"Det var inte mitt fel"

Det är det första många ungar säger när de ställs inför en vuxen som ogillande frågar vad de håller på med och ungarna vet att vad de har hållt på med vad inte egentligen tillåtet.

När Åttaåringen och jag kom hem för en stund sedan så var ett gäng ungar ute på gården och grävde i sandlådan. Åttaåringen frågade mig skeptiskt om de lekte i sandlådan. Jag såg att de grävde som galningar påhejade av en kille som brukar hitta på hyss. När nu Åttaåringen stod i duschen så skrek de och levde om på gården, så jag gick ut på balkongen och då hade ungarna tagit sönder hela sandlådan. Jag trodde inte ens det var möjligt. Alla fyra kanter av sandlådan hade de slitit loss och släpat runt på gården. En utländsk mamma stod och tittade på, utan att yttra ett ord. Jag skulle precis skrika åt dem, då en kvinna som gick förbi med sin hund undrade vad de höll på med. Den busigaste killen sa "Det var inte mitt fel, jag blev tvingad" och kvinnan bad dem sätta ihop sandlådan igen. Vilket naturligtvis är en omöjlighet för ett gäng ungar.

När Åttaåringen klev ur duschen sa hon krasst:
- Kan du inte ringa deras mammor?
- Jag har inte allas nummer, och vad ska jag säga? Ha bättre koll på dina ungar?
- Om jag var deras mamma och såg det där så skulle jag ge dem utegångsförbud i flera veckor.
- Ja, men de vill väl inte ha dem inne förstås...
- Och rumsarrest. Vet du vad det är mamma?
- Ja... (fast jag visste inte att Åttaåringen visste vad det är, för sånt använder jag mig inte av)