Med viss distans har jag följt all rapportering kring Anna Odell, hennes agerande och resultatet. Nej, jag har inte sett hennes verk. Nej, jag har inte tagit ställning till om hennes agerande var idiotiskt eller bra, men jag lutar åt det senare. Det har varit fascinerande att inse att läkare m fl har i princip känt sig förorättade. När hon nu med egna ord berättar om det som hände så får jag än en gång en känsla av igenkänning från den gången när jag själv bröt ihop för sisådär fem år sedan. När jag satt inför en psykolog och äntligen fick min förlösande stund när jag kunde böla ut min sorg, min ångest och min oro och i det närmaste inte kunde formulera några sammanhängande ord så kunde jag se hur psykologen tappade ansikte och fattning. Denna välformulerande och behärskade människa vred sig i sin stol och ropade på jourhavande: jag måste ju få något lugnande. Det såg ut som att psykologen helst hade velat binda fast mig, han ansåg att jag hade det jobbigt. I vad som tedde sig som lätt panik försökte de reda ut vilken medicin som skulle vara den bästa för mig, vilken medicin skulle dämpa mina känslor. När jag nu äntligen fick ur mig allt, kunde jag då inte få böla färdigt och må bättre sedan? Nej, det skulle tryckas ned, dämpas, få mig att må bättre. De hade nog aldrig hört att man mår bättre av att bryta ihop och gå vidare. Kanske fungerar den metoden enbart på någon som i grunden är stabil, men har kommit in i en tillfällig svacka - en kategori jag ansåg mig själv höra till - och inte på någon som står på botten till ett avgrundsdjupt hål och inte på egen hand kan finna vägen upp igen.
I ärlighetens namn tror jag nog att metoden att gråta ut och få stöd att bemöta sina tankar fungerar på alla kategorier av människor. Fast jag är ju inte läkare, gud bevars.
Skulle jag kunna spela den ångesten, trovärdigt, igen? Ja, det tror jag nog. Utan att de facto vara sjuk? Ja, varför inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar