Förgrymmade ongar

Jag går till lilla bibblan för att få hjälp med att hitta böcker om religion, till min uppgift i skolan. Bibliotekarierna (går det i plural?) är upptagna, så jag väntar. Och tittar på de tre killar i 10-årsåldern som sitter i rummet längst in i biblioteket. En har sina skolböcker framme, men de pratar alla högt och skrattar. En spelar en låt med Michael Jackson på sin mobil. Jag hör låten ända bort till entrén, två rum bort. Visst, låten är bra, men det passar sig ju verkligen inte. Det fåtal människor som strosar runt och tittar i hyllorna tittar mot killarna med ondsinta ögon. Jag vill gå fram till dem och säga att den är verkligen bra, men att vi gärna vill slippa att höra den just nu. Så får jag hjälp av en bibliotekarie, låt oss kalla henne Bib. Eller hjälp och hjälp, hon vet inte hur hon ska hjälpa mig, men vi går till hyllan med religion. Hyllan står precis intill bordet där killarna sitter. Två av dem har gått ut en stund. Den tredje sitter kvar. När vi står där ringer hans mobil med en enormt hög signal och han svarar och skriker nästan när han pratar. Bib hyssjar argt åt honom. Han säger: Va då?! till henne och hon hyssjar argt åt honom igen. Då försöker han dämpa sig och går ut ur rummet. Bib ser medlidande på mig och säger:
- Jag måste nog ta och ringa någon snart, för du hör ju, så här beter de sig hela tiden när de är här.
- Mhm, säger jag och funderar på vem hon kan tänkas ringa. Polisen?

Sedan tänker jag på en lärare jag hade för ett år sedan som kom från Kenya. Hon berättade att där var det livat på biblioteken. Där pratade man högt med varandra, man läste ur böckerna högt för varandra, man diskuterade vad som stod där, eller diskuterade andra saker. När hon för första gången kom in på ett bibliotek i Sverige blev hon nästan rädd. Ska man visa vördnad för böckerna? Nej, men kanske respektera att olika människor trivs med olika sätt att läsa...

Sedan kom de två pojkarna tillbaka och den som varit ensam kvar berättade att Bib hyssjat åt honom och tillsammans blev de starka igen och började prata högt, skoja och skratta. Varpå Bib ber dem dämpa sig. Då säger en av pojkarna:
- Vad då, vad säger du till mig?!
Sedan går pojkarna ut, bort till Bibs disk och väntar på att få hjälp. Hon går dit för att sätta sig och fortsätta hjälpa mig och säger då vresigt till pojken att flytta sig.
- Ta det lugnt! säger han upprört.

Jag förstår att killarna inte känner sig välkomna.