Döden knackar på...

En barndomskamrats pappa har avlidit. Hennes mamma, den avlidnes fru, var min dagmamma när jag var liten. Det var länge sedan jag hade någon kontakt med min kamrat. Sista gången jag minns så satt vi med en handfull stenar och sjöng ramsan "hur många barn får jag när jag blir stor?" och kastade upp stenarna och fångade dem på ovansidan av handen. Jag tror att vi var 8 år. Hon är vuxen nu och har två barn. Min mammas vän är dock vän med min kamrat sedan många år och på det sättet har jag ändå kunnat följa flera händelser i min kamrats liv. Konstigt hur det kan bli.

Nu har min mamma pratat med min tidigare dagmamma, som mindes mig med värme. Jag kom så tidigt på morgonen så jag hade ännu pyjamas på mig och fick fortsätta sova hemma hos dem. Det var det ljuva 70-talet det. Själv minns jag inget av det. Fast jag kan förnimma en känsla av deras hem. De brittiska influenserna. Stabiliteten.

Min dagmamma var glad över samtalet, många på jobbet kunde inte möta hennes blick, andra behövde nästan tröstas av henne istället, för att de var så ledsna för hennes skull. Tänk att döden är så svår att möta.