Döden som följeslagare

När jag nu arbetar med Medeltiden i skolan så framgår det tydligt att döden var påtagligt mer närvarande i livet och vardagen än den är för oss i dagsläget. I gruppen diskuterar vi när det är lämpligt att ta upp döden med eleverna; i vilken ålder är de mogna för vad? Det slutgiltiga svaret är självfallet att eleverna är alla individer och måste bemötas som sådana, men om vi nu ska försöka ta upp t ex Stockholms blodbad - hur långt kan man gå och hur tidigt? Kan en sexåring ta till sig att folk blev halshuggna? Vad innebär ett blodbad: om man fyller ett badkar och lägger sig däri, tar man då ett blodbad? Kanske drar vi det för långt eftersom vi kan tänka med abstrakt än barnen. Fast det beror ju på vilka bilder och ord barnen matas med.

Historia kan vara nästan lika klurigt som religion.