22.15, fredag kväll, jag ska gå och lägga mig. Same procedure as last time. Åttaåringen ringer och gråter. Pappa är på väg att gå och lägga sig, alla andra sover, hon är den som är vaken. Hon längtar hem, hon saknar mig. Mitt hjärta gråter. Jag stålsätter mig. Försöker att prata om annat, som gör henne gladare, och försöker att få henne att se att det kommer att bli bra. Vi lovar att lägga oss samtidigt och tänka på varandra jättehårt, så kanske vi möts i en dröm.
Pappan hämtade Åttaåringen i hennes skola på eftermiddagen. För första gången någonsin var han i hennes skola. Han skulle komma kl 13. Han skulle vara där tidigt och stå och vänta när hon slutade. Fast, vad skulle hända ifall han var lite försenad? undrade han. Hon är på Fritids, mellis är vid kl 14, då går de iväg. Han skulle absolut komma innan mellis.
- Mamma, han kom 14.30.
- Okej. Gick det bra då?
- Ja, det gjorde det väl.
I morse ringde Åttaåringen. Det hade gått bra att somna tillslut. Nu var hon och ena syrran tvungna att städa i kaninburarna. Den andra syrran slapp, hon skulle leka med en kompis.
- Kan ni inte vänta till hon kommer hem då?
- Nej, det måste göras nu. Jag måste gå nu. Hej då, mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar