Det är nio veckor sedan Åttaåringen var hos Pappan. Det är nio veckor sedan hon fick ett endaste livstecken från honom. Jag har stöttat henne att skicka post hem till honom. Det blev tillslut en teckning till halvsyskonen. Hon visste inte vad hon skulle säga till sin pappa, så det fick vara. Hon såg att farfar hade namnsdag, så jag uppmuntrade henne att skicka ett sms till honom från hennes mobil, vilket hon gjorde. Hon har inte fått något svar.
För några veckor sedan ringde vi till hennes pappa, både hem och på mobilen, men fick inget svar. Jag vet att de har nummerpresentatör, men ingen har ringt upp Åttaåringen.
Igår tog jag mig samman, la mig till med den mest professionella rösten jag har och ringde Pappan på hans mobil. För säkerhets skull ringde jag med dolt nummer. Han brukar vara mer benägen att svara då. Jag tänkte först att jag skulle skicka ett sms och skriva något i stil med: "Ett tips: Åttaåringen skulle må bra av att du hörde av dig ibland." Sen tänkte jag att det skulle misstolkas som cyniskt, så jag ringde istället. Inget svar.
När Åttaåringen kom hem pratade vi om ett papper som Pappan behöver skriva på. Vilket Åttaåringen tyckte var konstigt. Vad då, vårdnadshavare? Han bor ju inte här och är inte med och bestämmer om någonting annat. Det hela sporrade henne att ringa. Hon provade två gånger och den andra gången svarade äntligen ett halvsyskon. Stor glädje. Kunde Åttaåringen komma till Pappan nästa helg? Ja, det var ju självklart att släppa de planer vi hade. När Pappan bjuder in, då stannar världen. (Borde vara ett ordspråk från Fantomen.)
När jag skulle avsluta samtalet (med min professionella röst), så påpekade Åttaåringen blanketten. Vad den var till? Han måste godkänna att TV får filma henne för ett program. Jaha, skulle det involvera honom? Nej, inte vad jag vet, fast det beror ju på vad Åttaåringen yttrar om honom, förstås. Knorrande gick han med på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar