Vi såg en annons om att SVT söker familjer till ett program. Åttaåringen tyckte det lät som en rolig idé, så jag hörde av mig och det kom två tjejer hem till oss för att göra en intervju, främst med Åttaåringen. Det visade sig att de skulle göra ett program om barn, deras vardag och vilka konflikter som ett barn möter i sin vardag. Sedan kan föräldrar få tips och råd från en psykolog hur de ska kunna möta sitt barn genom lämplig kommunikation. Ungefär så. Programmet heter Linda & Louise och kommer sändas inom kort. Det kändes inte som att jag och Åttaåringen riktigt platsade i det programmet. För att inte tala om hur obekvämt det kändes när jag insåg att kameror skulle vara med i vårt hem. Ändå testade vi för att se vad en intervju kunde ge.
Det visade sig att vi nog inte skulle göra bra TV.
Visst, jag och Åttaåringen har våra duster emellanåt. De består för det mesta av att Åttaåringen har svårt att komma upp på morgonen och att hon tittar en aning för mycket på TV om kvällarna. Det är dock inte något som jag klandrar Åttaåringen för. Det är ju ett ansvar som ligger på mig. Jag kan väcka henne tidigare, och jag kan hindra henne från att titta på TV. Ingen av dessa saker gör jag dock utan att kommunicera med Åttaåringen först. Betyder det att jag är klanderfri som förälder? I think not.
Det var rätt fascinerande att se att de som söker folk till programmet inte verkar ta reda på något om föräldrarna; vilken utbildning, yrke och bakgrund som en förälder har spelar ofta en stor roll i relationen med barnen. För att inte tala om hur mycket aspekten tid spelar in. Hade jag ett heltidsarbete och mindre tid så skulle vi säkerligen ha fler konflikter här hemma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar