Grupparbete innebär rannsakande

Under ett grupparbete börjar vi diskutera något helt annat än agendan: friskolor och vad vi tycker om dem. Anledningen till diskussionen är att jag uttalar ordet `friskola´ med viss sarkasm och två av mina gruppmedlemmar reagerar och klargör att de tycker att friskolor är en positiv sak. Ju mer vi pratar om det desto mer irriterad blir jag. Sedan inser jag att jag är mer irriterad än jag varit på riktigt länge. Jag är galet arg, jag är så arg att jag skulle kunna ställa mig upp, skrika rakt ut och skälla ut dem för deras åsikter. Jag blir själv förvånad, men håller mig från att yppa alltför mycket av min ilska. På vägen hem funderar jag över min egen reaktion och inser att i diskussionen om friskolor så var jag inte arg på mina gruppkamrater, jag var visserligen arg på att kommunerna är så förskräckligt dåliga på att ordna med bra skolor - det är där en enorm förändring borde ske - men det ligger något annat bakom mina starka känslor. Jag inser att jag går med nerverna utanpå huden och att jag har gjort det sedan helgen. Jag är visserligen stressad och det är makalöst mycket att göra just nu, men så här har jag inte betett mig på flera år. Tillslut inser jag att det är sjuåringens pappa och hans fasoner som äter på mig. Det är väl själva fan att jag ska bli så negativt påverkad.