fick jag med mig sjuåringen och vi kunde fantisera om diverse händelser, vilket torn som kungligheter bott i och vad som kunnat användas som kanongluggar.

Historia är fantastiskt.

Pardon my studder

När jag kliver in på filmbutiken vid Gullmarsplan för första gången i mitt liv så möts jag av en smal, vacker man. Han hälsar glatt och jag hälsar tillbaka. Jag väljer film och går till kassan. Jag vet att jag nog måste visa ID-kort, då jag aldrig varit här förr. Jag visste dock inte att uthyrningsproceduren skulle bli riktigt så frustrerande. Den vackre mannen stammar nämligen och mitt hjärta svämmar över av ett behov att hjälpa till, men jag kan bara stå och se på. Jag hör mig själv tänka stödord som: "slappna av", "ta ett djupt andetag", "sjung ut orden om du vill", men jag står tyst och koncentrerar mig på att hålla mig från att fylla i orden som mannen försöker få fram. Han gör det inte direkt enkelt för sig själv heller, jag ska minsann få en riktigt bra service. Han är egentligen pratglad, inser jag, men verkligen serviceminded på ett bra sätt, inte framfusig.

- Jag skulle vilja hyra den här filmen.
- Du kkkkk an kkkkk nappa in ditt pppp ersonnummer.
- Jaha, okej.
- Är ddddet ffförsta ggggången du hyr här?
- Ja.
- Dddu är inte mmmmedlem?
- Nej. Vad kostar det att hyra en film?
- 39 kkkk ronor.
- Jaha (det var billigt, tycker jag).
- Om ddddu inte är mmmmedlem.
- Jaha, men vad kostar det om man är medlem då?
- 30 kkkk ronor.
- Nej, men jag vill inte bli medlem, bara hyra nu.
- Ddddå bbbb ehöver jag dddd in adress också.
- Ja, just det, det är NNNMMgatan.
- Vvvv a?
- N N N M M (bokstaverat) gatan.
- NN vvv aadddå?
- Alltså N, sen NN, sen MM, gatan.
- Jjjaahaa. Vvvv ilken konstig adress.
- Jo, det är många som sagt det.
- Dddd itt mmmmobilnummmmer också.
- Jaha, just det...

Innan vi var klara med varandra så hade en hel evighet passerat, fast det tog nog inte längre tid än vad det hade gjort med vilken annan personal som helst.

Livet utan hunger

Det känns som att idag är dagen efter. Jag har inte ätit något på hela dagen. Jag är inte hungrig. Vilken märklig känsla av igenkänning. I ett tidigare liv fanns det inga krav på vettiga måltider på bestämda tider. Ingenting som hindrade mig från att sova mitt på dagen och vara vaken till mitt i natten. Befrielse. Som att själen, min själ, är på genomresa i en välbekant, men otillgänglig, livstid. I det livet var rastlöshet en ständig kompanjon. I det riktiga livet finns inget tid till eftertänksamhet, där finns alltid saker att fylla tiden med. Jag kommer på mig själv med att längta efter de fasta tiderna, de invanda mönstren.

Det är typ okej ba liksom

Som tonåring var det ord som `ba´ och `liksom´ som dominerade mitt vokabulär. Sedan tog typ över, men det bannlös sjuåringen och jag gemensamt för några år sedan, så det används i princip aldrig numera heller.

Mannen påpekar att jag använder mig av ordet `okej´ väldigt mycket, vilket får mig att reagera. Det är ett ord jag mest använder när jag är en aning cynisk - eller ointresserad. Har jag varit det ena eller det andra tillsammans med mannen? Jag tror inte det. Det är ungefär som `yeah´ på engelska; jag föredrar att säga `yes´ när jag verkligen menar något.

Och diagnosen är...

Mannen bjuder på middag hemma hos sig. Han berättar om sin dag; han har varit på museum med en kompis. Kompisen kan vara en aning frustrerande att ha att göra med, för han har tourettes, säger mannen. Då minns jag en vän från ett annat liv.
- Jag hade en vän för länge sedan som hade det. De kan ju haspla ur sig diverse otrevliga ord och slänga kroppsdelar hit och dit. Gör kompisen sånt också?
Mannen ser lätt förvirrad ut.
- Njaa, han fastnar mest vid udda saker och blir otroligt koncentrerad på dem.
- Jaha, så....lite som du då? Eller kanske lite som folk kan vara överlag...?
- Joo, men kompisen blir mer besatt, det går inte att slita honom därifrån.
- Det låter ju inte som Tourettes direkt.
- Nej, han har nog ADHD.
- Va? Nej, då skulle han väl vara mer febrilt rörlig och absolut inte kunna fokusera på det där sättet. Det låter mer som Asperger, eller kanske mer som autism, men han är ju social, så det kan det ju inte vara...
- Vänta, sa jag Tourettes?
- Jaa... Det gick något program för ett tag sedan om några människor i England som har Tourettes. De gick omkring och skrek könsord och kunde inte kontrollera sig själva.
- Ja, just det, det känner jag igen, det var helt knäppt, verkade rätt överdrivet, det var säkert på TV4.
- Jo, och det var ju i England, så det kan ju mycket väl ha varit överdrivet, men i alla fall....är det så kompisen beter sig? Asperger är mer en onormal fokusering på något specifikt område, så har i alla fall jag uppfattat det.
- Ja, då är det inte Tourettes jag menar. Kompisen har väl Asperger då.
- Du vet inte säkert?
- Alltså...han har ingen...alltså...han har inte varit hos någon doktor...
- Jaha, så han HAR ingen diagnos alltså...?
- Nej, nej, det är jag som anser att kompisen är rätt udda.
- Aha, så det är du som har ställt diagnosen.
- Ja, så är det.
- Mhm...men lite Asperger har vi nog alla i oss...
- Jo, det är sant.

Låt den rätte komma in

Mannen meddelar att han inte vet hur han ska säga det, men hans ex bor med honom. De har ingenting ihop, men hon bor med honom då hon inte har någonstans att bo just nu. Han ville att jag skulle veta det innan vi går vidare. Jag blir tveksam över alltihop.

Jag är inte den avundsjuka typen, men frågar hur de bor; delar de säng? Han bedyrar att de inte kommer göra det framöver. Jag blir enormt tveksam, men vill så gärna se hur han bor. Hon är inte hemma just nu, så jag blir hembjuden. Det känns verkligen inte bekvämt att gå omkring bland deras saker. Hennes saker är precis överallt. Sminkväskan står öppen, hårtorken ligger framme, smycken här och där, dubbelsängen är nybäddad. Det känns helt fel. Jag inser att det här inte kommer att hålla.

Att längtan kan vara så stark

Jag hade glömt bort hur vansinnigt svindlande längtan kan kännas och hur berusande den fysiska beröringen är.

Solokvist

Nu har sjuåringen åkt iväg med sin pappa. Vad konstigt det känns. Ansvaret ligger hos någon annan. Jag har inte ens något planerat. Visst, jag borde göra min skoluppgift, men det finns inget tvång just nu. The sky is the limit.

Barn som danas

Klockan 07.45 på Vi: en mamma står och tittar på hårinfärgningsförpackningar. Intill henne står hennes 9-åriga dotter och trampar otåligt med fötterna.
- Mamma...
- Ja, men lugna dig.
- Mamma, jag kommer att komma försent...
- Ja men, vad då, när är det ni börjar då? Åtta eller tio i, eller vad?
- Åtta...

Vid frukosten berättar sjuåringen att hennes bästa kompis i skolan, Heaven, blir nypt av sina föräldrar.
- Hur menar du då?
- De nyper henne när de är arga på henne.
- Vad hemskt!
- Ja, en gång så trodde hon att hon hade tappat bort sin mössa när hon skulle gå hem från Fritids och då var hon jätterädd att de skulle nypa henne, så hon grät för det.
- Du vet att så får man inte göra.
- Jag vet, men de gör ju så ändå!
- Jaa, och det är helt fel, så får man inte göra, mot någon. Det är inte så konstigt kanske att Heaven har lite konstigt humör och har lätt att gråta. Det kan inte vara så lätt att alltid vara glad och må bra om man går omkring och är rädd för att bli nypt!
- Nej, det är klart...
- Du får berätta för Heaven att det ju finns en lag som säger att vuxna inte får slå barn, eller behandla dem illa.
Sedan mår jag dåligt över att jag knappt vet vad jag ska säga. Det här är ju människor (vuxna) som jag möter nästan dagligen - och som mitt barn har vistats hos. Jag känner mig en aning illamående. Ungefär som jag kände mig när jag såg sjuåringens pappas fru nypa sin son för att han inte var tyst.

I-landsproblem

Vad jobbigt det är (särskilt kring juletid) när det inkommer sms och mms från folk som man inte har i telefonboken och de inte skriver under med något namn.

Mest jobbigt är det väl att veta att det finns någon därute som anser sig känna mig så väl att de inte ens behöver skriva under sina meddelanden - medan jag inte ens har deras nummer kvar.

Borta bra, men hemligt bäst

- Vet du vem som säger så, mamma?
- Ja, det är väl han med Tuttifrutta?
- Kent Agent, ja, det är han som jagar Tutti Frutta.
- Just ja, så var det.

Vi är hemkomna efter resan. Intill t-banan och på p-platsen intill kastar (underåriga) ungdomar smällare mot folk. Same procedure as last year.

I en annan del av universum går djungeltelegrafen

Vi sitter på bussen; jag, sjuåringen och hennes bästa kompis Lorena. Vi ska göra stan, de har fått välja själva. Så kläcker Lorena ur sig, vänd till sjuåringen:
- Vilka gillar du bäst, kineser eller japaner?
- Vad då, hur menar du?
- Kineser har liksom sneda ögon, så här (hon visar).
- Ja, jag vet, nej det är mer så här (hon visar).
- Ja, och japaner har liksom små ögon.
- Ja...jag gillar nog mest kineser.
- Ja, jag med.
- Vet du att Elviras mamma har träffat en kille som inte ens kan prata svenska?
- Va? Hur vet du det?
- Elvira har berättat det.
- Jaha, oj! Vad konstigt det måste vara...
- Ja. Men vet du att Elviras pappa är tillsammans med Mimmi?
- Mimmi, menar du från dagis?
- Ja, vår dagisfröken.
- Är det sant?
- Ja, de ska ha barn!
- Nähäää?!
- Jo, och Elvira ska kalla Mimmi för låtsasmamma.
- ...
- Konstigt va?
- Ja, fast rätt häftigt.
- ...
- Tänk att få ha sin dagisfröken som plastmamma, nej, låtsasmamma.
- Ja, tänk...

Lurad på konfekten

Sjuåringen och hennes kompis blev ordentligt förvånade när risifruttin såg ut så här när vi öppnade den.

Must vs Cola

Must är ju det som gäller!

Vett och etikett om julklappar

En färgstark kvinna som låter som Emma Andersson diskuterar julklappar med sin 8-årige son på tunnelbanan. Sonen föreslår att han ska ge något av sina saker (som han inte längre vill ha) till sin lillebror. Mamman reagerar kraftigt.
- Nej, man ger inte bort något gammalt, som man redan har. Inte ens till lillebror.
- Varför inte då? undrar sonen.

Ja, varför inte då? Jag tänker: Karl-Bertil Jonssons julafton. Man måste väl kunna ge vidare sånt man inte vill ha? Det har jag ofta gjort. Kan det glädja någon annan så är det väl bra.

Just att ge sina uttjänta leksaker till någon kanske inte är världens bästa idé dock. Särskilt inte när mottagaren är ens egen lillebror, vilket gör att man själv fortfarande kan leka med sakerna varje dag...

Matte på en annan nivå

Sjuåringen visar stolt upp sin fullspäckade mattebok för mormor och hennes man. De tittar på en sida där man ska kunna dela upp saker. Sjuåringen har delat upp 6 st saker mellan två personer i 4+2 alternativt 3+3. Mormor och hennes man påpekar att 4+2 väl inte är rätt.
- Jo, hävdar sjuåringen.
- Fast då blir det ju inte rättvist, säger den äldre generationen.
- Nej, men det måste det inte vara, säger den kunniga sjuåringen.
- Nähä..., säger de förvånat.
- Man ska ju lära sig att det finns olika sätt att dela, inte att man måste dela rättvist, säger jag. Samtidigt minns jag att sjuåringen inte gick med på att dela orättvist när jag introducerade det för något år sedan - och nu vet hon att det är ett självklart alternativ.

Under december har sjuåringens lärare låtit eleverna mäta en växande amaryllis som de haft i klassrummet. Sånt ger mig lite lätt ångest, då jag tänker att jag inte är tillräckligt innovativ för att vara en riktigt bra lärare. Hur ska det gåååå...?

D-dagen

Det var nu rektorn skulle leva upp till sitt udda meddelande från den första skoldagen på höstterminen: de elever som levt upp till vissa kriterier skulle få en julklapp. Hur ska de sålla? tänkte jag cyniskt, men insåg att ingen sållning nog skulle ske i de lägre åldrarna i alla fall. Vilket ju också är galet. Säger man att man ska sålla, så tycker jag att man ska stå för det (men fattar också att det inte är sunt i någon ålder inom skolan).

Varenda unge fick checkar till två biobiljetter. Jag var mäkta imponerad; de klapparna måste ju onekligen ha tagit en stor tugga ur budgeten.

Sjuåringen ska bjuda mig på bio under jullovet. Lovely.

Pepparkaksförbannelsen

Överallt bjuds det på pepparkakor, då alla avslutningar ska ske inför det ståndande juluppehållet, och aldrig kan sjuåringen äta p g a sin allergi. Jag kan ha förståelse för att det inte går att få glutenfria kakor när vi vandrar genom något shoppingcentrum, men när det kommer till fritidsaktiviteter som badminton, dans och basket så kan de väl i alla fall meddela att pepparkaksätande kommer att ske, så att vi kan ta med oss egna, men icke. Sjuåringen är tapper och försöker att inte bry sig, men hon är alltid den enda som inte kan äta pepparkakorna och jag lider med henne. När vi så kommer till det fjärde tillfället och hon är trött efter träningen då brister det och hon bölar högt och länge. Jag lovar henne att vi hädan efter ska gå omkring med en burk med hennes pepparkakor i väskan varje december framöver. Det löftet ämnar jag hålla.

Höjden av tidsbesparing

Det är en konst att veta i vilken ände av t-banan man ska kliva på, så att man kommer närmast den uppgång som man ska använda när man kliver av t-banan på en annan station. Sedan är det bra att veta att man inte ska sätta sig allra längst fram/bak i t-banan, då det ofta blir extra fullt av folk just där. Några dörrar från slutet av t-banan brukar vara optimalt.

En norsk vän som var på besök för några år sedan tittade förbryllat på mig när jag sa att vi skulle gå längst fram på perrongen innan t-banan kom.
- Spelar det någon roll var på tåget vi kliver på?
- Ja, det sparar tid och vi klarar oss undan med minsta möjliga trängsel.

Jag insåg att det lät rätt vansinnigt när jag sa det - och han tyckte att det var väldigt galet också, så han vägrade.

Ändå gör jag det varje gång jag ska kliva på. Sjuåringen är van. Numera stannar hon upp på perrongen, tittar på mig för att få reda på vart vi ska gå.

Det är rätt jobbigt att sätta sig nära slutet av t-banan och under resans gång ändra planer och sikta på att gå av på en annan station - där "rätt" uppgång naturligtvis finns vid andra änden av perrongen...

Klassificerad: låginkomsttagare

Igår hade sjuåringen sin killkompis Erik på besök. De spelade internetbaserade spel på min dator. Sedan ville de ha hjälp med att ladda upp ett spel. Medan jag stod där så frågade jag Erik vad han önskat sig i julklapp. Jag tror att han tog det som en fråga om vad jag skulle köpa till honom. Han drog på svaret och sa med en försiktig, men dryg ton:
- Alltså....jag tror inte att ni har råd att köpa det...
- Jaså, du? Vad har du önskat dig då, undrar jag. Star Wars Lego och ett sånt där spel som sjuåringen vill ha?
- Ja, exakt det, hur visste du det?!
- Men, mamma, han vill inte ha ponnyspelet...
- Nej, jag vill inte ha ett ponnyspel, jag vill ha Star Wars spelet.
- Ja, förstås. Ett sånt där Nintendo DS, eller vad heter det, som man fäller upp...?
- Ja, men jag har redan själva Nintendo, men nu vill jag ha nya spel.
- Okej.
- Mamma, nästan alla i tvåan - som önskat sig ett sånt spel - kommer att få det!! Alla har önskat sig det där Ponnyspelet... Jag vill också ha...
- Mhmm...

Hur man gör för att gå upp i atomer

Man ägnar sig åt ett krävande grupparbete (som även tar upp värdefull kvällstid), låter ungen ha en fritidsaktivitet varje dag under veckan (precis innan jul), jobbar extra på två olika jobb, Fritids stänger tidigare, man tar på sig att köpa julklappar till personalen på skolan, samtidigt som man försöker köpa sina egna julklappar.

Jag vaknar upp när jag står med ett kuvert i ena handen och SL-kortet i andra handen framför brevlådan och håller på att lägga SL-kortet i brevlådan. Då vet jag att den kritiska punkten är passerad.

Inte så konstigt att ungen efter halva veckan säger att hon inte får tillräckligt med kärlek...

Not my cup of tea

Sjuåringen testar att gå på basketträning för enbart flickor, 7-10 år, som en framtida aktivitet efter skolan. Det ska vara två ledare. Det är två tjejer, ca 17 år, som går på gymnasiet. Den ena är blond, blåögd, kritvit i hyn och en aning stel, den andra är svarthårig, brunögd, mörkhyad och en aning för avslappnad. Förra gången (första gången) vi testade det här så var den mörka tjejen försenad. Den blonda tjejen ursäktade att det var så att hon var ensam, så skulle det inte vara sa hon till mig. Hon virrade runt lika mycket som flickorna. Jag var den enda föräldern där. Sedan klev den mörka tjejen in och styrde upp det hela.

När vi nu var där för andra gången så var det samma scen: den mörka tjejen var försenad. När hon väl trillade in (ännu senare än förra gången) så hade hon med sig tre tjejkompisar och två killkompisar, också ca 17 år. Killkompisarna satte sig vid planen och drack juice och åt kakor, tjejkompisarna satte sig också där - och pratade och höll på med sina mobiler. När småflickorna tränade så tog killkompisarna en boll och spelade lite på ena sidan av planen.

Allt var helt ostrukturerat och kändes inte särskilt seriöst. Jag var ändå tvungen att gå och handla. När jag kom tillbaka så stod det fyra pappor utanför omklädningsrummet (som är låst under träningen) och väntade. När jag sedan blev insläppt så klev även de in. Fyra män som bara stod där i flickornas omklädningsrum. När så flickorna kom in och skulle börja klä av sig så tog jag i med myndighetsrösten och sa åt dem att de fick vänta utanför. De tittade förvånat på mig, men gick sedan ut. Flickorna tittade med tacksamhet på mig och någon sa att det var tur att jag sa till, annars hade hon inte vågat klä av sig.

Allvarligt. Tur att man får testa innan man betalar. Min unge kommer inte att börja på den träningen.

Skuldsatta morföräldrar

För någon vecka sedan läste jag i en tidning om hur far-/morföräldrar sätter sig i skuld för att försöka uppfylla barnbarnens önskningar och köpa dem dyra presenter. Vilket låter helt sanslöst galet för mig.

Sjuåringen önskar sig ett datoriserat spel av någon form, ett specifikt spel som hon har sett på reklam på TV. För mig ser spelet ut som de Donkey Kong-spel jag hade som barn. Har inte en susning vad de kan kosta. Morfar var dock beredd att pröjsa en hel del, så igår gick vi till Game shop i Gallerian. Visst, de hade spelet och det kostade ca 300-500 kronor. Spelet var ju däremot bara en liten plastbit. Det skulle föras in i något som ser ut som en Gameboy; Nintendo DS eller något åt det hållet, vilket kostade 1700:-. Jag skulle aldrig ens tillåta någon att köpa en julklapp till min sjuåring för så mycket pengar. "Ja, den där TV-reklamen är förrädisk", sa försäljaren. Inne på BR i Gallerian fanns också spelet, för några hundralappar mindre.

Det finns dock inte en suck att sjuåringen ser det där spelet under granen. Någonsin.

Glad personal ger god service

Igår var jag i city och köpte julklappar i princip hela dagen. Det var helt galet mycket folk och jag vet nu varför jag brukar hålla mig därifrån.

Jag var dock inne på Bruka en god stund och blev road av den trevliga personalen.

Som att komma hem

Det är verkligen så det känns när mannen pratar och när vi umgås. Han har t o m själv något förbluffat uttryckt att vi verkar kunna vara tvillingsjälar.

Rädda jag tänker då: det är ju sånt man säger och tänker när något är nytt och spännande. Hur roligt är det egentligen att vara alltför lika varandra? Sånt håller ju aldrig.

Håller är kanske dock just vad det gör. Jag har aldrig gått så långsamt fram med någon i mitt liv och vi verkar båda vara nöjda med det. Sex har aldrig ens berörts i ett samtal och det känns så befriande. Även om det bygger upp en makalös längtan.

En stabil och lugn, men ändå tokrolig kille i sina bästa år. Kan det bli bättre? I think not.

En vilsekommen morfar

Sjuåringen berättade att idag ska hennes lärare gå direkt efter lunch för att hon ska gå på begravning.
- Hennes morfar har sprungit bort.
Jag skrattade gott, det lät så gulligt, och jag såg det hela framför mig.
- Nej, jag menar....gått bort...?
- Ja, så brukar man säga...
- Vad dåååå? Får man inte säga fel utan att någon skrattar??
- Jo, det får man verkligen, men man måste också få skratta, för ofta är det ju så när man tror sig veta hur något ska vara: då låter annat en aning tokigt.

Sjuåringen är något butter, men tyckte att det var okej. Sedan diskuterade vi varför man egentligen använder sig av ett uttryck som "gått bort" när man dör.

Sedan funderade jag, än en gång, länge på hur man ska kunna få till ett bra klassrumsklimat, där alla känner att där kan man säga hur galna saker som helst - utan att de mår dåligt över ifall någon skrattar åt vad de säger...

Döden som följeslagare

När jag nu arbetar med Medeltiden i skolan så framgår det tydligt att döden var påtagligt mer närvarande i livet och vardagen än den är för oss i dagsläget. I gruppen diskuterar vi när det är lämpligt att ta upp döden med eleverna; i vilken ålder är de mogna för vad? Det slutgiltiga svaret är självfallet att eleverna är alla individer och måste bemötas som sådana, men om vi nu ska försöka ta upp t ex Stockholms blodbad - hur långt kan man gå och hur tidigt? Kan en sexåring ta till sig att folk blev halshuggna? Vad innebär ett blodbad: om man fyller ett badkar och lägger sig däri, tar man då ett blodbad? Kanske drar vi det för långt eftersom vi kan tänka med abstrakt än barnen. Fast det beror ju på vilka bilder och ord barnen matas med.

Historia kan vara nästan lika klurigt som religion.

Nostalgi

Råkar snubbla över Suzzies orkester och jag får sanslösa flashbacks. Jag kan känna lukten av min kompis morfars hus ute på landet i Finland, kroppen känns pigg och ung och jag förnimmer ungdomens våndor och viljan av att fly ut i världen och upptäcka livet. En bit av det jaget lever kvar.

Hemma på min kammare

Flera gånger tidigare har jag upplevt - både personligen, men även genom andra (vänner och partners) - att det aldrig är sunt att sitta hemma på sin kammare och tänka igenom händelser och ord som uttalats. Oftast vänder man då sina tankar i en negativ riktning. Tillslut börjar man lägga in tolkningar som inte alls platsade där från början och när man sedan tillslut möter personen i fråga igen så har man med sig en uppfattaning som är helt olik från den som man hade när man skildes åt.

När jag t ex talade med mannen för en vecka sedan så hade han suttit och funderat över ifall han verkligen var den jag ville ha. Vi pratade om det och det visade sig att han hade en helt annan bild av vissa saker än vad jag hade. Så då redde vi ut det. Kommunikation är A och O. Ges man dock aldrig tillfälle att kommunicera - för att den ena parten skaffar sig förutfattade meningar i enskildhet - så går det ju aldrig att förstå andra människor.

Am I making any sense...?

Ska vi gå hem till dig eller hem till mig...

...eller var och en hem till sitt?

När jag nu äntligen skulle träffa mannen och få en biokväll med honom (och hoppades på en fika hos honom senare) så lyckades hans syster med son komma oanmälda på besök - med övernattning - just idag. Frustrerande, men jag kan vänta. Jag vill vänta. Jag är livrädd, men glad, och väntar gärna.

Så satte jag mig här och hörde Suzzie Tapper på radion - och det kändes så rätt. För det här känns som att komma hem. Skrämmande nog. Glädjande nog.

Som en fjortis

På Lilla Aktuellt igår fick jag äntligen uttrycket fjårtis förklarat - av två som blivit kallade det. Det är de som försöker vara äldre än vad de är, kan man väl säga: de som använder mycket smink och klär sig på ett visst sätt (slamigt) m m. När jag var yngre så sa vi fjortis om de som var lite barnsliga och fåniga (och det gör vi än idag bland mina vänner). Som t ex: när jag nu är kär och håller på och tramsar mig och inte kan sluta och tänka på mannen, så är jag lite som en fjortis. Fast jag är ju ingen fjårtis.

Hur många lärare ger jag till "Body of lies"

Jag ger 3½ Lärare till filmen "Body of lies" med Leonardo DiCaprio och Russell Crowe. Den var bra, men alltför enkelspårig i sitt amerikanska perspektiv. Slutet är dock trevligt att se, att det ändå finns ett val.

Allt är inte alltid om det ser ut att vara

Under morgonen klagar sjuåringen på att hon har ont i magen. Jag tror att orsaken ligger i alltför många ischoklad under kvällen igår. Hon går på toa tre gånger. Precis när vi ska gå sitter hon och håller sig för magen och säger att hon nog måste kräkas. Detta har hon sagt ibland de senaste månaderna och jag har lärt mig nu att det är nära länkat till mycket att göra/stress/förväntan. Fast man kan ju aldrig veta. Jag lirkar, försöker få henne att klä på sig, men ta det lugnt. Lockar med den friska luften ute och dagens händelser i skolan. För mig själv ser jag framför mig hela dagen som jag har inplanerad med varje timme uppbokad för något ärende, men det yppar jag inte med en pust ens. Sjukdom går före allt. Är sjukdomen dock inte äkta så visar jag inte mycket till nåd. Ibland går det ju dock inte riktigt att veta, man kan må dåligt, men sedan går det över.

Så vi tar det lugnt. Ett klädesplagg i taget, ett trappsteg i taget. Precis när vi ska gå ut från porten säger sjuåringen att hon måste ta bort en sten ur skon, vilket hon gör och skrapar då fingret på skon. Hon stannar upp och ser på mig och säger:
- När jag gjorde illa fingret så glömde jag bort att jag hade ont i magen.
- Jaha...?

Sedan kliver hon ut i friska luften och börjar tralla och humma på olika sånger. Hela vägen till skolan hoppar hon sedan hopplasteg. Dagen kan börja.

Säg ja till dödshjälp.

Eller kanske inte.

Under grupparbetet idag börjar vi diskutera dödshjälp, då en i gruppen såg ett diskussionsprogram om det igår. Diskussionen startar med att en annan gruppmedlem berättar om att hon jobbade inom hemtjänsten igår. Hon körde runt ensam och tittade till äldre människor, värmde mat till dem (fanns det inget färdiglagat att värma, så blev det smörgåsar till middag). Bara den diskussionen fyllde mig med ångest; vem vill bli gammal idag, vem vill ligga/sitta där i sin ensamhet, inte ha råd och möjlighet att handla vettig kost och få korta besök då och då? Jag funderar på om det inte borde vara obligatoriskt att äldre människor utan släkt skulle läggas in på ett äldreboende där det finns möjlighet till umgänge. Fast, visst, då skulle samhället behöva förändras en del. Frågan är dock om vi inte kommer att stå där snart, med så många gamla i samhället. Jag vet att min egen mamma bävar, hon vill inte att vi i familjen ska vara bundna till att hjälpa henne. Samtidigt vet jag att hon kommer att göra livet för hemtjänsten/personalen på äldreboendet till ett helvete.

Så säger hon som jobbat att hon nog tycker att det borde vara lagligt med dödshjälp. När det finns äldre som egentligen bara sitter och väntar på döden, som har en stor svulst på benet som hindrar dem från att röra sig, men so samtidigt inte kan opereras för att personen sedan inte kan läka ihop - då kanske man ändå ska veta att det finns en möjlighet till ett värdigt avslut.

Tunnelbanekonst eller Pacman...

Till Thorildsplan anländer vi studenter med t-banan varje dag. Längst gången ned till utgången fanns tidigare den här konsten: fina ord och dikter. För ca ett år sedan renoverades allt på väggarna och ny fin färg lös upp det hela igen, lika vackert som innan. Sedan några månader tillbaka har det dock skrapats bort och sedan har väggarna kaklats med diverse figurer, som tagna ur ett dataspel.







Det är visserligen rätt tjusigt. Mest undrar jag dock varför renoveringen innan gjordes - och vad den kostade.

Kritisk konsument

Sjuåringen och jag väntar på bussen. Vid busshållplatsen finns den här reklamen:


Sjuåringen betraktar den och säger sedan:
- Men, mamma, titta vad dumt. Tänk om man blir intresserad av den här mobilen och vill köpa en mobil, så står det inget pris någonstans, då vill man kanske inte köpa den längre.

Så sant, så sant.

Sånt som bara flickor gör

Sjuåringen kommer hem och berättar om sina tjejkompisar. Hon vågar inte berätta för sin bästa kompis Heaven i skolan att hon redan har en bästa kompis: Lorena som hon gick på dagis med, men som nu går i en annan skola.

- Man kan väl ha fler än en bästa kompis? En utanför skolan och en i skolan?
- Joo, men idag frågade också Leila vem som är min allra, allra bästa kompis.
- Jaha, men jag trodde att det mest var Heaven du leker med?
- Joo, men nu leker jag mer med Leila också, och hon vill att jag ska välja.
- Varför måste man välja kompis? Du kan väl vara lika bra kompis med båda?
- Joo, jag vet, men Leila tycker inte det, hon tycker att man måste välja.
- Ja, jag vet, hon har ju varit så hela tiden, allt ska man välja ut och tala om vad man inte tycker om, jag förstår inte riktigt varför (eller jo, det gör jag: Leila har en tvillingsyster och antagligen ställs hon själv inför val dagligen, men det säger jag inte till sjuåringen).
- Inte jag heller.
Nu börjar sjuåringen gråta och säger att hon idag tillslut gick med på att säga att Leila var hennes bästa kompis.
- Så att Heaven hörde det?
- Nej...fast det känns ju som att ljuga och luras...
- Ja, jag förstår det.

Sånt här sysslar bara, mig veterligen, tjejer med. Killar tänker inte på sånt. Inbillar jag mig.

Nu vill jag ju byta mobilabonnemang igen

När jag ser sån här reklam blir jag nedstämd.

Hur tänkte de? Bara för att det är så billigt, så kan man inte låta bli sin telefon ens när man får/ger kärlek? (Eller är det så att man ska vara otrogen för att det är så billigt?)

Tänka sig

När jag läser om Stockholms blodbad, så får jag också reda på vad ordet `brasklapp´ kommer ifrån. Sen hittar jag annat kul om det, som t ex det här.

Det är bara att bryta ihop och gå vidare

Vår historielärare pratar ofta om fallossymboler.



När vi hade stadsvandring i Gamla stan förra veckan så tog hon in oss bakom St Göran och draken och berättade att draken måste dödas fort, eftersom den kunde (så höjde hon rösten och tog i) KNULLA med sig själv! Draken var alltså tvekönad och kunde föda nya drakar inom kort. Det var något jag aldrig hört tidigare. Inte mina klasskamrater heller, tror jag, då vi alla tystnade och vred obekvämt på oss. Kort därefter frågade hon oss vad vi tyckte, hur skulle man lägga upp en presentation för elever.

Well... Inte säga just knulla kanske? Para sig kanske funkar? Men det tyckte inte vår lärare.

Av Naturvetenskap kan det bli...

...en bombad stad under vatten.

I skolan har sjuåringen fått prova att göra mönster på papper med flytande lim, rapsolja, hårschampoo och vatten. Hon vill prova det hemma, vilket hon får. Däremot har vi inte flytande lim, så det utesluts, och skolans papper var nog vaxat, vilket inte vårt är. Sjuåringen är ändå rätt nöjd. När hon hållt på ett tag så vill hon berätta en historia kring sina fläckar och mönster. Hon pekar på några oljefläckar i vattnet, med blått schampoo runt omkring. Hon låter som en professor när hon berättar:
- Här är ett land, som heter...Danmark. Sen kommer det en bomb och hela landet försvinner.
(Hon häller mer vatten på, så det blir en enda stor fläck. Känns som en tsunamirekonstruktion, då jag för några dagar sedan förklarade vad en tsunami är.)
- En bomb?
- Ja.
- Var kommer bomben ifrån?
- Ett flygplan.
- Jaha. Var kommer flygplanet ifrån?
- Men, mamma, sluta. (Hon ser på mig med menande ögon, som att hon tycker att jag tramsar och fånar mig.)
- Vad då, jag undrar, flygplanet måste väl komma någonstans ifrån?
- Ja, ja. Men i alla fall. Här borta ligger det en ö (en fläck med olja i vatten). Den drunknar helt i vatten, men den lever vidare under vattnet i över hundra år. Den ön heter Atlanis. Där pratar man atlantisKA (sic!).
- Okej.
- Så. Det var min historia.
- Vad bra!

Fortfarande principfast

Varför väljer folk att springa till en tunnelbana som precis ska avgå, när nästa avgår om 3-5 minuter? Är det p g a att man inte litar på SL och att de håller tiderna? Är det p g a stress?

Varför väljer folk som inte riktigt hinner fram till den tunnelbana som precis ska avgå att ta tag i de dörrar som stängs och med våld dra upp dem, så att vi övriga blir försenade?

Jag skulle aldrig göra dessa val.

Tomtens ren är ren

Idag har vi lyssnat till kören Harmony Bells. Tillsammans med dem sjöng Tommy Nilsson (som syns med svart tomteluva i mitten) och han fick även agera Rudolf med röda mulen.


Nu kan jag inte sluta nynna på sånger om öppna dörrar och blå färger.

Fysik på tunnelbanenivå

På t-banan in mot stan idag. Sjuåringen andas på fönstret, gör imma och drar med fingret på glaset. Häpen säger hon till mig:
- Mamma, titta, titta här när jag gör imma.
Förvånat tittar jag på henne. Imma på fönstret har hon ju gjort i flera år, vad kan det vara som är en ny upptäckt?

Hon gör det hela igen. Hon andas på fönstret, det blir en fläck med imma, sedan drar hon fingret genom fläcken. Strecket är lite på kanten, så på ena sidan av strecket är en större fläck och på andra sidan om strecket är fläcken mindre. Den mindre fläcken är borta nästan omgående, medan den större fläcken tar en aning längre tid på sig.
- Titta, titta, den försvinner!
- Ja...men...det har den ju alltid gjort förut också, hur menar du...?
- Ja, men titta!
Hon gör det hela igen. Det är den lilla fläcken hon syftar på.
- Den försvinner ju direkt! Hur kan det vara så?! Är det något magiskt med mitt finger eller vad är det som händer?
Ja, hur ska nu detta förklaras?
- Ja...vad tror du?
- Men, neeej, mamma, säg bara!
- Nej, men vad tror du...?
- Jag tror ingenting!!
- Jooo, jag vet att du kan tänka själv, så jag vill att du ska tänka och säga vad du tror.
- Amen daaa...
- Vad är det som händer med fläcken?
- Den försvinner.
- Ja, men hur?
- Den bara försvinner.
- Nej, den försvinner ju på ett speciellt sätt. Den åker ju inte iväg i små strålar utåt, ungefär som solen, den dras ju in mot mitten, eller hur. Så här (jag visar med en krympande rörelse).
- Ja, så den liksom sugs ihop, som att det är varmast längst in.
- Ja, precis. Hur kan det komma sig då?
Sjuåringen lägger handen på fönstret.
- Det är nog för att glaset är kallt och min andedräkt är varm, det är varmt här inne, så det gör att det liksom drar ihop sig.

Bättre än så kan det inte bli.

Nästa: Gullmarsplan.

Bakom stängda dörrar

En bekant arbetar i en skola i Uppsala. De senaste fem åren har rektorn skickat ut en enkät som lärarna på skolan uppmanas att fylla i. Varje år är det många lärare som vägrar. I år var det 52 av 75 lärare som inte svarade på enkäten.

Utskicket består av två enkäter. Det ena arket är ett färgglatt papper med rutor att kryssa i, där skolans logo finns med, och du tillåts vara anonym som lärare.

Det andra arket är ett vitt papper som består av fyra punkter som ska fyllas i. Överst står det: "Var vänlig hantera detta diskret, ställ inga frågor utan gör Din egen bedömning."

Sedan kommer punkterna:
"Hur många elever har Du i Din tjänst?
Hur många av dessa tror Du har något funktionshinder?
Hur många tror Du har invandrarbakgrund?
Ditt namn:_________________"


"Tror du har...?" Ursäkta mig, men hur i h-e ska någon som inte har adekvat utbildning i att göra den här sortens utvärdering kunna bedömma om en elev har ett funktionshinder? Borde inte den infon komma från föräldrarna och kommunen? Och hur bedömmer man om någon har invandrarbakgrund - ska två generationer tillbaka vara invandrade, eller räcker det med en? De barn som har en svensk och en invandrad förälder då, vad blir de?

Dessa frågor ska ställas till föräldrarna och gör man inte det, så är det i mina ögon något fuffens som pågår. När lärarna inte besvarade enkäten så blev de uppmanade att göra det, "för det är positivt för skolan". På vilket sätt? Får de mer pengar ifall de kan visa på att (de har gissat sig till att) de har elever som kräver mer resurser?

Hur ska det sluta, undrar jag

när jag ser framför mig de närmaste 8-10 åren. Jag vet ju att sjuåringen kommer att mogna och utvecklas, men det är sagolikt enerverande just nu när hon är så disträ och konstant långt borta i tankarna. Att tjata hjälper inte det minsta, det går inte ens in i hennes öron. Dessutom vill jag inte ta kål på hennes fantasi och upptäckaranda.

Nyss var hennes uppgift att gå på toaletten, samt att borsta tänderna. Jag hann diska i 14 minuter sedan kom hon in och gnällde över att hon hade gjort illa sig i fingret (sjunde skadan idag). Hon hade tappat tandborsten i handfatet och när hon skulle ta upp den, så skrapade hon fingret i kranen (hur lyckas hon, liksom?). Blodvite och plåster var en nödvändighet innan något annat kunde hända. Sedan diskade jag färdigt (ca 3 minuter) och gick därefter in till badrummet. Hon höll då på och satte på tandkräm på tandborsten - och hade inte gått på toan ännu.

- Vad har du gjort här inne medan jag har diskat?
- Jag vet inte.
- Hur kommer det sig att du inte vet det?
- Jag kommer inte ihåg det.
- Men det hände ju nyss, hur kan du inte minnas vad du gjort, du var ju här inne ganska länge, något måste du ju minnas?
- Nej, när jag slog i fingret så försvann allt annat, så nu minns jag inte vad jag gjorde innan det.

Sedan orkade jag inte mer.

Genetisk rädsla

När Merit Wager skriver om svenskarnas rädsla, så får det mig att fundera. För det är ju verkligen så gemene man är. Varför är vi så? Sitter det så djupt rotat att vi ska förhålla oss neutrala, inte delta i något krig, stå passiva vid sidan om, helst aldrig riktigt ta ställning? Stå till höger i rulltrappan, stå inte ut i mängden, mucka inte så störs inte ordningen.

Ska jag säga, som inte ens står för de här texterna med namnet jag är döpt till. Däri ligger dock också friheten att yttra mig utan att vara rädd. Kanske är det i grund och botten det vi är rädda för: att förlora vår frihet, att känna oss kuvade. Vem är det då vi inte litar på; samhället, rättssystemet, våra medmänniskor?

Jag har upplevt situationer där någon faktiskt vågar ta ställning, en medmänniska för en medmänniska. Då har vi varit många som efteråt hyllat den som vågade, uppmuntrat den som stod upp för vad vi alla egentligen också ansåg, och önskade att vi hade haft mod att yttra. Uppmuntran dämpar förhoppningsvis rädsla, så kanske om vi alla uppmuntrar varandra mer, så kommer vi att bli mindre rädda.

Så, jag får dig att kräkas alltså

När sjuåringens kompis Lorena och hennes mamma är hos oss så berättar mamman att hon återupptagit en aktivitet, som hon trodde att hon slutade med för 4 år sedan, då hon var gravid sist, eftersom att hon mindes att anledningen till att hon slutade med aktiviteten var att hon mådde illa. Det visade sig dock att det var 8 år sedan hon slutade, då hon var gravid med sjuåringens kompis. Sjuåringen och Lorena tittar storögt på oss när vi pratar.
Lorena: Varför mådde du illa när du var med mig?
Mamman: Nej, när jag var gravid med dig, när jag hade dig i magen.
Lorena: Varför mådde du illa då?
Jag: Jag mådde också illa när jag bar på sjuåringen.
Sjuåringen: Gjorde du?
Jag: Ja, jag kräktes ibland och mådde illa väldigt mycket.
Lorena och sjuåringen: Varför då?
Jag: Man kan göra det när man har en bebis i magen, det är kroppen som reagerar på att det är något som den inte är van vid, bebisen är ju som ett ny sak för kroppen, som ska leva i kroppen och då måste kroppen vänja sig vid bebisen och under tiden den vänjer sig så kan man må illa, det är så kroppen kan fungera.
Lorena: Vad äckligt.
Mamman: Ja, kroppen är bra konstig, det är en massa hormoner och sånt som gör att saker händer.
Sjuåringen ser fundersam ut. Jag tror aldrig att det slagit henne att det också kan finnas negativa sidor med att vara gravid.

All I want for Christmas is...

- Tänk, säger sjuåringens gudmor till mig, om det blir så som vi önskade.
- Ja, tänk om, säger jag.

När sjuåringen för någon vecka sedan frågade oss vad vi önskar oss i julklapp så sa både sjuåringens gudmor och jag:
- Jag skulle gärna vilja ha en kille.

Nu sitter jag här med ett par givande möten med en man bakom mig, och fler att se fram emot. Gudmor har sitt möte att se fram emot inom kort och vi känner oss båda som när vi var 14 år igen. Jag vågar knappt prata om hur bra det känns, skrockfull som jag är. Om jag håller det hela relativt hemligt så kanske det kan överleva och blomstra.

Traditioner förmedlas i simhallen

På väg in i simhallen stannar jag och tar av mig skorna vid skogränsen in till damavdelningen. Där sitter en kvinna och tar på sig sina skor. Det är svårt att avgöra var hon kan vara född, men jag gissar på...kanske norra Afrika någonstans. Hon börjar tala rakt ut när jag står bortvänd och jag uppfattar först inte vad hon säger, jag tänker att hon pratar i mobiltelefon, men, nej, hon pratar faktiskt till mig. Med stark brytning frågar hon mig väldigt öppenhjärtligt:
- Du, jag måste fråga dig en fråga.
- Jaha...?
- De där sakerna man sätter upp, när man ska göra det?
- Vad menar du då...?
- Ja, alla de där sakerna som man ska hänga upp, när man ska göra det?
- Menar du...julpynt...?
- Ja, stjärna i fönstret och sånt, när man ska göra det?
- Ja, alltså...det finns väl inga regler direkt. Fyra söndagar före den 24:e så brukar man ju tända ljus...
- Ja, just det, den 24:e...
- ...så då kan man väl säga att det kunde vara bra att ha en ljusstake framme i söndags, men i övrigt...
- Men alltså, granen, den ska man väl ställa fram nu?
- Ehm, nej, det tycker jag inte. Det brukar man göra några dagar före den 24:e.
- Ah, just det, några dagar före.
- Ja, fast jag känner ju folk som redan har ställt fram den. Men om man har en riktig julgran, alltså ett träd ifrån skogen, så håller ju inte den så länge, så då är det ju bra att vänta.
- Ja, ja, just det. Okej, tack så mycket.

Fascinerad gick jag in på avdelningen och hon gick ut. Jag fick intrycket av att någon (kanske hennes barn, som fått info i den svenska skolan) intalat henne att nu var de sent ute, man måste göra på ett visst sätt.

Senare pratade jag med kompisar om hur man själv skulle göra ifall man befann sig i ett annat land och försökte anamma nya traditioner. Kanske badhuset skulle vara ett bra ställe att fråga någon på. Så länge det inte är i duschen.

Grupparbete innebär rannsakande

Under ett grupparbete börjar vi diskutera något helt annat än agendan: friskolor och vad vi tycker om dem. Anledningen till diskussionen är att jag uttalar ordet `friskola´ med viss sarkasm och två av mina gruppmedlemmar reagerar och klargör att de tycker att friskolor är en positiv sak. Ju mer vi pratar om det desto mer irriterad blir jag. Sedan inser jag att jag är mer irriterad än jag varit på riktigt länge. Jag är galet arg, jag är så arg att jag skulle kunna ställa mig upp, skrika rakt ut och skälla ut dem för deras åsikter. Jag blir själv förvånad, men håller mig från att yppa alltför mycket av min ilska. På vägen hem funderar jag över min egen reaktion och inser att i diskussionen om friskolor så var jag inte arg på mina gruppkamrater, jag var visserligen arg på att kommunerna är så förskräckligt dåliga på att ordna med bra skolor - det är där en enorm förändring borde ske - men det ligger något annat bakom mina starka känslor. Jag inser att jag går med nerverna utanpå huden och att jag har gjort det sedan helgen. Jag är visserligen stressad och det är makalöst mycket att göra just nu, men så här har jag inte betett mig på flera år. Tillslut inser jag att det är sjuåringens pappa och hans fasoner som äter på mig. Det är väl själva fan att jag ska bli så negativt påverkad.

Kan du läsa mina tankar?

Det känns rätt skrattretande när vår lärare i historia står framme vid tavlan, visar bilder eller OH med text och frågar oss om vi kan säga svaret på det hon är ute efter. Inte en kotte vet svaret, men efter att hon hintat något så kan någon gissa och ofta är det i närheten av svaret som läraren vill ha, så hon fortsätter prata. Hon måste tycka att vi är rätt puckade. Det är som en äkta bild av en sån lärare jag aldrig vill vara. Vi är inte där för att gissa oss fram till svaren, vi är där för att lära oss. Precis som elever inte går i skolan för att gissa sig till kunskap: de är där för att ta till sig kunskap och utvecklas.

Det slår mig att jag känner igen mig. Det känns som jag är med i 80-talsrullen "Fira med Ferris", när hans lärare ställer frågor och alla elever är helt ointresserade och läraren står där framme och upprepar monotont "Anyone? Anyone? Anyone?" och sedan säger han själv svaret.