Det är lätt att bli orolig och väldigt fundersam när man hör om alla dessa bråk som ungdomar tar sig för. Ungdomar, förresten, så unga verkar de ju inte vara. När det är 14-17-åringar som håller på och förstör för andra och i samhället så kan jag ha viss förståelse - ingen acceptans, men viss förståelse - för att de har ingenting att sysselsätta sig med och de finner inget värde i något just nu. Jag har sett grupperingarna bildas i vårt område också. De samlas på offentliga platser, som lekparker, och det är inte trevligt att gå igenom där.
Många säger "Tillslut vill folk inte bo kvar". Nähä, men var ska alla flytta då? Ska vi fly till skogs och skapa oss ett eget samhälle, med murar som skärmar oss från de barn som samhället har skapat?
Jag tycker dock att det blir något annat när det handlar om 18-22-åringar. Jag blir en aning mer skeptisk och undrar varför de inte tar sig för något. Var är livsglädjen och framtidsvisionerna? Sedan inser jag att detsamma kanske gäller för den här ålderskategorin som för de yngre ungdomarna: det finns inga jobb, ingenting att sysselsätta sig med, och det är ingen som sätter något värde i vad de gör med sina liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar