måndag 31 december 2007

Jag är sååå trevlig

I kontaktannonserna i DN 30/12 lägger jag märke till att de män som söker kvinnor är väldigt trevliga typer. I var och varannan annons anger de att de är trevliga i alla fall. Vem anser det? De själva, kompisen, ex:et eller vem? Är inte det som när de på engelska säger "he/she has a nice personality"? Vilket egentligen betyder att han/hon är snäll som en ko, men inte så himla attraktiv. Fast jag antar att det inte är något de vill skylta med, så det betyder säkert inte det i just dessa annonser.

En kille verkar intressant. Han söker en kvinna, "helst inte rökare, gärna lite motion". Betyder det att han VILL att kvinnan motionerar lite ibland, eller att kvinnan bör motionera så LITE som möjligt? Och helst inte rökare? Jobbigt då om han blir ihop med en rökare och hon vet att just MIG vill han helst inte vara tillsammans med.

söndag 30 december 2007

Blir du missgynnad, lille vän?

Min 6-åring får inte gå i fackeltåg till en svensk kyrka, för på skolan har personalen tolkat Diskrimineringslagen som att det är förbjudet att ta barnen dit. Fastän två andra skolor i närområdet har tolkat den annorlunda och erbjuder barnen - vars föräldrar inte vill att de går in i en svensk kyrka - ett alternativ genom att stanna kvar på skolan och göra andra saker, t ex spela dataspel (alltså inte något som barnet skulle tycka är tråkigt).

Klassen var dock i en svensk kyrka och sjöng tidigare i december. 6-åringens lärare svarar jakande när jag frågar om de då frågade föräldrarna ifall barnen fick följa med. (Ärligt, jag tror att läraren ljög för att slippa jobbiga mig.) Mig veterligen så fick jag aldrig någon förfrågan, men 6-åringen bekräftar att ett av barnen i klassen - som har muslimska föräldrar - inte fick följa med. Lagen säger att eleven inte ska missgynnas i samband med sin religion. Om vi nu är kristna och hör till svenska kyrkan, blir då inte min 6-åring missynnad när hon inte får ta del av våra vanliga religiösa traditioner...?

Till våren ska vi besöka en moské också, säger 6-åringens lärare sedan. Jaså, då måste ni ju också fråga alla föräldrar, säger jag. Jaaadå, säger läraren.

Spontant är det självklart att min 6-åring får gå med till en moské, jag tror det är nyttigt att ta del av det utbud som finns för att kunna forma sin egen åsikt. Samtidigt funderar min inskränkta hjärna på ifall det i moskén kan finnas någon fanatisk muslim som kommer att försöka indoktrinera barnen...

Död åt raketerna



Inte lika ståndaktigt utanför försäljaren längre...

Gosigt, verkligen

I "Navy CIS" ikväll på TV3 var det en kille (nr 1) som försökte smuggla heroin i tarmen, men han avled på ett sjukhus. Killens syster och kille nr 2 gick till bårhuset, där kille nr 2 skulle skära upp kille nr 1 för att ta ut knarket. En doktor blandas in och får utföra ingreppet, men spräcker med flit tarmen så att knarket sprids på båren. I en av slutscenerna står den abstinensgalna systern lutad över båren och snortar heroin direkt ur tarmen på sin döde, uppskurne bror. Verkligen smaskigt.

När program som "CSI" (Las Vegas) kom tyckte jag att det var häftigt, men nu är jag innerligt trött på alla dessa program, som "Criminal minds", 3 x "CSI" etc, med avhuggna huvuden, dödande utan eftertanke och djupdykningar in i kroppens vindlande vener. Som en skräckfilm, men legitimt, på något underligt sätt, och då får det visas på bästa sändningstid. När det visas reklam på TV för dessa serier vill jag inte att min 6-åring ser det, och än mindre när programmet visas. Min kompis säger att hennes 10-åring är mer van vid det, så de håller inte så mycket koll på vad hon ser på TV. Jag kanske är överbeskyddande, men jag hade velat slippa bli matad med sånt som liten. Självklart tror jag att det påverkar vilken sorts människa man blir.

Jag vet att verkligheten säkerligen överträffar fantasin ibland när det kommer till vilka vidrigheter folk kan komma på att göra mot sina medmänniskor, men kan vi inte få leva liiite ovetande och naiva?

Tänk på vad du gör imorgon...

Satsa på något bra den sista dagen på året.

Idag sa en av 6-åringens kompisars mamma till mig att hon skulle passa på att tvätta ikväll, för imorgon ville hon inte göra det. För hon hade hört (skrock, well, who knows...) att det man gör på nyårsafton är det man kommer få göra resten av året sedan...

Vi kommer sitta på tåget - så då får jag se fram emot att resa under 2008 alltså...?

Tradition är inte religion

Nu har jag pratat med ett otal (svenska) personer som alla tycker att vi svenskar är mesiga och låter oss bli trampade på när vi tillåter att människor från andra länder börjar utplåna våra traditioner med sin kultur. Vi säger stolt att vi är "open-minded" och respekterar alla människor, oavsett etnicitet. Vi vågar inte ens längre ha en åsikt om ett annat folkslag, med risk för att bli kallad rasist. Är det inte istället människor från andra kulturer, som inte respekterar de svenska traditionerna, som borde kallas rasister? T ex de som inte vill ta en kvinna i hand.

Vi tillåter att moskéer byggs; skulle vi få bygga en svensk kyrka i moskéfantasternas land, undrar jag. Vi tillåter slöjor i skolan; skulle vi få gå med tunna linnen och bara armar i skolan i slöjornas land, undrar jag. Vi bekostar tolkar på BVC för invandrade föräldrar; skulle detsamma göras för mig i tolkarnas hemland, undrar jag.

Hur kommer det sig då att vi inte argumenterar emot mer när det handlar om vår religion? Vi ska inte stöta oss - eller kanske är det så att majoriteten av oss "ursvenskar" egentligen inte är särskilt kristna, så när det handlar om kyrkan sätter vi inte upp så stort motstånd, utan låter sakta, men säkert, andra religioner ta upp plats och påverka oss. Vi är formbara, rotlösa, och kan därför utnyttjas - samtidigt som vi utnyttjar andra kulturer genom att ta till oss det vi gillar av deras traditioner.

Tradition har inte alltid så mycket med religion att göra. Vi dansar kring en fallossymbol mitt i sommaren, likväl som vi dansar kring ett träd mitt i vintern. Vi behöver inte alltid veta varför vi gör det, men visst kan vi ifrågasätta vad våra traditioner står för.

Mördare går lös

I dagens DN (precis som i gårdagens) skriver de om problemen med raketerna och att smällare förbjöds 2001. Jag hade ingen aning om att smällare är förbjudna. Ungarna i mitt område har nog heller aldrig hört talas om det. För det som man tänder på, kastar ifrån sig och som låter ffscchhsssBOOM kallas väl för smällare?

När jag är inomhus är det dock bara BOOM som hörs. Längre bort är det kanske raketer. Igår slog det mig att det nog låter lite som när ett skott avfyras. Ett dödligt skott från en pistol, alltså. Fast jag är inte helt säker på hur det låter när ett skott avfyras.

I DN står det även om ett raketförbud när det inte är nyårsafton. Lycksele har redan klubbat ett sånt förbud. Men vad då? Den 6:e juni då? Eller vid ett festligt tillfälle? Måste man begära tillstånd för att fyra av raketer då, eller hur tänker de i kommunen? Eller, för den delen, de som firar nyår en annan dag är just 31:a decemeber? Fast det är klart, man kan väl inte ta hänsyn till varje individs lilla önskan. Det är en helt annan diskussion.

onsdag 26 december 2007

En helt vanlig dag...

...kan börja med att katten hulkar vid 03:52 och jag rusar upp för att rädda mattan (det universala spyunderlaget för alla katter). När jag torkat upp och precis lagt huvudet på kudden igen så har 6-åringen vaknat och ropar på mig. Det tar en timme för henne att somna om och sedan kan jag sova en halvtimme till.

tisdag 25 december 2007

Ha koll på var din dotter är - för 0 kr i minuten.

Onsdag, 12.30. Tunnelbanan från Hässelby mot Centralen. Soligt, men rätt kallt ute. De flesta har lite tjockare vinterkläder på sig.

En tjej med utländskt påbrå, runt 20 år, har svarta stövlar som sträcker sig upp till knäna och en ljusrosa kort kjol som stannar mitt på låret. En stor del naken hud visas. Långt svart hår, som är utsläppt, med luggen uppsatt. Svart skinnjacka som stramar runt magen, djup urringning innanför kragen. Hon tar av sig solglasögonen och kollar mobilen flera gånger. Blingbling på fingrarna och på väskan. Hon är jättefin och ser ut som att hon ska gå på fest. Eller som att hon ska gå på gatan och sälja sig. Värderingen ligger i betraktarens ögon. Hon ser överlägsen ut, men också smått osäker. Kanske känner hon sig obekväm.

På sätet på andra sidan mittgången sitter det en man. Han är i 40-års åldern, eller något äldre, och har också utländskt påbrå. Han har svart jacka, blå jeans och en rutig skjorta. Håret på bröstet sticker upp vid halsen, ovanför skjortan. Håret är svart med inslag av grått. Hans ögon är bronsfärgade och blicken flackar. Hans ögon försöker fånga tjejens blick, de betraktar hennes minsta rörelse, de stannar vid hennes ben hela tiden. På 30 sekunder ser han på henne minst tio gånger. Han ser ut som ett rovdjur som när som helst ska hoppa på sitt byte.

Så kommer man undan.

Ni känner igen dem: välklädda herrar i par eller, mer udda, bohemiskt klädda kvinnor i par. De går runt bland vanligt, intet ont anande, folk och vill "sprida sitt budskap" och dela ut sin lilla broschyr om tornet. Eller kanske känner vi igen dem ännu mer när de knackar på dörren och inte ger sig förrän vi öppnar. Att tacka nej tror man är enkelt, men de kan bli påstridiga. Att ta en diskussion om vad man själv tror på (alltså inte det som de tror på) är inte att rekommendera, då de blir ännu mer påstridiga och övertygande.

Men idag såg jag en man som fick dem mållösa. När de ville ge honom sin broschyr frågade han helt ärligt om den inte fanns på arabiska, vilket den inte gjorde och de fick gå skilda vägar. Då hörde jag paret diskutera och konstatera att det finns inget material på arabiska! (Verkar väldigt dumt att då röra sig i förorten, som är bebodd med många arabisktalande människor, men vem är jag att döma?)

Så nu vet jag vad jag ska säga framöver! Fast kanske de då erbjuder sig att läsa den för mig...eller skaffar tolk...

Vågar du se någon i ögonen?

Det finns så mycket att titta på på TV att vi inte längre bara spelar in på en kanal och tittar på en annan. Vi ber någon annan spela in på en tredje kanal och om det är SVT vi tittar på så kan vi köra text-tv sid 199 på 2:an och på så sätt SE på 2:an och LÄSA vad som händer på 1:an. Till helgen har vi sedan sju timmar av inspelade program att titta igenom, då, när vi borde vara lediga och ägna oss åt att umgås med andra levande varelser.

Att inte ha en TV alls är helt otänkbart. Ändå tar det inte lång tid att vänja sig av med att kolla flera timmar om dagen på den där burken.

Ett tag var det på tapeten att vi skulle ha singelvagnar i tunnelbanan och jag tänker på det när jag sitter i en av vagnarna i rusningstrafiken. Inte en kotte som tittar på varandra. De flesta läser maniskt sina gratistidningar eller annan lektyr, pratar i telefon eller lyssnar på musik och stirrar mot fönstret. I tunnlarna speglar det sig bra och även en spegelbild kan få ögonkontakt, men det är bra sällan vi verkligen ser rakt på en medmänniska. En morgon var jag sen (= inte lika många människor då) och en medelålders kvinna sa till en ung tjej att hennes kläder var jättehäftiga. Det var fler än jag som vände på huvudet och tittade: på vem som sagt det, vågat yttra en komplimang, och vem som mottog den och vilken reaktion det gav. Vi var flera som log uppskattande.

De som anser sig snygga eller stå över oss andra på något annat sätt kommer aldrig att se åt de som inte passar in i deras mall för utseende, men någon gång kanske ni skulle ge er på att flirta med de lytta. Prova att flirta med en skelögd, det är väldigt utmanande!

På tal om utmanande, så kanske det borde finnas en internationell liten skylt man kan bära där det står FLIRT eller F**K, beroende på hur långt man är villig att gå...

Kan du räkna?

Sexåringens bästa kompis var hos oss en dag. Kompisen är åtta månader äldre än sexåringen. När vi åt lunch frågade jag vad kompisen tyckte att hon lärt sig i skolan, när hon gått några månader i förskoleklassen, men hon kunde inte komma på något. Efter ett tag sa hon ”rita”, varpå jag försynt undrade om hon inte tyckte att hon kunde det på dagis och det höll hon med om. Så jag frågade vad de gjorde i skolan och hon sa att de lekte nästan hela tiden, och ibland gick de på gympa. Sedan kom hon på att hon också varit på musik ibland, de turades om mellan gympa och musik. Hon hade inte lärt sig några bokstäver, men däremot hade de lärt sig några nya regler som till exempel att man inte ska spotta på varandra. Jag undrade om det behövdes. Jo, sa hon, det var två killar som hade spottat på andra barn i början, men nu hade de lärt sig att man inte fick det.

Sedan skulle vi leka kurragömma och sexåringen började med att räkna till tjugo, sedan bytte vi och när kompisen skulle räkna så sa hon att hon kunde bara räkna till elva. Ok, så då körde vi på att alla fick räkna till tio istället.

En annan kompis till sexåringen, kunde inte ens tyda olika bokstäver på en skylt. Ett K, vad då, vad är det? Sånt gör mig lite rädd - både för min egen sexårings utveckling (har jag varit för hård?) och för de barnen som inte har en susning (är det ingen som bryr sig?). Kanske borde vi ha klasser i grundskolan som baseras på förkunskap. Annars blir väl alla understimulerade, på sitt sätt...

Vem är hon som uppfostrar dig?

Sexåringen undrar vad en morsa är och jag förundras över att hon inte vet det vid det här laget, allt annat har hon så gott som snappat upp.

Under middagen med vänninorna konstaterar vi att runt bordet sitter fyra morsor som träffas: plastmorsa, varannan-vecka-morsa, ensammorsa och gudmorsa. Tre av oss är tillgängliga för singelmarknaden, men inte öppna för den. Alla valmöjligheter kräver alltför mycket tid och energi, vilket är dyrbara resurser i dagsläget. Som tonåring på 80-talet fanns Heta linjen, vilket var vår tids internet. Snacket var naivt och lockade, man var anonym och kunde ljuga när det behövdes, om rösten bar för det. Där avhandlades snabbt tid för ett möte, en oskyldig date som kunde leda till nya bekantskaper, men alltför ofta endast gav en snabbvisit in i någons liv, för att sedan istället ändå hitta kärleken i grannens brorsa eller hängandes vid korvmojen eller gungorna på gården.

Idag fungerar datesiterna på samma sätt: efter en kvick konversation, med en främling, genom korta meningar med ytligt innehåll ska foto bytas. Därpå börjar meningarna innefatta kjamar och puzzar (jag får kalla kårar). Alternativet är förstås: vill du ses på dagtid?

Vem orkar längre ge sig hän åt något så tidskrävande när det är enklare att hälsa på grannen i trappen och snacka lite i tvättstugan eller få ett tips genom en vän och plötsligt inse att livskamraten fanns så nära hela tiden?

Barnets rätt till respekt?

Jag tittade på SVT2, Tema skolan:vikarien, för ungefär ett år sedan. Det var en dokumentär där vi fick följa några högstadieklasser och lärare i Hallonbergsskolan utanför Stockholm. Invandrartätt, utbrända lärare och föräldrar som inte bryr sig var mitt första intryck. Vi fick se lektionerna och det var helt sanslöst bedrövligt.

Till en början blir jag rätt invandrarfientlig och undrar var elevernas respekt finns (och, ja, jag vet att det sett ut så här LÄNGE nu) och tycker att det är helt ofattbart. Men när man får se mer blir jag bara ofantligt frustrerad och ser storögt på hur läraren offrar sina lediga stunder, kvällar och lov åt att tröstlöst försöka få kontakt med föräldrar, att ens få dem att dyka upp till ett "kvartsamtal", hjälpa eleverna med läxor på kvällen osv.

Kanske är det här ett extremområde att ta som exempel, men det verkar ju vara en ihållande trend genomgående i samhället: det finns inte mycket respekt och vanligt hyfs kvar någonstans och det är så makalöst sorgligt - i alla aspekter, för eleverna, de unga, som inte kan tillgodogöra sig det de borde få möjlighet till, men även för lärarna som inte ges möjlighet att sprida den kunskap de besitter i samspel med eleverna.

Varför finns det inte mer resurser i skolan; man pratar om mindre barngrupper i förskolan, varför inte fler lärare per barn även i grundskolan?

Tanken som stannar kvar hos mig är dock: var tusan är föräldrarna i allt detta? Varför är det så att det finns så många föräldrar som inte orkar bry sig, så till den milda grad att de redan från början lämnar vidare individer till samhället, att fostra och forma för att de själva väljer att inte göra det? Och vad är det för ett samhälle som väljer att ta på sig det enorma ansvaret utan att ha en stabil grund att bygga på?

Är det någon som orkar bry sig längre?

Slösa vs Spara

En rapport från Socialstyrelsen förra året slår fast att jag tillhör en generation som består av till hälften Spara och till hälften Slösa. Detta kan jämföras med att hälften av oss är välutbildade med ett trist jobb och hälften av oss har ett megastimulerande jobb, men ingen utbildning värd namnet - vi är alltså varken akademiker eller slackers.

Ett flertal bekanta har, som jag, aldrig fostrats att handskas med pengar på ett respektfullt sätt och har därmed blivit vad många skulle kalla slösaktiga och en handfull personer i min omgivning har tagit klivet rakt in i rävsaxen och sitter ordentligt fast i skuldfällan.

Att en person från ett telemarketingföretag ringer mig på uppdrag av en bank och erbjuder mig ett kostnadsfritt samtal för att hjälpa mig att styra upp mitt sparande ser jag som ett hån. Istället för att säga "nej tack, jag är inte intresserad" skulle jag vilja säga "Sparande? Spara vilka pengar då?". Vid ett "nej tack" ifrågasätts varför jag inte vill utnyttja något som är avgiftsfritt.

I en verklighet där en ensamstående förälder knappt överlever ekonomiskt ifall barnet blir sjukt, så känns det som att det inte finns något att skämmas för ifall jag helt enkelt inte har råd att spara några pengar.

Tack för bifarna

Jag tog fram min gamla skrivmaskin till 6-åringen att skriva på. Först glömde jag dock att visa mellanslagstangenten. Så första meddelandet löd (eftersom jag gick henne till viljes och höll på att steka hamburgare (biffar) till lunch): ”Taksåmykemammaföratdusjöpdebifartillmej”

En klassisk julafton, del 2

Bestämmer med min pappa att jag och 6-åringen kommer vid 14.30 till dem på julafton. Vi ska äta lunch hemma innan. När ska de servera julmiddagen? Lagom till Kalle, eller...(frågar jag med viss syrlighet och söker förståelse för att 6-åringen nog inte VILL äta just då)? Han frågar frugan, som säger vid fyra ungefär.

Ska vi köpa julklappar? "Nej, bara till de som är omyndiga", säger jag. "Ja, men några trisslotter kan man ju få även om man är vuxen", säger han. Jahapp, tänker jag, men vet inget jag kan köpa till dem, så jag köper en chokladask och slår in några foton av 6-åringen. Jag vill inte köpa saker för köpandets skull, jag vill ge för att det finns ett behov - hos givaren eller mottagaren.

Vi ska ta oss från söderförort halvvägs ut till Arlanda med kollektivtrafik. Ditvägen: buss, pendeltåg, hämtade med bil. Hemvägen: taxi, pendeltåg, buss. Det börjar med att vi missar bussen, tar tunnelbanan till city och missar där pendeltåget. Blir hämtade med bilen vid 14.30. "Alla" väntar på oss, vi är sena! Det serveras julmiddag vid 14.45 (lagom till Kalle...).

När jag väljer "barnalternativet" framför starkglöggen undrar min pappa och frugan ifall jag inte tänker dricka alkoholhaltigt alls (med en liten besviken ton i rösten). Pappas svärföräldrar sitter glada i hågen och trugar med snapsen. Jag har aldrig riktigt fattat det där med att dricka sig full på julafton: det är väl då man ska umgås och kunna prata med varandra, vilket är svårt när någon är nära på redlös. Dessutom har jag ensam ansvar för 6-åringen och att vi kommer hem. Jag dricker två klunkar vin och två klunkar snaps. De övriga vuxna (samt 17-åringen i huset) tycker nog att jag är konstig.

Inte en klapp får jag själv och mina klappar verkar mest skapa irritation. C´est la vie.

På hemväg anländer taxin lagom för oss att missa pendeltåget och nästa är inställd, så det blir till att vänta en timme - eller finna en alternativ färdväg. Vi tar en buss till närmaste tunnelbana (det tar 30 minuter) och kan sedan ta tunnelbanan hela vägen hem (det tar nästan en timme).

Totalt färdades 6-åringen och jag i ungefär fem timmar under gårdagen (julafton). Vi umgicks med mina föräldrar i ungefär sex timmar sammanlagt.

Något av ett i-landsproblem, jag vet, men jag var ändå mentalt urlakad hela dagen idag.

En klassisk julafton?

Min mamma betalar för sin plats på den stora parkeringen utanför hennes hus, men nyttjar den väldigt sällan. Råkar någon okänd parkera på hennes plats - även om hon inte är i behov av den just då - sträcker sig hennes irritation ofta längre än till en lapp under vindrutetorkaren. Det kan bli ett samtal till "p-lisebolaget", hyresbolaget och nära på lokaltidningen.

6-åringen och jag träffar min mamma och hennes man på julaftons förmiddag. När de ska åka så står det en mäkta uppretad man vid deras bil, strax intill står den uppretade mannens tjej och packar ur deras bil, de har storhandlat. Mammas man har lyckats parkera på en förhyrd plats. Fastän de har "handikapptillstånd" i bilen, så tyckte han att HKP-platsen låg så illa till på parkeringsplatsen. Han lyckas att aldrig be om ursäkt för sitt misstag utan diskussionen blir aggressiv och inkluderar snabbt hot om polis och smockorna hänger i luften.

I mitt huvud spelas en film upp; vilken kedja av händelser ger denna incident: hur blir det här parets jul nu?

Det finns säkerligen ingen som har en "normal" släkt. När jag skäms för min släkt brukar jag tänka på filmen "Gilbert Grape" när Johnny Depp ska presentera sin tjej för sin mamma. Mamman är sängliggande p g a att hon har formen av en mindre val och Depp skäms för att ens visa sin mamma för sin smala tjej. Mamman säger urskuldrande: "jag har inte alltid sett ut så här", varpå tjejen säger; "Jag har inte heller alltid sett ut så här"...

söndag 4 november 2007

Skrivihop.nu!

Bioreklamen visade halstabletter i olikfärgade små påsar (fiskarens kompis) och på den ena stod det LAKRIS. Den hade alltså smak av LAKRIS. Vad är det? För det första heter det lakriTs och för det andra har jag börjat haka upp mig på allt som slutar med IS.

Nu för tiden får det mesta "smeknamn" som slutar på -is. Medis (Medborgarplatsen), Nattis (Natalie), Fritis (Fritidshem - Fritids hette det på min tid), för att nämna några få. Jag tror att det är Stockholmskt. Precis som att det bara är vi nollåttor som skulle komma på att säga "Bea" när vi vill ha Bearnaisesås...

Härom dagen var det en artikel i Metro om en gubbe som fått visa LEGG på systemet när han skulle handla. Snälla. Leg är förkortningen för legitimation, men LEGG? Nisse har väl varit framme, men ändå? Kan vi inte bara bli lite internationella och använda ID?

Och vad är det som händer på särskrivningsfronten? Hur kommer det sig att det är så många människor (främst 20-nånting) som idag inte vet när ord ska skrivas ihop? Jag är förundrad. Och oroad.

lördag 3 november 2007

Pirret

Jag var med sexåringen och en sexårig kompis och såg på den svenska filmen "Pirret" i veckan. Filmen var bara en timme lång (helt lagom, enligt mig, alldeles för kort enligt sexåringarna) och hade en rätt udda, men ändå verklighetsbaserad story. När en femårig flicka blir fascinerad av glittriga eller fina saker så hittar hon pirret inom sig och det gör att hon lättar från marken och flyger en sväng. Vilket (naturligtvis) gör att hennes mamma tar henne till doktorn, där flickan utsätts för tester och på sjukhuset möter hon en (cancersjuk) pojke.

Det var en skön film. Det som störde mig var att flickan i vissa scener hade ett stort fett munsår i ena mungipan och i andra scener inte hade ett spår av det, men det var inget som störde sexåringarna. Däremot hade sexåringen sedan mardrömmar om den skallige cancersjuke pojken: "Han såg ut som en mumie". (Det slog mig att vi har varit lyckligt lottade och aldrig känt någon eller sett någon som är så sjuk på riktigt.)

Dessutom tyckte jag att läkarna var rätt fjantiga, i en film som annars lyftes av Frida Hallgrens prestation som mamma och hennes relativt normala repliker och agerande. Det hördes många igenkännande skratt från mammor i salongen när flickans mamma (Frida) frågar: "Är du trött?", när flickan hellre vill betrakta en fågelfjäder på morgonen på väg till dagis, än att sätta fart så de skulle hinna i tid...

Jag såg f ö Frida på tunnelbanan för några veckor sedan, hon pratade med en kollega/vän och jag hörde henne nämna något om en man, sin kärlek. Hon lät lycklig. Good for her. Hoppas det håller i sig.

måndag 22 oktober 2007

Äckligt blod

"Mamma, tror du på Gud och Jesus?", frågade sexåringen. Jag sa att jag tror på att det säkert funnits en man som hette Jesus och att jag tror på mycket olika saker, en egen sorts gud bland annat, men att man får tro på det man själv vill. "Jag tror på Gud och Jesus, för det gör mormor", sa sexåringen då. Fint. Då hänger vi med mormor till kyrkan en sväng.

För några veckor sedan skulle sexåringarna ta nattvard och några dagar innan händelsen skulle äga rum försökte prästen förklara hur det hela skulle gå till. Det mesta gick nog in i ena örat och ut i det andra på barnen, utan reflektion, förutom att prästen sa att man behöver vara döpt för att ta nattvard. Flera av sexåringarna visste inte ifall de var döpta och de som inte var det ville nu absolut döpa sig - för att kunna vara delaktiga och göra det som flera kompisar skulle göra.

När så nattvarden skulle tas skuttade många sexåringar fram, tog sitt "bröd", doppade det i "vinet" (druvjuice) och satte sig. När min sexåring mumsat klart kom kommentaren: "får man inget mer bröd?"

Vid nästa tillfälle sa jag redan hemma till sexåringen: jag kommer inte att ta någon nattvard, ska du göra det? "Ja!" Vet du då varför man tar nattvard, vad är det för något? "Ja, det är bröd och vin!" Ja, men varför tar man det? Sexåringen funderade, men visste inte. Så jag berättade att det är Jesu kött och blod, att man äter och dricker en del av hans kropp, för att bli en del av honom och bära med sig en del av honom. ("Så barbariskt, måste du berätta det?!", sa mormor senare.) Sexåringen såg äcklad ut, men tyckte att det var okej.

Så det mumsades oblat igen och efter en kort stund kom den käcka kommentaren: "Jesu kropp smakar gott." Och efter en stunds betänksamhet: "Men Jesu blod smakar inte så gott."

Jag måste medge att gemenskapen är fin inom kyrkan, men jag kan inte komma ifrån att det också är lite som en sekt (i en negativ bemärkelse).

Kaninen

Igår slog det mig att jag alltid vill ha mer sex när jag är ensam än när jag är tillsammans med någon. Hur kommer det sig egentligen? När jag är ensam känner jag mig som Charlotte i "Sex and the city" när hon fått sin sexleksak kaninen och inte längre vill lämna sängen, än mindre vill vara social med sina vänner. När jag är tillsammans med någon falnar intresset rätt snabbt och blir knappt lockande.

Kanske kan det helt enkelt bero på att jag ännu inte mött någon som tillfredsställer mig lika bra som själv gör. Vilket ju betyder att jag måste bli bättre på att tala om hur jag vill ha det.

Det blev en självutforskande söndag.