Med det sagt

Jag fick VG på sommarkursen i engelska! Det bådar gott inför höstens engelskakurs.

Jag ska inte klaga.

Nu eller aldrig

This is it. Nu har jag valt Digital-TV. Jag blev ju så illa tvungen. Funkar det inte nu så skiter jag i det helt och hållet, gör inget val och har bara baskanalerna (SVT och TV4) - även om Åttaåringen dör på kuppen.

Comhem ställde ultimatum: om någon månad kommer de inte att ha kvar TV via marknätet alls. Det var meddelandet jag behövde för att få tummen ur. Sedan kom deras representant t o m och knackade på dörren här hemma. Bettleri undanbedes, tänkte jag, och höll upp ett korstecken. Det var sparken i arslet för mig att göra mitt val. Jag valde Telia. De har hittills levt upp till mina krav och givit bra service.

Boxen har kommit och idag skulle den installeras. Lite underligt att jag inte fick ett nytt modem dock, tyckte jag, eftersom mitt är så gammalt. Installationen ville naturligtvis inte riktigt fungera.

Support i luren. "Beräknad väntetid är 32 minuter. Din plats i kön är nr 37." Efter 54 minuter kom jag fram. Och fick mycket bra service. Väntar nu på ett nytt modem och håller tummarna att det hela fungerar inom kort. Last chance.

Change of habits

Ser på programmet om Complaint choir - Klagokören på SVT. En man i kyrkan (i USA, vad jag kan utröna) pratar rörd om ett armband som de säljer till folk för att de ska bryta sin vana att klaga, att beklaga sig. Ett lilafärgat plastarmband (tillverkat i Kina) ska sättas på och när man klagar ska det flyttas till den andra armen. Snacka om att försöka skapa en Pavloveffekt.

Jag försöker att inte klaga så mycker på saker IRL. Jag har den här bloggen istället.

Bästa sortens kock

Åttaåringens kompis Lorena, hennes lillasyster Annabell (4 år) och deras föräldrar är på besök och vi äter en marängtårta med jordgubbar och chockladtryffel som jag gjort. Annabell säger något som jag uppfattar som sockerchock, men nej. Hon tycker att jag är en bra sockerkock.

En poetisk tanke

Du
superlativ
ljusstråle i mitt hjärta
hungrande känslor
sann sagoberättare
sjungande
skrattande
underbara
unge

En annan sorts 9½ vecka

Inget bostadsbidrag. Försäkringskassan har ännu inte behandlat min ansökan. Min ansökan utan ändringar från tidigare uppgifter.
- Du vet, vi har 9 veckor på oss att behandla ett ärende och din ansökan kom in...en, två, tre...oj, det är ju mer än nio veckor.
- Så trevligt.
- Jag ska se om jag kan behandla den nu genast.
- Vad bra.
- Ja, allt ser ut att vara i sin ordning. Du får beslutet hem så snart det går.
- Jaha, och när får jag pengarna?
- Inom 10 dagar.

Beslutet kom efter fyra dagar. Där stod det att jag skulle få bidrag från nästkommande månad. Så blir det när man stressar igenom en ansökan, antar jag. Så det var bara att ringa igen. Då tog det dem två dagar att meddela mig att de gjort fel. Sedan tog det ytterligare två veckor innan pengarna kom. Jag är glad att jag sällan behöver ha med Försäkringskassan att göra längre.

Tjohoo!! Grattis Sara!

VM-guld och världsrekord i fjärilssim! Igår gjorde hon en enorm prestation och så gör hon i princip gör om det hela idag - ännu bättre. Härligt att se!

Nödvändig lista

Inte äta gul snö och vad mer? Jo, det finns ett tillägg på listan: Inte kissa i högt gräs. En fästing mellan benen har varit något jag fasat för att få. Nu har en bekant fått det. Mina farhågor har besannats.

Olle bor inte här

Det är fullt med blåbär i skogen. Jag tar med Åttaåringen och hennes kompis för att plocka dem, så att vi kan göra en paj. Max fem minuter tar det innan ungarna är rastlösa och uttråkade. Stadsungar, tänker jag. De leker. Jag plockar. Curlingmorsa, tänker jag.

Goseligos

Det som är roligt med att arbeta med barn är naturligtvis barnen själva. Det är fantastiskt roligt att se deras sagolika utveckling i de små, men otaliga, ögonblicken. När man har tid d v s. När man som personal inte har så mycket tid (läs: alltför många barn att ta hand om), så svischar de där ögonblicken ofta förbi osedda. Det är kul att interagera med barnen, lära av varandra och att få kramar.

Den mindre trevliga sidan av det hela är när ungarna nyser och hostar utan att hålla för munnen, bajsblöjor och hängande snor eller kråkor som petas ut och kletas någonstans. Jag hade, för ett ögonblick, glömt hur småbarnsåren är.

Ett (inte) helt normalt hundmöte

Vi var ute på gården med barnen på förskolan när en stor hund sprang precis intill staketet. Ägaren var en kvinna med långt svart hår och hon ropade och ropade, men hunden stannade inte. All personal stannade upp. Tur att staketet är högt. Hunden var lik en Husky.

Sedan gick allt på några sekunder. I motsatt riktning kom en lång smal kvinna med kort rött hår med sina två hundar: en brun mindre och kraftig, som liknade en pitbull och var kopplad, samt en stor svart Rottweiler, som sprang lös. Rottweilern attackerade Huskyn och bet den i övre frambenet. Svarthåriga damen kom till undsättning och satte sig framför sin hund och skyddade den och blev själv attackerad. Rödhåriga damen fick till slut tag i sin Rottweiler och la ned den. Sedan ropade hon till oss:
- Det är helt lugnt, allt är okej, sånt här händer varje dag när hundar möts!
Sedan skällde hon ut den svarthåriga kvinnan för att hennes hund att sprungit lös.
- Du måste ju ha ögon i nacken, fattar du väl, det går snabbt sånt här.
Sedan tog hon sina två hundar och gick därifrån.

Den svarthåriga kvinnan var helt chockad, likaså hennes hund. Hunden visade sig vara 8 månader och kvinnans dotters hund. Kopplet hade gått sönder sekunden innan de passerade förskolans gård. Hunden behövde nu komma till veterinär.

Några timmar senare passerade ett ungt par förskolan med en svart rottweiler och en brun pitbull. Vi stannade dem och undrade ifall det var deras hundar som rödhåriga damen varit ute med. Nej, men de visste vem hon var, hon bodde i porten intill dem och hade koppeltvång från polisen på sin pitbull. De informerade oss om att man som hundägare är skyldig att betala om ens hund skadar en annan hund.

En poetisk tanke

Maktlöshet ingår
i denna kaka
kallad barnuppfostran
även vanmakt
och hjälplöshet
men störst av allt är kärleken

Framtiden är nära

Idag börjar jag arbetspraktik på en förskola. Där ska jag vara i nästan en månad och skaffa mig arbetslivserfarenhet. Jag ser fram emot det.

Folkvett, en bristvara

Pingu och hans fru har skaffat en studsmatta storelk större, med skyddsnät, till sin tomt. Tomten angränsar till en gångväg, vilket har gjort att de har hittat diverse människor i den där studsmattan. Pingu är dock inte heller så road av alla områdets ungar som hänger på deras tomt när hans egna ungar håller till på studsmattan. Han är lite begränsad och osmidig på det sättet.

Pingus kompisar som bor i samma område som honom har också skaffat studsmatta till ungarna, men de har ännu större problem med grannarnas ungar i området. Grannars ungar går in hemma hos kompisarna och tar mat i deras kyl och frys, utan att fråga, som om de bor där. Häromdagen hade en av grannars ungar, en sexåring, tömt kompisarnas brevlåda också. Där låg ett paket från H&M. Sexåringen tog på sig de kläder som passade och kastade resten. Sedan gick sexåringen hem. När kompisarna upptäckte rester av paketet så gick de över till grannen och frågade vad som hänt. Grannarna ansåg att sexåringen hittat kläderna, och därför hade rätt att behålla dem. De hade inga planer på att betala för dem.

Pingu var så upprörd så att han kanppt kunde andas.
- Så, spädde det på din invandrarfientlighet, eller vad?
- Nej, tyvärr kunde det inte det. De där grannarna är hur svenska som helst.
- Jaha ja, det visar väl att dumhet inte är bundet till någon särskild folksort, va?
Han vägrade gå med på det. Vilket ändå bekräftar det hela.

Vuxen i ett nafs, eller...?

Åttaåringens pappa har ännu inte hört av sig angående den kommande veckan, då han sa att Åttaåringen kunde vara hos honom. Jag skickade ett sms för en vecka sedan och föreslog tider, men inte ett pip har vi hört. För några dagar sedan bestämde jag mig för att inte jaga honom. Jag har gjort det tillräckligt mycket, nu får han visa intresse också.

Idag nämnde jag för Åttaåringen att det kanske inte blir av att hon är hos Pappan nästa vecka, då vi ännu inte hört något ifrån honom. Jag föreslog att vi skulle ge honom söndag på sig också, men att det sedan är kört.
- Ja, mamma, då är hans chanser slut.
Hon vet sitt värde - och tar ingen skit.
Det tänker jag dock inte med ett ord yppa för Pappan, utan låta honom bli irriterad enbart på mig.

När Åttaåringen sedan fick veta att hon kan vara hos morfar halva veckan och hitta på flera roliga saker, så skärptes tonen ytterligare.
- Mamma, jag tycker att pappa får till ikväll på sig. Eller imorgon, på morgonen.

Topics of the day

Åttaåringen undrar:

Hur kan man bli hemlös?
Varför finns det inte gungor på dagisgårdar?
Vad är en demon?
Vad är ADHD?

Din unge suger (inte)

På tal om LUS. LUS är ett mätinstrument som används inom Stockholm Stads skolor för att bedöma elevernas läsförmåga. Mina studentkamrater som har gjort hela sin VFU (praktik) utanför Stockholms gränser har oftast noll insikt i vad LUS handlar om. För barnen här innanför stadens gränser verkar det dock vara det nya betygssystemet att visa sina kunskaper med. Sedan spelar det ingen roll var politiker anser att åldersgränsen för betyg bör ligga. Otaliga gånger har jag fått höra från Åttaåringen att andra barn har frågat henne vilken LUS-nivå hon ligger på. Oftast är det nioåringar som frågar henne - och hittills har Åttaåringen alltid legat över dem. Jag hoppas att det inte kommer ett hårt fall framöver för hennes del.

Björklund vill minska byråkratin i skolan. Allt som kan minska byråkratin i skolan är av godo anser jag. Vilket får mig att ställa mig frågande till att Stockholm stad begär in resultaten från de nationella proven och endast ser dem i svart/vitt. Eleverna i den klass jag följt i tre år och som nu gjort de första nationella proven i grundskolan är spända på resultatet. Läraren har bedömt och meddelat. Vissa har inte nått upp till gränsen för vad som är godkänt, men för läraren är det okej. För hon är professionell och kan göra egna bedömningar. Hon vet att en elev kan ha en dålig dag och hon vet att en elev kanske har sagt just det rätt svaret till henne under en lektion en vecka tidigare, men just under provet så blev eleven nervös och glömde hur man skulle tänka för att lösa ett tal eller vilket svar som skulle passa. Läraren ser det nationella provet som en grund för hennes fortsatta bedömning av eleverna. Hon säger inte till en nioåring: "Du klarade dig inte."

Stockholm stad ser dock enbart resultaten och på dessa kommer de att officiellt ange hur många elever på just den här skolan som klarar de nationella proven. Vilket kan ge skolan ett oförtjänt sämre rykte och i slutänden göra att färre elever söker sig dit. Oavsett om där finns enormt kapabel personal eller inte. Vem har tänkt till?

Barn av sin tid

Fredag kväll. Vi besöker Åttaåringens kompis som fyller 9 år. Jag tänkte mig en snabb visit och lite glass. Istället erbjuds jag vin och placerar mig bland föräldrarna på balkongen. Det är första gången någonsin som jag dricker mer än ett glas vin samtidigt som jag har ansvar för min dotter (nu Åttaåringen).

Det är väldigt gemytligt. Barnen får löpa fritt både inne och ute. Efter tre timmar och barnens tredje förfrågan om fika så reser jag mig och börjar duka fram åt dem. Vid 21.30 sitter några barn och tittar på en blodsplatterfilm (fr 11 år), medan några går till affären och handlar glass (och är orolig för de fyllisar som hänger i centrum). Då känner jag att det räcker. Jag minns när jag som nioåring själv sprang till affären och handlade cigaretter till min mamma och hennes väninnor, eller oroade mig över hur de vuxna blev när de drack.

Det är dags att gå. Åttaåringen sitter i soffan och håller händerna för ögonen. Vi tackar för oss och går. En aning yr av alkohol lyckas jag med bedriften att både handla på ICA och städa upp hemma. Ruset har ju en förmåga att göra att jag känner mig oöverträfflig.

När jag nattar Åttaåringen säger hon att den nioåriga pojken som hade med sig filmen skulle läsa på baksidan för henne, men att hon sa att hon kunde läsa själv. Då frågade pojken:
- Vilken LUS ligger du på?
- 15.
- Då ligger du på en över mig. Okej, här.

Operatören gör hembesök

Någon månad efter Comhems utskick om att de i oktober kommer att gå över helt till digital-TV så ringer det på dörren. Där står en säljare från Comhem och vill informera om deras utbud och hjälpa mig välja. Bettleri undanbedes, tänker jag, och vill göra ett korstecken för att att jaga bort djävulens budbärare. För i h-e. Kan vi som kunder göra våra egna val, så låt oss då göra det! Jag betackar mig och stänger dörren.

It makes the world go around. Or does it?

Söndag morgon (igår). Åttaåringen frågar hur det kommer sig att allt måste hela tiden handla om pengar. Varför behöver man alltid pengar till allt, varför kostar det att göra saker? Som att jag skulle köpa oss eller villa, eller att vi skulle ut och resa.

Jag är glad att jag inte svarar som min mamma gjorde när jag som tonåring frågade henne detsamma: att det är självklart att man måste arbeta för sitt uppehälle. Istället säger jag att inte det inte alls hela tiden måste handla om pengar. Fast dte är svårt att leva utan pengar. Förr i tiden kunde man ju byta t ex potatis mot kryddor eller dylikt, men det fungerar ju oftast inte så i dagens läge. Åttaåringen tycker dock att vi bara kan bygga oss ett hus i skogen. Det blir en helt annan diskussion.

Så ser vi den sista föreställningen av Loranga, Masarin & Dartanjang i Hagaparken. Det är en brilliant föreställning. Loranga filosoferar över vad pengar är bra för, han har inga och varför skulle han jobba...?

Topics of the day

Vid frukosten har bland annat dessa ämnen avhandlats med Åttaåringen:

Michael Jackson, Paparazzi, Prinsessan Diana, Ku Klux Klan, Adolf Hitler, Elvis Presley, VHS, Zombies...

Åttaåringen hävdar att om hon blir känd, så kommer hon aldrig att åka till USA.

En poetisk tanke

Älskade älskar
älskare
i älskade älgars älskog
Älskling älskar
att älta
Ämnar ännu älska dig

Tur att jag är (bak)full, annars skulle jag inte vara glad

När Pappan och jag skulle komma överens om när Åttaåringen skulle komma hem så sa jag senast lördag, men om han ville komma på fredag, så gick det bra. Det spelade ingen roll för honom heller, så jag sa:
- Så, ska vi säga fredag eller lördag?
- Ja, vi kan säga fredag eller lördag.
- Men...
- Så kan Åttaåringen bestämma.

Sånt är inte bra. För att inte trampa på Pappans ömtåliga tår gick jag dock med på det.

Åttaåringen ringde mig igår mitt på dagen och grät för att hon ville åka hem då, på fredagen, men Pappan hade bestämt lördag. Pappan sa det till mig på fredag morgon, när jag ringde och frågade. Lördag klockan 10, skulle de komma. Till Åttaåringen sa han att de kanske skulle åka på fredagen. Så fick jag (once again) agera bad guy och tala om att det var lördag som gällde.

Åttaåringen ringde mig igen igår kväll vid 22.45. Då hade de precis kommit hem och hon hade inte packat.
- Hinner du det imorgon då, när ni ska åka så tidigt?
- Vi ska inte åka tidigt.
- Om ni ska vara här klockan 10 så blir det till att åka rätt tidigt.
- Neeeej, men jag har ju sagt till pappa att jag inte vill åka direkt efter frukosten!

Börja ana oråd.

Jag sov någon timme i morse innan Pappan skulle komma med Åttaåringen. En kvart innan de skulle anlända ringde Åttaåringen och sa att de inte åkt ännu, hon höll på och packade. Så jag sov någon timme till. Sedan ringde Pappan och sa att de nu var på väg. Vid klockan 13 anlände de.

Giv mig styrka.

Ja, vad tusan var det som hände?

Fredag kväll hemma hos väninnan M. Hon häller i mig vin och vi har mycket trevligt. Vi går så sällan ut. Tillsammans alltså. M går ut rätt ofta. Mest med sin generösa arbetsgivare. Nu lyssnar vi på 90-tals musik och vill dansa. Undrar om det finns något ställe som spelar bra 90-talsmusik?

Stockholm i juli, det är inte särskilt mycket folk.

Väninnan M och jag beger oss ut på stan och av någon outgrundlig anledning finner vi oss stående utanför Karlsson & Co. Det var nog 10 år sedan jag var där och då var det rätt sunkigt. Vi bestämmer oss för att gå och reka och vi välkomnas med ett varmt leende av vakten. Vid kassan vänder vi, när det är entré 120:-. Vakten haffar oss förbluffad på vägen ut.
- Vad var det som hände?
- Det kostar 120:-.
- Här, ta den här.
Fri entré för två.

Sedan dansar vi häcken av oss resten av natten. För på dansgolvet längst in har någon fattat vilket klientel som går hit och DJn spelar musik från 90-talet.

När musiken tystnar går vi vidare till ett annat ställe som har öppet längre, eskorterade av två gentlemen, och dansar ännu mer och dricker äkta champagne i den nya dagens solljus. Det var länge sedan jag hade så roligt, för så lite pengar.

Finally

Sista uppgiften på sommarkursen är inlämnad. Jag har lärt mig väldigt mycket under den korta kursen! Nu ska jag äntligen få ha några dagars total ledighet och bara ta det lugnt och umgås med Åttaåringen (som kommer hem imorgon) och vänner och familj.

Det börjar med ett besök på Fasching ikväll, med väninnan M. Kan bli hur bra som helst.

Very kewl

Undrar just hur spontant det är, men sånt här skulle jag gärna se mer av!

Lever under en sten

Ja, ibland gör jag nog det. Har inte alltid koll på nyhetsflödet (och mår nog rätt bra av att slippa ha den kollen). Smilla gör mig dock uppmärksam på vad som hänt Gulli Johansson. Vi pratar om Smillas mammas bekymmer och hur illa behandlad hon har blivit inom vården. Hur ligger det till med min egen mamma? Jo, hon är en sån bitch så hon brukar få sin vilja igenom när det gäller det mesta. Jag blir dock lite lätt oroad när det är just Lamictal även min mamma äter - och har problem med minnet. Hon litar ändå rätt blint på att läkare har koll på läget. Jag vet inte jag.

Kräsmagad

Efter att ha introducerat Åttaåringen för "Tillbaka till framtiden" och "Star Wars" så var nästa steg Indiana Jones. Flera gånger har hennes killkompisar (samma ålder, eller något år yngre) sagt att de spelar Indiana Jones-spel på datorn och undrat ifall hon har sett filmen. Vilket hon inte har. Pojkarna syftar på nr 4, den senaste Indy-filmen.

Så jag lånade alla fyra filmerna av Smilla. Jag började ana oråd när jag insåg att det står från 15 år på dem. Jag minns dem dock inte som särskilt hemska, utan mest spännande. 35 minuter in i film nr 1 inser jag dock att det inte är något för Åttaåringen. Hon lär ha mardrömmar länge efteråt.

Jag tar mig an film nr 4 istället och den är om möjligt ännu värre. Där är det aliens inblandade också. När jag ser filmer ur ett barnperspektiv så ser jag så mycket annat än det jag ser när jag själv tittar på dem. Det är mest det blinda dödandet av människor som jag fastnar för. Inte konstigt att barn behöver en vuxen närvarande.

Jag frågar Musikmannens snart 11-åriga dotter ifall hon har sett Indy-filmerna, men det har hon inte (fått göra). Hon har dock nyligen sett en film som hade 11-års gräns. Hon undrar förbluffat varför, den var ju inte så läskig.
- Nej, men när det är 11-årsgräns då kan man ju se den fastän man är 5 år, bara man har en vuxen som sitter med och kan förklara vad som sker.
- Jahaaaaa!! Det är för att man ska FATTA. När man är 11 år kan man FATTA på egen hand, inte för att den är för läskig.
- Precis.

En annan form av doggybag

Min chef har varit i Sydafrika och hälsat på sin son, som jobbar i Kapstaden. De äter middag på restaurant, men chefen orkar inte all mat. De ska vidare efter middagen, ut på stan, så det är ju ingen idé att ta en doggybag, resonerar min chef.
- Jo, säger sonen, ge den till någon på gatan.
Sagt och gjort. Det gäller att ta seden dit man kommer. Eller snarare tänka bortom sina egna behov, kanske, vilket inte alltid kommer naturligt.

En läxa för livet

Åttaåringen ringer minst en gång om dagen och avlägger rapport om vad de har haft för sig hos Pappan. Ibland undrar jag varför de inte ber henne att hålla sig från att ringa, då de har gäster där - som hon talar med samtidigt som hon talar med mig.

Hittills vet jag att Pappan har jobbat hälften av tiden som Åttaåringen varit där. Vad är det då liksom för mening med det hela, kan jag tänka. Jag yttrar det dock inte. Jag vet också att Åttaåringen har gråtit sig till sömns av hemlängtan en natt.

Idag påminde jag Åttaåringen att duscha och tvätta håret. Det behövdes. Hon har inte gjort det sedan hon åkte i fredags. Hon kved lite när hon också klämde ur sig att hon inte borstat håret på hela tiden hon varit hos Pappan. Jag vill inte ens tänka på vilket råttbo det måste vara vid det här laget.
- Duschar aldrig småsyskonen och tvättar håret?
- Alltså, vi skulle göra det i måndags, men så fick vi för oss att ha vattenkrig och vi blötte ned så mycket i badrummet så pappa skällde ut oss och sa att vi fick lämna badrummet utan att tvätta håret.

Jahapp. Vad kan jag säga...?

Igår fick jag veta att tonåringen (Pappans frus son) skulle passa Åttaåringen och de två småsystrarna på dagen. Pappan jobbade - och hade bilen - och frun gick och handlade. Under tiden hade alla fyra barnen vattenkrig i plastpoolen, på tomten, över verandan, in i hallen och badrummet. När frun kom hem fick de veta att de levde.
- Mamma, hon blev som helt tokig och låste både framdörren och dörren på baksidan. Vi fick vara ute i trädgården.

Jahapp. Vad kan jag säga...?

Nu ringde Åttaåringen precis och sa att det var bara hon och tonåringen som var vakna. Pappa var hos sin bror och rökte pipa. Något de tydligen gör två gånger i månaden. Idag hade frun också berömt Åttaåringen för att hon klarar att vara så länge hos dem utan att sakna mig och vilja åka hem.

Jahapp. Vad kan jag säga...?

Åttaåringen lär i alla fall ha insett att det inte bara är en dans på rosor att vara hos Pappan.

Sorg mitt i glädjen

Jag träffar Musikmannen och hans dotter. Imorgon åker de till Musikmannens hemland i nästan en månad.

Vi går på restaurang och jag chockar mig själv med att tänka förbjudna tankar om hur skönt det är att slippa tänka på Åttaåringens allergi, bara slappna av och äta vad jag vill. Musikmannens dotter kramar mig hela kvällen. Jag är så snäll, jag luktar så gott, jag och hennes mamma skulle bli så bra vänner. Tydligen. Vi skrattar gott.

Så besöker vi Katarina kyrkogård och jag stannar vid de ofantligt sorgliga gravarna där dödsdatum är 26/12-04.

Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur det ska bli att inte träffa Musikmannen på över en månad. Saknad av den fysiska beröringen kommer att förtära mig.

Opera? Nej, burlesk teater.

Jag tog Åttaåringen och hennes kompis för att se Figaros bröllop genom Parkteatern. Det var ett vågspel. Jag visste inte hur pass vuxeninriktad förställningen skulle vara. Vi satt längst fram, nära de svettiga skådespelarna. Föreställningen var vågad, udda och enormt givande. Åttaåringen fnissade när de sexuella anspelningarna dök upp. Kompisen satt orörlig med gapande mun. Hoppas att hon inte berättade allt för sin strikta mamma sedan.

Övning ger färdighet

Klamydia ökar. Reklamen för kondomer ökar. Så har det väl varit väldigt länge. Ändå verkar män i allmänhet tro att kondomen endast är till för att skydda mot graviditet. Det är inte lika skönt med kondom, har alla killar jag frågat hävdat. Nej, visst, jag håller med, men om killar fick öva i tidig ålder och kondom sågs som något självklart, så kanske det skulle kännas mer naturligt.

En kille som vid första (och andra och tredje och...) samlaget med en tjej drar på sig en kondom utan att ens fråga om det behövs är en riktig man i mina ögon.

Jag har även hört killar som inte vill ha kondom föreslå att de kan komma i rumpan istället. För det är lugnt, de har kollat sig, de är "rena".

Tjena allena. Been there, done that, don´t wanna do it again.

Måla fan på väggen

Om nu Åttaåringen är två veckor hos Pappan den här månaden så skulle ju Pappan kunna tänkas begära att underhållet halveras för den här månaden. Skulle liksom vara så typiskt honom att göra det. Fastän det bara är första gången någonsin som han har umgåtts med Åttaåringen under så pass lång tid.

Ett liv utan ett liv

Sitter på jobbet. Funderar över livet. (Ja, jag har tid att göra det när jag jobbar på kontoret.) Så slår det mig. Jag är mitt andra jag. Den jag var för sisådär nio år sedan. Jag har inget barn, jag har inget ansvar. Ingen väntar på mig, ingen förväntar sig något av mig. Jag behöver inte gå hem och laga mat till någon. Jag behöver inte ens gå hem.

Känslorna av frihet och lättnad uppfyller mig.
Saknaden förtär mig.

Eat me

Funderar över förhållandet med Musikmannen. Känns det bra? Vår kommunikation är inte den bästa. Ändå känns inte behovet av ord oss emellan särskilt stort. Det bästa stunderna är när vi får vara tillsammans bara vi två, och gärna spendera tiden i sängen. För jag vet ju att det bara är en sak som han helst av allt vill göra.

En poetisk tanke

I sanningens namn
filmerna underhåller
barnens fantasi
Radion gör sitt
för mig
när du lätt kysser min kind

Ett sorts analt tänkande som jag (inte) gärna för vidare

När vi (läs: jag) packade Åttaåringens väska för hennes vistelse hos Pappan så räknade jag med att de ska slippa tvätta. Det blev till att packa större delen av Åttaåringens garderob för en veckas vistelse.

Sedan insåg jag att det ofta har hänt att saker inte kommer tillbaka därifrån. Hur kan jag göra för att undvika att något lämnas kvar, utan att göra Pappan förargad? En lista! (Pappan lär tycka att jag är en idiot, men det gör han säkert ändå, så...)

Så jag berättade för Åttaåringen att ibland brukar jag skriva upp det jag packar ned, så är det lättare att veta att allt kommer med hem igen när man ska åka tillbaka, det är bara att läsa på listan. Åttaåringen tittade på mig som om jag var helt galen och undrade om det verkligen behövdes.

När jag hade gjort listan visade jag den för Åttaåringen och hon tyckte att det såg bra ut. Hon funderade ett tag och kom sedan med den i handen.
- Mamma, kan du göra rutor också?
- Rutor?
- Brevid varje rad, så att jag kan sätta ett kryss när jag har lagt ned saken.
- Eh, nej, det orkar jag inte nu, men du kan ju göra bockar.
- Bockar?
- Ja, du vet, de som ser ut som V, som man sätter när man är klar med något.
- Jaha! Ja, men då vill jag ha rutor att sätta bockarna i...

Time flies

Är på jobbet. Chefen frågar vad jag ska göra med min lediga tid nästa vecka. Jag ska ju jobba. Jo, men han menar kvällstid.

Ja, du. Det går inte att beskriva känslan ens. En hel vecka med tid att spendera endast på mig själv.

It will be over before I know it, det är allt jag vet.

Avsked i störtskur

När värmen för en stund gav vika för att himlen öppnade sig, blixten slog ned omkring oss och åskan slängde knallar mot vårt hus så var det dags att ta avsked av Åttaåringen. En hel vecka med Pappan. Det längsta vi någonsin varit ifrån varandra.

Under natten har jag drömt att Åttaåringen drunknade och jag vaknade av att jag grät och hade ångest i hela själen.

Samtidigt är känslan av lättnad och frihet så enormt stor att den knappt bör nämnas. Efter flera veckor tätt inpå varandra så behöver vi vara ifrån varandra ett tag.

Inte att rekommendera

Nästan medelhavsvärme, samt PMS.

Svenska, det halverade språket

När jag handlat godis med Åttaåringen och hennes kompis Didrik så säger jag:
- Nu går vi till biografen.
Didrik ser oförstående på mig och säger:
- Vart ska vi gå?
- Till biografen.
- Vad är det?
- Alltså, bion, biografen.
- Ahaaa!!

It bugs me

När någon spelar musik högt, med sin mobil eller vad det än är, på t-banan, bussen eller någon annanstans, så får jag alltid ett behov av att gå fram och fråga ifall de råkade glömma sina hörlurar hemma idag. Vad är det egentligen för vits med att spela musik högt? Vi andra vill knappast bli påtvingade din musiksmak. Den här mannen stod på busshållplatsen och spelade någon asiatisk musik väldigt högt. Sedan pratade han engelska med busschauffören. Jag var en hårsmån ifrån att läxa upp honom om vilka etikettregler som brukar gälla bland folk.