Folk från landet kan vara märkliga

Igår sa sjuåringen att hon inte mindes NN (sjuåringens pappas fru).
- Fast jag tror att hon hämtade mig en gång på....dagis. Eller har jag drömt det...?
- Nej, det var ingen dröm. Det var så. Du var kanske 3 år då. Pappa kunde inte komma, så hon kom ensam och hämtade dig. (Hur märkligt jag tyckte att det var, yttrade jag mig inte om. Att jag ens gick med på att det gick till så att mitt barn hämtades av någon som varken mitt barn eller personalen på förskolan kände, är väl märkligt nog. Vad har jag inte gjort för att undvika bråk. Uppenbarligen har det minnet etsat sig fast hos sjuåringen, så det torde ha varit en annorlunda upplevelse.)

Jag hade dock träffat NN, när pappan insisterade på att NN skulle få träffa vårt spädbarn, mot min vilja.

När sjuåringen nu skulle möta pappa, NN och de två systrarna (6 och 5 år) så sa hon att hon var väldigt nervös. Vilket jag förstod fullständigt. Våra hjärtan klappade nog i takt just då, i snabb takt, men hennes av förväntan och mitt av oro. När vi sedan mötte dem vid bilen så valde NN att skaka hand med mig och presentera sig. Vilket var något av det märkligaste jag varit med om.

Sanningssökare

Sjuåringen och hennes klasskamrater sitter och skriver till tomten (i Tomteboda) när jag kommer för att hämta sjuåringen. Mitt emot sjuåringen sitter Markus, han ser rättframt på mig och säger:
- Visst finns det ingen tomte?
- Vad säger du, kan det vara så? Vem är då den där personen som har kläder som är röda och vita?
- Morfar!

Same procedure as last year

Det känns verkligen som en sketch ur Grevinnan och betjänten när sjuåringens pappa ringde ikväll - för att säga att han är i stan i helgen, så kan han träffa sjuåringen? Senast var i början av det här året.

Med en besk smak i munnen svarar jag ett kvittrade ja, det går fint. (För vi har ju inga liv, vi planerar aldrig något.)

Sedan var det bara att hålla god min inför sjuåringen och lyssna på hennes spända förväntningar.

Intet nytt under solen

På tunnelbanan på vägen hem från city så sitter sjuåringen och sjunger och ramsar på de tramsiga (men nödvändiga och roliga) ramsor som hennes klasskompis Ella har lärt henne. De är rätt udda med texter om läskedryck och i den andra ska man vicka på höften och vad det nu är. Tvärs över gången sitter det en man, ca 28 år, och iakttar sjuåringen och ler. Sedan ställer jag frågor till sjuåringen (för att avleda henne från att sjunga alltför högt i vagnen):
Jag: Är det verkligen Ella som hittat på de där ramsorna?
Sjuåringen: Ja.
Jag: Det måste ju komma från hennes äldre syster, jag undrar om Ella verkligen skulle kunna komma på allt det där helt själv.
Sjuåringen: Jag tror att hon har kommit på det själv, jag är ganska säker.
Mannen: Nja, jag hörde den där sista ramsan när jag gick i skolan.
Sjuåringen bara gapade.
Jag kunde inte annat än att skratta, och konstatera att den nog då inte var riktigt så ny som Ella säger - fast hon visste nog inte det själv.

En gren av björken har nu lämnat oss

Idag var vi på begravning. Sjuåringen tyckte mest att det var långtråkigt, men okej. En aning jobbigt när flera av oss bölade. Det var, som min mamma sa, något av ett avsked av min barndom. Själv tänkte jag mest på att han som dött var i mina föräldrars ålder. Vad tomt det kommer att bli när de är borta.

Sedan tänkte jag på vad min religionslärare sagt: är den gud vi vänder oss till endast en högtidsgud - som som beställs fram vid vissa högtider? Och, ja, så är det väl.

Anställning genom psykoanalys eller gemytligt samtal

Idag var jag på två anställningsintervjuer på två olika bemanningsföretag.

Det första företaget har sina lokaler centralt i city, en hel våning under taknocken på ett mer än 100 år gammalt hus, och tillhörde en större koncern. Det var företaget som hade hittat mig genom Arbetsförmedlingen och jag välkomnades med ett glatt bemötande. Kvinnan (flickan) som intervjuade mig var ca 15 år yngre än mig och hade ett strikt formulär som hon följde, men även avvek ifrån. Hon var professionell, men också personlig. Intervjun tog ungefär en timme och jag fick tillfälle att verkligen rannsaka mig själv - i likhet med flertalet tidigare intervjuer som jag har varit på i livet. Tjänsten jag sökte var som vikarierande förskollärare. Företaget hade två förskolor som sina kunder, båda var privatägda. Förskolan som var aktuell för mig låg dessutom relativt nära min bostad.

Det andra företaget hade sitt kontor på väg ut ur city. Lokalerna bestod av två rum och när jag kom ville mannen som öppnade dörren först inte släppa in mig, för han var inte medveten om någon intervju. En kvinna i min egen ålder tog sedan emot mig och bad mig berätta om mig själv. Det var jag som hade sökt tjänsten hos dem, då jag upptäckt dem genom att de bemannar min dotters Fritids. Kvinnan fick en varm ton i rösten när hon pratade om min dotters skola, de var stora kunder (och med tanke på hur mycket och hur ofta de har bemanningspersonal där, så kan jag förstå det). Det här företaget bemannar kommunala förskolor, skolor och Fritidshem. Intervjun tog ca 15 minuter och sedan sa vi tack och hej.

Så olika kan det vara.

Pardon my silly smile

Går på blinddate. Jag vågar. Är nervös som en 14-åring.
Möter honom, han ser ut som på fotot. Kanske aningen bättre. Helt okej.
Sedan öppnar han munnen och jag faller som en fura. I´m not worthy.
I en timme pratar vi. Mest jag kanske. Vi är båda en aning restriktiva, skeptiska, lätt misstänksamma.

När vi ska säga adjö vågar jag knappt säga `ja, jag vill!´, men jag gör det. Han säger samma sak.

Det känns bättre än bra. Själen vibrerar av något välbekant men undanträngt.

På väg hem på tunnelbanan kommer jag på mig själv med att sitta och le mot mina medpassagerare. Ett flin som inte vill slockna.

Okunniga studenter

För andra gången frågar vår lärare i historia hur många av oss som har läst om Arn, då hon än en gång kommenterar att verkligheten nog inte riktigt såg ut så som den är beskriven i böckerna om Arn. Ingen i hela klassen räcker upp handen. Jo, två tillägger att de sett filmen.

I princip ingen svarar när hon ställer frågor till oss. Jag tycker synd om henne ibland. Hon verkar dock inte förstå hur väldigt ivriga vi är på att höra svaren till hennes frågor, och inte bara få höra "det kan ni läsa på om".

Orsak och verkan

Jag försöker få sjuåringen att förstå att när hon gör något så händer något annat - to every action there is a reaction, sort of - och när hon inte gör något så händer också något annat (det blir inte gjort och då får man göra det senare, ungefär). Alltid när man gör något så händer det något. Hon ser skeptisk ut. Jag ger exempel som: när du tänker på att lägga tillbaka hårborsten där den brukar ligga, så kommer den att finnas där när du vill ha den nästa gång. Hon funderar ett tag och säger:
- Så du menar att vad man än gör, så händer något annat?
- Ja, så kan man säga. (Själv får jag tankar som: hörs det något när trädet faller i skogen?) Sjuåringen tänker mer. Här gäller det att ha svar på tal, inser jag.
- Om jag blinkar?
- Ja, du slipper ju bli torr i ögat.
- Om jag torkar mig i rumpan?
- Ehm, ja, du slipper ju gå runt med bajs i rumpan...

Sjuåringen verkar känna sig överbevisad, men ser ändå fundersam ut.

Pappa vet bäst

Jag hånler en aning och får en besk smak i munnen när jag läser om pappor och vårdaden om barnen. Som alltid finner jag det omöjligt att placera alla människor (läs: kvinnor med barn) i ett fack och inte se till att få en version från båda sidorna. Visst vet jag att det finns kvinnor som använder sig av barnen för att göra livet svårt för papporna som vill träffa sina barn. Det finns också pappor som är helt obstinata, anser sig felbehandlade när mamman inte lyder minst vink från pappan, varpå pappan kontaktar en "pappaorganisation" - i likhet med pappaombudsmannen - och där blir peppad och får medhåll (utan att organisationen ens vet hur situationen ser ut för barnet) och förvärrar det påbörjade samarbetet mellan föräldrarna.

I artikeln står det att enligt lag sedan 2006 kan inte föräldrar ha gemensam vårdnad om de har svårt att samarbeta. Jag var inte medveten om den lagen. Jag vet bara att jag blev övertalad att skriva på för gemensam vårdnad, fastän jag och pappan då inte ens kunde vistas i samma rum. Men det var ju några år innan lagen. När den gemensamma vårdaden sedan var ett faktum så försvann pappan ur barnets liv totalt. Då hade jag gärna hört av mig till den där pappaorganisationen och bett dem fara åt helvete.

...i samma stund som livsglädjen kliver in

Åh, vad det är uppfriskande med snö! Jag hoppas att det kan bli en vit december och januari!

De senaste två veckorna har varit mer livgivande och glada än på länge. Mitt kropp och hela mitt jag har stått på stand-by i några år nu. Det är på tiden att jag börjar leva igen. Innan jag dör.
Det ska alltså inte bli som att väcka någon som somnat i soffan, för att säga åt dem att gå och lägga sig i sängen...!

Döden knackar på...

En barndomskamrats pappa har avlidit. Hennes mamma, den avlidnes fru, var min dagmamma när jag var liten. Det var länge sedan jag hade någon kontakt med min kamrat. Sista gången jag minns så satt vi med en handfull stenar och sjöng ramsan "hur många barn får jag när jag blir stor?" och kastade upp stenarna och fångade dem på ovansidan av handen. Jag tror att vi var 8 år. Hon är vuxen nu och har två barn. Min mammas vän är dock vän med min kamrat sedan många år och på det sättet har jag ändå kunnat följa flera händelser i min kamrats liv. Konstigt hur det kan bli.

Nu har min mamma pratat med min tidigare dagmamma, som mindes mig med värme. Jag kom så tidigt på morgonen så jag hade ännu pyjamas på mig och fick fortsätta sova hemma hos dem. Det var det ljuva 70-talet det. Själv minns jag inget av det. Fast jag kan förnimma en känsla av deras hem. De brittiska influenserna. Stabiliteten.

Min dagmamma var glad över samtalet, många på jobbet kunde inte möta hennes blick, andra behövde nästan tröstas av henne istället, för att de var så ledsna för hennes skull. Tänk att döden är så svår att möta.

Saliga studenter

Vår lärare i SO ger oss faktiska - underbara - exempel på hur vi kan väcka elevers nyfikenhet och vetgirighet och få dem att ställa frågor om olika objekt. Jag är lyrisk. Tänk de studenter som inte går den här kursen. Vad de missar! Och varför har vi inte fått det här tidigare?

Vår lärare har jobbat som lärare i mellanstadiet i ca 30 år. Hon beskriver sitt möte med en klass som slutat bry sig och hur hon hade användning av sin erfarenhet; hon hade så många olika metoder och alternativ att ta till, hon visste att något skulle fungera. Vilket det gjorde. "Det är det som är problemet när man kommer ut som nyexad lärare", säger hon sedan, "man har inte så mycket att ta till, för man har ännu inte lärt sig hur man ska hantera de olika situationerna, där ett val, av hur man ska hantera situationen, måste ske på 1,5 sekunder. Så placeras man i en klass utan motivation - och inom ett år är man utbränd och vill aldrig gå tillbaka till jobbet." Jag bävar. Ändå känner jag att jag är fullproppad med olika metoder nu. Så fullproppad att jag kanske inte minns hur jag ska använda dem alla...

Spola kröken

I huset där min lägenhet finns har det varit dags för stambyte i många år. När jag flyttade in här för fem år sedan så hade hyresvärden redan pratat om ett stambyte i ett par år. Nu tror jag mest att de hoppas på att vi ska bilda BRF, så de slipper ta besväret och kostnaden.

När jag har vänner (som själva bor i radhus) på besök så brukar de undra vem som är inne i badrummet och spolar i kranen. Men det är ingen i mitt badrum, det är grannen som spolar i sin kran. Därför vet jag att även mina spolningar säkert hörs lika väl, om inte värre. Ibland tjuter det så jag knappt vågar se mina grannar i ögonen. Bara knappt. Det är dock ändå min rättighet att använda mina kranar. Samtidigt ska jag ju inte störa. Så att ta ett bad mitt i natten är helt uteslutet. Ibland känner jag mig nog så besvärad när jag duschar tidigt på morgonen. Det gör ju att jag gör det snabbare - så i slutänden sparar det ju vatten, vilket väl är bra.

När jag var strax över 20 och bodde i en egen liten 1:a så levde jag med likadana ljudliga vattenledningar. Fast då hade jag en granne som upplevde att hans demoner bodde i mina vattenledningar. Tommy hette han. Så snart jag spolade minsta lilla så skrek han att han skulle mörda mig, sprätta upp mig och slå ihjäl mig. Han kom t o m och slet i min dörr och stod och skrek vid ett tillfälle. Hade dörren varit upplåst då så hade jag nog inte levt idag. Då och då spred sig en stark doft av lim eller tinner eller vad det var genom väggen från honom in till mig och hans krökarkompisar ragglade runt i porten. Det gick så långt att jag bar pepparspray i väskan och blev erbjuden av en arbetskamrat att någon skulle knäcka min grannes knäskålar. Så en dag kom jag hem och han stod och bultade på min dörr. Då insåg jag hur patetisk han var och skällde ut honom och lät honom veta att det ju var tomt på folk hemma hos mig. Då krympte han ihop och försvann in till sig med svansen mellan benen. Snart upprepades dock alla hot om mord. Tillslut polisanmälde jag honom. De kallade grannarna som vittnen, men de vågade inte gå dit. Själv gick Tommy till polisen och pratade lugnt med dem och sa att han aldrig gjort något liknande. Jag flyttade strax därefter. Min tilltro till det hyresbolaget var som bortblåst. Tommys syster la in honom på psyket något halvår senare, efter att han stått och skrikit från sin balkong, har jag hört. Hans lägenhet blåstes ut och sanerades.

Go och glad, mätt och trött

Ett fåtal gånger under sjuåringens liv har det hänt att hon varit hungrig när hon ska sova. Då är det omöjligt för henne att sova. Hon börjar storgråta. Så får hon äta en banan eller ett kex eller dylikt (och borsta tänderna igen) och sedan somnar hon snabbt.

Sjuåringen hämtades av sin morfar idag. När hon sedan skulle sova så berättade hon att hon klivit på en frusen vattenpöl med morfar och då berättade han för henne om när han var liten, kanske 4 år. Han hade hoppat i en pöl med sina sandaler, men i pölen fanns en brunn och den var utan lock, så han höll på att sjunka ned, men han tappade en sandal och kom ur pölen. Han sprang hem till sin mamma (min farmor) och berättade upprört vad som hänt och förklarade det med att det hade känts som att han "försvann under jorden". Hans mamma blev arg för att han hade hoppat i en pöl, fastän han inte fick. Så han fick gå och lägga sig utan mat.
- Förstår du mamma, utan mat!
- Ja, stackars honom! Tänk om du skulle få göra det någon gång. Då skulle du vara så hemskt ledsen.
- Då skulle jag inte sova.
- Jo, tillslut skulle du somna ändå.
- Nej, aldrig, jag skulle aldrig sova.
- Jo, tillslut blir man så trött så man somnar av utmattning.
- Nej, jag skulle aldrig sova, jag skulle vara vaken hela natten om jag inte fick någon mat!
- Okej då...

Mina tankar var hos de barn som har det så ofta, inte bara här i Sverige utan överallt i världen, men det vågade jag inte yppa. Då hade hon också tänkt på allt det hemska - och inte kunnat sova av den anledningen.

Blödig lärarinna

Vår lärare i SO berättar om en bok som heter "En björnberättelse" och visar en bild från boken. Hon tycker att den är väldigt bra. En student frågar vad som händer i den. "Åh, fråga inte", säger läraren, "jag kan inte berätta utan att börja gråta". Men så berättar hon ändå och vi skrattar, fastän ögonen tåras lika mycket som hennes gör när hon beskriver nallens sökande efter barnet som tappade bort det. Jag tänker att det borde vara en rätt traumatisk bok för ett barn. Sedan tänker jag att jag kommer att vara precis så blödig som hon. Mina ögon tåras så snart jag är med barnen och ser dem utvecklas. Hur ska det här gå?

Efterklok är fint att vara

Motvilligt tog jag med ett gäng böcker och satte mig i skolan och skrev istället för hemma (eftersom vi har lektion på e m). Uppgiften var redan påbörjad, men det var svårt att komma vidare. Sedan började det flyta på och jag skrev i ett par timmar. Halva arbetet färdigt, ca 4 A4.

Jag sparar alltid ofta på datorn. Och alltid på fler ställen än ett. Är det riktigt stora arbeten så skickar jag det även på mail till mig själv. Nu sparade jag ofta, men bara i en fil, den jag jobbade med.

När jag så skulle spara det sista stycket så får jag ett besked att det inte är möjligt, filen finns inte, datorn hittar inte ens mitt USB. Ja, ja, tänkte jag. Jag får väl skriva om det sista sedan då. Men katastrofen var ett faktum när datorn gav mig meddelande på meddelande om att något var galet. Filen var borta. Raderad totalt, inte en bokstav fanns kvar.

Flera dagars arbete åt pipan. Och min skrivtid som är så dyrbar. Eller rättare sagt obefintlig. Gråtfärdig fick jag en konstig värk i närheten av hjärtat. Känns som att det strålar ut i armen. Undrar vad det kan vara.

Studier ger klokare mammor. Och tur är väl det.

I måndags berättade en klasskompis att hennes dotter hade frågat henne hur gammal jorden var.
- 4,5 miljarder år gammal.
- Hur vet du det? frågade hennes dotter förundrat.

För någon månad sedan skulle inte min klasskompis ha kunnat svara på frågan.

I morse vid frukosten tittade sjuåringen på digitalklockan som slog om till 07.00, sedan sa hon:
- Varför är varje timme bara 60 minuter? Det hade varit kul om det kunde stå 07.77 någon gång på klockan.
- Ja, det är för att... och så pratade vi om det och hur det kom sig. Något som jag också nyligen lärt mig.

Snacka om att de senaste månaderna har givit mig andra perspektiv på tillvaron. Det gör att jag ifrågasätter livets begränsningar på ett sätt som är rätt likt sjuåringens. Eller, nja, nivån är kanske är snarare en 16-årings.

Perspektiv på Mullelivet

Igår skulle vi bekanta oss med terrängen i Hagaparken. Jag såg framför mig sköna promenader i skogen och att närmare bekanta mig med de olika bergarterna vi har i Stockholmsområdet. I måndags var det perfekt utflyktsväder och då sa vår lärare: "Ja, ni kanske har sett vad det ska bli för väder imorgon? Regn , kanske snö, och mycket blåst. Så jag tänkte höra om vi ska ändra på schemat. Ja, jag har ju bra kläder, men jag tänkte ifall ni vill..." En majoritet av studenterna ville ändå behålla schemat som det var.

Så igår samlades vi i kylan och blåsten vid Hagaparken. Det var inte tal om någon trevlig promenad. Vi skulle upp på Stockholms högsta punkt; en bergsknall som hette duga, eller kanske var det en ås, eller ska vi kalla det en kulle. I vilket fall som helst var det en del av terrängen som jag aldrig ens hade betraktat som möjlig att bestiga (för att den var så brant). Med mycket möda och stort besvär så gick det dock. Men det lär aldrig någonsin ske igen i mitt liv.

Sedan vandrade vi runt i parken i tre timmar och tittade på naturen och byggnader. För första gången frös jag inte när vi var ute på eskapader med skolan. Inte ens tårna. Så hade jag också tre lager med kläder på mig. Jackan ej inräknad. Jag blev fundersam när jag såg studenter som har Naturvetenskap som inriktning, men som inte hade klätt sig tillräckligt varmt.

Den sista halvtimmen regnade det ymnigt, men vi härdade ut. Jag tyckte dock synd om gruppen som kom efter oss, på eftermiddagen.

Korvsnattare

På t-banan på väg hem igår. En kvinna med grisrosa mössa pratar rakt ut om något med lägenheter. Mannen intill henne säger:
- Förlåt, jag hörde inte...?
- Jaha, äh, jag bara pratade rakt ut.
- Jaha, okej.
- Ja. NU SKA VI HA KORV OCH RÄKSALLAD!
- Eh, jaha...?
- Ja, inte sån som finns i korvkiosken. Den ser god ut, men det är den inte. Man måste ta den korv och räksallad som finns på ICA.
- Jaha, ja...

Hon klev av på samma station som mig och gick in på samma ICA som jag. När jag står i kassakön kommer hon (med sin stora bag i handen) och gör precis det som alla uppenbara snattare gör; försöker se oskyldiga ut. Hon tittade på allt som fanns intill kassan, passerade sedan kön och på vägen hasplade hon ur sig:
- Jag har inte köpt något.
Och jag väntade på att kassören skulle reagera, men det gjorde han inte.

Mördare på t-banan

Mitt största intresse är nog att betrakta andra människor, att se hur de agerar, reagerar och konverserar. Jag minns att mina kompisar ofta påpekade att jag, i 20-års åldern, satt och glodde en aning väl öppet på någon. Jag tror att jag har blivit något mer subtil sedan dess. Det upphör aldrig att intressera mig hur folk beter sig. På senare tid har det blivit mer intressant att se vad folk gör med sina mobiltelefoner; vad de talar om eller möjligtvis vad de skriver om. På t-banan strax efter lunch idag så klev det på en kille vid centralen. Han hade flera kassar och satte sig intill mig, med det där bredbenta jag-är-en-cowboy-som-har-ridit-på-en-häst-hela-mitt-liv-sättet som bara vissa män har. Han såg sig omkring i vagnen flera gånger och sedan skrev han ett sms som löd: "Jag sitter i samma t-banevagn som eye n eye. Ska jag döda honom?" och skickade det till någon.

Naken på t-banan

Tiggare på t-banan är mest irriterande (dessutom är det ju inte tillåtet att tigga på t-banan - vilket jag lärde mig när jag gjorde det som gymnasieelev). Jag brukar vända mig bort när de går runt och tigger (ofta i sina märkeskläder). Ibland lyssnar jag dock mycket noga: det är när någon berättar om sig själv på ett naket sätt. Idag var en sån dag. Tommy hette han som berättade om sitt liv för oss. Och fastän övriga glodde irriterat på mig så gav jag honom några kronor.

För något år sedan upplevde jag också en sån situation. Då satt det tre killar i 14-års åldern intill mig. De ene hade en ubåtsmacka och två läskflaskor. När tiggaren nådde oss erbjöd killen tiggaren halva mackan och en läsk, vilket han tacksamt tog emot. Det är sånt som ger mig hopp om framtiden.

Integration i lärarkåren. Eller inte

Nu har jag kommit fram till att sedan jag började studera i januari 2004 så har jag haft 20 huvudlärare (alltså, bortsett från övriga, som jag mött under enstaka lektioner eller som föreläsare). Av dessa 20 har bara en enda varit från ett annat land än Sverige. Det förvånade mig när jag insåg det. Det fick mig att fundera över hur det ser ut i lärarkåren som möter barn.

Mitt liv som stalker fortsätter

I min nya klass går det en väldigt söt kille. Jag kunde inte hålla mig från att googla och kolla på birthday igår. Han är tio år yngre än mig. Inte så farligt. Han jobbar på en släktings firma och heter samma sak som en karaktär i en följetong på radion för sådär 60 år sedan (undrar om hans föräldrar tänkte på det när de döpte honom). Dessutom har han en fin bild på Facebook.

A, B, C - häng me

Konstigt det där med betyg. På universitet har de sedan en tid tillbaka börjat med de betyg som Björklund vill införa i grundskolan. Vad klurigt det kommer att bli med mitt slutbetyg för alla kurser sedan, när vissa kurser har betygen G, VG och MVG och vissa har A, B, C, D och E. Idag fick jag min första examination med den nya betygsskalan. Jag fick ett B, men vad blir det i jämförelse med den förra skalan? Ja, kanske MVG minus. Bara det att maxbetyg för den här uppgiften var VG, så vad blir det då...?

När jag sedan läser en insändare i senaste numret av Lärarnas Tidning, där en kvinna berättar att hennes 7-årige son fick ett C i social mognad - för att han gråter så lätt i skolan - så förstår jag att vi behöver utbildning i att sätta betyg (inte för att jag NÅGONSIN skulle sätta ett sånt betyg!).

Vi har ingen arning

Nu har våra tre lärare i Samhällskunskap nämnt Jan Guillou och hans böcker om Arn vid flera tillfällen de senaste veckorna. Inte på ett särskilt positivt sätt, utan mer som något vi bör ifrågasätta om det verkligen är historier som stämmer med verkligheten. De flesta av oss har bara nickat instämmande. Idag frågade tillslut en lärare ifall vi läst någon bok eller sett filmen om Arn. 21 vuxna i klassen. 2 hade läst, 1 hade sett film. En majoritet av oss har alltså inga referenser därifrån. Det känns som att det också är anledningen till att vi går den här kursen; för att väcka ett intresse.

Granska kritiskt dina källor

Jag letar ofta info på Wiki, men jag litar inte på det som står där. Förra veckan var jag ute efter viss info om specifika uppgifter inom kristendomen, och hittade mycket nyttig info på Wiki. Så jag tog det med mig till bibblan för att leta efter någon bok som säger samma sak, men fann ingen. Bibliotekarien var inte särskilt kunnig heller, men frågade hur det kom sig att jag sökte just det jag sökte. "Wikipedia?" sa hon sedan, med den mest beska ton jag någonsin hört. "Ja, men det är ju därför jag är här", sa jag, och det var godtagbart.

En klasskamrat berättade att hon läst i DN en jämförelse mellan olika universitet och att Stockholms Universitet i år hade enormt många fler sökanden än tidigare år. Well, duh. De kanske också borde inflikat att Sthlms Universitet numera också svalt Lärarhögskolan och alla som vill söka till lärarutbildningen då söker till Universitetet...

Jag är väl bildad, för tusan

I morse berättade sjuåringen för mig om hennes samtal på Fritids igår. Sjuåringen satt med sin klasskamrat Leila och pratade med Fritidspedagogen Maggan. Maggan hade ett halsband med två namn på.
Leila: Vems namn är det?
Maggan: Barnens.
Sjuåringen: Dina barn?
Maggan: Ja, mina barn.
Sjuåringen: Jag tänkte att det kunde varit någon annans barn.
Maggan: Då hade det inte varit mina barn.
Sjuåringen: Du kunde ju ha adopterat dem.
Maggan: Ja, då hade det varit mina barn ändå.
Sjuåringen: Eller någon annan kunde ha fött dem till dig.
Maggan: Eh, ja, då hade det också varit mina barn...
Leila: Hur kan någon annan föda barn till dig?
Maggan: Alltså, det kommer man överens om och pratar om och....

Sedan blev det visst en rätt lång förklaring, enligt sjuåringen. Då frågade jag hur det kom sig att hon visste att någon annan kunde föda ens barn (fastän jag visste svaret, så ville jag få det bekräftat).
- Vad då, jag ser väl på "Vänner"?! Jag tycker faktiskt att det är bättre än alla program på Nickelodeon!!

Namnlös = själlös

En kompis syster har fått sitt första barn, för snart en månad sedan, men ännu inte döpt barnet. Min kompis man vägrar att åka och träffa barnet innan det har fått ett namn, han anser att det inte är psykologiskt rätt mot barnet att inte namnge det.

I klassen där jag praktiserar finns en elev från Sri Lanka. Hans mamma har fött ett barn, en lillebror till eleven, nyligen. Mamman vet dock inte vad barnet ska heta. Det bestämmer inte föräldrarna. De skickar ett meddelande till hemlandet där en vis man får information om exakt när och var barnet föddes (breddgrader och annat), sedan skickar han tillbaka ett meddelande där det framgår vad barnet ska heta - och hur barnet kommer att bli som människa. Så det lär ta någon månad innan de kan namnge barnet. Så har de gjort med de tidigare barnen också.

Tur då att Skatteverket tillåter några månaders betänketid innan namnblanketten måste vara inskickad. Annars blir det Skatteverkets namnval som gäller. I alla fall officiellt.

När inte hjärtat får vara med

Några veckor före fars dag upptäckte sjuåringen dagen i almanackan. Hon sa att hon ville skicka ett kort till sin pappa. Några dagar innan helgen sa jag till henne att hon nu måste göra det, ifall det skulle hinna fram i tid. Hon gjorde ett väldigt vackert kort med glitter, bilder och ett långt meddelande om en önskan att ses inom kort. Sjuåringens gudmor blev tårögd när hon såg det, innan jag postade det. Nu har det gått snart en vecka sedan hennes pappa borde fått kortet och han har inte hört av sig till sjuåringen på något sätt. Gudmor undrar hur man kan vara så hjärtlös. Jag har inga svar. Ibland funderar jag dock. Kanske hans fru undanhåller posten från honom. Kanske han helt enkelt inte bryr sig.

Utan sällskap blir jag knarkare

På t-banan in mot city västerifrån, mitt i rusningstrafiken, sitter han där. Fullgubben med sin långhåriga schäfer (varför har alkolister alltid en schäferhund?). "Gubben" är inte äldre än mig, men han är oändligt mycket mer sliten. Han pratar sönder oss övriga resenärer, trakasserar några utvalda och låter hunden vandra fritt i vagnen. Han stinker alkohol och tobak. När någon är för fin för att tilltala honom så börjar han prata om att fisförnäma människor slår nedåt. Han spanar på snygga tjejer och pratar med sin hund som om det var en gammal kamrat, som också kan se de sköna dragen.
- Spana in den där du, vilka ögon, ser du, de är helt blåa. Här, ge mig tassen, vänd på huvudet och kolla in den där bruden.

De flesta av oss har överseende med honom. Många ser honom nog som enerverande och påträngande, men harmlös. Han går av vid Slussen.

När jag kommer hem har jag fått ett utskick från Statistiska centralbyrån. En omfattande enkät om droganvändande. Som ett brev på posten, kan man säga, frågar de även hur mitt sociala nätverk ser ut. De vill nog få fram ett samband mellan hur pass drogberoende man är i jämförelse med hur många personer man har som man kan anförtro sig åt och umgås med på ett avslappnat sätt. Det blir rätt tydligt för mig att ifall man är drogberoende så har man kanske inte direkt något bra socialt liv - och då kommer man tillslut att sitta där på t-banan och prata rätt ut, bara för att ha någon alls att prata med.

Studenter föredrar levande föda

När mina studier började igen efter sommaren stod det kvar en matlåda i kylskåpet sedan före sommaren. Det var något pastalikt som då hade blivit grönt och vitt. Jag trodde att städarna rensade alla kylar under sommaren, men det verkar inte så här.

När jag skulle lägga in min matlåda i kylskåpet i en av studentmatsalarna på Lärarhögskolan häromdagen så luktade det väldigt illa i kylskåpet. Jag insåg att där låg ett öppet paket ost, som jag kände igen sedan maj i år. Det åkte i soporna, men det fanns något mer. Jag hittade en matlåda längst ned i kylen. Den hade säkerligen också stått där sedan i maj, eller januari kanske. Det gick inte längre att se vad det hade varit för mat i lådan. Det var svart och grönt och kröp nästan. Flugor flög ut. Jag frågade ingen. Den åkte i soporna.

Vad jag inte riktigt fattar är hur man kan ha så många plastmatlådor att man inte saknar någon.

Kanske är det inte ett studentfenomen. När jag kommer till jobbet så står det två matlådor i kylskåpet. Det är något grönt och vitt i bägge. Då har de ändå bara stått där i någon vecka. Någon timme senare ligger de i soporna, med plastlåda och allt, utan att jag behöver göra det själv.

Jag gillar blöta tassar i min soffa

Tillsammans med många fler väntade jag idag på bussen vid Älvsjö station. På bänken vid busshållplatsen satt en kvinna, flera andra stod runt omkring. Från pendeln kommer ett finklätt par (ca 25 år) med en liten svart hund. Tjejen säger till hunden att hoppa upp på bänken, men han lyder inte. Jag ser förvånat på henne och undrar vad som fick henne att säga så: det är regnigt ute, hunden är blöt - ingen vill väl sitta där hunden stått sedan. Killen håller i kopplet och jag tänker att det är tur att han håller kvar hunden på marken. Sekunden senare säger killen också till hundne att hoppa upp på bänken. Hunden ser fundersam ut coh vägrar lyda. Killen ger sig inte. Han tar t o m sats med hunden och springer fram till bänken för att hunden ska hoppa upp, men hunden vägrar.
- Kom då Herman, hoppa. Hoppa, Herman, kom då, se så, hoppa upp. Kom Herman, hoppa.
Inget händer. Jag tänker att han kanske själv kommer på hur idiotiskt det hela är, men icke. Efter åttonde försöket lyfter han upp hunden på bänken. Hunden lämnar blöta spår över hela bänken och sätter sin blöta lilla rumpa mitt på bänken. Jag vill gå fram och fråga hur killen tänkte, men jag ser på honom att han är alltför dryg för att inte ta det personligt.

På plantagen söder om stan

Vi har varit på dop i Fruängen. Min kusins knodd döptes i den kyrka där Pingus exfru tidigare jobbade. Pingu och jag har varit där några gånger tidigare, men konstaterade att vi aldrig varit inne i själva kyrkorummet. När vi satt samlade där, alla som kommit för att se det lilla barnet få vatten på huvudet, så kom vaktmästaren in och ställde fram en karaff på dopfunten. Han hade mörk hy. Det blev så skrämmande tydligt när jag insåg att det såg konstigt ut. Jag blev själv förvånad och såg mig omkring. Alla vi ca 50 pers, inklusive prästen, ned till minsta barn, var alla väldigt skära i huden. Det fanns inte ens en ingift invandrare ibland oss.

När vi sedan fikade i samlingssalen blev det ännu tydligare. Från minsta barn till äldre släktingar så var vi alla väldigt bleka i huden. Inte ett snett öga, inte en mörkare nyans av hud, inget svart svallande hår. Mer häpen blev jag när min kusin berättade att en tredjedel av de närvarande var dopbarnets föräldrars vänner. Alla deras närmaste vänner (som närvarande) var vita unga medelsvenssons. Precis som de själva, alltså.

Mest fascinerad blev jag nog ändå när jag sedan studerade de foton som var uppsatta utanför samlingssalen. 8-10 foton av grupper med föräldrar och barn, som väl brukar närvara under kyrkans barntimmar, kan jag tänka. Utan undantag var de alla vita, det fanns inte en mörk människa någonstans, och då menar jag att jag inte ens kunde se några slaviska drag.

Så lite visste jag om Fruängen. Jag trodde att det var rätt likt vårt område. När jag tänker efter så var det nog så för 10 år sedan också, när jag var där senast, då Pingus fru jobbade där. Skrämmande.

This is the life we´re living...

Sjuåringen har blivit disträ. Det har hon visserligen varit ett bra tag, men nu når hon oanade djup i sitt fantasiliv.

Same procedure as every morning. Jag väckte henne, hjälpte henne att börja klä på sig och uppmanade henne att gå på toaletten, samt borsta sitt hår, sedan började jag med frukosten. Efter några minuter kommer hon in i köket (med oborstat hår) och säger:
- Mamma, du vet, hon Elisabeth i Pirates of the Karrabbiin (med höjd ton på a:et i mitten), när hon är på sjörövarskeppet och lurar piraterna, vad är det hon säger att hon heter i efternamn då, när hon inte säger sitt eget namn, när hon....jaa, Turner, var det, va? Just det, det var det...

Sedan går hon in i sitt rum igen. Jag fortsätter med frukosten som nu snart är klar. Jag tittar in i hennes rum och frågar hur det går, då sitter hon på sängen och tittar ut över rummet, viftar med armarna och har blicken fäst i en annan värld. Hon tittar på mig:
- Jag glömde bort vad jag skulle göra.
- Borsta håret.
- Ja, just det.

Detta eviga tjat om hårborstningen. Sånt slipper de flesta som har söner.

När frukosten är klar är hårborstningen inte det. Men hon får sätta sig och äta ändå. När hon ätit säger jag åt henne att borsta tänderna. Hon går in till toaletten och jag hör att hon kissar, sedan går hon ut igen. Hon ställer sig i dörröppningen och tittar drömskt på mig när jag plockar bort frukosten.
- Hur gick det med tandbortsningen?
- Oj, då, jag glömde det.
- Mmm...

Sedan går hon in till sitt rum igen och jag säger åt henne att borsta färdigt håret och att ta på sig långbyxorna. Sedan borstar jag tänderna. Eller jag börjar. Sedan kollar jag läget. Hon ligger på sängen och pratar ut i luften.
- Håret. Och byxorna.
- Okej.
- Tänk inte på något annat, tänk bara: håret, kläder, håret, kläder.
När jag lämnar hennes rum hör jag henne ropa:
- Jag får tänka vad jag vill!!

Med två minuter till godo hinner hon till skolan.

Förgrymmade ongar

Jag går till lilla bibblan för att få hjälp med att hitta böcker om religion, till min uppgift i skolan. Bibliotekarierna (går det i plural?) är upptagna, så jag väntar. Och tittar på de tre killar i 10-årsåldern som sitter i rummet längst in i biblioteket. En har sina skolböcker framme, men de pratar alla högt och skrattar. En spelar en låt med Michael Jackson på sin mobil. Jag hör låten ända bort till entrén, två rum bort. Visst, låten är bra, men det passar sig ju verkligen inte. Det fåtal människor som strosar runt och tittar i hyllorna tittar mot killarna med ondsinta ögon. Jag vill gå fram till dem och säga att den är verkligen bra, men att vi gärna vill slippa att höra den just nu. Så får jag hjälp av en bibliotekarie, låt oss kalla henne Bib. Eller hjälp och hjälp, hon vet inte hur hon ska hjälpa mig, men vi går till hyllan med religion. Hyllan står precis intill bordet där killarna sitter. Två av dem har gått ut en stund. Den tredje sitter kvar. När vi står där ringer hans mobil med en enormt hög signal och han svarar och skriker nästan när han pratar. Bib hyssjar argt åt honom. Han säger: Va då?! till henne och hon hyssjar argt åt honom igen. Då försöker han dämpa sig och går ut ur rummet. Bib ser medlidande på mig och säger:
- Jag måste nog ta och ringa någon snart, för du hör ju, så här beter de sig hela tiden när de är här.
- Mhm, säger jag och funderar på vem hon kan tänkas ringa. Polisen?

Sedan tänker jag på en lärare jag hade för ett år sedan som kom från Kenya. Hon berättade att där var det livat på biblioteken. Där pratade man högt med varandra, man läste ur böckerna högt för varandra, man diskuterade vad som stod där, eller diskuterade andra saker. När hon för första gången kom in på ett bibliotek i Sverige blev hon nästan rädd. Ska man visa vördnad för böckerna? Nej, men kanske respektera att olika människor trivs med olika sätt att läsa...

Sedan kom de två pojkarna tillbaka och den som varit ensam kvar berättade att Bib hyssjat åt honom och tillsammans blev de starka igen och började prata högt, skoja och skratta. Varpå Bib ber dem dämpa sig. Då säger en av pojkarna:
- Vad då, vad säger du till mig?!
Sedan går pojkarna ut, bort till Bibs disk och väntar på att få hjälp. Hon går dit för att sätta sig och fortsätta hjälpa mig och säger då vresigt till pojken att flytta sig.
- Ta det lugnt! säger han upprört.

Jag förstår att killarna inte känner sig välkomna.

Draken i Lessebo

Jag fattar inte riktigt varför SVT gjorde en så stor sak av att de flyttade Bolibompa till Barnkanalen, när de ändå fortfarande kör barnprogram i 1:an - fast en timme tidigare än innan, alltså 17.00 istället för 18.00. What´s up with that? Är det som någon form av kompensation för dem som inte har Barnkanalen? Varför har då inte SVT gått ut med det?

Underhåll mig, älska mig

En kille jag var tillsammans med för några år sedan ställde alltid frågan: "Har det hänt något kul?" i sms och mail eller över telefon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och vande mig aldrig riktigt vid frågan. Det kändes kravfullt att mitt liv alltid måste innehålla något "kul", för att det skulle vara tillräckligt intressant för honom att höra om det. Ändå tänkte jag att jag säkert övertolkade det hela. Fast när jag avslutade förhållandet så insåg jag att jag nog inte hade övertolkat; han hade nog hela tiden förväntat sig att jag skulle ha något spännande att komma med. En dag kunde inte vara en någorlunda innehållslös vardag: i så fall levde vi inte riktigt.

När jag nu trevande inleder ett potentiellt förhållande och min partner ställer just den frågan så får jag anstränga mig för att hejda den röda saftblandaren från att snurra igång i huvudet.

Always look on the bright side...

Natten har ägnats åt feberfrossa och i morse kunde jag vrida ur lakanen. Känns som en öroninflammation är på väg. Dagen ägnas åt att ligga på soffan. En stund Oprah, en stund sömn. Så upptäcker jag att SVT visar någon form av skoldebatt; skolforum och kunskapspriset, vilket är mycket intressant. På slutet är två av lärarna från "Klass 9A" med i debatten. De pratar om hur himla viktigt det är att föräldrarna är delaktiga i barnens skolgång, då de räknat ut att eleverna endast spenderar 16% av sin tid (under ett helt år; 365 dgr) i skolan, då lärarna kan påverka dem. Övrig tid spenderar de i hemmet eller utanför skolan. Jag inser att det är högstadieelever de pratar om, för de yngsta barnen är ju ofta kvar rätt länge på Fritids.

Tårframkallande lektion

Under geografilektionen berättar min lärare om hur en tsunami uppstår. Som exempel har han (naturligtvis) flera bilder och reportage från bl a Banda Aceh. Obekymrat pratar han t ex om en tänkbar förklaring till varför den svenska regeringen reagerade så sent med sina hjälpsändingar den där julen. Visst, jag lär mig ett fåtal nya saker, men mest av allt kämpar jag för att hålla tårarna tillbaka. Jag tänker på mina vänner och bekanta som hade närstående som dog den dag läraren pratar om. Och jag tänker att han kanske borde ha kollat av ifall det var okej för alla att höra om det här. Jag skulle nog tänka så ifall jag var lärare: har barnen någon erfarenhet av detta, kanske en släkting dog den här dagen? Visst, det var snart fyra år sedan nu, men om jag personligen förlorat mitt barn den dagen så hade jag nog inte fixat att sitta där och höra om det här. Fast det är klart; om det var jag som förlorat mitt barn den dagen så hade jag kanske inte varit så pass stabil ännu att jag kunnat komma så här långt i min utbildning.

Hur känslig och hänsynsfull ska man vara som lärare...?

Gamla godingar

I fredags hade sjuåringen en Halloweenfest med sina närmaste kompisar som hon hängt ihop med sedan de första åren på förskolan. När de satte sig och åt var det som att lyssna till mig och mina kompisar. Fast på en annan nivå. Någonslängde ur sig:
- Alltså, kommer ni ihåg på dagis...Kalle han luktade alltid bajs?
- Jaaa...
- Jaaa...
- Ja, när jag luktade honom i rumpan, så luktade han ALLTID bajs!
- Ja, och en gång var det bajs på soffan, det kanske var han som hade fått dit det...?
- Jaa!

Sedan dansade de som vildar till hits från dagistiden: "Jag vill vara din, Margareta"... och "Daaagny, kom hit och spill"...

Betyg vill man ju ha

Sjuåringen tittar på Danne Fantom på Nickelodeon. Danne har misslyckats på ett prov i skolan och har fått ett F. Det ser sjuåringen på hans papper: ett stort rött F. Danne är 14 år så sjuåringen kommer fram till att han går i 8:an. Eftersom det utspelas i Amerikatt, så är jag inte säker på att det är just 8:an han går i, men det är ointressant. Senare i programmet har Danne lyckats bättre och får ett MVG- (minus). Det var väl att röra ihop det hela en aning, kan jag tycka. Och mycket riktigt så undrar sjuåringen vilka betyg det finns att få. Sjuåringen undrar också vad MVG står för. Sedan undrar hon vad Godkänd betyder. Jag undrar om hon också skulle vilja ha betyg och det vill hon verkligen. Varför? Jo, för att man ska veta hur mycket man kan, hur duktig man är. Jag hävdar att det var ju det vi fick reda på vid senaste utvecklingssamtalet, när hennes lärare visade pappret där hon gjort sin bedömning av hur väl sjuåringen passade in i skolans värld. Så hade inte sjuåringen sett på det hela.

Som lärare har ni TID

Det är vår lärare i geografi som gör detta udda uttalande. "Kom ihåg att ge barnen ett rikt språk! Det är på låg- och mellanstadiet som ni har tid med det. I de högre årskurserna fokuseras på så mycket annat och eleverna kommer så mycket längre då ifall de har med sig ett rikt språk. En ö? Vi kan också kalla det kobbe, holme eller skär."

Det låter ju så himla bra.

Grundlig eller grund lärarutbildning

I senaste numret av PM (Pedagogiska Magasinet 3/08) läser jag (sid 69) att blivande lärare - alltså studenter som jag - som ska skriva sitt examensarbete (vilket ska kunna jämföras med en c-uppsats) har svårt att skriva arbetet på ett forskningsbaserat tillfredsställande sätt och med ett akademiskt språk. Dessutom ges studenterna ofta inte tillräckligt med tid till att skriva arbetet. Jag känner igen det hela. Nästa termin står jag inför mitt arbete och det har redan diskuterats med kurskamrater i ett par år nu. Jag har hört från dem som gjort arbetet att det varit enkelt - och svårt, suveräna handledare - och urusla sådana. Vissa har valt att skjuta på arbetet, tiden räcker inte till, eller arbetsbördan är för stor. För vissa har det varit så enkelt att jag har ifrågasatt värdet på arbetet - vilka frågor är egentligen viktiga att skriva om? Kan man får godkänt vad man än skriver om? Det verkar så. Allt beror visst på situationen.

I en studentmatsal på Lärarhögskolan i fredags: Tre tjejer diskuterar upprört och besvikna sin lärare och att läraren inte kan ge dem råd om hur de ska skriva, när de vill lära sig att skriva mer akademiskt. En av tjejerna säger att hon nästa alltid skriver på samma sätt, varje examinationsuppgift, men ändrar innehållet. Läraren är nöjd med det och då håller hon fast vid det. Fascinerad inser jag att jag i princip har gjort på samma sätt. Något som funkar håller man fast vid. Redan som studenter är vi alltså inkörda i ett mönster - som för mig inte alltid ter sig som det ultimata sättet att uttrycka sig på - men för min utveckling (på pappret) framåt. Jag inser att tjejerna pratar om den kurs jag tidigare läst, så jag kan inte låta bli att fråga dem vilken lärare de har. Det visar sig inte vara samma som jag haft. Jag hade två olika lärare under de terminer jag läste den kursen. Båda hade arbetat inom förskolan och kunde tycärr inte bidra med mycket till oss som hade frågor om grundskolan. Tjejerna som diskuterat är frustrerade över att de bara för snudda vid ämnen som matematik och svenska och man ska lära barnen detta. Jag menar att det ju är för att vi ämnar att bli klasslärare: vi ska kunna litet om många ämnen, men främst hur man entusiasmerar barn att lära sig saker. Deras lärare har uppmanat dem att fördjupa sig i de ämnen som de vill läsa mer om. Uppgivna konstaterar vi att vi nog aldrig kommer att få riktigt exakt den utbildning som vi vill ha.

När jag den här terminen läser de första kurser som jag själv verkligen har valt känner jag mig som mest nöjd, är som mest intresserad och har de mest inspirerande lärarna som jag hittills har haft.

Slösa vs spara - eller uppviglarkompisar

Sjuåringens kompis är här. De lägger pärlplattor. Kompisen frågar:
- Varför har du så många nya leksaker?
- Vad för saker, jag har inga nya leksaker...
- Jo, du har ju nya saker hela tiden.
- Nehej.
- Men, hur kommer det sig att du har nya Puppy in my pocket då, som kostar 20 kronor?
- Men de har jag köpt själv när vi har varit inne i stan, för mina pengar.
- Det får inte jag göra, jag måste spara mina pengar.
- Jaha.
- Sen, när jag har fyllt år så får jag gå och handla.
- Varför då?
- Jag vet inte, det är så.
- Jaha, men jag får använda mina pengar när jag vill, det är ju mina pengar.
- Mmm...

Stressen straffar sig själv

I mitten av augusti skulle jag ha mens, men stressen inför den kommande terminen och allt planerande, sökande efter böcker, ekonomiska frågor och annat fick den väl att stanna av. Så här, lite mer än två månader senare, har den ännu inte dykt upp. Allmän sömnbrist och inre stress har hållt kroppen spänd som en sträng. Fram till förra veckan. Nu är syndafloden x 3 här och jag kan inte lämna hemmet. Det är makabert. Igår höll jag på att svimma. Måste fylla på järndepåerna.

Slutstriden är påbörjad

När sjuåringen började titta på Nickelodeon för sisådär 3 år sedan så satt jag med henne hela tiden. Vilket gjorde att jag hade koll på serier som Winx och Avatar när jag började praktisera i grundskolans värld. Vilket imponerade på ungarna i årskurs 1. De visste ingen vuxen som tittade på barnserier. Vi kunde föra samtal på en annan nivå än de kunde med andra vuxna.

Just serien Avatar är riktigt bra och jag kan inte sluta följa den. Det är mitt och sjuåringens gemensamma intresse. Äntligen har det kommit nya avsnitt och vi sitter som klistrade vid TVn på helgmornarna. Avataren står nu inför sin största strid; mot eldfursten.