Pirret

Jag var med sexåringen och en sexårig kompis och såg på den svenska filmen "Pirret" i veckan. Filmen var bara en timme lång (helt lagom, enligt mig, alldeles för kort enligt sexåringarna) och hade en rätt udda, men ändå verklighetsbaserad story. När en femårig flicka blir fascinerad av glittriga eller fina saker så hittar hon pirret inom sig och det gör att hon lättar från marken och flyger en sväng. Vilket (naturligtvis) gör att hennes mamma tar henne till doktorn, där flickan utsätts för tester och på sjukhuset möter hon en (cancersjuk) pojke.

Det var en skön film. Det som störde mig var att flickan i vissa scener hade ett stort fett munsår i ena mungipan och i andra scener inte hade ett spår av det, men det var inget som störde sexåringarna. Däremot hade sexåringen sedan mardrömmar om den skallige cancersjuke pojken: "Han såg ut som en mumie". (Det slog mig att vi har varit lyckligt lottade och aldrig känt någon eller sett någon som är så sjuk på riktigt.)

Dessutom tyckte jag att läkarna var rätt fjantiga, i en film som annars lyftes av Frida Hallgrens prestation som mamma och hennes relativt normala repliker och agerande. Det hördes många igenkännande skratt från mammor i salongen när flickans mamma (Frida) frågar: "Är du trött?", när flickan hellre vill betrakta en fågelfjäder på morgonen på väg till dagis, än att sätta fart så de skulle hinna i tid...

Jag såg f ö Frida på tunnelbanan för några veckor sedan, hon pratade med en kollega/vän och jag hörde henne nämna något om en man, sin kärlek. Hon lät lycklig. Good for her. Hoppas det håller i sig.