En vilsekommen morfar

Sjuåringen berättade att idag ska hennes lärare gå direkt efter lunch för att hon ska gå på begravning.
- Hennes morfar har sprungit bort.
Jag skrattade gott, det lät så gulligt, och jag såg det hela framför mig.
- Nej, jag menar....gått bort...?
- Ja, så brukar man säga...
- Vad dåååå? Får man inte säga fel utan att någon skrattar??
- Jo, det får man verkligen, men man måste också få skratta, för ofta är det ju så när man tror sig veta hur något ska vara: då låter annat en aning tokigt.

Sjuåringen är något butter, men tyckte att det var okej. Sedan diskuterade vi varför man egentligen använder sig av ett uttryck som "gått bort" när man dör.

Sedan funderade jag, än en gång, länge på hur man ska kunna få till ett bra klassrumsklimat, där alla känner att där kan man säga hur galna saker som helst - utan att de mår dåligt över ifall någon skrattar åt vad de säger...