Säg ja till dödshjälp.

Eller kanske inte.

Under grupparbetet idag börjar vi diskutera dödshjälp, då en i gruppen såg ett diskussionsprogram om det igår. Diskussionen startar med att en annan gruppmedlem berättar om att hon jobbade inom hemtjänsten igår. Hon körde runt ensam och tittade till äldre människor, värmde mat till dem (fanns det inget färdiglagat att värma, så blev det smörgåsar till middag). Bara den diskussionen fyllde mig med ångest; vem vill bli gammal idag, vem vill ligga/sitta där i sin ensamhet, inte ha råd och möjlighet att handla vettig kost och få korta besök då och då? Jag funderar på om det inte borde vara obligatoriskt att äldre människor utan släkt skulle läggas in på ett äldreboende där det finns möjlighet till umgänge. Fast, visst, då skulle samhället behöva förändras en del. Frågan är dock om vi inte kommer att stå där snart, med så många gamla i samhället. Jag vet att min egen mamma bävar, hon vill inte att vi i familjen ska vara bundna till att hjälpa henne. Samtidigt vet jag att hon kommer att göra livet för hemtjänsten/personalen på äldreboendet till ett helvete.

Så säger hon som jobbat att hon nog tycker att det borde vara lagligt med dödshjälp. När det finns äldre som egentligen bara sitter och väntar på döden, som har en stor svulst på benet som hindrar dem från att röra sig, men so samtidigt inte kan opereras för att personen sedan inte kan läka ihop - då kanske man ändå ska veta att det finns en möjlighet till ett värdigt avslut.