Igår sa sjuåringen att hon inte mindes NN (sjuåringens pappas fru).
- Fast jag tror att hon hämtade mig en gång på....dagis. Eller har jag drömt det...?
- Nej, det var ingen dröm. Det var så. Du var kanske 3 år då. Pappa kunde inte komma, så hon kom ensam och hämtade dig. (Hur märkligt jag tyckte att det var, yttrade jag mig inte om. Att jag ens gick med på att det gick till så att mitt barn hämtades av någon som varken mitt barn eller personalen på förskolan kände, är väl märkligt nog. Vad har jag inte gjort för att undvika bråk. Uppenbarligen har det minnet etsat sig fast hos sjuåringen, så det torde ha varit en annorlunda upplevelse.)
Jag hade dock träffat NN, när pappan insisterade på att NN skulle få träffa vårt spädbarn, mot min vilja.
När sjuåringen nu skulle möta pappa, NN och de två systrarna (6 och 5 år) så sa hon att hon var väldigt nervös. Vilket jag förstod fullständigt. Våra hjärtan klappade nog i takt just då, i snabb takt, men hennes av förväntan och mitt av oro. När vi sedan mötte dem vid bilen så valde NN att skaka hand med mig och presentera sig. Vilket var något av det märkligaste jag varit med om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar