Går på blinddate. Jag vågar. Är nervös som en 14-åring.
Möter honom, han ser ut som på fotot. Kanske aningen bättre. Helt okej.
Sedan öppnar han munnen och jag faller som en fura. I´m not worthy.
I en timme pratar vi. Mest jag kanske. Vi är båda en aning restriktiva, skeptiska, lätt misstänksamma.
När vi ska säga adjö vågar jag knappt säga `ja, jag vill!´, men jag gör det. Han säger samma sak.
Det känns bättre än bra. Själen vibrerar av något välbekant men undanträngt.
På väg hem på tunnelbanan kommer jag på mig själv med att sitta och le mot mina medpassagerare. Ett flin som inte vill slockna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar