I vissa fall är jag mer skeptisk än andra när det handlar om något som forskats fram. Jag brukar ofta tänka: hur gjorde de för att få fram det här? Ungefär som att antalet unga arbetslösa i Holland är betydligt färre än i Sverige. Hur har de då mätt? Jo, i Sverige kan studenter inkluderas i arbetslöshetsstatistiken, men det gör de inte i Holland. Självfallet blir skillnaden då enorm.
Idag läser jag om att barn som är populära i klassen som 10-åringar verkar vara friskare som vuxna. Hur i hela friden har de mätt deras populäritet då? Jo, genom att barnen fick lägga tre röster på vem de ville arbeta tillsammans med och utifrån den röstningen delades sedan barnen upp i en femgradig skala från noll till favorit. Men snälla nån. Visserligen var det år 1953, men jag tippar på att ungar då fungerade någorlunda som idag. Någon röstar som sin kompis, bara för att inte vara annorlunda. Någon röstar efter samvetet och tänker att läraren har sagt att man ska vara rättvis och ge andra en chans. Någon är genuint vänlig och samarbetsvillig. Någon är rädd eller lättpåverkad. Någon har en dålig dag. Någon är taskig. Och så vidare, to infinity and beyond. Undrar just hur ofta de fick rösta. Vid ett enda tillfälle?
tisdag 29 september 2009
Obetalbart
En sprattelgubbe i papper. Föreställande en djävul. Såld för 29000 kronor. Seriöst. Hur är folk funtade?
måndag 28 september 2009
Döden i vitögat
Ibland när Åttaåringen blir riktigt, riktigt sjuk så kan jag fundera över vad jag skulle ta mig till ifall hon dog, i sjukdom eller i en olycka. Vad skulle hända med mig? Hur skulle jag bete mig? Skulle jag överleva alls - och i så fall på vilket sätt?
Otaliga är de gånger under Åttaåringens levnadstid som tempen har visat närmare +40 grader och hon har yrat, kräkts eller fått operera bort halsmandlar eller dylikt. Jag borde vara van. Nu var det dock länge sedan. Säkert tre år sedan det var riktigt så illa som det nu verkar vara. Nu har hon somnat igen. Hjärnhinneinflammation, hur yttrar sig det? "Vanliga tecken är huvudvärk, illamående, stelhet i nacke, överkänslighet mot ljus samt hög feber."
Tjena allena.
Otaliga är de gånger under Åttaåringens levnadstid som tempen har visat närmare +40 grader och hon har yrat, kräkts eller fått operera bort halsmandlar eller dylikt. Jag borde vara van. Nu var det dock länge sedan. Säkert tre år sedan det var riktigt så illa som det nu verkar vara. Nu har hon somnat igen. Hjärnhinneinflammation, hur yttrar sig det? "Vanliga tecken är huvudvärk, illamående, stelhet i nacke, överkänslighet mot ljus samt hög feber."
Tjena allena.
Andra tecken
Jag funderar över det här med déjà vu. Upplevde ett starkt ögonblick i fredags. Är det så att vår framtid är redan känd för vårt undermedvetna?
Musikmannen berättar snusförnuftigt vad det står i böcker: att vi upplever ett ögonblick som går fortare än vi hinner uppfatta det och därför känns det som att vi redan har upplevt det när vi sedan uppfattar situationen. Eller något åt det hållet. Jo, jag har hört det där förut. Är det så folk uppfattar déjà vu-känslor?
För mig handlar det om att hamna i en situation där jag kliver utanför mig själv och ser på situationen vid sidan av och vet vad respektive person kommer att säga och göra, en millisekund innan det sker. Vilket ju måste betyda att jag var menad att befinna mig i just den situationen - fastän jag inte själv visste att jag skulle vara där innan det hände.
Låter rörigt, men jag undrar hur mycket av vår mentala kapacitet vi egentligen använder.
Musikmannen berättar snusförnuftigt vad det står i böcker: att vi upplever ett ögonblick som går fortare än vi hinner uppfatta det och därför känns det som att vi redan har upplevt det när vi sedan uppfattar situationen. Eller något åt det hållet. Jo, jag har hört det där förut. Är det så folk uppfattar déjà vu-känslor?
För mig handlar det om att hamna i en situation där jag kliver utanför mig själv och ser på situationen vid sidan av och vet vad respektive person kommer att säga och göra, en millisekund innan det sker. Vilket ju måste betyda att jag var menad att befinna mig i just den situationen - fastän jag inte själv visste att jag skulle vara där innan det hände.
Låter rörigt, men jag undrar hur mycket av vår mentala kapacitet vi egentligen använder.
Tecken
Åttaåringen ligger nedbäddad och sover med över +39 i feber. Hon hann bara vara i skolan några timmar, sedan ringde de efter mig. Hon hade frossa på vägen hem. Hon klagade på ont i huvudet i morse, och var rätt lös i magen, men så är det ju ibland vanliga dagar också. Jag borde dock ha sett tecknen och låtit henne stanna hemma, men jag peppade henne att gå. På vägen hem från skolan sa hon att det kändes som att hennes hjärna hade delats mitt itu och hela hjärnan värkte och hon hade lite ont i magen.
- Och sen har jag ont här, mamma, sa hon och pekade på baksidan av knäna och handlederna.
Värk i leder, huvudvärk, feber. Bådar inte gott. Vi får se hur det går.
Själv måste jag skriva som en galning i dagarna två nu. Vi får se hur det går också.
- Och sen har jag ont här, mamma, sa hon och pekade på baksidan av knäna och handlederna.
Värk i leder, huvudvärk, feber. Bådar inte gott. Vi får se hur det går.
Själv måste jag skriva som en galning i dagarna två nu. Vi får se hur det går också.
lördag 26 september 2009
Once again: Auktoritet utan att vara auktoritär
Malin Siwe skriver om Skolverkets rapport.
Ja, visst är det så att social bakgrund har fått ökad betydelse, särskilt med tanke på att ett större antal elever nu, än då, har föräldrar med invandrarbakgrund och därmed har andra förutsättningar för att hjälpa sina barn med skolarbetet. Borde inte det mesta av skolarbetet ändå skötas i skolan?
Ja, visst är det också så att det har skett en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Jag har sett makalösa exempel där barn i åttaårsåldern ska ta ansvar för sina studier på egen hand och planera hur de ska lägga upp sitt skolarbete. I mitt tycke krävs det rätt mycket förförståelse för att kunna utföra sånt, för att sedan inte tala om själva skoluppgifterna och hur dessa ska lösas.
Så, ja, visst, lärare behöver vara ledare. Jag håller med. Då behövs det också bättre sätt att kunna ge belöningar och "bestraffningar" till eleverna. För morötter behöver de. Samtidigt är det i princip omöjligt att vara en bra ledare för 30 stycken åttaåringar på egen hand. Det borde finnas begränsningar för hur många elever det max får vara i en klass, eller hur många lärare/pedagoger det minst behöver vara med eleverna, det ska inte handla om ekonomi.
Ja, visst är det så att social bakgrund har fått ökad betydelse, särskilt med tanke på att ett större antal elever nu, än då, har föräldrar med invandrarbakgrund och därmed har andra förutsättningar för att hjälpa sina barn med skolarbetet. Borde inte det mesta av skolarbetet ändå skötas i skolan?
Ja, visst är det också så att det har skett en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Jag har sett makalösa exempel där barn i åttaårsåldern ska ta ansvar för sina studier på egen hand och planera hur de ska lägga upp sitt skolarbete. I mitt tycke krävs det rätt mycket förförståelse för att kunna utföra sånt, för att sedan inte tala om själva skoluppgifterna och hur dessa ska lösas.
Så, ja, visst, lärare behöver vara ledare. Jag håller med. Då behövs det också bättre sätt att kunna ge belöningar och "bestraffningar" till eleverna. För morötter behöver de. Samtidigt är det i princip omöjligt att vara en bra ledare för 30 stycken åttaåringar på egen hand. Det borde finnas begränsningar för hur många elever det max får vara i en klass, eller hur många lärare/pedagoger det minst behöver vara med eleverna, det ska inte handla om ekonomi.
onsdag 23 september 2009
Bagheeras lillasyster
En liten diktsång av Åttaåringen och Pinga, uppkommen vid middagsbordet, som en hyllning till den älskade katten.
en panter i vårt kök
hon spejar som en hök
svart är hennes hår
hon lämnar inga spår
hon smyger fram till mig
och säger mjehej
en panter i vårt kök
hon spejar som en hök
svart är hennes hår
hon lämnar inga spår
hon smyger fram till mig
och säger mjehej
Verkligheten överträffar allt
Jag är ute på vfu (praktik). Vi är tre studenter från samma utbildning som hoppar runt på samma engelskalektioner. Det känns som vi är en klunga inspektörer när vi kliver in. Ibland är det, förutom läraren, också två personer från Fritidspersonalen i klassrummet. Jag kan aldrig hålla mig till att enbart observera. Jag går även runt och hjälper eleverna. Vi bildar en hel arsenal av lärare. Vilken lyx för ungarna! Det var dock inte så himla lyxigt när vi klev in i en 1:a där en pojke frågade om min 22-årige manliga (söta) studentkamrat var min son...
Det finns också så mycket som vi inte kan påverka. Fick de frukost på morgonen? Någon ska åka från sin fosterfamilj till sin riktiga mamma. Någon är utvisningshotad. Någon är nyanländ från ett krigsdrabbat land. Någon kryper omkring på golvet för att de ännu inte kan läsa, och inte kan hänga med på lektionen. Några skriker högt för att de är uttråkade.
Ibland blir det absurt att tala om eget ansvar och vilka skyldigheter som ligger på barnen. Jag anser dock att det är just det vi måste, så långt det går. Eleverna blir konstant matade med vilka rättigheter de har. Med rättigheter kommer också skyldigheter.
Det finns också så mycket som vi inte kan påverka. Fick de frukost på morgonen? Någon ska åka från sin fosterfamilj till sin riktiga mamma. Någon är utvisningshotad. Någon är nyanländ från ett krigsdrabbat land. Någon kryper omkring på golvet för att de ännu inte kan läsa, och inte kan hänga med på lektionen. Några skriker högt för att de är uttråkade.
Ibland blir det absurt att tala om eget ansvar och vilka skyldigheter som ligger på barnen. Jag anser dock att det är just det vi måste, så långt det går. Eleverna blir konstant matade med vilka rättigheter de har. Med rättigheter kommer också skyldigheter.
tisdag 22 september 2009
Under lupp
Har varit på föräldramöte på Åttaåringens skola. Inte konstigt att de inte har några pengar till övers på skolan, då de måste ha med så många tolkar hela tiden, på olika möten. Eller, vem betalar tolkkostnader? Jag minns att de på BVC berättade att det var svindyrt.
Bäst ikväll: vi satt alla församlade i matsalen (ca 250 personer) och någons mobiltelefon ringde flera gånger. Alla vred och vände på sig och blev mer och mer irriterade. En döv mamma satt längst fram och "lyssnade" till sin tolk. Fjärde gången sa en annan mamma till mig "Tänk om det är hennes telefon". En döv har väl inte ljud på sin mobil? Men, jo, mycket riktigt, det var hennes visade det sedan!
I Åttaåringens klassrum finner jag detta:
* I meddelande från Åttaåringens lärare skriver läraren att de inte ska göra något förens en annan sak har inträffat. Förrän, tänker jag, förrän.
* På tavlan är frågor skrivna som de jobbat med under dagen, en av frågorna lyder: Vart bor de? Var, tänker jag, var.
* Läraren går sedan igenom vad de kommer att jobba med framöver, bl a ska de läsa böcker och göra recentioner.
Nej nej, tänker jag, bara nej.
Sedan tänker jag: snart står jag nog där själv - och blir granskad, och ifrågasatt, och (förhoppningsvis) uppskattad. Skrämmande tanke.
Bäst ikväll: vi satt alla församlade i matsalen (ca 250 personer) och någons mobiltelefon ringde flera gånger. Alla vred och vände på sig och blev mer och mer irriterade. En döv mamma satt längst fram och "lyssnade" till sin tolk. Fjärde gången sa en annan mamma till mig "Tänk om det är hennes telefon". En döv har väl inte ljud på sin mobil? Men, jo, mycket riktigt, det var hennes visade det sedan!
I Åttaåringens klassrum finner jag detta:
* I meddelande från Åttaåringens lärare skriver läraren att de inte ska göra något förens en annan sak har inträffat. Förrän, tänker jag, förrän.
* På tavlan är frågor skrivna som de jobbat med under dagen, en av frågorna lyder: Vart bor de? Var, tänker jag, var.
* Läraren går sedan igenom vad de kommer att jobba med framöver, bl a ska de läsa böcker och göra recentioner.
Nej nej, tänker jag, bara nej.
Sedan tänker jag: snart står jag nog där själv - och blir granskad, och ifrågasatt, och (förhoppningsvis) uppskattad. Skrämmande tanke.
söndag 20 september 2009
Ett sista besök i Älta
Så gör jag ännu en gång en lista med + och - om Musikmannen. Det väger över helt på plussidan. Hjärtat säger: ja, jippie! Hjärnan säger: men, vänta lite här nu, att du ens behöver göra en sån här lista borde ju vara det som fäller avgörandet, eller?
Låt det vara och lev istället nu Pinga.
Låt det vara och lev istället nu Pinga.
Förlorad kontroll visar rädsla i maktens ansikte
Med viss distans har jag följt all rapportering kring Anna Odell, hennes agerande och resultatet. Nej, jag har inte sett hennes verk. Nej, jag har inte tagit ställning till om hennes agerande var idiotiskt eller bra, men jag lutar åt det senare. Det har varit fascinerande att inse att läkare m fl har i princip känt sig förorättade. När hon nu med egna ord berättar om det som hände så får jag än en gång en känsla av igenkänning från den gången när jag själv bröt ihop för sisådär fem år sedan. När jag satt inför en psykolog och äntligen fick min förlösande stund när jag kunde böla ut min sorg, min ångest och min oro och i det närmaste inte kunde formulera några sammanhängande ord så kunde jag se hur psykologen tappade ansikte och fattning. Denna välformulerande och behärskade människa vred sig i sin stol och ropade på jourhavande: jag måste ju få något lugnande. Det såg ut som att psykologen helst hade velat binda fast mig, han ansåg att jag hade det jobbigt. I vad som tedde sig som lätt panik försökte de reda ut vilken medicin som skulle vara den bästa för mig, vilken medicin skulle dämpa mina känslor. När jag nu äntligen fick ur mig allt, kunde jag då inte få böla färdigt och må bättre sedan? Nej, det skulle tryckas ned, dämpas, få mig att må bättre. De hade nog aldrig hört att man mår bättre av att bryta ihop och gå vidare. Kanske fungerar den metoden enbart på någon som i grunden är stabil, men har kommit in i en tillfällig svacka - en kategori jag ansåg mig själv höra till - och inte på någon som står på botten till ett avgrundsdjupt hål och inte på egen hand kan finna vägen upp igen.
I ärlighetens namn tror jag nog att metoden att gråta ut och få stöd att bemöta sina tankar fungerar på alla kategorier av människor. Fast jag är ju inte läkare, gud bevars.
Skulle jag kunna spela den ångesten, trovärdigt, igen? Ja, det tror jag nog. Utan att de facto vara sjuk? Ja, varför inte?
I ärlighetens namn tror jag nog att metoden att gråta ut och få stöd att bemöta sina tankar fungerar på alla kategorier av människor. Fast jag är ju inte läkare, gud bevars.
Skulle jag kunna spela den ångesten, trovärdigt, igen? Ja, det tror jag nog. Utan att de facto vara sjuk? Ja, varför inte?
Nyhetens behag
Nu har det gått någon månad sedan jag skaffade Digital-TV. Alla dessa kanaler är överväldigande. Åttaåringen vill helst sitta framför dumburken i flera timmar varje dag; nu finns det ju hela fem kanaler som hon kan hoppa mellan!
Själv ser jag på 3-4 kanaler, någon gång i veckan. Vi skulle lugnt kunna ta bort hälften av kanalerna. Förvånat inser jag att det jag ser mest på är Animal Planet och deras "Djurpoliser", där man får följa ASPCA eller SPCA på olika ställen i världen (främst i USA) och jag förundras över hur seriösa de är i sina åtaganden mot djuren. Varför finns det inget sånt i Sverige egentligen?
Comedy central visar enormt roliga stand-ups emellanåt, ibland riktigt snuskiga. Igår jag såg jag Dana Carvey. Han var helt underbar.
Tyvärr har jag inte orkat hålla mig vaken till Dexter de senaste veckorna, men imorgon så. Då ska jag ligga i soffan med Dexter.
Själv ser jag på 3-4 kanaler, någon gång i veckan. Vi skulle lugnt kunna ta bort hälften av kanalerna. Förvånat inser jag att det jag ser mest på är Animal Planet och deras "Djurpoliser", där man får följa ASPCA eller SPCA på olika ställen i världen (främst i USA) och jag förundras över hur seriösa de är i sina åtaganden mot djuren. Varför finns det inget sånt i Sverige egentligen?
Comedy central visar enormt roliga stand-ups emellanåt, ibland riktigt snuskiga. Igår jag såg jag Dana Carvey. Han var helt underbar.
Tyvärr har jag inte orkat hålla mig vaken till Dexter de senaste veckorna, men imorgon så. Då ska jag ligga i soffan med Dexter.
Mångubbegala
Beyoncé avslutar snyggt när hon får sitt pris för årets bästa video på MTVs VMA. Tyvärr har jag ingen aning om vem Taylor Swift är, men det är ändå snyggt gjort.
Sedan kliver Jay-Z på scen och avslutar (tillsammans med underbara Alicia Keys) med en riktigt cool "New York-sång". Allt jag tänker är: det är inte så konstigt att ungdomar idag går med hängade byxor (jeans) när en stor man som Jay-Z gör det så där. Jösses, jag trodde byxorna skulle falla ned till fötterna hela tiden! Han måste ha något arrangemang på ryggen som håller dem uppe!
Sedan kliver Jay-Z på scen och avslutar (tillsammans med underbara Alicia Keys) med en riktigt cool "New York-sång". Allt jag tänker är: det är inte så konstigt att ungdomar idag går med hängade byxor (jeans) när en stor man som Jay-Z gör det så där. Jösses, jag trodde byxorna skulle falla ned till fötterna hela tiden! Han måste ha något arrangemang på ryggen som håller dem uppe!
Tålamod lönar sig
En ny del av kursen på Universitetet inleddes i fredags. Läraren uppmanade oss att köpa några böcker som vi måste läsa. Jag har läst de flesta redan, men behövde införskaffa Alice i underlandet. Enligt läraren ska det också vara en specifik utgåva, och på engelska förstås. Är det en bok jag vill äga, undrar jag?
Läraren hade sagt till bokhandeln på Universitetsområdet att köpa in så att det skulle räcka. Det visade sig dock att de hade köpt in böcker så att det räcker till hälften av oss studenter. Fredag vid lunch rusade ett helt gäng studenter in för att köpa boken. Det stod fem rådvilla studenter när jag kom till hyllan, strax därefter kom ytterligare fem stycken. Boken var slutsåld, finns ingenstans och den är slut från förlaget. Jahapp, det är väl till att låna av någon som har den då, om det är möjligt. De tio studenterna lämnade snabbt butiken, frustrerade.
Jag dröjde mig kvar. Jag köpte en annan kursbok, och tittade runt; kanske hade någon ställt ett ex fel någonstans av den andra boken? Nej jag hittade inget. Så jag frågade efter ISBN-nr, kanske kunde jag köpa den någon annanstans? Kassörskan tittade osäkert på mig och sa att hon var ny och hon visste inte hur man tog fram det. Kunde jag gå till informationen? Visst.
När jag står vid informationen kommer kassörskan fram till mig med ett ex av boken i handen.
- Var det den här du letade efter?
- Jaa, var hittade du den?
- Jag kom på att jag kanske hade ställt den fel, och det hade jag, så du kan ta den.
- Vad bra, tack!
Så där ja, alla böcker kirrade.
På vägen ut mötte jag två studenter till.
- Aha, du har hittat alla böcker.
- Mm...
Läraren hade sagt till bokhandeln på Universitetsområdet att köpa in så att det skulle räcka. Det visade sig dock att de hade köpt in böcker så att det räcker till hälften av oss studenter. Fredag vid lunch rusade ett helt gäng studenter in för att köpa boken. Det stod fem rådvilla studenter när jag kom till hyllan, strax därefter kom ytterligare fem stycken. Boken var slutsåld, finns ingenstans och den är slut från förlaget. Jahapp, det är väl till att låna av någon som har den då, om det är möjligt. De tio studenterna lämnade snabbt butiken, frustrerade.
Jag dröjde mig kvar. Jag köpte en annan kursbok, och tittade runt; kanske hade någon ställt ett ex fel någonstans av den andra boken? Nej jag hittade inget. Så jag frågade efter ISBN-nr, kanske kunde jag köpa den någon annanstans? Kassörskan tittade osäkert på mig och sa att hon var ny och hon visste inte hur man tog fram det. Kunde jag gå till informationen? Visst.
När jag står vid informationen kommer kassörskan fram till mig med ett ex av boken i handen.
- Var det den här du letade efter?
- Jaa, var hittade du den?
- Jag kom på att jag kanske hade ställt den fel, och det hade jag, så du kan ta den.
- Vad bra, tack!
Så där ja, alla böcker kirrade.
På vägen ut mötte jag två studenter till.
- Aha, du har hittat alla böcker.
- Mm...
lördag 19 september 2009
Hjärtekrossare
22.15, fredag kväll, jag ska gå och lägga mig. Same procedure as last time. Åttaåringen ringer och gråter. Pappa är på väg att gå och lägga sig, alla andra sover, hon är den som är vaken. Hon längtar hem, hon saknar mig. Mitt hjärta gråter. Jag stålsätter mig. Försöker att prata om annat, som gör henne gladare, och försöker att få henne att se att det kommer att bli bra. Vi lovar att lägga oss samtidigt och tänka på varandra jättehårt, så kanske vi möts i en dröm.
Pappan hämtade Åttaåringen i hennes skola på eftermiddagen. För första gången någonsin var han i hennes skola. Han skulle komma kl 13. Han skulle vara där tidigt och stå och vänta när hon slutade. Fast, vad skulle hända ifall han var lite försenad? undrade han. Hon är på Fritids, mellis är vid kl 14, då går de iväg. Han skulle absolut komma innan mellis.
- Mamma, han kom 14.30.
- Okej. Gick det bra då?
- Ja, det gjorde det väl.
I morse ringde Åttaåringen. Det hade gått bra att somna tillslut. Nu var hon och ena syrran tvungna att städa i kaninburarna. Den andra syrran slapp, hon skulle leka med en kompis.
- Kan ni inte vänta till hon kommer hem då?
- Nej, det måste göras nu. Jag måste gå nu. Hej då, mamma.
Pappan hämtade Åttaåringen i hennes skola på eftermiddagen. För första gången någonsin var han i hennes skola. Han skulle komma kl 13. Han skulle vara där tidigt och stå och vänta när hon slutade. Fast, vad skulle hända ifall han var lite försenad? undrade han. Hon är på Fritids, mellis är vid kl 14, då går de iväg. Han skulle absolut komma innan mellis.
- Mamma, han kom 14.30.
- Okej. Gick det bra då?
- Ja, det gjorde det väl.
I morse ringde Åttaåringen. Det hade gått bra att somna tillslut. Nu var hon och ena syrran tvungna att städa i kaninburarna. Den andra syrran slapp, hon skulle leka med en kompis.
- Kan ni inte vänta till hon kommer hem då?
- Nej, det måste göras nu. Jag måste gå nu. Hej då, mamma.
Tre av fem
Jag ställer mig något frågande till vem som står bakom DNs fem punkter för kunskap, men jag kan ställa mig bakom tre av dem; punkt 1, 2 och 5.
Jag önskar också att det fanns bättre lärare i skolorna ibland. Jag har mött några av de bättre lärarna och de är makalösa. Jag önskar att jag kunde sålla mig till den skaran en dag. Jag vet dock att det inte kommer att ske, för jag har inte endast ett ämne, jag har en palett av ämnen som ska bidra till att leda de yngre barnen in i livet och möta olika sorters kunskap. De finns enormt bra lärare som står med samma palett som jag inom sig, men de riktigt makalösa lärarna återfinns oftast inom ett specifikt område. De har haft möjlighet att förkovra sig i sitt ämne, de brinner för och har ett bestående intresse för sitt ämne. Det är den främsta orsaken till att de är bra lärare: de känner sitt ämne och känner sig trygga när de jobbar med det ämnet. När man är trygg i sin kunskap så kan man ofta förmedla den på ett beundransvärt sätt.
Matematiken då. Ja, vi är på väg dit. Jag ser det i en mängd olika skolor och i alla möjliga varianter: olika tankesätt implementeras och länkas till barnen verklighet.
Avgiftsfria museum? Ja, tack, men till vilken kostnad då?
De andra punkterna är jag tveksam till. Jag vet inte om en avgift på högskolan skulle bidra till något bra. Jag tror att det skulle ge mer segregering. "...för dem som ser studierna som en investering och förväntar sig god avkastning finns något som är mycket mer skrämmande än en studieavgift..." Jag tror inte att det finns många som utbildar sig till lärare som förväntar sig en god avkastning. Möjligtvis i humana värden. Man kan inte tala för bra lärare, utan att också tala om höjda löner.
Vad det gäller forskning så är jag kluven. Visst borde politiker ta större hänsyn till forskningen. Samtidigt finns det alltför mycket forskning som inte ter sig neutralt framtagen, så vad speglar den då?
Jag önskar också att det fanns bättre lärare i skolorna ibland. Jag har mött några av de bättre lärarna och de är makalösa. Jag önskar att jag kunde sålla mig till den skaran en dag. Jag vet dock att det inte kommer att ske, för jag har inte endast ett ämne, jag har en palett av ämnen som ska bidra till att leda de yngre barnen in i livet och möta olika sorters kunskap. De finns enormt bra lärare som står med samma palett som jag inom sig, men de riktigt makalösa lärarna återfinns oftast inom ett specifikt område. De har haft möjlighet att förkovra sig i sitt ämne, de brinner för och har ett bestående intresse för sitt ämne. Det är den främsta orsaken till att de är bra lärare: de känner sitt ämne och känner sig trygga när de jobbar med det ämnet. När man är trygg i sin kunskap så kan man ofta förmedla den på ett beundransvärt sätt.
Matematiken då. Ja, vi är på väg dit. Jag ser det i en mängd olika skolor och i alla möjliga varianter: olika tankesätt implementeras och länkas till barnen verklighet.
Avgiftsfria museum? Ja, tack, men till vilken kostnad då?
De andra punkterna är jag tveksam till. Jag vet inte om en avgift på högskolan skulle bidra till något bra. Jag tror att det skulle ge mer segregering. "...för dem som ser studierna som en investering och förväntar sig god avkastning finns något som är mycket mer skrämmande än en studieavgift..." Jag tror inte att det finns många som utbildar sig till lärare som förväntar sig en god avkastning. Möjligtvis i humana värden. Man kan inte tala för bra lärare, utan att också tala om höjda löner.
Vad det gäller forskning så är jag kluven. Visst borde politiker ta större hänsyn till forskningen. Samtidigt finns det alltför mycket forskning som inte ter sig neutralt framtagen, så vad speglar den då?
torsdag 17 september 2009
Djupa andetag
Trivs jag på Stockholm Universitet i Frescati? Nej, inte riktigt. Det är så himla slutet och känns så krystat. Nu har jag hört fyra klasskamrater som påpekat, vid olika tillfällen, att studenterna på SU verkar vara så himla annorlunda (läs: udda, särskiljer sig) mot de som går/gick på Konradsberg. Jag håller med. Jag kan dock inte bestämma mig för om jag tycker att det är en bra eller en mindre bra sak. En sak jag verkligen inte förstår mig på med universitetet är: hur kan alla matställen sälja så satans dyr mat? Överallt säljer de något överskattade Gooh! Hur har studenterna råd? Är det rikare studenter här, än på Kungsholmen? Ja, kanske. Vi måste betala 4000:- för resan till England. Inte ens hälften av studenterna i min klass söker extralån från CSN. Hur kan de ha så mycket pengar över? Eller så har de fattat att de ska betala ännu...
Trivs jag med den här kursen? Jo, det gör jag. Studenterna i mitt studentarbetslag är riktigt sköna brudar. Vi fyra är i åldrarna 22, 25, 37 och 43. Hittills har en fått missfall, en pappa har dött och en har varit sjuk. Inget av det har hänt mig, jag är hittills den som alltid varit närvarande. Det är underbart roligt att prata engelska dagarna i ända. Några av lärarna kunde dock gärna ställa lite mer öppna frågor och inte agera dåliga exempel på lärare, där vi ska gissa vad de tänker. Arbetsbördan kunde väl gärna fått vara en aning lättare också. Jag vet inte hur jag ska överleva. Vfu, tenta, Englandsresa, tenta, vfu, tenta, tenta och tenta. Så ser livet ut fram till mitten av januari. Jag försöker att inte tänka på det, då kommer jag inte att kunna andas.
Trivs jag med den här kursen? Jo, det gör jag. Studenterna i mitt studentarbetslag är riktigt sköna brudar. Vi fyra är i åldrarna 22, 25, 37 och 43. Hittills har en fått missfall, en pappa har dött och en har varit sjuk. Inget av det har hänt mig, jag är hittills den som alltid varit närvarande. Det är underbart roligt att prata engelska dagarna i ända. Några av lärarna kunde dock gärna ställa lite mer öppna frågor och inte agera dåliga exempel på lärare, där vi ska gissa vad de tänker. Arbetsbördan kunde väl gärna fått vara en aning lättare också. Jag vet inte hur jag ska överleva. Vfu, tenta, Englandsresa, tenta, vfu, tenta, tenta och tenta. Så ser livet ut fram till mitten av januari. Jag försöker att inte tänka på det, då kommer jag inte att kunna andas.
Postkassörskan, min överförmyndare
Mitt nya körkort har kommit. Jag har fått en avi om att hämta ut det. Det kommer inte till mitt vanliga ställe, en butik som är postens ombud, där inga svenskar arbetar. Det kommer till riktiga Posten: Postens företagscenter. Det är ett rekommenderat brev.
Jag lämnar min avi till kassörskan. Kassörskan hämtar det och utan att säga något tar hon upp en brevkniv och sprättar upp kuvertet. Jag frågar vad hon gör. Hon sliter upp kortet och jämför det med mitt gamla. Hon säger att hon måste kolla så att det är rätt, och utan att säga ett ord så klipper hon hål mitt gamla körkort. Det känns som att jag blir kränkt. Som om jag är mindre vetande. Är hon certifierad av Transportstyrelsen på något sätt?
Jag ställer mig vid sidan av disken och lägger ned mina saker. Då kliver en kvinna in. Samma procedur. Samma frågor. Då säger kassörskan:
- Ja, en gång var det någon helt annan på bilden på det nya kortet, än den som hämtade ut.
- Jaha, du.
- Då fick vi skicka tillbaka det.
Så det finns alltså ingen koll vid tillverkningen av körkortet? Även om dte är så, så borde man väl själv få öppna sitt REK brev och visa kassörskan. Kan jag tycka.
Jag lämnar min avi till kassörskan. Kassörskan hämtar det och utan att säga något tar hon upp en brevkniv och sprättar upp kuvertet. Jag frågar vad hon gör. Hon sliter upp kortet och jämför det med mitt gamla. Hon säger att hon måste kolla så att det är rätt, och utan att säga ett ord så klipper hon hål mitt gamla körkort. Det känns som att jag blir kränkt. Som om jag är mindre vetande. Är hon certifierad av Transportstyrelsen på något sätt?
Jag ställer mig vid sidan av disken och lägger ned mina saker. Då kliver en kvinna in. Samma procedur. Samma frågor. Då säger kassörskan:
- Ja, en gång var det någon helt annan på bilden på det nya kortet, än den som hämtade ut.
- Jaha, du.
- Då fick vi skicka tillbaka det.
Så det finns alltså ingen koll vid tillverkningen av körkortet? Även om dte är så, så borde man väl själv få öppna sitt REK brev och visa kassörskan. Kan jag tycka.
En poetisk tanke
Mitt hemliga liv finns inte
till beskådan
i en vacker sal
det är tätt
inneslutet
i ett vackert nötskal
Du ryms inte här
jag kupar mina händer
ett värn mot kylan
som tunna ådriga blad
men tillräckliga ändå
till beskådan
i en vacker sal
det är tätt
inneslutet
i ett vackert nötskal
Du ryms inte här
jag kupar mina händer
ett värn mot kylan
som tunna ådriga blad
men tillräckliga ändå
onsdag 16 september 2009
Baconsnuva
Kära E har, precis som flera andra jag känner, nu varit hemma med förkylning i en vecka och hostar och hackar nu, men känner sig bättre. Hon tror inte att det är svininfluensa. Jag tror nog att det är vad alla som har någon form av influensa får, de går bara inte och testar sig. Därför är det omöjligt att veta hur många som bär på smittan.
På t-banan ser jag reklam för Vårdguiden: "Svininfluensa liknar vilken influensa som helst. Man får feber, hosta och ont i kroppen. Om du misstänker att du har svininfluensa, kontakta Vårdguiden för att få veta vad du ska göra."
Sånt gör inte folk. De härdar ut.
På t-banan ser jag reklam för Vårdguiden: "Svininfluensa liknar vilken influensa som helst. Man får feber, hosta och ont i kroppen. Om du misstänker att du har svininfluensa, kontakta Vårdguiden för att få veta vad du ska göra."
Sånt gör inte folk. De härdar ut.
Kalasinbjudan
Om en månad kommer jag att befinna mig i England med min klass på Universitetet. Vi ska bli undervisade några veckor i Engelska skolor. Det ska bli fantastiskt roligt.
Jag berättade för Åttaåringen att jag kommer att vara i ett område som kallas Wiltshire, som är rätt känt för att ha många s k cropcircles och att det finns folk som tror att de är gjorda av aliens och att det är någon form av meddelande från yttre rymden. Åttaåringen såg skeptisk ut. Sedan berättade jag att en klasskompis undrat ifall vi skulle kunna bli bortrövade av aliens. Jag försäkrade Åttaåringen om att det inte skulle ske. Vi skrattade gott.
- Nej, för det vill jag ju inte, mamma.
- Nej, precis, inte jag heller.
- Fast tänk om det bara är en hälsning från aliens?
- Ja, tänk om.
- Och det enda de vill är egentligen att bjuda in till ett kalas.
- Ja, precis, så kan det vara.
- Och ifall ni inte svarar, så blir ni bortrövade, för de vill ju ha besök på sitt kalas.
- Ja, det kan man ju förstå.
- Och sedan får ni komma tillbaka, när det är slut.
- Ja, det skulle ju vara helt okej för mig.
Jag berättade för Åttaåringen att jag kommer att vara i ett område som kallas Wiltshire, som är rätt känt för att ha många s k cropcircles och att det finns folk som tror att de är gjorda av aliens och att det är någon form av meddelande från yttre rymden. Åttaåringen såg skeptisk ut. Sedan berättade jag att en klasskompis undrat ifall vi skulle kunna bli bortrövade av aliens. Jag försäkrade Åttaåringen om att det inte skulle ske. Vi skrattade gott.
- Nej, för det vill jag ju inte, mamma.
- Nej, precis, inte jag heller.
- Fast tänk om det bara är en hälsning från aliens?
- Ja, tänk om.
- Och det enda de vill är egentligen att bjuda in till ett kalas.
- Ja, precis, så kan det vara.
- Och ifall ni inte svarar, så blir ni bortrövade, för de vill ju ha besök på sitt kalas.
- Ja, det kan man ju förstå.
- Och sedan får ni komma tillbaka, när det är slut.
- Ja, det skulle ju vara helt okej för mig.
måndag 14 september 2009
Mind-numbing
Under lunchpausen idag bänkade jag mig för att titta några minuter på TV. Med alla dessa kanaler måste det ju finnas något program att se i några minuter. Sedan börjar jag humma Bruce Springsteens låt...
Att jag tillslut fastnar vid "Brooke knows best" visar väl hur patetiskt det hela var. Hulk Hogans dotter Brooke har blivit stor och ska nu bo på egen hand. Hon sitter med sin bror (?) vid ett matbord och intervjuar folk, jag inser snart att det för att hitta en room mate, någon att dela sin lya med. De ställer de mest underliga frågor. De frågar en kille vilka sexkonstellationer han gillar och han svarar:
- Threeandsome.
- Three and some?
- Yes, threeandsome.
- Oh, you mean a threesome?
- Yes, yes, a threesome.
Sedan pratar de med en kvinna från Polen. De frågar vilken musik hon gillar. Hon säger rock. De undrar om hon gillar pop. Jo, då, det också.
- Do you like Brooke Hogan?
- I don´t know, I havn´t heard him.
- Him?
Hon fick inte bo där.
Det sista jag ser är att de intervjuar en brutta med svartfärgat hår och ett ansikte som är piercat här och där och har hårda svarta kajalstreck runt ögonen. Brorsan frågar om hon röstat. Hon svarar att hon har starka åsikter och är politiskt medveten. Hon och brorsan röstar demokratiskt båda två. Sedan tittar bruttan på Brooke och frågar vad hon röstat på. Hon säger att hon inte bryr sig så mycket om politik och att hon inte tänker rösta. Hon skulle inte vilja ha en kvinna som bestämde i alla fall, för kvinnor är ju så instabila.
- I mean, I can only imagine if it was me, I get all moody every other day and to the make crucial decisions then, that just wouldn´t work...
Vi får väl vara tacksamma för att hon har insikt.
Att jag tillslut fastnar vid "Brooke knows best" visar väl hur patetiskt det hela var. Hulk Hogans dotter Brooke har blivit stor och ska nu bo på egen hand. Hon sitter med sin bror (?) vid ett matbord och intervjuar folk, jag inser snart att det för att hitta en room mate, någon att dela sin lya med. De ställer de mest underliga frågor. De frågar en kille vilka sexkonstellationer han gillar och han svarar:
- Threeandsome.
- Three and some?
- Yes, threeandsome.
- Oh, you mean a threesome?
- Yes, yes, a threesome.
Sedan pratar de med en kvinna från Polen. De frågar vilken musik hon gillar. Hon säger rock. De undrar om hon gillar pop. Jo, då, det också.
- Do you like Brooke Hogan?
- I don´t know, I havn´t heard him.
- Him?
Hon fick inte bo där.
Det sista jag ser är att de intervjuar en brutta med svartfärgat hår och ett ansikte som är piercat här och där och har hårda svarta kajalstreck runt ögonen. Brorsan frågar om hon röstat. Hon svarar att hon har starka åsikter och är politiskt medveten. Hon och brorsan röstar demokratiskt båda två. Sedan tittar bruttan på Brooke och frågar vad hon röstat på. Hon säger att hon inte bryr sig så mycket om politik och att hon inte tänker rösta. Hon skulle inte vilja ha en kvinna som bestämde i alla fall, för kvinnor är ju så instabila.
- I mean, I can only imagine if it was me, I get all moody every other day and to the make crucial decisions then, that just wouldn´t work...
Vi får väl vara tacksamma för att hon har insikt.
Läxhäxa
Åttaåringen ska göra läxan. Det brukar inte vara ett problem, men nu börjar kraven bli snäppet högre och från att ha varit understimulerad till att ställa om sig och prestera något mer än tidigare är klivet rätt stort. Hon klagar. Vill titta på TV. Jag ska också göra min läxa, men det blir svårt, det blir ingen studiero.
- Mamma, du ska hjälpa mig med läxan.
- Det behöver jag inte göra, du kan ju den själv. Det är bara att sätta dig ned och skriva.
- Du SKA hjälpa mig, det säger fröken.
- Hur menar du då?
- Hon säger att det är föräldrarnas uppgift att hjälpa barnen med läxan.
- Jaså?
- Ja, föräldrarna ska sitta ned med barnen och göra läxan.
- Jaha du.
- Så nu SKA du hjälpa mig.
- Jag hjälper ju dig, jag hjälper ju alltid dig med läxan, jag sitter ju här intill om du vill ha hjälp med något. Nu handlar det ju om att du ska sätta dig och skriva och då kan jag inte hjälpa dig. Det är ju något du måste göra själv. Om du undrar något, så är det bara att fråga mig, så hjälper jag ju alltid dig. Okej?
- Okej, säger hon trumpet och sätter sig och pustar och stönar och börjar skriva, men slänger sig sedan i soffan och beklagar sig.
När det är historier som ska hittas på har hon en aldrig sinande fantasi, men när hon ska skriva en berättelse baserad på en given uppgift, då tryter orden som aldrig förr. Hur ska det här gå framöver?
Och, vad då, det säger fröken att föräldrarna SKA göra? Med tanke på att jag i och med min c-uppsats nu är fullständigt insatt i hur läxor funkar och vilka regler (inga) som finns kring läxor så känns det inte så lockande att höra att läraren säger så. Det finns ju faktiskt ingenting som säger att ens barn alls behöver göra någon läxa.
- Mamma, du ska hjälpa mig med läxan.
- Det behöver jag inte göra, du kan ju den själv. Det är bara att sätta dig ned och skriva.
- Du SKA hjälpa mig, det säger fröken.
- Hur menar du då?
- Hon säger att det är föräldrarnas uppgift att hjälpa barnen med läxan.
- Jaså?
- Ja, föräldrarna ska sitta ned med barnen och göra läxan.
- Jaha du.
- Så nu SKA du hjälpa mig.
- Jag hjälper ju dig, jag hjälper ju alltid dig med läxan, jag sitter ju här intill om du vill ha hjälp med något. Nu handlar det ju om att du ska sätta dig och skriva och då kan jag inte hjälpa dig. Det är ju något du måste göra själv. Om du undrar något, så är det bara att fråga mig, så hjälper jag ju alltid dig. Okej?
- Okej, säger hon trumpet och sätter sig och pustar och stönar och börjar skriva, men slänger sig sedan i soffan och beklagar sig.
När det är historier som ska hittas på har hon en aldrig sinande fantasi, men när hon ska skriva en berättelse baserad på en given uppgift, då tryter orden som aldrig förr. Hur ska det här gå framöver?
Och, vad då, det säger fröken att föräldrarna SKA göra? Med tanke på att jag i och med min c-uppsats nu är fullständigt insatt i hur läxor funkar och vilka regler (inga) som finns kring läxor så känns det inte så lockande att höra att läraren säger så. Det finns ju faktiskt ingenting som säger att ens barn alls behöver göra någon läxa.
Lagen om all djävlighet
03 på natten/morgonen. Vill bara ha något att dricka på vägen hem. Varför är det alltid då som maskinerna aldrig fungerar och vägrar spotta ut det man har betalat för?
De som packar maskinerna måste ju göra något fel. Det är som gjort för att de ska tjäna pengar utan att sälja någonting. Inte fan lär jag höra av mig för 15 kr heller.
De som packar maskinerna måste ju göra något fel. Det är som gjort för att de ska tjäna pengar utan att sälja någonting. Inte fan lär jag höra av mig för 15 kr heller.
Choke on this
Nog för att det är roligt att lyssna när komiker roastar varandra, men när de gör det med någon som inte är komiker och så hårt som Mede gör det här, så blir det inte särskilt roligt. Skrattet fastnar någonstans på vägen och kvar blir bara en obehagskänsla i magen.
Tell it like it is
Fritidshem.
Vi säger och skriver Fritids, det har vi gjort i min familj sedan jag var liten. Jag vet att det finns folk som säger Fritis, så att det blir så där riktigt Stockholmskt med alla vår -is på slutet.
Hos Åttaåringens pappa säger de Frita. Måste vara dialektalt, har jag tänkt.
Sedan hörde jag en kompis i helgen som sa Fritte. Kanske är det också dialektalt. Svårt att avgöra.
En annan kompis, från Finland, sa dock att där kallar det de Eftis, för där heter det var det är: "Efter skolan".
Det är tvetydigt det där: Fri tid. Ungarna tänker att de är lediga, och till stor del så är de ju det, men Fritidshemmen har ju också vissa mål att leva upp till...
Vi säger och skriver Fritids, det har vi gjort i min familj sedan jag var liten. Jag vet att det finns folk som säger Fritis, så att det blir så där riktigt Stockholmskt med alla vår -is på slutet.
Hos Åttaåringens pappa säger de Frita. Måste vara dialektalt, har jag tänkt.
Sedan hörde jag en kompis i helgen som sa Fritte. Kanske är det också dialektalt. Svårt att avgöra.
En annan kompis, från Finland, sa dock att där kallar det de Eftis, för där heter det var det är: "Efter skolan".
Det är tvetydigt det där: Fri tid. Ungarna tänker att de är lediga, och till stor del så är de ju det, men Fritidshemmen har ju också vissa mål att leva upp till...
Sluta hetsa
I januari ska jag vara färdigutbildad, är tanken. Kanske kommer jag att läsa en termin till av någonting, men som det ser ut just nu så tror jag inte det.
Redan nu har tre personer frågat mig ifall jag har börjat söka jobb. Nej, jag har ju inte det. Jag har däremot tittat på vilka jobb som finns, sedan ett år tillbaka, men inte sökt något. Jag känner mig inte orolig.
Redan nu har tre personer frågat mig ifall jag har börjat söka jobb. Nej, jag har ju inte det. Jag har däremot tittat på vilka jobb som finns, sedan ett år tillbaka, men inte sökt något. Jag känner mig inte orolig.
söndag 13 september 2009
If you don´t know me by now...lalalalalalala
Min chef på kontoret tittar förvånat på mig när jag säger att jag skickat ett sms till några vänner för att tipsa dem om att de på SVT söker familjer till programmet vi blev intervjuade för.
- Jag förstår att du bara menade att skicka vidare ett tips, men det är ju som att säga att du tror att de har problem i sina familjer.
- Tycker du? Det var ju inte så jag menade. Så skulle jag ju aldrig mena. Jag skickade ju till alla jag vet som har barn, i princip.
Sedan funderar jag på saken. Tänk om folk jag meddelat tycker att jag är helt bäng. Jag är måste vara bra naiv. De känner väl ändå mig och vet att jag inte menar illa? Jag skickar ändå alla ett meddelande för att klargöra att jag inte menade något illa. Då visar det sig att det var några som hade uppfattat det just så negativt. Vi reder ut det. No harm done.
Mer kul är det dock att få överväldigande meddelanden och påringningar från de flesta, där de säger att de absolut inte uppfattade mig på ett negativt sätt alls. Jag tänker att det är de människorna som känner mig, som vet hur jag tänker.
Sedan tänker jag att det är kanske snarare de människorna som tänker på samma sätt som jag, som oftast väljer att se glaset halvfullt istället för halvtomt, liksom.
- Jag förstår att du bara menade att skicka vidare ett tips, men det är ju som att säga att du tror att de har problem i sina familjer.
- Tycker du? Det var ju inte så jag menade. Så skulle jag ju aldrig mena. Jag skickade ju till alla jag vet som har barn, i princip.
Sedan funderar jag på saken. Tänk om folk jag meddelat tycker att jag är helt bäng. Jag är måste vara bra naiv. De känner väl ändå mig och vet att jag inte menar illa? Jag skickar ändå alla ett meddelande för att klargöra att jag inte menade något illa. Då visar det sig att det var några som hade uppfattat det just så negativt. Vi reder ut det. No harm done.
Mer kul är det dock att få överväldigande meddelanden och påringningar från de flesta, där de säger att de absolut inte uppfattade mig på ett negativt sätt alls. Jag tänker att det är de människorna som känner mig, som vet hur jag tänker.
Sedan tänker jag att det är kanske snarare de människorna som tänker på samma sätt som jag, som oftast väljer att se glaset halvfullt istället för halvtomt, liksom.
Andras barn gör mig till en bättre mamma
Pratar med min väninna lågstadielärarinnan. Vi diskuterar våra barn och deras uppförande. Hon har upptäckt något som jag också har känt av de senaste åren. Nämligen: när man jobbar med skolbarn som inte är väluppfostrade (läs: som emellanåt flippar helt och inte riktigt kan de sociala koderna) så blir man en bättre mamma hemma. Man uppskattar helt enkelt sina egna barn så otroligt mycket mer och man blir ödmjuk inför det faktum att de ju faktiskt lyssnar och (oftast) gör det man ber dem om.
Min egen mamma börjar gråta av tacksamhet över att Pingu och jag är så pass välartade att hon aldrig behöver kliva in och vara den vuxne och ta hand om våra barn för att vi inte själva klarar det ansvaret.
Min egen mamma börjar gråta av tacksamhet över att Pingu och jag är så pass välartade att hon aldrig behöver kliva in och vara den vuxne och ta hand om våra barn för att vi inte själva klarar det ansvaret.
Such a perfect lazy sunday
Det är regnigt och småkallt ute. Jag är seg i huvudet och lite småtrött. Det är läge för att mysa under en filt i soffan med världens bästa Åttaåring.
(Att jag har en smula gnagande ångest över alla de skoluppgifter jag borde göra kan nog inte hindra mig.)
(Att jag har en smula gnagande ångest över alla de skoluppgifter jag borde göra kan nog inte hindra mig.)
That´s why it takes a village
Jag har hört personal inom skola och förskola berätta om dagar då de ska stänga och plötsligt stått där med ett barn som inte blivit hämtat. Vad gör man då? Någon har tagit hem barnet, efter att ha ringt föräldrarna. Någon har ringt sociala, som är det man som personal borde göra när det inte finns någon annan utväg.
Därför brukar jag tänka noga när jag fyller i kontaktuppgifter för Åttaåringen. Vem står som valalternativ nr två ifall jag inte dyker upp och hämtar Åttaåringen? (Gud förbjude att jag inte skulle komma, men jag kan faktiskt gå och dö helt plötsligt.)
En nära bekant till min mamma har nu plötsligt vårdnaden om sina barnbarn. Hennes son, pappan till barnen, och mamman till barnen glömde att hämta dem häromdagen. Så farmor blev uppringd. Tänk om hon varit och handlat? Då hade barnen varit omhändertagna. På några dagar så är föräldrarna nu inte tillåtna att ha hand om barnen. Farmor tar ansvaret med självklarhet, men undrar hur de ska rymmas i hennes 1:a, hur hon ska ha råd att resa med dem till skolan och ge dem mat.
Barnen undrar istället när mamma kommer.
Därför brukar jag tänka noga när jag fyller i kontaktuppgifter för Åttaåringen. Vem står som valalternativ nr två ifall jag inte dyker upp och hämtar Åttaåringen? (Gud förbjude att jag inte skulle komma, men jag kan faktiskt gå och dö helt plötsligt.)
En nära bekant till min mamma har nu plötsligt vårdnaden om sina barnbarn. Hennes son, pappan till barnen, och mamman till barnen glömde att hämta dem häromdagen. Så farmor blev uppringd. Tänk om hon varit och handlat? Då hade barnen varit omhändertagna. På några dagar så är föräldrarna nu inte tillåtna att ha hand om barnen. Farmor tar ansvaret med självklarhet, men undrar hur de ska rymmas i hennes 1:a, hur hon ska ha råd att resa med dem till skolan och ge dem mat.
Barnen undrar istället när mamma kommer.
Levande charader
Vem är du? Vem är jag? Hela kvällen igår gick åt till att bekanta sig på nytt med gamla bekanta, fråga vad de hade för sig, hur deras liv ser ut, och själv svara på hur man har det. Det var en klassträff som hette duga, med nästan 80 st människor från högstadiet. ALLA var aktiva på Facebook. Det var nästan skrattretande. (Jag fortsätter att vägra gå med.)
Någon börjar beställa Hot shots. Jag är glad att jag inte dricker kaffe, så att jag slipper dricka shots. Framåt natten ser jag fascinerat att Gallianon tar slut.
När natten hade gått över till ett nytt datum så diskuterades plötsligt roller. Någon sa att vi faller tillbaka i de roller vi alltid haft och till viss del får jag väl hålla med. I relation med vissa människor är det nog svårt att ta sig ur en viss roll. Vi var dock flera som hade ändrats, eller trodde att vi har ändrats. Jag hade tydligen alltid haft rollen som den som är kompis med alla, medlaren som håller sams. Så uppfattade jag inte mig själv. Då.
Många hade önskat att de hade bekvämare skor. Allt för att upprätthålla fasaden, kanske.
Någon börjar beställa Hot shots. Jag är glad att jag inte dricker kaffe, så att jag slipper dricka shots. Framåt natten ser jag fascinerat att Gallianon tar slut.
När natten hade gått över till ett nytt datum så diskuterades plötsligt roller. Någon sa att vi faller tillbaka i de roller vi alltid haft och till viss del får jag väl hålla med. I relation med vissa människor är det nog svårt att ta sig ur en viss roll. Vi var dock flera som hade ändrats, eller trodde att vi har ändrats. Jag hade tydligen alltid haft rollen som den som är kompis med alla, medlaren som håller sams. Så uppfattade jag inte mig själv. Då.
Många hade önskat att de hade bekvämare skor. Allt för att upprätthålla fasaden, kanske.
Delad glädje är dubbel glädje
Åttaåringen har tagit sig igenom alla mina Johan och Pellevin-album med lätthet. Jag har en skattkista i garderoben inser jag när jag ser priserna på vissa av mina andra album som finns till försäljning på nätet. Jag har behandlat dem väl under åren, de första utgåvorna som min pappa samlade till mig när jag var liten. Mellan Pingu och mig så har vi Asterix, Lucky Luke, Tintin, Spirou, Marsupilami, Linda och Valentin och några till. Jag minns när jag själv var i 8-10-års åldern och läste albumen. Otroligt att jag lyckats spara dem så välhållna. När Åttaåringen kommer och visar mig något hon skrattar åt, som när Pellevin diskuterar smurfspråket, så skrattar jag riktigt gott åt det, och minns hur jag kiknade som barn.
Självuppfyllande profetia
Jag ställer Musikmannen mot väggen och frågar om han alls är intresserad av att vi håller någon fortsatt kontakt, då intresset i huvudsak verkar ligga hos mig. Musikmannen har vid flera tillfällen hintat att det kommer att ta slut mellan oss, det är bara en fråga om tid. Han tar till det nu också och hävdar att han hela tiden undrar hur det kommer sig att jag håller fast vid honom. Som om han går och väntar på att jag ska göra slut. Sedan skyller han på att han fastnar i vardagens bestyr och att det är anledningen till att han inte tänker på att höra av sig särskilt ofta. Till viss del kan jag känna igen mig, men tycker ändå att det är bra sorgligt.
Dagens frågor
Åttaåringen läser Tintin, och frågar:
- Mamma, vad är koka in?
- Eh...kokain?
- Aa.
- Hmmm...Det är som ett vitt pulver, som är en drog. Som man liksom blir alldeles knasig i huvudet av, ungefär.
- Jaha.
Hon läser vidare.
- Mamma, vad är opium för något?
- Mamma, vad är koka in?
- Eh...kokain?
- Aa.
- Hmmm...Det är som ett vitt pulver, som är en drog. Som man liksom blir alldeles knasig i huvudet av, ungefär.
- Jaha.
Hon läser vidare.
- Mamma, vad är opium för något?
fredag 11 september 2009
Kärt barn har många namn
Under veckan som gått har Åttaåringen frågat mig:
- Mamma, vad betyder bög för någonting?
- Mamma, vad är hora för något?
- Mamma, var är cp för något?
Jag har förklarat alla tre. Bög säger tydligen många killar, de använder det som svärord. Jag har också hört det. Ungar gjorde det när jag var liten också. Jag tror att det är som att säga "fan" eller "idiot" för vissa. Hora var inte kul att förklara, men det gick rätt bra. En kille i Åttaåringens klass kallar tjejer för det. CP var inte svårt att förklara, men det fastnade inte riktigt, fastän jag relaterade det till något så tydligt som en rullstol. Idag kallade en kille i skolan Åttaåringens kompis för CP, men Åttaåringen kom inte på vad det betydde. Det var kompisens sista dag, på måndag börjar hon i en ny skola. Kändes rätt bra onödigt att hon skulle få höra det på sin sista dag. Hon var ledsen.
- Mamma, vad betyder bög för någonting?
- Mamma, vad är hora för något?
- Mamma, var är cp för något?
Jag har förklarat alla tre. Bög säger tydligen många killar, de använder det som svärord. Jag har också hört det. Ungar gjorde det när jag var liten också. Jag tror att det är som att säga "fan" eller "idiot" för vissa. Hora var inte kul att förklara, men det gick rätt bra. En kille i Åttaåringens klass kallar tjejer för det. CP var inte svårt att förklara, men det fastnade inte riktigt, fastän jag relaterade det till något så tydligt som en rullstol. Idag kallade en kille i skolan Åttaåringens kompis för CP, men Åttaåringen kom inte på vad det betydde. Det var kompisens sista dag, på måndag börjar hon i en ny skola. Kändes rätt bra onödigt att hon skulle få höra det på sin sista dag. Hon var ledsen.
Inte konstigt, bara ovanligt
Åttaåringen har kompisen Gittan på besök. Gittan är ett år äldre än Åttaåringen. Vid middagen utropar Gittan utmanande (och inväntar våra reaktioner):
- När jag var på väg till tandläkaren så mötte jag två tjejer som var kära!!
Åttaåringen: - Jaha?
Gittan: - Fattar du!
Jag: - Ja, så kan det vara.
Åå: - En tjej kan till och med gifta sig med en tjej!
Gittan: - Vaaaaaaa? Kan man gifta sig med en tjej?!?!?
Åå: - Och en kille kan vara tillsammans med en kille. Och ett barn kan ha två mammor.
Gittan: - Vaaaa?!?
Åå: - Fast (tittar osäkert på mig) då måste det ju vara en av dem som har bebisen i magen....eller så blir barnet adopterat.
Jag: - Mm.
Åå: - Jag vet två killar som var tillsammans och adopterade en pojke.
Gittan: - Är det sant??
Jag: - Vilka tänker du på då?
Åå: - De där, en och en halv.
Jag: - Jaha, filmen, Patrik?
Åå: - Ja.
- När jag var på väg till tandläkaren så mötte jag två tjejer som var kära!!
Åttaåringen: - Jaha?
Gittan: - Fattar du!
Jag: - Ja, så kan det vara.
Åå: - En tjej kan till och med gifta sig med en tjej!
Gittan: - Vaaaaaaa? Kan man gifta sig med en tjej?!?!?
Åå: - Och en kille kan vara tillsammans med en kille. Och ett barn kan ha två mammor.
Gittan: - Vaaaa?!?
Åå: - Fast (tittar osäkert på mig) då måste det ju vara en av dem som har bebisen i magen....eller så blir barnet adopterat.
Jag: - Mm.
Åå: - Jag vet två killar som var tillsammans och adopterade en pojke.
Gittan: - Är det sant??
Jag: - Vilka tänker du på då?
Åå: - De där, en och en halv.
Jag: - Jaha, filmen, Patrik?
Åå: - Ja.
My name is (not) Miss Goody Two-shoes
Vi såg en annons om att SVT söker familjer till ett program. Åttaåringen tyckte det lät som en rolig idé, så jag hörde av mig och det kom två tjejer hem till oss för att göra en intervju, främst med Åttaåringen. Det visade sig att de skulle göra ett program om barn, deras vardag och vilka konflikter som ett barn möter i sin vardag. Sedan kan föräldrar få tips och råd från en psykolog hur de ska kunna möta sitt barn genom lämplig kommunikation. Ungefär så. Programmet heter Linda & Louise och kommer sändas inom kort. Det kändes inte som att jag och Åttaåringen riktigt platsade i det programmet. För att inte tala om hur obekvämt det kändes när jag insåg att kameror skulle vara med i vårt hem. Ändå testade vi för att se vad en intervju kunde ge.
Det visade sig att vi nog inte skulle göra bra TV.
Visst, jag och Åttaåringen har våra duster emellanåt. De består för det mesta av att Åttaåringen har svårt att komma upp på morgonen och att hon tittar en aning för mycket på TV om kvällarna. Det är dock inte något som jag klandrar Åttaåringen för. Det är ju ett ansvar som ligger på mig. Jag kan väcka henne tidigare, och jag kan hindra henne från att titta på TV. Ingen av dessa saker gör jag dock utan att kommunicera med Åttaåringen först. Betyder det att jag är klanderfri som förälder? I think not.
Det var rätt fascinerande att se att de som söker folk till programmet inte verkar ta reda på något om föräldrarna; vilken utbildning, yrke och bakgrund som en förälder har spelar ofta en stor roll i relationen med barnen. För att inte tala om hur mycket aspekten tid spelar in. Hade jag ett heltidsarbete och mindre tid så skulle vi säkerligen ha fler konflikter här hemma.
Det visade sig att vi nog inte skulle göra bra TV.
Visst, jag och Åttaåringen har våra duster emellanåt. De består för det mesta av att Åttaåringen har svårt att komma upp på morgonen och att hon tittar en aning för mycket på TV om kvällarna. Det är dock inte något som jag klandrar Åttaåringen för. Det är ju ett ansvar som ligger på mig. Jag kan väcka henne tidigare, och jag kan hindra henne från att titta på TV. Ingen av dessa saker gör jag dock utan att kommunicera med Åttaåringen först. Betyder det att jag är klanderfri som förälder? I think not.
Det var rätt fascinerande att se att de som söker folk till programmet inte verkar ta reda på något om föräldrarna; vilken utbildning, yrke och bakgrund som en förälder har spelar ofta en stor roll i relationen med barnen. För att inte tala om hur mycket aspekten tid spelar in. Hade jag ett heltidsarbete och mindre tid så skulle vi säkerligen ha fler konflikter här hemma.
Outnyttjade resurser?
Det är lätt att bli orolig och väldigt fundersam när man hör om alla dessa bråk som ungdomar tar sig för. Ungdomar, förresten, så unga verkar de ju inte vara. När det är 14-17-åringar som håller på och förstör för andra och i samhället så kan jag ha viss förståelse - ingen acceptans, men viss förståelse - för att de har ingenting att sysselsätta sig med och de finner inget värde i något just nu. Jag har sett grupperingarna bildas i vårt område också. De samlas på offentliga platser, som lekparker, och det är inte trevligt att gå igenom där.
Många säger "Tillslut vill folk inte bo kvar". Nähä, men var ska alla flytta då? Ska vi fly till skogs och skapa oss ett eget samhälle, med murar som skärmar oss från de barn som samhället har skapat?
Jag tycker dock att det blir något annat när det handlar om 18-22-åringar. Jag blir en aning mer skeptisk och undrar varför de inte tar sig för något. Var är livsglädjen och framtidsvisionerna? Sedan inser jag att detsamma kanske gäller för den här ålderskategorin som för de yngre ungdomarna: det finns inga jobb, ingenting att sysselsätta sig med, och det är ingen som sätter något värde i vad de gör med sina liv.
Många säger "Tillslut vill folk inte bo kvar". Nähä, men var ska alla flytta då? Ska vi fly till skogs och skapa oss ett eget samhälle, med murar som skärmar oss från de barn som samhället har skapat?
Jag tycker dock att det blir något annat när det handlar om 18-22-åringar. Jag blir en aning mer skeptisk och undrar varför de inte tar sig för något. Var är livsglädjen och framtidsvisionerna? Sedan inser jag att detsamma kanske gäller för den här ålderskategorin som för de yngre ungdomarna: det finns inga jobb, ingenting att sysselsätta sig med, och det är ingen som sätter något värde i vad de gör med sina liv.
Ett vuxet barn och en barnslig vuxen
Det är nio veckor sedan Åttaåringen var hos Pappan. Det är nio veckor sedan hon fick ett endaste livstecken från honom. Jag har stöttat henne att skicka post hem till honom. Det blev tillslut en teckning till halvsyskonen. Hon visste inte vad hon skulle säga till sin pappa, så det fick vara. Hon såg att farfar hade namnsdag, så jag uppmuntrade henne att skicka ett sms till honom från hennes mobil, vilket hon gjorde. Hon har inte fått något svar.
För några veckor sedan ringde vi till hennes pappa, både hem och på mobilen, men fick inget svar. Jag vet att de har nummerpresentatör, men ingen har ringt upp Åttaåringen.
Igår tog jag mig samman, la mig till med den mest professionella rösten jag har och ringde Pappan på hans mobil. För säkerhets skull ringde jag med dolt nummer. Han brukar vara mer benägen att svara då. Jag tänkte först att jag skulle skicka ett sms och skriva något i stil med: "Ett tips: Åttaåringen skulle må bra av att du hörde av dig ibland." Sen tänkte jag att det skulle misstolkas som cyniskt, så jag ringde istället. Inget svar.
När Åttaåringen kom hem pratade vi om ett papper som Pappan behöver skriva på. Vilket Åttaåringen tyckte var konstigt. Vad då, vårdnadshavare? Han bor ju inte här och är inte med och bestämmer om någonting annat. Det hela sporrade henne att ringa. Hon provade två gånger och den andra gången svarade äntligen ett halvsyskon. Stor glädje. Kunde Åttaåringen komma till Pappan nästa helg? Ja, det var ju självklart att släppa de planer vi hade. När Pappan bjuder in, då stannar världen. (Borde vara ett ordspråk från Fantomen.)
När jag skulle avsluta samtalet (med min professionella röst), så påpekade Åttaåringen blanketten. Vad den var till? Han måste godkänna att TV får filma henne för ett program. Jaha, skulle det involvera honom? Nej, inte vad jag vet, fast det beror ju på vad Åttaåringen yttrar om honom, förstås. Knorrande gick han med på det.
För några veckor sedan ringde vi till hennes pappa, både hem och på mobilen, men fick inget svar. Jag vet att de har nummerpresentatör, men ingen har ringt upp Åttaåringen.
Igår tog jag mig samman, la mig till med den mest professionella rösten jag har och ringde Pappan på hans mobil. För säkerhets skull ringde jag med dolt nummer. Han brukar vara mer benägen att svara då. Jag tänkte först att jag skulle skicka ett sms och skriva något i stil med: "Ett tips: Åttaåringen skulle må bra av att du hörde av dig ibland." Sen tänkte jag att det skulle misstolkas som cyniskt, så jag ringde istället. Inget svar.
När Åttaåringen kom hem pratade vi om ett papper som Pappan behöver skriva på. Vilket Åttaåringen tyckte var konstigt. Vad då, vårdnadshavare? Han bor ju inte här och är inte med och bestämmer om någonting annat. Det hela sporrade henne att ringa. Hon provade två gånger och den andra gången svarade äntligen ett halvsyskon. Stor glädje. Kunde Åttaåringen komma till Pappan nästa helg? Ja, det var ju självklart att släppa de planer vi hade. När Pappan bjuder in, då stannar världen. (Borde vara ett ordspråk från Fantomen.)
När jag skulle avsluta samtalet (med min professionella röst), så påpekade Åttaåringen blanketten. Vad den var till? Han måste godkänna att TV får filma henne för ett program. Jaha, skulle det involvera honom? Nej, inte vad jag vet, fast det beror ju på vad Åttaåringen yttrar om honom, förstås. Knorrande gick han med på det.
torsdag 10 september 2009
Only in the US...?
Vi får lektionstips av en av lärarna i engelska på universitetet. Han har tagit fram olika gällande lagar i olika stater i USA. Han ger en halv mening och sedan får vi gissa svaret. Som t ex:
"In the state of Arizona, you are now allowed to hunt ________ .
1. camels
2. horses
3. eagles
4. mice"
Vi funderar. Möss kan det ju inte vara, det får man väl alltid jaga. Örnar borde vara fridlysta, med tanke på att det är USA vi pratar om. Hästar? Verkar absurt. That leaves us with: camels. Finns det kameler i Arizona? Tydligen, för det är rätt svar.
Senare samma dag läser och ser jag om Obamas tal till skolbarn och förundras ännu mer. Hittar några reaktioner från mammor i USA, vilket är intressant läsning.
"In the state of Arizona, you are now allowed to hunt ________ .
1. camels
2. horses
3. eagles
4. mice"
Vi funderar. Möss kan det ju inte vara, det får man väl alltid jaga. Örnar borde vara fridlysta, med tanke på att det är USA vi pratar om. Hästar? Verkar absurt. That leaves us with: camels. Finns det kameler i Arizona? Tydligen, för det är rätt svar.
Senare samma dag läser och ser jag om Obamas tal till skolbarn och förundras ännu mer. Hittar några reaktioner från mammor i USA, vilket är intressant läsning.
Från barn (och alkolister) får man höra...?
I helgen ska jag på klassträff. Några tjejer har inbjudit till återförening. Middag och dricka. Ja, vi betalar själva förstås, men de har ordnat lokal och gjort utskicken till oss alla. Vi som gick i 9:an samtidigt, i samma skola. Vi var sex stycken parallellklasser. Med ca 30 kids i varje klass. Fast jag tror att det blir ungefär hälften som kommer. Av dem känner jag säkert inte ens hälften. Det ska dock bli kul att träffa de som jag kände närmast. Kanske kan bara vi ses igen sen. Innan det har gått ytterligare 20 år.
När jag berättade detta för Åttaåringen så var hon förundrad. Först över att vi kunde ha haft sex parallellklasser. Sen över att jag skulle träffa så många människor. Sen sa hon:
- Då kan du inte ta med dig Musikmannen.
- Nej, det är ju bara vi som gick i skolan tillsammans, man tar inte med sig någon.
- Det var inte så jag menade.
- Hur menade du då?
- Dit kan inte Musikmannen gå.
- Hur menar du?
- Det skulle vara alldeles för mycket folk där för honom!
- Hur menar du nu?
- Han gillar ju inte när det är mycket folk!
- Hur vet du det...?
- Han brukar ju säga det när vi är i stan.
- Eehh, ja, det är sant, men han tycker bara att det är jobbigt att trängas.
- Jaa...men det är en konstigt pojkvän du har skaffat dig, mamma...
- Mmm, så kan man se det...
När jag berättade detta för Åttaåringen så var hon förundrad. Först över att vi kunde ha haft sex parallellklasser. Sen över att jag skulle träffa så många människor. Sen sa hon:
- Då kan du inte ta med dig Musikmannen.
- Nej, det är ju bara vi som gick i skolan tillsammans, man tar inte med sig någon.
- Det var inte så jag menade.
- Hur menade du då?
- Dit kan inte Musikmannen gå.
- Hur menar du?
- Det skulle vara alldeles för mycket folk där för honom!
- Hur menar du nu?
- Han gillar ju inte när det är mycket folk!
- Hur vet du det...?
- Han brukar ju säga det när vi är i stan.
- Eehh, ja, det är sant, men han tycker bara att det är jobbigt att trängas.
- Jaa...men det är en konstigt pojkvän du har skaffat dig, mamma...
- Mmm, så kan man se det...
onsdag 9 september 2009
Lagens (o)frivilliga väktare
På vägen hem passerar Åttaåringen och jag hennes skola. Några ungdomar är uppe på taket och vandaliserar. Det ät 2-3 tjejer. De försöker gömma sig när de ser att jag ser dem. Vid utkanten av skolgården står det två killar. Svenska tjejer och invandrade killar. Alltid den kombinationen. Jag har sett det ett otal gånger nu. Eftersom det har varit många incidenter med vandalisering på skolan det senaste året och det dessutom har brunnit flera skolor i vårt närområde, så vill jag varna på något sätt. Finns det något larmbolag att ringa? Åttaåringen säger krasst:
- Mamma, ring till polisen.
Så jag gör det. Ursäktande förklarar jag saken när jag ringt 112. De kopplar mig direkt till närpolisen. När vi har lagt på säger Åttaåringen:
- De har väl inte på sirenerna när de kommer, då kommer ju de som begår brott att hinna fly.
- Nej, jag tror att de tänker på att inte ha dem på.
Fyra minuter senare ljuder sirenerna. Åttaåringen övertalar mig (mot bättre vetande) att gå dit och titta. Så vi gör det och det ser faktiskt ut som att polisen har fångat vandalerna.
Det är då vi snabbt sticker hem igen. Åttaåringen fattar ingenting. Jag drar mig inte för att anmäla när något händer, men jag är också medveten om att det kan komma repressalier. Det är inte min eget skinn jag är orolig för.
- Mamma, ring till polisen.
Så jag gör det. Ursäktande förklarar jag saken när jag ringt 112. De kopplar mig direkt till närpolisen. När vi har lagt på säger Åttaåringen:
- De har väl inte på sirenerna när de kommer, då kommer ju de som begår brott att hinna fly.
- Nej, jag tror att de tänker på att inte ha dem på.
Fyra minuter senare ljuder sirenerna. Åttaåringen övertalar mig (mot bättre vetande) att gå dit och titta. Så vi gör det och det ser faktiskt ut som att polisen har fångat vandalerna.
Det är då vi snabbt sticker hem igen. Åttaåringen fattar ingenting. Jag drar mig inte för att anmäla när något händer, men jag är också medveten om att det kan komma repressalier. Det är inte min eget skinn jag är orolig för.
Numerologi
090909 09:09. Måste vara något speciellt med idag. Eller?
Hade lunchdate med Musikmannen igår och han pratade mycket om denna dag. Han var fascinerad. Nästan insnöad, vet jag att jag tänkte, men tyckte att det var gulligt. Fast efteråt var jag fundersam.
Idag ska i alla fall Åttaåringen på en provspelning för en TV-serie. Kan bli kul.
Hade lunchdate med Musikmannen igår och han pratade mycket om denna dag. Han var fascinerad. Nästan insnöad, vet jag att jag tänkte, men tyckte att det var gulligt. Fast efteråt var jag fundersam.
Idag ska i alla fall Åttaåringen på en provspelning för en TV-serie. Kan bli kul.
tisdag 8 september 2009
Lunatic
Dags att förnya körkortet. Måste ta ett foto i en fotoautomat. Var tusan finns det en sådan egentligen? Hittar denna sida med en bra karta. Konstigt att det inte går att hitta en sida från de som driver automaterna.
Det var några år sedan jag tog foto. Då kostade det nog 50 kr. Tänker att det kanske kostar 60 kr nu, men, nej, det kostar t o m 70 kr! Mina växlade mynt är helt onödiga, nu kan man endast dra ett kontokort. På en touch screen talar jag om mina val för automaten. Sist läser jag "justera inställningarna enligt markeringarna". Det finns dock absolut inte en enda markering, varken i ögonhöjd vid kameran, eller på väggen, där det brukar sitta en bild. Jag chansar och testar olika lägen på varje foto. Som tur är tar den nu en bild i taget. En blir i alla fall okej. Fast jag vet inte ifall jag vill leva med den på mitt körkort. På de övriga tre ser jag ut som en...
Det var några år sedan jag tog foto. Då kostade det nog 50 kr. Tänker att det kanske kostar 60 kr nu, men, nej, det kostar t o m 70 kr! Mina växlade mynt är helt onödiga, nu kan man endast dra ett kontokort. På en touch screen talar jag om mina val för automaten. Sist läser jag "justera inställningarna enligt markeringarna". Det finns dock absolut inte en enda markering, varken i ögonhöjd vid kameran, eller på väggen, där det brukar sitta en bild. Jag chansar och testar olika lägen på varje foto. Som tur är tar den nu en bild i taget. En blir i alla fall okej. Fast jag vet inte ifall jag vill leva med den på mitt körkort. På de övriga tre ser jag ut som en...
En dold skatt
Tänk att det ännu finns platser på jorden som människan inte har sett. Det är ju helt underbart.
I förbifarten
Är på väg ut mot förorten på tunnelbanan. Strax efter Gullmarsplan kliver det på flera skolungdomar. Gissar att de går i högstadiet och att de är ca 13 år. Tre tjejer sätter sig en bit ifrån mig, men springer sedan och sätter sig på de säten som är på andra sidan gången om mig. För att där är det tomt och de kan slänga upp fötterna på sätet. En av dem har en öppen bytta med Ben & Jerrys glass och sitter och slickar i sig den. De är alla rätt ordentligt sminkade (too much, if you ask me).
1: - Ni kan hänga med mig hem.
2: - Aa, fast jag måste hem och städa toan sen.
3: - Å jag måste hem och duscha.
1: - Vad då, måste du städa toan? Är du inte hos din pappa den här veckan?
3: - Jo, det är hon.
2: - Det är ju därför jag måste göra det. Kan jag låna en sked av dig när vi kommer fram?
1: - Ja. Fan, asså, ni kommer ju att glömma bort mig när jag ska ha en månads utegångsförbud.
2&3: - Närå!
2: - När din mamma är på jobbet på kvällen så kan ju du gå ut ändå.
1: - Nä, det funkar inte, hon kommer ringa hem varje dag.
3: - Du kan ju ta med dig telefonen ut!
1: - Nä, den måste va där nätet är, annars funkar den inte.
2: - Va?
1: - Den måste va där nätet är, annars funkar den inte.
2: - Va?
1: - Den måste va där nätet är.
2: - Va? Äter den...?
3: - Den måste vara inne.
De sjunger lite, pratar smink och börjar sedan prata om frisyrer.
1: - Fan du kan ju klippa dig sen, precis så där.
2: - Äh, det går ju inte, jag har inte råd.
1: - Det kostar ju bara 130 kronor. Det kommer du ju ha råd med när du får skadeståndet.
3: - Vad då, kommer du att få skadeståndet? Hur mycket är det då?
2: - Det är 5000 kronor, men han kommer aldrig att betala det.
1: - Vad då, hur vet du det?
2: - För att han kommer att ta fängelse istället.
1 & 3: - Va, varför då?
2: - Därför att han fick välja mellan att betala 5000 eller att åka i fängelse i två veckor. Och två veckor, det är ju ingenting, så han kommer att välja det istället, det vet jag bara.
1: - Vad då, är du glad för det eller?
2: - Nä, glad...jag vet inte. Det är väl bra på ett sätt, men inte bra för dig.
1: - Nä, precis...
1: - Ni kan hänga med mig hem.
2: - Aa, fast jag måste hem och städa toan sen.
3: - Å jag måste hem och duscha.
1: - Vad då, måste du städa toan? Är du inte hos din pappa den här veckan?
3: - Jo, det är hon.
2: - Det är ju därför jag måste göra det. Kan jag låna en sked av dig när vi kommer fram?
1: - Ja. Fan, asså, ni kommer ju att glömma bort mig när jag ska ha en månads utegångsförbud.
2&3: - Närå!
2: - När din mamma är på jobbet på kvällen så kan ju du gå ut ändå.
1: - Nä, det funkar inte, hon kommer ringa hem varje dag.
3: - Du kan ju ta med dig telefonen ut!
1: - Nä, den måste va där nätet är, annars funkar den inte.
2: - Va?
1: - Den måste va där nätet är, annars funkar den inte.
2: - Va?
1: - Den måste va där nätet är.
2: - Va? Äter den...?
3: - Den måste vara inne.
De sjunger lite, pratar smink och börjar sedan prata om frisyrer.
1: - Fan du kan ju klippa dig sen, precis så där.
2: - Äh, det går ju inte, jag har inte råd.
1: - Det kostar ju bara 130 kronor. Det kommer du ju ha råd med när du får skadeståndet.
3: - Vad då, kommer du att få skadeståndet? Hur mycket är det då?
2: - Det är 5000 kronor, men han kommer aldrig att betala det.
1: - Vad då, hur vet du det?
2: - För att han kommer att ta fängelse istället.
1 & 3: - Va, varför då?
2: - Därför att han fick välja mellan att betala 5000 eller att åka i fängelse i två veckor. Och två veckor, det är ju ingenting, så han kommer att välja det istället, det vet jag bara.
1: - Vad då, är du glad för det eller?
2: - Nä, glad...jag vet inte. Det är väl bra på ett sätt, men inte bra för dig.
1: - Nä, precis...
För i h-e
Jag blir galen på alla människor (ja, okej, läs: ungdomar) som sätter upp skorna på sätet på tunnelbanan! Det är så äckligt. Jag skulle vilja följa efter dem hem, gå in hos dem och sätta upp mina fötter mot deras soffa eller något liknande. Och, ja, jag fattar att det är skillnad på det offentliga rummet och det privata, men bara för att de ska få ett hum om hur det kan kännas. Fan vet vad deras skor har klivit i. Jag skulle aldrig för mitt liv få för mig att sätta upp mina skor på sätet. Hur tänker man, liksom? Jag har satt upp min fötter på sätet mitt emot några gånger, men då har jag TAGIT AV MIG SKORNA först!
måndag 7 september 2009
To BE somebody
På Pingus fest i helgen berättade en kvinna (som också är lärare) att statsministern var på besök i deras skola för några veckor sedan. Eleverna gav honom riktigt tuffa frågor. Efter utfrågningen fick kvinnan tillåtelse att prata med statsministern på egen hand, och t o m ta ett foto - som hon stolt visade upp.
Idag insåg jag att jag kände igen min lärare på universitetet någonstans ifrån och kom tillslut på att det var hon som var en av lärarna i Klass 9A för något år sedan. Känner mig priviligerad.
Idag insåg jag att jag kände igen min lärare på universitetet någonstans ifrån och kom tillslut på att det var hon som var en av lärarna i Klass 9A för något år sedan. Känner mig priviligerad.
Ett helt annat dilemma
En av mina kurskamrater som ska vara delaktig i en muntlig presentation imorgon är sjuk. Hon meddelar att hon varit på akuten i fredags och kan nu inte komma. Resten av oss i gruppen bestämmer att vi ändå håller presentationen. Så visar det sig att vår sjuka kurskamrat är hemma p g a missfall. Läget blir ett annat. För min del, men inte de andra. Sjuklingen ber oss att skjuta på det hela, så även hon får vara med. Hade jag bett om att få skjuta på vår uppgift, om det varit jag, om t ex Åttaåringen varit sjuk? Nej, det hade jag inte. Jag hade svalt och tagit mig an den alternativa uppgift jag fått. Är det skillnad mellan anledningar för frånvaro? Ja, jag kan tycka det. Fast så kan man ju inte hålla på.
söndag 6 september 2009
Dilemma
Jag vill gärna skapa en grupp för oss som vägrar Facebook. Fast då borde den väl skapas på Facebook, eller...?
"Det var inte mitt fel"
Det är det första många ungar säger när de ställs inför en vuxen som ogillande frågar vad de håller på med och ungarna vet att vad de har hållt på med vad inte egentligen tillåtet.
När Åttaåringen och jag kom hem för en stund sedan så var ett gäng ungar ute på gården och grävde i sandlådan. Åttaåringen frågade mig skeptiskt om de lekte i sandlådan. Jag såg att de grävde som galningar påhejade av en kille som brukar hitta på hyss. När nu Åttaåringen stod i duschen så skrek de och levde om på gården, så jag gick ut på balkongen och då hade ungarna tagit sönder hela sandlådan. Jag trodde inte ens det var möjligt. Alla fyra kanter av sandlådan hade de slitit loss och släpat runt på gården. En utländsk mamma stod och tittade på, utan att yttra ett ord. Jag skulle precis skrika åt dem, då en kvinna som gick förbi med sin hund undrade vad de höll på med. Den busigaste killen sa "Det var inte mitt fel, jag blev tvingad" och kvinnan bad dem sätta ihop sandlådan igen. Vilket naturligtvis är en omöjlighet för ett gäng ungar.
När Åttaåringen klev ur duschen sa hon krasst:
- Kan du inte ringa deras mammor?
- Jag har inte allas nummer, och vad ska jag säga? Ha bättre koll på dina ungar?
- Om jag var deras mamma och såg det där så skulle jag ge dem utegångsförbud i flera veckor.
- Ja, men de vill väl inte ha dem inne förstås...
- Och rumsarrest. Vet du vad det är mamma?
- Ja... (fast jag visste inte att Åttaåringen visste vad det är, för sånt använder jag mig inte av)
När Åttaåringen och jag kom hem för en stund sedan så var ett gäng ungar ute på gården och grävde i sandlådan. Åttaåringen frågade mig skeptiskt om de lekte i sandlådan. Jag såg att de grävde som galningar påhejade av en kille som brukar hitta på hyss. När nu Åttaåringen stod i duschen så skrek de och levde om på gården, så jag gick ut på balkongen och då hade ungarna tagit sönder hela sandlådan. Jag trodde inte ens det var möjligt. Alla fyra kanter av sandlådan hade de slitit loss och släpat runt på gården. En utländsk mamma stod och tittade på, utan att yttra ett ord. Jag skulle precis skrika åt dem, då en kvinna som gick förbi med sin hund undrade vad de höll på med. Den busigaste killen sa "Det var inte mitt fel, jag blev tvingad" och kvinnan bad dem sätta ihop sandlådan igen. Vilket naturligtvis är en omöjlighet för ett gäng ungar.
När Åttaåringen klev ur duschen sa hon krasst:
- Kan du inte ringa deras mammor?
- Jag har inte allas nummer, och vad ska jag säga? Ha bättre koll på dina ungar?
- Om jag var deras mamma och såg det där så skulle jag ge dem utegångsförbud i flera veckor.
- Ja, men de vill väl inte ha dem inne förstås...
- Och rumsarrest. Vet du vad det är mamma?
- Ja... (fast jag visste inte att Åttaåringen visste vad det är, för sånt använder jag mig inte av)
En sån (s)katt
Jag tog med mig Åttaåringen och Pingus barn och fru till Katthemmet, då de hade öppet hus. Det var kul att se alla katter. De är så fina. Jag vill bara sitta där och vara mitt ibland dem. Det verkar som att de reder sig bra på Katthemmet. De verkar ha bättre koll på tekniken nu - än när jag jobbade där - då hemsidan är uppdaterad och de filmar katterna m m.
Åttaåringen ville ta lotter och lägga pengar i insamlingsbössorna. Så det var det vi gjorde. Fast mest av allt ville hon ta hem ett helt gäng med katter. Vi fastnade för den här tösen, men även den här grabben.
Åttaåringen ville ta lotter och lägga pengar i insamlingsbössorna. Så det var det vi gjorde. Fast mest av allt ville hon ta hem ett helt gäng med katter. Vi fastnade för den här tösen, men även den här grabben.
I spy with my little eye
Jag är en sån som lägger märke till detaljer. För det mesta i alla fall. Jag gillar att titta på detaljer. Små saker, sånt som är udda. När jag går hem sent om natten brukar jag vara extra uppmärksam. Särskilt när det gäller regnr på bilar. "Så att jag minns dem ifall något händer mig", brukar jag tänka och försöka memorera bilens nr.
Så också i natt, då jag traskade hem från nattbussen efter fest hos Pingu. Tänk, för några veckor sedan hade det varit gryning vid den tiden jag skyndade hem. Nu var det rätt mörkt och inte många kottar ute. Tills jag kom närmare hem, där stod det plötsligt ett helt gäng kottar på gatan - och en konstigt parkerad bil. I vanliga fall hade jag försökt memorera bilens regnr, då den stod så illa till och människorna betedde sig en aning udda, men jag var så nödig att jag skyndade vidare hemåt. När jag sen pallrade mig upp några timmar senare - för att möta Åttaåringen som skulle komma hem från mormor - så satt det polistejp som avspärrade området där bilen och folket stått. Polisen gick runt och letade besvis, någon hade begått ett överfall.
Så också i natt, då jag traskade hem från nattbussen efter fest hos Pingu. Tänk, för några veckor sedan hade det varit gryning vid den tiden jag skyndade hem. Nu var det rätt mörkt och inte många kottar ute. Tills jag kom närmare hem, där stod det plötsligt ett helt gäng kottar på gatan - och en konstigt parkerad bil. I vanliga fall hade jag försökt memorera bilens regnr, då den stod så illa till och människorna betedde sig en aning udda, men jag var så nödig att jag skyndade vidare hemåt. När jag sen pallrade mig upp några timmar senare - för att möta Åttaåringen som skulle komma hem från mormor - så satt det polistejp som avspärrade området där bilen och folket stått. Polisen gick runt och letade besvis, någon hade begått ett överfall.
fredag 4 september 2009
Hej kom och hjälp mig
Min väninna Annika har fått jobb i Åttaåringens skola. Annika har jobbat på förskola tidigare, men ska nu vara lärare för ett gäng ettagluttare. Börja från scratch, inreda klassrummet, beställa material och ha en ganska liten klass. När hon berättade det i somras så var jag en aning avundsjuk, men samtidigt väldigt fascinerad och intresserad. Hur skulle det gå?
Nu har hon jobbat i några veckor och idag gick jag och hälsade på henne och fick alla mina farhågor bekräftade. All administration tar död på en. Alla saker som ska hållas reda på. Kanske är det bra att hon har ungarna varannan vecka? Jo, hon höll med, då kunde hon jobba hur sent som helst varannan vecka. Samtidigt fanns det så klart glädjeämnen, som att hon la upp undervisningen i princip som hon ville och kunde hitta på lite allt möjligt. Turligt nog har hon fått en mentor (en annan lärare på skolan som jobbat där länge) som bistått henne, annars hade det varit klurigt att veta hur hon skulle göra.
Vi skrattade gott när hon berättade om den personal från Fritids som hon har i sitt klassrum några timmar varje dag. Fritidspersonalen skulle sätta upp alfabetet på väggen, men satte dem i fel ordning. När Fritidspersonalen senare skulle läsa högt ur en bok för några elever så kunde denne inte uttala orden. Vi funderade över hur det var möjligt att en personal på skolan själv kunde ha så låg kunskapsnivå - och om eleverna i klassen skulle kunna tänkas lära sig fel uttal genom detta.
Sedan funderade jag själv över om jag egentligen inte vill arbeta inom förskolan i alla fall, det känns så mycket mer givande än agera yr höna - med all administration - och diktator, när uppfostran inte finns. Jag funderar ännu.
Nu har hon jobbat i några veckor och idag gick jag och hälsade på henne och fick alla mina farhågor bekräftade. All administration tar död på en. Alla saker som ska hållas reda på. Kanske är det bra att hon har ungarna varannan vecka? Jo, hon höll med, då kunde hon jobba hur sent som helst varannan vecka. Samtidigt fanns det så klart glädjeämnen, som att hon la upp undervisningen i princip som hon ville och kunde hitta på lite allt möjligt. Turligt nog har hon fått en mentor (en annan lärare på skolan som jobbat där länge) som bistått henne, annars hade det varit klurigt att veta hur hon skulle göra.
Vi skrattade gott när hon berättade om den personal från Fritids som hon har i sitt klassrum några timmar varje dag. Fritidspersonalen skulle sätta upp alfabetet på väggen, men satte dem i fel ordning. När Fritidspersonalen senare skulle läsa högt ur en bok för några elever så kunde denne inte uttala orden. Vi funderade över hur det var möjligt att en personal på skolan själv kunde ha så låg kunskapsnivå - och om eleverna i klassen skulle kunna tänkas lära sig fel uttal genom detta.
Sedan funderade jag själv över om jag egentligen inte vill arbeta inom förskolan i alla fall, det känns så mycket mer givande än agera yr höna - med all administration - och diktator, när uppfostran inte finns. Jag funderar ännu.
The Boogieman
Åttaåringen berättar att hennes lärare har läst en biblisk berättelse för dem. Jag intar direkt en skeptisk inställning.
- Jaha, vad handlade den om då?
- Den handlade om Abraham och hans fru och de fick aldrig något barn och de bad om att få ett barn och sedan fick de ett barn, en son. När sonen var liten så sa gud till Abraham att han skulle döda sin son. Det var som ett test. Gud skulle se om Abraham litade på gud.
- Vad hemskt! (Jag är ännu mer skeptisk.)
- Ja, Abraham var ledsen, men han tog med sin son till ett ställe där han skulle döda honom, med en kniv. Precis när han skulle göra det så stoppade gud honom och sa att han nu visste att Abraham litade på gud. Abraham dödade en get istället, för att offra till gud.
- Jaha ja. Och vad tycker du att du har lärt dig av den här berättelsen då?
- Eehhmm....att man inte kan lita på gud?
(Ett svar jag inte väntande mig! Jag har gjort något rätt.)
- Jaså, ja, så kan man se på det. Hur tänker du då?
- Gud är nog inte alltid god, så man kanske inte alltid ska lita på honom.
- Nej, så är det nog...
Be afraid, be very afraid.
- Jaha, vad handlade den om då?
- Den handlade om Abraham och hans fru och de fick aldrig något barn och de bad om att få ett barn och sedan fick de ett barn, en son. När sonen var liten så sa gud till Abraham att han skulle döda sin son. Det var som ett test. Gud skulle se om Abraham litade på gud.
- Vad hemskt! (Jag är ännu mer skeptisk.)
- Ja, Abraham var ledsen, men han tog med sin son till ett ställe där han skulle döda honom, med en kniv. Precis när han skulle göra det så stoppade gud honom och sa att han nu visste att Abraham litade på gud. Abraham dödade en get istället, för att offra till gud.
- Jaha ja. Och vad tycker du att du har lärt dig av den här berättelsen då?
- Eehhmm....att man inte kan lita på gud?
(Ett svar jag inte väntande mig! Jag har gjort något rätt.)
- Jaså, ja, så kan man se på det. Hur tänker du då?
- Gud är nog inte alltid god, så man kanske inte alltid ska lita på honom.
- Nej, så är det nog...
Be afraid, be very afraid.
torsdag 3 september 2009
Våga vara en i mängden
Hur kommer det sig enetligen att den här diskussionen - om vad flickors kön ska kallas - fortfarande pågår? Jag vet att diskussionen har pågått i minst 10 år, för det är så länge jag har tagit del av den, och kanske längre ändå. Nu är ju ändå ordet Snippa infört i SAOL, så kan inte alla bara använda det så att det blir norm? Hur svårt kan det vara? Varför hitta på något hemmagjort? Jag tänker mig själv om jag skulle ha en son och kalla hans snopp för t ex pisspinnen och när han sedan börjar på dagis och pratar om pisspinnen och det blir lite fel och hur knäppt det då kan bli.
Förstör inte vår fina relation nu
Förutom att jag inte lyckas få in digitalkanalerna på min VHS så är jag nöjd med min leverantör. Jag har valt deras trippelerbjudande. Utan att ha någon som helst kontakt med dem. Så jag måste vara en rätt bra kund. Jag gillar att inte ha någon kontakt med dem, förutom när jag själv vill ha support.
Precis nu ringde det dock en kille som försökte sälja på mig fler digitalkanaler. Sånt uppskattar jag inte. Framför allt inte när det görs så taffligt som den här killen gjorde det. (Och, nej, han var inte svensk, så jag kan förlåta honom för att han inte förstår alla svenska ord.)
- ...ja, vädret...
- Hallå?
- Ja, hej, är det...NN (mitt första namn, dock inte mitt tilltalsnamn)?
- Nej, det här är NN (mitt tilltalsnamn).
- Jaha, ja, jag ringer för att du är digital-TV kund hos oss, eller hur?
- Ja.
- Ja, just det, och nu har vi satt ihop ett så bra erbjudande till våra kunder som vi tycker att ni ska få ta del av.
- Jaha...?
- Jo, om du väljer att vara kund hos oss i ett år till, så får du Canal plus för endast 100:- i månaden istället för...
Jag slutade lyssna. Ett år till? För en månad sedan förlängde jag ju ett år till, vad ger det då att förlänga ytterligare ett år just nu. Hur tänkte de?
- Mm, men jag har inget behov av det.
- Va?
- Jag har inget behov av Canal plus.
- Har du inte provat det?
- Jag har inget behov av det, jag behöver det inte.
- Så du vill inte ha det?
- Nej, just det, jag vill inte ha det.
- Men vi har också filmkanaler, har du provat dem?
- Jag vill inte ha filmkanaler.
- Nähä...
- Tack och hej då.
Om jag vill ha filmkanaler, så går jag in på internet och så väljer jag det. Leave me alone.
Precis nu ringde det dock en kille som försökte sälja på mig fler digitalkanaler. Sånt uppskattar jag inte. Framför allt inte när det görs så taffligt som den här killen gjorde det. (Och, nej, han var inte svensk, så jag kan förlåta honom för att han inte förstår alla svenska ord.)
- ...ja, vädret...
- Hallå?
- Ja, hej, är det...NN (mitt första namn, dock inte mitt tilltalsnamn)?
- Nej, det här är NN (mitt tilltalsnamn).
- Jaha, ja, jag ringer för att du är digital-TV kund hos oss, eller hur?
- Ja.
- Ja, just det, och nu har vi satt ihop ett så bra erbjudande till våra kunder som vi tycker att ni ska få ta del av.
- Jaha...?
- Jo, om du väljer att vara kund hos oss i ett år till, så får du Canal plus för endast 100:- i månaden istället för...
Jag slutade lyssna. Ett år till? För en månad sedan förlängde jag ju ett år till, vad ger det då att förlänga ytterligare ett år just nu. Hur tänkte de?
- Mm, men jag har inget behov av det.
- Va?
- Jag har inget behov av Canal plus.
- Har du inte provat det?
- Jag har inget behov av det, jag behöver det inte.
- Så du vill inte ha det?
- Nej, just det, jag vill inte ha det.
- Men vi har också filmkanaler, har du provat dem?
- Jag vill inte ha filmkanaler.
- Nähä...
- Tack och hej då.
Om jag vill ha filmkanaler, så går jag in på internet och så väljer jag det. Leave me alone.
Morgonstund har guld i mund
Väckte Åttaåringen i morse. Trött som attan. Var jag jag. Och hon. Hon grymtade och ville inte svara på tilltal. Surt sa hon:
- Du väckte mig mitt i en bra dröm!!
- Mmhm...så kan det ju vara ibland...
- Jag har drömt den hela natten.
- Mhm, vad handlade den om då...?
- ...minns inte riktigt...
- Mmm, försöka sätta dig upp i sängen, inte somna om.
- Mamma, vad är 247 gånger tre?
- Ehm...alltså...då får man dela upp det...
- Men säg bara!
- Jag måste tänka efter själv. 200 x 3 blir 600, 40 x 3 blir...öh (aj, min hjärna) 120. Tillsammans blir det 720. 7 x 3 är 21. 720 + 21 är 741. Varför undrar du?
- Det var en trollkarl i min dröm och han sa att han var lika gammal som 247 gånger hans själv och två till som stod i en kö.
- Okej...741 år. Det är gammalt det.
- Mmm...
- Du väckte mig mitt i en bra dröm!!
- Mmhm...så kan det ju vara ibland...
- Jag har drömt den hela natten.
- Mhm, vad handlade den om då...?
- ...minns inte riktigt...
- Mmm, försöka sätta dig upp i sängen, inte somna om.
- Mamma, vad är 247 gånger tre?
- Ehm...alltså...då får man dela upp det...
- Men säg bara!
- Jag måste tänka efter själv. 200 x 3 blir 600, 40 x 3 blir...öh (aj, min hjärna) 120. Tillsammans blir det 720. 7 x 3 är 21. 720 + 21 är 741. Varför undrar du?
- Det var en trollkarl i min dröm och han sa att han var lika gammal som 247 gånger hans själv och två till som stod i en kö.
- Okej...741 år. Det är gammalt det.
- Mmm...
tisdag 1 september 2009
Svinigt nära
En 37-åring dog i influensa. Lika gammal som jag är. Jag blir en aning oroad. Han hörde till en riskgrupp. Undrar vilken. Övervikt? HIV? Hjärtbesvär?
Pratade med min pappa idag och där hade hela familjen varit sjuk i över en vecka; han, sambon och tonårstjejen. Tonårstjejens kille hade smittat henne veckan innan. Killen hade blivit testad genom skolan. Svaret var positivt: han hade H1N1 i blodet. How lovely.
Nu ser jag på Åttaåringens snorande och hostande de senaste dagarna med andra ögon. Borde jag oroa mig när jag själv har gått med konstig huvudvärk i flera dagar och svettats som en gorilla i en bastu om nätterna? I wonder...
...kan det tänkas att halva befolkningen går omkring med det där viruset i blodet?
Pratade med min pappa idag och där hade hela familjen varit sjuk i över en vecka; han, sambon och tonårstjejen. Tonårstjejens kille hade smittat henne veckan innan. Killen hade blivit testad genom skolan. Svaret var positivt: han hade H1N1 i blodet. How lovely.
Nu ser jag på Åttaåringens snorande och hostande de senaste dagarna med andra ögon. Borde jag oroa mig när jag själv har gått med konstig huvudvärk i flera dagar och svettats som en gorilla i en bastu om nätterna? I wonder...
...kan det tänkas att halva befolkningen går omkring med det där viruset i blodet?
Dags för partaj
Kräftskiva hos Pingu i helgen. Jag äter inte kräftor, så jag tar med mig substitut. Den här gången ska Åttaåringen och Pingus äldsta, Ylva, åka tillsammans till mormor/farmor för övernattning och det är - som alltid - en mängd frågetecken kring logistiken som behöver rätas ut. När jag ändå ringer till Pingu för att fråga om biltransport och tider så passar jag på att fråga om vad de planerar att bjuda på. Samtidigt som Pingu pratar med mig så håller han i en bräda, som hans fru sågar i, så jag hör knappt vad han säger, och barnen leker intill. Hemma hos Pingu är det hans fru som är mannen i huset. Hon håller på och bättrar på verandan.
- Vad kommer det att finnas på bordet då? Sallad och bröd?
- Sallad?! Tror du att jag är homosexuell?
- Klart ni måste ha...
- Va, vad säger du?
- ...sallad till...
- Vi ska tydligen ha sallad. Jag är visst homosexuell.
- ...och de goda vitlöksbröden...
- Men gå bort därifrån då!
- ...eller ska ni köra med något annat...?
- Ja, nu har vi köpt på oss så att det ska räcka, alla vill ju ha de där bröden. Ni ska få en hel baguette vardera.
- Vad bra, vad gott.
- Sen blir det ostbricka och sånt tjafs. Lite korv och så.
- Okej.
- Ja, så det är drickat då, det måste du ta med sig.
- Jo, jag vet...
- Hoppa inte där!
- ...jag ska handla.
- Snaps till maten...
- Eh, nja, jag klarar mig nog utan.
- Vi ska ju ha det i alla fall.
- Jo, det förstår jag.
- Vad kommer det att finnas på bordet då? Sallad och bröd?
- Sallad?! Tror du att jag är homosexuell?
- Klart ni måste ha...
- Va, vad säger du?
- ...sallad till...
- Vi ska tydligen ha sallad. Jag är visst homosexuell.
- ...och de goda vitlöksbröden...
- Men gå bort därifrån då!
- ...eller ska ni köra med något annat...?
- Ja, nu har vi köpt på oss så att det ska räcka, alla vill ju ha de där bröden. Ni ska få en hel baguette vardera.
- Vad bra, vad gott.
- Sen blir det ostbricka och sånt tjafs. Lite korv och så.
- Okej.
- Ja, så det är drickat då, det måste du ta med sig.
- Jo, jag vet...
- Hoppa inte där!
- ...jag ska handla.
- Snaps till maten...
- Eh, nja, jag klarar mig nog utan.
- Vi ska ju ha det i alla fall.
- Jo, det förstår jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
