Idag pratade jag med en nära väninna om pojkar och män. Väninnan har träffat en riktig man, en som vet vad som behövs för att en kvinna ska känna sig uppskattad. Nu har väninnan fått reda på att mannen nyligen var stormande förälskad och då var beredd att flytta ihop med sin förälskelse bara tre månader efter att de först träffades. Både väninnan och jag står så fast på jorden att något så galet skulle vi aldrig ta oss för. Det kan ge en förnimmelse av hur mycket/litet man känner varandra i ett förhållande.
Personligen brukar jag tänka att det är först efter nästan ett år som jag skulle säga att jag känner en person. Ja, eller kanske ett halvår av intensivt umgänge då, men det måste finnas ett vardagligt liv också - ett liv där tålamodet prövas, kärleken sätts på prov och man möts i varierande situationer och får uppleva varandras olika sidor och humör. Först då skulle jag kunna säga: nu känner jag dig och väljer (ändå) att stå vid din sida. Jag tror inte längre att jag någonsin kommer att tänka och känna så om någon människa (bortsett från vänner).
Jag berättar för väninnan om mannen jag träffat. Fast kanske är han nu degraderad till pojke, då jag lärt känna honom närmare. Visst, jag har hört det förr, men det är alltid lika trevligt att höra saker som "du är så himla kvick i tanken", "du kysser så bra", "du vet så mycket", "vad bra du är på engelska", "vad rolig du är". Däremot är det inte lika givande att uppleva att jag inte finner dessa kvaliteter hos min partner, som är den som ger mig komplimangerna. Det får mig att fundera över hur mycket vi har gemensamt. Vad blir kvar när vi har skrattat klart? Fast vi behöver kanske aldrig sluta. Jag blir betänksam.
Sedan ser jag veckans ordspråk i min almanacka: "Långsamt är att låta något ta den tid det tar".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar