Gott slut och gott nytt

Jag hoppas att vi alla får ett makalöst bra 2011!



Nu har bomberna börjat smälla utanför fönstret. Många timmar kvar till midnatt...

Yummy

Svenskan skriver om Michael C Hall. Tydligen är han och jag lika gamla, och han har inget förhållande just nu. I like.

Jag saknar Dexter. Jag tröstar mig med Nurse Jackie så länge.

No joke

Nioåringen ser en av Berglins klockrena bildskämt som jag klipp ur Svenskan för några veckor sedan. En man och en kvinna sitter mitt emot varandra och pratar. Mannen börjar:
- Visst är det lite körigt på jobbet ibland, men då brukar jag tänka på Babette.
- Babette?!
- Jag läste om henne i en artikel. Hon är en liten råttunge som tränas att leta landminor i Tanzania... När jag ska somna brukar jag undra hur hennes dag har varit.
- Okej... Vi börjar med ett halvårs sjukskrivning...sen får vi se.

Nioåringen skrattar högt åt galenskapen i det hela.

Jag själv klippte ut den för att igenkänningsfaktorn var så hög...

Sorgen måste också få finnas

När jag var ungefär nio år så satt jag och gungade på en gungställning. Intill mig satt en ungefär jämnårig flicka. Hon sjöng en sång om en flicka på lasarettet. Jag lyssnade fascinerad. Sedan memorerade jag den och sjöng den för mig själv. Min pappa hörde mig sjunga den och han berättar om det än idag; hur jag hade memorerat typ åtta verser och sjöng den för honom. Det minns jag inte själv, men minnet av att memorera sången, och känslan av vemod, är väldigt tydligt.

Nioåringen undrar vad det rä för sång.
- Jag tror att morfar överdriver, jag tror inte att det var åtta verser.
(Fast det visar sig att den visst består av åtta verser och den heter faktiskt Flickan på lasarettet.)
- Vad är lasarett för något?
- Det är samma sak som sjukhus.

Så upptäcker jag att jag har sången på skiva och lyssnar på den med Nioåringen. Hon börjar nästan att gråta.
- Varför vill någon skriva en sån sång? Den är ju hemsk!

I hemmets lugna vrå

Nioåringen är hemkommen från Pappan. Tre kvällar på egen hand har jag haft. Vad har jag sysslat med? Mestadels legat på soffan. Tiden gick snabbare än vanligt.

Fyra dagar har Nioåringen varit hos Pappan. Jag ställer mig alltid lika frågande till varför ingen vuxen uppmanar henne att ta en dusch under tiden hon är hos Pappan. Den här gången är jag nog ändå tacksam över slappheten. Nioåringen kom hem i samma flätor som jag satte upp hennes hår i för fyra dagar sedan, och Nioåringen hälsade från Pappans fru att hon hoppades att Nioåringen inte har fått löss, då det såg ut att hoppa runt i halvsyrrans hår. Jag hoppas också. (Argh, det kryper i mitt skinn.)

I ett ögonblick av svaghet lät jag Nioåringen ta hem kaninen som Pappan gav henne för snart två år sedan. Stanken som släpptes in i vår lägenhet var inte att leka med. T o m Nioåringen höll för näsan när jag tog mig an att skrubba rent kaninens bur. Vi konstaterade båda att kaninen hade haft tur då den kommit till oss. Imorgon blir det till att handla allt som kan behövas för att lurvbollen ska må bra.

Innan Nioåringen skulle lägga sig sa hon fundersamt:
- Mamma, du vet när jag sover över hos mormor eller morfar då gråter jag ju aldrig när jag pratar med dig. Jag vet liksom inte varför jag gör det när jag är hos Pappa.
- Nej, inte jag heller...kan det vara att du inte är lika van att sova över där...?
- Nej, jag tror inte det...
- Kan det vara att det är mycket längre bort...?
- Ja, kanske...fast jag tror mest att det beror på att det är så stökigt hela tiden. Syrrorna bråkar med varandra hela tiden, Pappa bryr sig ju inte om någonting direkt, Frun gapar och skriker mycket på honom och då säger hon en massa svordomar...jag längtar liksom hem till lugnet, tror jag. Och att kunna sitta så här i soffan tillsammans och mysa. För det kan jag aldrig göra där.
- Vad då, sitter de aldrig tillsammans och myser i soffan?
- Nej, det är mest de vuxna som ser på vuxenprogram på TV.
- Jaha, som vad då...?
- Ja, igår såg de på 2½ män och då sa Frun att vi barn fick gå ut från rummet, det var ett farligt program för oss!
- Haha, det ser vi ju ofta på (vilket fick mig att för ett ögonblick tänka att jag är en dålig mor). Okej, vad sa du då?
- Jag sa att det ju inte alls var farligt, men vi fick inte se ändå. Fast, vet du, jag smygtittande ändå.
- Okej.

I förbifarten

Strosade bland Skrapans affärer på Götgatan igår. Har aldrig varit där tidigare. Det var inte vidare märkvärdigt. Måns Zelmerlöw strosade också där, och jag inser hur svårt det är att känna igen folk när vi har mössa på oss. En ung tjej (ca 24 år) passerar mig, med en kvinna (ca 50 år; troligen hennes mamma) i släptåg. Den unga kvinnan säger med lite överseende ton till den äldre:
- Ja, men för min generation är hon ju bara John Lennons fru. Vem är det, liksom?

Nytt på filmfronten

Jo, Megamind var helt okej. Det blev 3D ändå, fastän jag först inte tyckte att det behövdes. I den här filmen fanns det i alla fall en handfull tillfällen då 3D-effekten märktes tydligt, så det var helt okej. Nu fanns det dessutom barnstorlek på glasögonen. Som pricken över i:et var det även en biovärdinna som talade länge innan filmen. Hon upprepade flera gånger att vi i publiken skulle vända oss till personalen så snart det var något som inte fungerade; ljudet, bilden eller någon som agerade störande i publiken. Branschen utvecklas, märker jag. Sedan satt jag och funderade över vad som kan inkluderas i ett störande agerande, då det satt en kvinna i rullstol precis bakom mitt ena öra. Damen på hjul andades väldigt högljutt och fick några hostattacker med tydlig slemlossning. Kan man hyssja för sånt? Halvvägs in i filmen insåg nog även damens personliga assistent att det var ohållbart, och de lämnade salongen. Jag tycker dock att behovet av liknande filmer är en aning mättat nu. Bolagen fullkomligt spottar ut filmerna på löpande band nu. Snart kommer Trassel/Tangled (jepp, vi ska se den), sen kommer Rio, Rango, Mästerkatten och flera andra som är på gång, för att inte nämna alla uppföljare; Cars 2, Kung Fu panda 2... Det känns som att det räcker. Kvalitéten går förlorad. Måste börja sålla lite.

Sålla gjorde vi dock inte när Nioåringen och jag gav oss på två boxar med totalt åtta filmer i animé/manga-genren, präglade av Hayao Miyazaki (från åren 1984-2004). Under de senaste två veckorna har vi sett filmerna Spirited away, Kikis expressbud, Min granne Totoro, Det levande slottet, Porco rosso, Laputa slottet i himlen, Om du lyssnar noga och Nausicaä. Vi älskade redan Min granne Totoro innan vårt filmmaraton tog fart, men min nya favorit är Det levande slottet. Nausicaä tyckte både Nioåringen och jag om. Natur och djur är viktiga inslag och påverkar människorna, precis som människorna påverkar dem. Det dyker ofta upp underliga, nästan skrämmande figurer i filmerna, men i varje film finns det också enormt underhållande och finurliga inslag som uppväger de mörka inslagen. Efter den tredje filmen såg vi ett mönster som höll i sig: i varje film är det en flicka som är betydelsefull, stark, vettig och nästan alltid har huvudrollen. Tidigt i varje film dyker det upp en nästan jämnårig - och äventyrlig - pojke, som den starka flickan kan bli kär i, men som hon ändå måste rädda. Kärleken är den röda tråden i alla filmerna och det var fantastiska bilder i alla filmer.

Igår såg jag även Svinalängorna. Boken var mycket "bättre" (om man nu kan säga så om något så tragiskt), men filmen gjorde också ont. Tehilla Blad är grymt bra.

Våld är inte alltid våld. Eller?

När pojkarna (ja, det är enbart pojkarna som konstruerar dessa lekar) på förskolan bygger "pangare" - skjutvapen - av byggklossarna, eller använder spadarna till att panga på andra barn så försöker vi i personalen alltid att ändra deras lekmönster. Somliga i personalen är handfasta och vägrar att låta pojkarna ha dessa material ifall de leker dessa ("destruktiva") lekar, andra - som jag - försöker att ändra deras lekmönster genom att leda pojkarna in på andra lekar, där materialet får andra funktioner. Jag tror inte på att bara säga `nej´, vi måste också ge ett alternativ som är bra, eller handfast visa andra exempel på vad materialet kan användas till. Varje gång tänker jag dock: vad gör det för skillnad? Vi lekte också cowboys och indiander när jag var liten, många barn hade skjutvapen i plast, och inte blev vi mindre empatiska för det. Eller blev vi det?

Dessa tankar slår mig när jag är på biografen Sergel och inväntar filmen "Megamind" tillsammans med Nioåringen. Intill oss står två familjer som just kommit ut från en biosalong, de har sett "Narnia". En av pojkarna (ca 6 år) har ett plastgevär i sin hand. När de vuxna börjar prata går pojken fram till fönstret, ställer sig på knä, lyfter sitt gevär och siktar ut mot Sergelgången. Inom kort reagerar pojkens mamma kraftigt och säger åt honom att inte göra så. Pojken ser väldigt frågande ut.
- Men jag siktar ju inte mot någon!
- Ja, men det ser inte trevligt ut.
Den andra mamman tillägger:
- Ja, särskilt i nuläget, med alla poliser överallt, man vet aldrig vad folk kan tro.
Pojken ser förbryllad ut, men sänker geväret och de lämnar biografen.

Innan biofilmen, jag ska se med Nioåringen, visas en reklam för något som har med mäklare eller fastigheter att göra. Jag tycker att reklamfilmen är bra underlig. Reklamen består av olika scener där det sker saker som gör folk ledsna eller olyckliga, men sedan blir det bra igen. Verkliga människor, inte tecknade. Det är tyst i salongen ända fram till sista scenen, då tre män står i en snötäckt skog och pratar. En man fäller ett träd som träffar en av de andra rakt i huvudet, vilket gör att han krossas mot marken, mosad av trädet. Jag får omedelbart en obehagskänsla. Större delen av (barnen i) publiken skrattar dock högt i detta ögonblick. Strax därpå kliver den mosade mannen - levande, men några huvuden kortare - in till en bar där hans gråtande kompisar lyser upp. Kontentan är att vi väl alla gillar lyckliga slut (alltså en bra fastighetsaffär...?).

Är det bara som jag inbillar mig eller blir gränsen tunnare och tunnare? Mellan verklighet och det som är på låtsas alltså. Visst, jag är också uppvuxen med t ex Tom och Jerry som slår ihjäl varandra om och om och om igen, men det är så låtsas det kan bli; det är tecknat. TV-spel, filmer, reklam, allt ter sig mer och mer fjärmat från empati och verklighet.

Detta slår mig ännu en gång när jag nu precis har sett färdigt filmen "Kick-ass", som jag hyrde hemma via boxen. Trailern visar filmen som relativt harmlös och några gånger tidigare har Nioåringen och jag funderat på att hyra den, men 15-årsgränsen har stoppat mig. Vilket jag är glad för nu. Cirka 20 minuter in i filmen har det grova våldet och snacket om sex redan varit alltför mycket för vad jag tycker att min Nioåring borde möta. Själv börjar jag ana oråd. Vad är detta för sorts film? Sedan börjar en berg-och-dalbana av orgier i blod och våld, allt till galet bra matchad musik. Jag skrattar rätt ofta, då det hela ter sig så enormt absurt att det inte finns något annat att göra. Några gånger ryggar jag tillbaka p g a alltför starka scener. Jag inser att filmen är som en korsning av "Kill Bill" och "Matrix" (fast med en ännu mindre tjej i huvudrollen). Överdriven, alltför blodig och våldsam, men med ingen aning om dess innehåll i förhand så är filmen jättebra. Det är riktiga människor, men ter sig som en tecknad film. Som så mycket annat numera.

Om jag hade vetat bättre

Köpte Michael Jacksons senaste skiva till Nioåringen i julklapp. Den är bra. Jag börjar så klart att fundera på om det verkligen är MJ som sjunger på skivan. Fast alla de artister som är med på de olika låtarna borde väl sagt ifrån om det inte var så att de faktiskt hade spelat in de där låtarna med MJ innan han dog. Eller? Kanske är det hela en komplott.

Städar på hyllorna med musik. Några gamla kasettband ligger kvar längst in. Synd att jag inte har någon fungerande spelare längre. Jag sparar de bästa banden ändå. Nostalgi. Sedan hittar jag en skiva som jag fick från Nioåringens fröken på dagis när Nioåringen var 5 år. Den dåvarande Femåringen kom hem och berättade att de ofta fick lyssna på en saga som var så himla läskig. Jag ifrågasatte detta och "fröken" nästan fnös åt mig och sa att den alls inte var läskig. När Femåringen ändå fortsatte prata om den så bad jag att få en kopia på skivan, men sedan slutade de lyssna på den och Femåringen slutade prata om den. Det blev aldrig att jag lyssnade på den. Nu har jag gjort det. Sagan heter "Månen går med långa ben". Den är verkligen suggestiv och hetsar fram rädsla med annorlunda musik och mycket märklig saga. Som vuxen kan jag tänka att de på radioteatern måste ha rökt på. Som barn hade jag varit rätt skräckslagen, tror jag. Jag anar var Nioåringens rädsla för allt som möjligtvis kan vara det minsta läskigt har grundlagts. Jag borde ha sagt till att hon inte behövde lyssna på den där sagan, när det begav sig.

Toalettvett

Längst ned i Kulturhuset i city finns det ett gäng toaletter. Det är ombyggt där, och sedan de öppnade igen så är det fräschare - och gratis. Ibland finns det en väktare som håller koll på toaletterna, för det är en glasvägg nu, så man ser in till alla toalettdörrarna. Det är dessutom ett gemensamt utrymme för kvinnor och män. Tyvärr tror jag att det blir omöjligt att hålla ordning på ett sånt ställe, med ett sånt läge, utan att ha den styrning av en - betald, antar jag - städare som det tidigare fanns. I vilket fall. När Nioåringen och jag var där i mitten av december var det ganska rörigt; mycket folk, trasiga tvålhållare, papper på golvet o s v. När vi skulle gå in på en av toaletterna, som en man kom ut ifrån, vände vi i dörren. Det var brunt i större delen av skålen, och stänk på ringen. En dam (nära pensionsåldern) tog mig i armen när vi stannade och inväntade nästa lediga toalett.
- Jag vet. Jag går aldrig in på en toa där en man har varit.
Jaha. Det kan ju bli svårt för dig att gå på toa då, tänkte jag, men kände ändå att jag höll med damen. När vi kom ut från toaletten slog det mig dock att jag sällan upplever en toalett som innan mig har använts av en man. I princip aldrig hemma, och när jag besöker offentliga toaletter så är de oftast enbart för kvinnor. Så jag kan egentligen inte avgöra hur pass grisiga män i allmänhet är. Däremot vet jag att jag har upplevt många nedgrisade toaletter efter kvinnor. Det som ofta sker är att det är nedstänkt på sittringen. Hur går det till? Står kvinnorna upp och kissar, som en man? Senast jag möttes av detta var på Sergelbiografens toalett. Då kom det ut en kvinna med asiatiskt utseende (jag skulle gissa att hon var från Filippinerna, eller Thailand kanske). Locket var uppfällt, och på ringen var det helt blött, men bara den inre delen av ringen, mot cisternen. Hur lyckas man med det? Jag får många bilder i huvudet.

Det som är nästan ännu äckligare är när de som varit inne på toan går ut, utan att tvätta händerna...

Min helgdag är någon annans vardag

Vid kvart över fyra på julafton, när Disneystunden nyss tagit slut och klappöppnandet ska ta vid, sätter min granne igång och hamrar. Det låter som att de sätter upp en hel vägg med hyllor. Det stör stämningen rätt rejält, men som den svensk jag är så funderar jag mer än en gång innan jag går och beklagar mig för grannen. Vid 18-tiden ger jag grannen till 19 på sig att sluta. Karl-Bertil ska han inte få förstöra. Vid 18.30 så tystnar det äntligen. När hälften av mina grannar inte firar jul, så är det ju så det kan bli. Lite hänsyn kan man väl dock visa...? Funderar på att börja spela hårdrock högt när det firas Eid, ja, eller något liknande...

Alles gut

Granen är fin, klappar är på plats. Barnögonen tindrar. Julmusiken klingar. Maten är på g. Sällskapet också.

"Tur" att Nioåringen varit dunderförkyld hela veckan, och att jag har kunnat ta det lugnt, annars hade jag nog inte varit lika harmonisk som jag är just nu. Med 12-16 minusgrader under veckan är jag också tacksam att jag slapp vara med på skolavslutningen utomhus.

I nuläget oroar jag mig en aning för tågresan på annandagen, då jag ska ta Nioåringen till hennes pappa, och sedan vända hemåt solo.

En dag i taget. Nu ska jag njuta av den här dagen.

God jul!!!

När vi vågar prata om det

Alla borde ha möjlighet att prata om det. Alltid. Med någon. För några år sedan stod en liten grupp med tjejer/kvinnor i en korridor på Lärarhögskolan och inväntade läraren för en kurs. Vi pratade om preventivmedel, sexuella relationer med män och hur ofta vi har sex. Tillslut kom vi att prata om ifall vi någon gång haft sex, fastän vi inte velat det. Vi sa alla att vi haft det. Kära E tvekade och sa att hon inte haft det, hon hade ju levt med samma man så länge. Vi övriga ifrågasatte om hon verkligen aldrig, någonsin i sitt liv, hade haft sex fastän hon inte velat. Motvilligt gav hon med sig, men jag är inte säker på att hon verkligen haft det. Jag tänker att det blev någon form av grupptryck som fick henne att säga ja. Jag vet inte. Är det så att hon aldrig haft det så är jag glad för hennes skull.

De andra tjejerna gav exempel på när de helt enkelt "legat där" och låtit killen "göra det" eller något liknande. Ingen sa något om våldtäkt, eller att de känt sig kränkta. Fast när jag tänker på de situationer jag blivit utsatt för så är känslan som skiner igenom ändå äckel, och att jag inte vill komma i närheten av personerna igen. Då är jag väl kränkt.

Prima virke

Gammelfaster (morfars syster) ringer. Så som hon gör några gånger om året. Jag känner alltid ett gnagande korn av samvete; att det inte är jag som ringer, att vi aldrig hälsar på. Hon är dock alltid lika positiv. Jag har nog aldrig hört henne beklaga sig. Eller, jo, jag har hört henne beklaga sig över diverse ting, men även då får hon till en positiv spinn på det hela. Hur är det med henne då? Jo, det är alltid "alla tiders". Född Stockholmare, för alltid söderböna, för alltid singel. Vi pratar om livet, och hur det ska gå med allt. Även då har hon en klämkäck kommentar:
- Allt kan gå, utom spädbarn och tennsoldater, vet du!

Vi pratar om hur trött man kan vara efter en dag, på olika vis. Hon berättar att hon varit hos optikern. Optikern är tydligen jude, och gammelfaster har gått hos honom sedan han var nyöppnad, många decennier sedan. Nu ska han visst expandera sin verksamhet, genom sin son, då han själv börjar bli till åren. Precis som gammelfaster.
- Inte var det plogat när jag skulle ut från porten, och färdtjänsttaxin kunde inte se mig, men tillslut kom jag till optikern och var där rätt länge och testade och höll på, men snygga bågar blev det. Sedan kunde jag äntligen komma med en taxi hem igen, men det var kö då...
- Ojoj, det blev som en heldagsutflykt för dig då.
- Ja, du, när jag väl kunde pusta ut och satte mig i soffan, då kunde jag knappt ens se på "Vart är vi på väg?", jag somnade nästan...

Falla med stil

Nioåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena ser på filmen "Min granne Totoro". Den är underbar. Det är nog tredje gången Nioåringen ser filmen. Plötsligt börjar tjejerna kommentera att det finns vissa likheter med "Alice i underlandet".
- Det är som att hon faller ned i en annan värld.
- Undrar vilken som kom först, Alice eller Totoro...?

Själv ser jag på "Inception" med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Först tycker jag mest att det är en massa dravel i början av filmen, men sedan kommer den igång - och jag finner den fascinerande. De sista 20 minuterna särskilt, när alla ska vakna. Tyvärr känns filmen en aning för lång, och förklaringen till hur sömnmedlet fungerar är en aning vag. I övrigt tycker jag att L DiC gör ett bra jobb. Jag brukar tycka att han är lite mesig, men här är han bra. Att filmen slutar som den gör känns givet, jag väntade på den slutscenen genom större delen av filmen.

Bara barn

En av flickorna påförskolan blir utklädd till tomte och när vi sjunger om att tomten kommer under luciafirandet så får vi ändra oss lite snabbt till "hon" istället för "han". Men att en pojke skulle vara utklädd till Lucia, nej, det verkar inte vara okej. Någon i personalen fäller kommentaren:
- Det är många gubbar.
Ja, det är ju sant. Snögubbar, pepparkaksgubbar, sockerbagare, nissar, ja, även i ett litet hus vid skogens slut bor det en tomte. Flickorna får inte mycket plats.

Surround sound

När jag ser TV-reklamen för Kinect Sports så fascineras jag mest av det som sker vid sidan av speldeltagarna, där det händer saker som vi inte får något ljud till. Det står två personer framför en TV och de interagerar med TVn, men hur ser det ut runt omkring dem? Bortsett från de som ser ut att stå i sitt eget - eller kompisens - vardagsrum, så ser vi dessa konstellationer: En vuxen och ett barn ser ut att stå i en affär med soffor, de ser verkligen malplacerade ut. Två barn har sin lärare och sina klasskamrater bakom sig (jag skulle vilja besöka DEN klassen!). Två andra barn ser ut att stå på mattan där de har karateträning och runt omkring dem sitter tränaren och andra barn.

Only in America, tänker jag.

Eller så kan jag ju bry mig om viktigare saker.

Flykten från förorten

I kassakön på Ica. Det står en kvinna bakom mig i kön. Hon svarar i sin mobil och pratar ganska lågt.
- Ja, hej. Nä, jag står i kön på Ica, här ute i förorten. Det är BARA invandrare här. Det är förskräckligt. Javisst, förstår du, jag har varit hos Stina. Ja, hon försöker ju att flytta härifrån, men det är ju svårt...

Sedan slutar jag att lyssna. Jag ser mig omkring. Visst, jag hör både polska och arabiska, men i huvudsak är det svenska som pratas i de två köerna, och även personalen är svensk. Som om det skulle spela någon roll.

Shop til u drop

Tänkte igår: om det är många som tänker att det idag ska vara en köpfri dag, så är väl det en ypperlig dag att handla i stan, för oss som sällan gör det. Fast jag tänkte också: jag lurar mig själv. Sista löningshelgen innan jul. What was I thinking? Totalt kaos. Försökte blockera folkmyllret och behålla lugnet inom min lilla bubbla. Funkade rätt bra. När jag ställer en fråga till kassörskan på Åhléns barnavdelning skriker dock flera intill mig DET ÄR EN KÖ HÄR!! Stressade människor. Vi hittade det vi skulle i alla fall: flera klädesplagg till Nioåringen. Det mesta hittade vi dock på Stadium. En affär som jag bara handlat på en gång tidigare, men lär återkomma till.

Lugnet själv

Idag började morgonen med brinnande smärta i halsen, efter ännu en svettig natt. Snart två veckor nu. Ohållbar situation. Lämnade Nioåringen i skolan och gick till doktorn och satte mig utanför hans rum.
- Du måste boka tid, sa sköterskan.
- Jaha, sa jag och fortsatte vänta. Jag vet att min doktor är mänsklig. Jag var där i fredags och mina besvär har inte gått över, de har snarare förvärrats. Han MÅSTE se allvaret. Vilket han gjorde. Jag fick en tid omgående, och prover togs. De visade ingenting. Remiss till halsspecialist. (Som jag tänkte ringa redan för en vecka sedan. Why, oh, why följde jag inte den magkänslan?) Halsläkaren glor in i min näsa och in i min hals, och ned i min hals. Sedan tar han en liten kamera och stoppar in den i min näsa och fortsätter ned i halsen. Kollar stämbanden, magmunnen, rubbet.
- Känner du aldrig att du har sura uppstötningar?
- Nej, aldrig.
- Problem med magen?
- Nej, inte mer än tidigare i livet...
- Nähä, men jag ser att det är magsaft som kommer upp och fräter, det är det som gör ont.
- Va??
- Det är ganska vanligt.
- Det skulle jag aldrig ha gissat...
- Jag behandlar säkert femton personer i veckan för det.
- Oj...
- Jag skriver ut Losec.
- Jahapp...

Så ringer jag till min kollegor och de blir mäkta förvånade.
- Vaa?! Har du magsår? DU!? Du är ju lugnet själv!!

Jaså, det är så de ser på mig. Det förklarar en del. Och bevisar väl att mitt medvetna handlade - att bl a inte visa att jag stressar upp mig på jobbet, att tänka efter innan jag talar och inte vara alltför impulsiv - har betalat sig. Men den inre stressen, som jag håller dold, det är ju den som är värst, det är ju den som tär på mig. Det är ju den som står mig upp i halsen, och vill ut...

Jag KAN jobba, jag ÄR inte sjuk

I söndags föreslog jag för Nioåringen att vi skulle hyra "Sällskapsresan". Vi hörde en intervju på radio med Lasse Åberg där han berättade om en film han håller på och gör: Innan Sällskapsresan, där vi möter Stig-Helmer som ung. Jag berättade lite om "Sällskapsresan" för Nioåringen. Hon gillade inte min pitch, filmen nobbades. Hon behöver kanske vänta några år till. Hon tog dock till sig "Jag KAN flyga, jag ÄR inte rädd".

Vilket jag tänkt epå när jag kämpade mig iväg till jobbet igår. Det var enbart mental peppning som fick mig att komma iväg. Helvetesnatt med feber och enorm smärta i halsen, jag vaknar varannan timme och måste dricka, jag sover sittandes. När jag kom hem på eftermiddagen hade jag så ont i halsen att jag knappt vågade andas.

Inte tillräckligt sjuk för att kallas sjuk

Jag grinar illa av smärtan i halsen och öronen när jag äter, pratar, sover och...andas. Det går helt enkelt inte över. Jag ser också att det inte är svullet i halsen, och det finns inget slem, och jag har inte mycket till hosta. Men smärtan. Jag har aldrig varit med om maken. Jag vaknar kallsvettig 4-5 ggr om natten för att det gör så oerhört ont i halsen. Var tvungen att besöka läkaren igen igår, fastän jag visste att han skulle säga "drick te med honung" (vilket jag redan häller i mig litervis dagligen). Nu har jag varit hemma i en vecka. Jag äter penicillin. Det är uppenbarligen även en virusinfektion, då det inte släpper. Så länge inte febern stiger igen, så kan jag tydligen jobba. Undrar hur jag ska klara av jobbet på måndag...

Läser om halsinfektioner på nätet. Vet att jag inte borde. Vet att jag bara blåser upp det då. Men ändå. Kan inte sluta. Läser om sjukdomar som skulle kunnat komma från invandrade barn på jobbet, utan vaccinationer, som kommit från områden där vissa sjukdomar är vanligare än här (t ex difteri...hugaligen). Spelar upp värstingscenariot för mig själv...

Jag tror att all personal och barn på förskolan, tillsammans med barnens föräldrar/familjer borde äta medicin samtidigt, för jag befarar att vi kommer bara sprida den här skiten mellan oss länge till. Två månader har det nu hållt på...

Tänk på att varva ned...

En kollega på jobbet berättar att hon hört på radion - och nu har jag även läst i Svenskan - att det finns väldigt många fall av barndiabetes i Sverige nu, och forskarna vet inte riktigt vad det beror på.
- Jag ska säga vad det beror på, hävdar min kollega. Kollegan har själv diabetes, och det verkar gå i arv till alla kvinnor i släkten.
- Det beror på stress! Varför tänker de inte på det? Barn är så stressade idag, det är så mycket fläng hit och dit hela tiden, de får aldrig ta det lugnt och bara vara barn.
Jag är benägen att hålla med. Jag känner även några vuxna som fått diabetes efter en period av mycket stress.

Inte precis blommor och bin

Ibland undrar jag ifall Nioåringen är för ung för att läsa Kamratposten. Det finns ofta mycket tonårsrelaterat i den tidingen, som kanske borde komma in senare i livet än vid nio år. Hon gillar tidningen och har inte fastnat för någon annan som vi har provat. Emellanåt kommer det dock frågor om olika saker, som inte heller tycks fastna fastän vi diskuterar det. Vilket kanske är ett sundhetstecken. Eller ett tecken på förträngning från hennes sida. Idag var det andra gången Nioåringen läste tidningen och frågade vad "runka" betyder. Jag försökte förklara med enkla ord och hon läste vidare, tills:
- Vad är omskärelse då?
- Jaa...inom vissa religioner så anser vissa människor att det bör göras på pojkar, det är när man tar bort en bit längst fram på snoppen...
- (Äckelljud.) Aha, ja, jag vet!
- Det kan ju också vara av hygieniska skäl...
- Jag fattar, jag vet, du behöver inte berätta mer.
- Okej. Vad är det då?
- Ahmed har berättat i skolan.
- Eh, jaha, vad har han berättat då?
- Det är när man skär bort en del av bröstet.
- Av bröstet?? (Äckelljud.)
- Ja, han säger att i hans hemland så skär de bort en bit av bröstet.
- Va?? Nej, det skulle jag inte tro att de gör, fy vad hemskt!
- Ja, ja, men okej, jag fattar, nu läser jag vidare.

Slöseri med tid

Har stannat hemma den här veckan. Än så länge. Dagarna bara går. Värker i halsen, öronen och huvudet. "Allmän sjukdomskänsla" heter det väl. Mestadels av tiden spenderar jag sovandes. I lördags kunde jag inte röra mig, med värk i hela kroppen. Tur att det fanns matlådor i frysen. Att laga mat till Nioåringen har jag klarat av, bättre och bättre för varje dag. Idag skickade jag däremot Nioåringen att handla, och det klarade hon galant.

Några filmer har vi hunnit med under veckan. Igår hyrde vi "The last song", där Miley Cyrus (Hanna Montana) spelar duktig dotter. Jag är glad att vi inte såg den på bio. Det var ingen höjdare. Nioåringen var också glad att vi inte såg den på bio; det hade varit jobbigt att gråta så mycket bland folk.

Idag har vi sett "The Joneses" (Familjen Jones). Där spelar Demi Moore och David Duchovny mot varandra. Det filmen var bland det sämsta jag sett. Never again. Trailern berättade allt, resten kunde vi lugnt ha skippat helt.

Gubbe eller patriarkat, same same

Ibland undrar jag hur reklammakare fungerar. Plötsligt har de ändrat i reklamfilmen för Renault på TV. Flickan som tonåring sätter sig intill sin pappa och sa tidigare "Han heter Lucifer. Gubbe.", men nu har de ändrat till: "Han heter Lucifer. Tillsammans ska vi krossa patriarkatet."

Eh, que? Det låter liksom inte bättre, om ni nu trodde det...

Like a glove

När Nioåringen och jag såg en trailer för "The bounty hunter" på bio så tyckte Nioåringen att den verkade rolig. Själv tänkte jag att den nog är rätt larvig. Vilket gjorde att vi aldrig såg den på bio. Dessutom gjorde trailern att det kändes som att man sett hela filmen. Så enkelt var det dock inte. Eftersom vi idag hyrde den via boxen hemma så vet jag nu att det även fanns en historia om en korrupt polis. Kan nog inte säga att det gjorde filmen bättre, men jag tyckte ändå att filmen var helt okej. Gillar särskilt Jennifer Aniston. Fast mest av allt gillar jag nog musiken i filmen. Det var den film jag letat efter. Nioåringen behövde se en film med lite mer action än hon är van vid, men ändå inte en läskig film. Den här filmen passade perfekt.

Inte såld

Jag ser på "Såld på hus" på TV4+. De visar en lägenhet i Kista där tvättmaskinen är monterad i köket. En av mäklarna verkar inte så förtjust i det arrangemanget. Den andre mäklaren säger att det är "lite spanskt på något vis".

Jag har varit i lägenheter i Norge, England, Grekland och Spanien där man har tvättmaskinen i köket. Vad är det folk i dessa länder förstår, som vi i Sverige inte gör? Eller tvärtom. Jag kan inte förstå varför man skulle hålla på med tvätt - smutsig som ren - i köket, där mat hanteras och spills. Det känns inte fräscht.

Knockad

Endast en tredjedel av barnen på plats på förskolan i fredags. Tur var väl det, då jag kunde gå hem lite tidigare med min värkande hals och mitt bultande huvud. Två sjöblöta nätter av feber och en dag med värkande kropp senare så kan jag se - och visa för doktorn - att jag har halsfluss. Bara till att försöka ta det lugnt och vara nedbäddad så mycket som möjligt.

Pk på förskolan

Rensar bland Nioåringens saker. Där finns en hel plastpåse full av gamla McDonaldsleksaker. Funderar på att ta med dem till jobbet och låta barnen på förskolan leka med dem, men tvekar. Är det okej? Ska inte förskolan vara en zon fri från reklam för matstället, filmer med mera? Samtidigt är det ju en del av alla barnens vardag. Då borde det ju vara okej att även inkludera det i förskolans vardag. Fast jag tror inte att föräldrar tänker så. Dessutom skulle jag ju mycket hellre ställa fram fler penslar och målarfärg istället. Hur är det dock meningen att barnen ska få en känsla för sånt material när det finns föräldrar som över huvudtaget inte har en enda pensel (och än mindre färg) hemma - för att det kladdar ned så mycket...?

Så ser jag att det finns en låda med McDonaldsleksaker på en annan avdelning på förskolan. En i personalen har rensat hemma och tagit med sig. Andra delar av personalen är inte alls nöjd med det. Jag måste nog ta en diskussion med mina kollegor om det hela.

Vi frågar barnen vad de vill ha på förskolans gård. De vill kunna leka att de handlar på McDonalds. De vill ha en drive-through-lucka, som på McDonalds. Allt är sig likt, precis som de senaste 15 åren; förskolan ska förvägra barnen deras vardag och istället visa hur de borde leva. Hur länge ska vi kämpa på med det, tycker ni?

Listen up, folks

Halloween var för en vecka sedan. Det är inte den här helgen. Nu är det Alla helgonahelgen. Ibland sammanfaller de tu. Not this time though. Okej?

Höj blicken

Det är vackert.

Det är skönt att gå i skogen.

Ledig för att vara ledig

Jag har tagit semester några dagar, så att Nioåringen också får vara ledig, och vi får tid till att bara vara, tillsammans. På jobbet undrar de vad jag ska ha för mig. Jag lämnar dem i sticket. Det är ju inte som att vi ska resa bort.

Vi ska gå på bio, museum, eller vad vi nu känner för. Jag ska vila upp mig. Jag ska försöka varva ned mentalt en aning, för det surrar oroväckande i huvudet de senaste veckorna.

Nioåringen och jag började dagen med att sova länge. Jag sov 10 timmar, Nioåringen sov 12 timmar. Sedan tittade vi ut på ösregnet och bestämde oss för att stanna inne. Dagen avslutades med att jag satte på filmen "Amelie från Montmarte". En av mina favoritfilmer. Nioåringen älskade filmen, och har nu lärt sig uppskatta franska mer.

Jag ser mig själv i Amelie. Jag önskar att jag var ännu mer som henne, på alla sätt.

Vad är sekretessbelagt?

En förälder, till en av barnen på förskolan, önskar en kopia på underlaget från utvecklingssamtalet. Jag säger självfallet. Mina kollegor säger nej. Jag blir oerhört förvånad och säger ändå självfallet. Det är en vårdnadshavare för ett omyndigt barn. Den personen har väl rätt att ta del av allt som handlar om barnet? Chefen säger också nej, det är beslutat att vi inte ska lämna ut sån information. Där kan finnas känsliga kommentarer. Visst, det förstår jag, men då får man väl se till att man inte skriver sånt. Jag frågar chefens rådgivare, som säger att hon inte tror att vi har rätt att säga nej. Så vi lämnar ut kopian.

Det är naturligtvis då jag ställer mig frågan; var regleras detta, om ingen vet vad som gäller? Är det upp till varje individuell pedagog att bestämma?

Tänk att vara två

På tunnelbanan lyssnar jag till två killar som pratar om att resa på semester. Den ene är lite bekymrad över hur han ska kunna spara ihop till resan. Den andre säger:
- Om man inte gick ut och festade så himla mycket, fattar du hur mycket man skulle spara? Alltså, mellan tjejen och mig så skulle vi ju få ihop flera tusen i månaden!

Precis. Tänker jag. Vad gör folk - som inte har lån - med sina pengar? Om jag inte hade lån så skulle jag ju ensam kunna spara flera tusen i månaden. Tänk då om jag inte var ensam. Vilka möjligheter det skulle finnas!

Lek makt

Mina äldre kollegor berättar hur barngrupperna har förändrats med åren. För 25 år sedan kunde en ensam pedagog åka med tio barn till en badplats och be åtta sitta still i sanden, medan pedagogen badade med två, och barnen satt verkligen still i sanden. Mina kollegor verkar eniga om att idag har barn mindre respekt för vuxna, för att de flesta barn inte får den respekten med sig hemifrån. Jag är benägen att hålla med dem.

Sedan tänker jag på hur "maktleken" har förändrats bland barnen. Eller har den det? Jag ser lekar och reaktioner hos barnen på jobbet idag, som jag också såg när jag var liten på 70-talet. Barn som är tomma inuti, med ett hål där självkänslan borde vara, som orsakar "skada" bland andra barn och i leken. Nästan alla barn (pojkar) vet att när man har något sm kan fungera som "pangare", och riktar den mot någon annan och säger pang, då kan man leka att man skjuter varandra. Man kan dö, men vaknar till liv igen, precis som på TV. Vi hade cowboys, det har dagens barn till viss del också, men de har framför allt star wars, ben ten och en stor mängd andra influenser. Hur kommer det sig egentligen att bland barnen som jag jobbar med så tar aldrig en enda flicka upp en spade, vänder på den och leker att det är en "pangare", medan nästan alla pojkarna gör det? Och det är de pojkar som startar dessa lekar, som leder de andra barnen in på "våldets bana", som också utövar mest våld och skapar mest bråk bland de andra barnen. Vi FÅR inte blunda för det.

Måste bojkotta

Är i Farsta och handlar kläder med Nioåringen. Det är klurigt att hålla alla strumpor, byxor, och tröjor i händerna, samtidigt som jag bär på kassar. Det är då jag inser att jag saknarvagnen. När Nioåringen var liten och jag hade vagn då kunde allt dumpas i den; ytterkläder, påsar, det jag handlade. Det var befriande. Nu ber jag istället Nioråingen fråga i kassan om de inte har någon korg som man kan bära sakerna i. Nioåringen kommer tillbaka och säger att hon aldrig gör om det.
- Vad menar du?
- Mannen i kassan sa: korg? Näheej du, det här är ingen mataffär!
- Va? Vilket pucko. Driver man en affär så borde man veta att om man underlättar för kunderna genom att erbjuda dem något att bära det de handlar i, så kommer kunderna säkerligen att handla mer.

Nej, det är ingen mataffär, men det liknar mycket ett apotek, då vi köar med våra nummerlappar. What´s the deal with that? Det enda som sker med nummerlappar är att folket är en aning mer utspritt än om vi skulle köa i linje.

Vi går också in på H&M och Lindex i Farsta, bägge affärerna har "shoppingbags" som man kan låna och bära i. Senare går vi även in på Kappahl vid Sergels torg. Även där finns det påsar/korgar att låna. Bluttanblä. Nioåringen fattar att hon inte var fel ute.

På Kappahl i Farsta tittar jag också på trosor till Nioåringen. Alla är pastellfärgade. Många har något tryck med Hello Kitty.
Så himla trist.

Sedan råkar jag få syn på pojkarnas kalsonger, i lådan intill.De har coola tryck med pirater och roliga smurfar och en uppsjö andra figurer. What the hell? Jag undrar verkligen hur inköpspersonalen på Kappahl tänker. Nu är det sluthandlat där. Jag måste bredda min horisont.

Lycka

Det är att kunna sluta vid lunch en helt vanlig vardag och gå, hämta Nioåringen i skolan, kunna säga ja till att hon vill ta med en kompis hem, och i godan ro vandra hem och lyssna när barnen tillsammans leker. När Nioåringen och kompisen Emil sitter och ritar tillsammans och pratar, då känns det som att livet är värt något igen. Då finner jag ett lugn som inte infinner sig lika ofta längre.

Nioåringen frågar jämnåriga Emil vad han skulle vilja bli om han fick vara precis vad han ville.
- Vad som helst?
- Vad som helst.
- Då skulle jag vilja vara en tecknad gubbe. Med superkrafter.
- Så att du kunde flyga?
- Inte bara det. Så att jag kunde göra jättemycket bra saker.
- Mmm.
- Vad skulle du vara?
- Jag skulle nog vilja vara luft.
- Luft?
- Ja, så att jag kan vara var som helst. Och så skulle jag vilja kunna resa i tiden. Som luft skulle jag ju kunna det, utan problem.
- Var skulle du resa då?
- Då skulle jag resa tillbaka till när dinosaurierna levde, och ta reda på hur de dog.
- Fast...tänk om dinosaurierna andades in dig då...
- Ja, det är klart...det skulle inte vara så bra...

Klok som få

Nioåringen irriterar sig på att flera av killarna i hennes klass beter sig så barnsligt. Ofta retas de bara. Så säger hon plötsligt:
- Vet du vad, mamma. Nästa gången det händer, när Niklas kanske håller på och dansar runt mig och Amira när vi leker och säger en massa trams, vet du vad jag ska göra då?
- Nej, vad då?
- Då ska jag tänka på det du brukar säga; att killarna gör så för att de säkert vill vara med och leka. Så då ska jag fråga om han vill vara med, istället för att bli irriterad.
- Ja, det låter bra.

Dödens år

I våras var det min älskade katt som lämnade oss. Nu har fisken gått (simmat) och dött. Gråt och tandagnisslan. Tillsammans med Nioåringen räknade jag ut att vår vackra slöjstjärt blev nästan nio år. Vi begravde den i skogen, på en dold, men markerad plats. En aning sorg i mitt hjärta, men i stort mest lättnad, över att slippa städandet och pumpljudet.

Ovanpå den lilla sorgen två stora, mänskliga, förluster när två av mina nära väninnor förlorade sina mammor. Hastigt, men inte lustigt.

För mig själv känns det som ett år fyllt av brytpunkter. Starka känslomässiga upplevelser och insikter.

Jag tycker at det räcker nu. Jag vill vila i varandet ett tag nu.

Ensam är (inte) stark

Vid alla föräldramöten när det ska väljas folk till andra möten, till klassföräldrar eller till uppgifter som att skriva protokoll, eller vem som ska ta hand om att planera något för barnen, så är det aldrig någon som frivilligt anmäler sig. Och efter en tryckande tystnad så är det alltid vi ensamstående föräldrar som anmäler oss till allting. Hur kommer det sig egentligen? Är vi vana vid att ta på oss allt ansvar, så därför gör det ju inget med lite mer på våra axlar? Är vi självplågare? Eller är det så att de som är sambos värderar sin tid så mycket mer än vi gör, så de vägrar att ge upp den? Det är konstigt det där.

Stor vill bli liten

Nioåringen tittar på bilder från sin egen dagisperiod. Hon suckar av saknad. Sedan säger hon, med klurig min och småskratt:
- Mamma, kan man inte gå om dagis? Man kan ju gå om i skolan, kan man inte gå om dagis också?
- Nej, tyvärr, det funkar ju inte så...
Vi ler båda i samförstånd.
- Hur, HUUR kan man få vara på dagis igen då...?
- Det går ju liksom inte...eller, jo, man kan jobba där!

Inte så lätt att veta

Jag har hört många med allergier som uppfattar folk som rätt blåsta ifall de inte har koll på just deras allergi. (Sedan har jag visserligen också träffat flera med allergier som är alldeles för ödmjuka i mina ögon. Man måste vara attans tydlig med sin allergi om man kan dö utav den, tycker jag, men det är en annan femma.) Nioåringen lär inte dö av sin glutenallergi - om hon skulle få i sig gluten alltså - men hon mår ju inte särskilt bra av det.

Jag fattar att folk; restaurangpersonal och butikspersonal m m, inte har koll på vad gluten är, men då ska de inte heller påstå att de vet. Även om jag kallar det för vetemjöl (som är det vanligaste med gluten i) så är det många som tror sig ha koll på läget.
- Är det vetemjöl i korven?
- Nej, nej...!
Det har det visst varit, flera gånger. Tur att jag kräver att få läsa på förpackningen.

- Är det vetemjöl på pommes frites?
- Nej, nej...!
Jo, om de friteras i samma olja som t ex nuggets så blir de klädda i vetemjöl.

- Det är ingen vetemjöl i Banana split väl, ni lägger inte på någonting?
- Nej, nej...!
Då kan man inte trycka ned en massa kex i glassen, gott folk!

Här i Sverige får vi inga bidrag för att köpa glutenfri mat, fastän det är dyrare. Jag läser i Bulletinen (3/10) att i Finland får glutenintoleranta barn 85 euro/månad och vuxna 21 euro/månad. I Norge får barn 0-3 år 930 nok /månad och de som är äldre får 1798 nok/månad. Makalöst.

Fast jag kan ju tycka att folk som behöver glasögon/linser också borde få bidrag...

Musik är livet

Tanken på resan till Kanarieöarna för två månader sedan kan kan fortfarande få mig att dra djupa andetag och slappna av. Nu kan jag skratta åt den helt galna bussresan från södra delen av Gran Canaria upp till Las Palmas. Vilken färd, vilken galen man. Tur att inte bussen välte.

Senare samma dag lyssnade Nioåringen på sin spelare och sa till mig:
- Mamma, vad får dig att känna dig fri?
- Tjaa, jag vet inte vad du menar riktigt...när jag cyklar eller simmar...
- Alltså så där fri att du kan säga det här är mitt liiiiiv! och hoppa omkring i din lägenhet och springa runt och leta monster under sängen.
- Eehh, okej...
- Ja, men alltså...
- Jaa...då skulle jag säga musik.
Nioåringen log nöjt.
- Det skulle jag också säga.

Less

Varje vardagsmorgon torkar jag frustrationstårarna ur ansiktet innan jag kliver in på jobbet. Det har ingenting med jobbet att göra. Jag älskar mitt jobb. Det är nog det roligaste jobb jag någonsin haft. Till viss del har väl tårarna med tid att göra, och inre prestationsångest. För lite tid, och för mycket ångest. Mest av allt har förstås tårarna med Nioåringen att göra. Vi nöter så extremt mycket på varandra. Det finns ingen utväg, vi kommer inte ur det. Nu ska jag försöka ge oss mer tid. Tid så att vi slipper känna någon press. Tid så att vi hinner prata. Tid så att vi hinner mysa tillsammans.

Det underliga är att när vi väl har tid, då vill vi göra annat. Det där att vara nära, att umgås, att mysa, det är bara något onåbart som vi strävar efter, men egentligen inte har något behov av att nå fram till - för det är konstant närvarande utan att vi uppskattar det tillräckligt mycket. Tror jag. Känns det som.

Vad har jag gjort med mina helgdagar denna gång? Igår hängde vi i Farsta centrum med en stressad Pingu. När vi väl skildes åt var det Nioåringen som stressade på mig med sina eviga nej. Nej, nej, nej, inte göra det och inte göra så. Inte ens när jag äntligen satt i frisörstolen och fick min välbehövliga klippning kunde jag slappna av, för då klättrade Nioåringen på något som hon inte fick röra. (Ja, kanske har jag misslyckats totalt i hennes uppfostran.)

Idag har jag lagat frukost, vikt tvätt, städat hos hamstern, tvättat, bäddat, plockat undan, lagat lunch, fått hit en kompis till Nioåringen, handlat med barnen i släptåg, betalat räkningar, dammsugit, städat hos guldfisken, bloggat, lagat middag, skurat golvet och diskat. Ändå är det minst tre saker till jag önskar att jag hunnit göra. No fun and play makes...

Jag bryr mig om Nioåringen och jag bryr mig om mina vänner. Jag bryr mig om mina släktingar och deras familjer. Jag bryr mig om mina husdjur, Nioåringens vänner och familjer, mina kollegor, barnen på jobbet och mina grannar. När fan ska jag börja bry mig om mig själv?

Hugaligen

Ser TV-reklam för en tandborste. Speakerrösten säger att vi rekommenderas att byta tandborste minst fyra gånger per år. Jag tänker: usch! Jag byter säkert minst 6-8 gånger per år. Det började jag dock inte med förrän jag var i 20-årsåldern. Jag minns barndomens nednötta och spretande tandborste, som väl inte byttes på flera år.

Emmas pappa är (inte) här

Reklamen om förskolegruppen som sitter och sjunger namnsången är på pricken så jag har det om dagarna. Det är en skön reklam, men det tog rätt många glimtar av den innan jag fattade vad det egentligen var reklam för.

Närvarande föräldrar, intresserade föräldrar, engagerade föräldrar, halvtidsarbetande föräldrar, idealiska föräldrar, skulle vara trevligt att ha. Fast jag gillar de föräldrar jag möter på mitt jobb. Jag ser att de flesta kämpar.

Sassa brassa mandelmassa

Nu har jag följt hela uttagningen för Idol. Känner att jag nästan måste titta på de första programmen där de tävlar också. Den där Jay är ju urläcker...

Kom igen Fredrik

Maria som minister ansvarig för miljön. Det funkar väl?

Wrongly raised

Stödet för SD ligger främst hos ungdomar, säger en ung bekant. Tittar man på resultatet från Skolvalet, så är jag väl benägen att hålla med. Deras röster höjs nästa val. Be aware.

Can´t live with them, can´t live without them

Väninnan I skriver av sig om ansvaret som män bär för det mänskliga klimatet i vårt samhälle. Det är bra skrivet.

Tänker man på det för mycket så blir det svårt att leva. Om man inte vill leva i ett förhållande med en kvinna, alltså.

Gör din röst hörd

- Vet du vad det är för dag idag? frågar jag Nioåringen.
- Eehhmm...nittonde september...vad då, vad är det med det?
- Idag är det valdagen.
- Är det idag?
- Ja, så imorgon kanske folket har valt en ny, en annan regering.

Fast jag tror faktiskt inte det kommer bli så. Jag tror inte att röran kommer att få tillräckligt många röster. Ändå hoppas jag det.

Pratar med Pingu. Han frågar vad jag ska rösta på.
- Det jag alltid har röstat på, för att jag tycker att de är bra. Jag har röstat på dem sedan jag fick rösta första gången, när jag var 18 år. Visst, jag håller inte koll på ALLT de gör, men jag röstar heller inte bara slentrianmässigt.
- Jaha, men de är ju ingen idé att rösta på dem.
- Vad ska du själv rösta på?
- Tror det blir sossarna. Inte blir det blått i alla fall.
- Och inte SD...?
- Nä, fy faaan, någon måtta får det vara!
- Vad bra.
- Ja, fast det verkar ju finnas många idioter som kan rösta på dem, så det finns ju en chans att de passerar spärren och kommer in...
- En risk. Det finns en risk.

I like to move it, move it

Barnen i åldrarna 2-5 år på förskolan verkar alla vara bekanta med låten från Madagaskarfilmerna. Jag hör dem sjunga den ibland på dagarna. Det får mig att fundera över varför vi inte spelar sådana låtar på förskolan. Visst, vi dansar loss, men mest till Pippi Långstrump och andra låtar.

Lördag, sen eftermiddag, på tuben mellan förorten och city. En kille, ca 25 år, sitter intill mig och pratar med någon i telefon. Någon vill ha med honom ut ikväll, men han är tveksam.
- Jag ska hem en stund först i alla fall. Jag måste ladda lite...ehh...jag ringer dig...senare... Vad då? Nej, alltså...ladda mitt batteri...

Då inser jag hur mycket jag saknar det. Att gå ut alltså. Jag saknar det så att det värker i kroppen. Mest av allt saknar jag att dansa. Jag saknar det förvånansvärt mycket. Tänk att få göra det...i alla fall en gång i halvåret...

Olika förutsättningar

Är på Kulturskolan med Nioåringen. Hon har börjat på en kurs där. Jag väntar i lokalerna utanför rummet för kursen. Där jag sitter samlas föräldrar och barn för ett prov-på-pass med gympa och dans. Barnen ser ut att vara ca 6-7 år gamla. Det är en övervägande del tjejer bland barnen (och bland föräldrarna med för den delen). Bland barnen har i princip alla tjejer rosa kläder. Några har balettkjol, men de flesta har tights. Genom tightsen kan jag se att en handfull barn också har stringtrosa.

På väg ifrån Kulturskolan möter vi en klasskompis till Nioåringen. Hon lär sig spela klarinett på skolan. Hon är dock alltid försenad, så hon hinner inte vara med många minuter av lektionen. Senare frågar Nioåringen hur en klarinett egentligen ser ut. Jag försöker förklara (jag spelade dessutom också klarinett på Kulturskolan när jag var nio år). Nioåringen funderar och säger sedan:
- Jaha, du menar ungefär som en sån som Bläckvard i Svampbob har?
- Ja, precis.

Out of context

När jag tar foton på barnen på förskolan så försöker jag att fånga deras lärande. Jag tar bilder som visar situationen, vad som händer, hur barnen agerar, hur de använder sina olika "språk" utan att tala med varandra. Oftast fokuserar jag på ett visst barn, men då blir det naturligtvis nästan alltid även andra barn med på bilden. När jag dokumenterar genom att skriva ned vad som hänt i situationen så utgår jag från det barn som jag har fokuserat på, med det andra/de andra barnen som motpol i situationen, för att kunna se hur lärandet - de livslånga kunskaperna - uppstår, i kommunikation med andra.

Det känns inte bra i magen när mina kollegor sedan använder samma bilder, de bilder jag tagit och dokumenterat utifrån en situation, men skriver till sina egna ord och hittar på vad barnen säger till varandra, enbart för att ha något att visa för föräldrarna. Då har de missuppfattat det här med dokumentation, tycker jag.

Shit

Hur många bajsblöjor byter jag på en dag? 4-7 stycken ungefär. Hur många blöjor (inkluderat enbart kissblöjor också alltså) gör vi av med på en dag, bara på min avdelning? 30 stycken ungefär, skulle jag tro. Vi kastar en enorm säck varje dag. Typ 150 stycken blöjor per vecka. Hur många blöjbarn finns det i Sverige...? Jag kan inte ens föreställa mig det avfallsberg som vi skapar. Med blöjor som innehåller gelé och svårnedbrytbara ämnen. Hur ser sophanteringen ut? Bränns de upp?

Ett planeringsmöte för att komma fram till en plan över hur vi ska lägga upp vårt planeringsarbete

På baksidan av Lärarnas tidning nr 13/2010 läser jag om Knut Lindelöf som har skrivit boken "Tack för idag, slut för idag".

"Ett fritt skolval skulle leda till kvalitetshöjning var tanken. I stället blev det tvärtom, enligt Knut Lindelöf.
— Om du kan välja bort din närmaste skola så behöver du heller inte ställa krav på att den ska vara bra. Så enkelt är det. /.../
Som biträdande rektor hade han aldrig möjlighet att påverka, tvärtom upplevde han sig konsekvent motarbetad av sina tre sista rektorer. Han beskriver chefer som är respektlösa inför demokratiska rutiner, som offentligt kränker medarbetare, som avleder kritik genom att bjuda på godis och som smygsuper whisky i arbetsrummet. Och som, framför allt, fokuserar på yta i stället för innehåll.
— Resultatet blir att skolan vänder sig utåt, med en flummig omvårdnadsfilosofi, i stället för inåt, med fokus på vad som händer i mötet mellan lärare och elev.
Exempel på detta menar han är rektorer som tror att det går att driva en skola genom att acceptera pappersarbetet som verksamhetens kärna.
— Det är åt helvete för mycket administrativt arbete på skolorna, framför allt med alla dessa handlingsplaner.
Knut Lindelöf är övertygad om att utarbetandet av planer har blivit en form av kollektiv skolterapi.
— Det spelade ingen roll vad det stod i dem, det viktiga var att alla var med och diskuterade. En av mina skolor hade till och med utarbetat en plan för kontinuerlig uppdatering av alla planer."

Under fyra års tid har jag hört en mängd olika lärare hävda att de egentligen skulle behöva en adminstrativ assistent. De går på knäna av allt pappersarbete. De vill spendera tid med barnen/eleverna. Jag börjar redan känna likadant i förskolan. När jag får interagera med barnen och vara med dem när de upptäcker världen då har jag en varm och bra känsla i magen. När jag måste stressa runt som en yr höna för att få ordning på alla papper och springa på alla möten, så förlorar jag kontakt med kärnverksamheten och arbetet känns inte alls lika inspirerande. En av mina kollegor pustar ut under dagen och med hopplös ton i rösten undrar hon hur vi ska få tid till först planering, dokumentation och reflektion när vi inte ens har tid för pedagogik, då den dagliga omsorgen tar så otroligt mycket tid. Vi får väl planera för det...

Heading for the wall

Nioåringen har varit sjuk i nästan en månad. Hon har varit i skolan två dagar i veckan sedan skolan började för snart fyra veckor sedan. Hon har fått hostmedicin, men hostan ger sig inte. Den avtar emellanåt, men återkommer med ökad styrka. (Makalöst nog kan hon sova på natten!) Den gångna veckan har hon hostat och snytit ut gröna slemklumpar stora som femkronor. Jag har aldrig varit med om något liknande. Grönt är i alla fall lika med baktierier i min bok. Så i veckan var vi hos läkare. Jag föreslog begynnande bihåleinflammation. Eftersom Nioåringen inte har haft någon nämnvärd feber så kunde läkaren inte göra mycket. Läkaren tyckte att Nioåringen kunde gå i skolan, fastän jag berättade om femkronorna som kom ut under dagens lopp. Som tur var togs det tillslut en baktierieodling på Nioåringen i alla fall.

Igår kom svaret; streptokocker. A mother knows these things (and a doctor should too). Det var bara att hämta ut penicillin. Förlåt, alla som vi träffat under de senaste veckorna, hoppas att ni inte blivit smittade.

Så uppstod då dilemmat. Ett dilemma som fick min lilla värld att rämna. Nioåringen vägrar ta medicinen. Totalvägrar. Utan rim och reson. Hon vill inte, och då behöver hon inte. Nej, hon vill inte fortsätta vara sjuk, men hon vägrar ta medicinen, den smakar säkert äckligt. Det lär bli värre, gå ned i lungorna och hon får då ta värre medicin. Spelar ingen roll. Sedan börjar det värsta bråket vi någonsin haft. Diskussion, hot, mutor. Ingenting biter. Grejen är att det finns faktiskt inget val i den här frågan. Det finns bara ett alternativ, och det är att ta medicinen. Så, det blir en maktfråga.
- Du kan inte tvinga mig.
- Jo, jag kan faktiskt det.
Bittra tårar. Hon bölar för att hon vet att jag kan använda min makt - och jag bölar över möjligheten att jag kan bli tvingad att använda mig av min maktposition. Jag bölar också över frustrationen och över bådas vår utsatthet. För det är i en sån här situation som det blir smärtsamt uppenbart att vi inte har någon annan än oss själva. Nioåringen har ingen annan vuxen att vända sig till, som kan stå vid hennes sida när hon känner sig utsatt för att jag är emot henne. På samma sätt har inte heller jag någon annan vuxen att vända mig till, som kan resonera på ett annat sätt än jag. Ingen finns vid vår sida och kan bidra till att lösa konflikten.

Efter mer än en timme kapitulerar Nioåringen. Hon vägrar att jag ska tvinga i henne medicinen. Hon ska ta den själv, mot sin vilja. Hon sitter framför medicinkoppen i en kvart och gråter stora tårar. Mitt hjärta värker för henne, men vid det laget är jag också så fylld av förakt och förlamande frustration att jag knappt kan känna några kärleksfulla känslor alls. Vilket får mig att avsky mig själv. Tillslut tar hon medicinen, och efter en liten grimas torkar hon tårarna och säger käckt:
- Det smakade inte så illa...
Själv är jag totalt urlakad. Jag är mentalt nedbruten. Musten har helt sugits ur mig och jag känner hur jag faller in i gamla depressionsmönster. Jag slutar prata, jag kliver in i ett hålrum inuti mig själv, omvärlden försvinner, mörkret sluter upp omkring mig, jag mister viljan att leva. Jag avskyr mig själv, och jag avskyr mig själv mer för att jag ens snuddar vid känslan av att avsky Nioåringen. Så jag fokuserar på att bara avsky mig själv.

To care or not to care

- Nu kan jag i alla fall släppa tankarna på jobbet när jag är hemma, till skillnad från när jag var ung och ny, då tog jag med mig alla tankar och all oro för barnen och alla bekymmer på jobbet med mig hem, säger min kollega som jobbat inom förskolan i över 30 år.
Ja, jag har lärt mig att försöka göra detsamma. Jag lyckas inte helt. Visst tänker jag på de flesta av "mina" barn när jag är ledig, men jag är aldrig direkt orolig för dem. Kanske för att de flesta barn som jag just nu jobbar med verkar leva i rätt harmoniska familjer. Det var värre när jag jobbade i skolan, då tänkte jag ofta på och oroade mig mycket för barnen i klassen under min lediga tid. Nu försöker jag att lämna kvar de tankarna på jobbet. (Istället fylls mina tankar på fritiden nu av inspirerande tankr, om hur jag kan få verksamheten kan växa. Även dessa måste jag försöka dämpa, då jag inte vill arbeta oavlönad på min fritid.)

Aningen förvånad blir jag dock när det uppstår en diskussion på förskolan om huruvida vi i personalen borde bry oss om ifall ett barn är närvarande eller inte. När ett barn inte dyker upp en dag så undrar jag var det barnet håller hus. Kanske är det läraren i mig som undrar över närvaron, men jag tänker också på om det har hänt något eller om barnet har fått en sjukdom (som kanske kan tänkas sprida sig på avdelningen). Samtidigt vet jag ju att det är frivilligt för föräldrarna att ha sina barn på förskolan, så vi hör inte av oss och manar på någon att komma. (Dessutom är det ofta så att med en förminskad barngrupp blir arbetet lättare och de barn som är närvarande får mer utrymme i verksamheten, but that is beside the point.)

Är det så att ett barn är borta i mer än en vecka så börjar jag naturligtvis att undra. Har det hänt något? Efter en vecka tycker jag att vi bör höra av oss och ta reda på anledningen till att barnet inte är närvarande. Det anser dock inte en övervägande del av personalen. De flesta anser att det ligger i föräldrarnas intresse att höra av sig. Vi på förskolan ska inte bry oss. Vilket jag tycker går stick i stäv med att vi uppmanar föräldrarna att ta del av verksamheten och respektera våra tider.

Skulle jag som förälder bli irriterad om någon från förskolan ringde för att höra hur vi har det, och när vi kommer tillbaka, om mitt barn varit borta därifrån i över en vecka? Nej, jag tror inte det. Jag skulle nog bli glad att de bryr sig. Det skulle nog göra att jag respekterar personalen mer. Fast det kanske jag är ensam om.

Demokratisk uppfostran

Med flera andra som arbetar inom förskolan diskuterar vi ihop med en föreläsare hur vi bör bemöta föräldrarna till barnen på förskolorna. Vi är rätt eniga om att vi inte kan förändra föräldrarna, det är inte vår uppgift att uppfostra någon vuxen. Däremot är det många som tycker att föräldrarna borde uppfostra sina barn bättre. "Bättre" är då något subjektivt, eftersom de flesta i personalen lägger sig på olika nivåer av gränssättning. Jag håller dock absolut med om att när en förälder kommer till förskolan med ett barn som har med sin en leksak, eller har på sig glitterskor eller andra saker, enbart p g a att (som föräldrarna uttrycker det) föräldern inte orkar ta striden och visa att det inte är okej - utan lämnar den uppgiften till oss i personalen - så behöver föräldern tänka över sitt föräldraskap och själv lära sig att sätta gränser.

Föreläsaren - som är en del av min mammas generation - berättar hur det såg ut när hon var liten.
- Min vilja fanns uppe i en tall någonstans. Jag skulle synas, men inte höras. Så klart har jag uppfostrat mina barn - de som nu kommer som föräldrar - i en annan anda. Det var ju därför vi stod på barrikaderna och tågade i demonstrationståg; för att barnen skulle få yttra sig och kunna stå upp för sin åsikt. Därför kommer dagens föräldrar att ifrågasätta många saker. De tiger inte stillasittande och ser på, de vill veta hur det går till i verksamheten. Vilket ju är bra. Då måste vi också ha på fötterna när vi ska berätta hur vi arbetar.

Så har jag också fostrat Nioåringen, eller jag försöker i alla fall. Hennes åsikt och vilja ska tas hänsyn till, hon har rätt att vara delaktig i de beslut som tas rörande hennes liv och hon ska ha val att välja mellan. Vilket inte alltid är en bra sak. Som t ex när blodprov måste tas vid läkarbesök.
- Mamma, du säger att jag inte måste göra något mot min vilja. Jag vill inte ta någon spruta, alltså behöver jag inte det. (Ärligt talat så tror jag att Nioåringen måste gå i terapi för att komma över sin spruträdsla.)
- Vissa saker måste man göra, oavsett om man vill det eller inte. Vissa saker måste vuxna bestämma, tills dess att du är myndig och kan bestämma själv. Jag vill att du ska må bra, och om du gör ett val som går emot det, då måste jag bestämma över dig.

Cutting loose

Det känns hemskt när nära väninnors mammor dör. Det har hänt några gånger i mitt vuxna liv. Det är svårt att ta in, och jag funderar över min egen relation till mina föräldrar. Kommer jag att klara mig utan dem? Så lite som jag träffar mina föräldrar nu så borde inte skillnaden bli särskilt stor. Kanske borde jag försöka att ha en närmare relation till Pingu, min bror, så att det inte känns som att jag står ensam med allt ansvar när döden väl inträffar?

Snäckor och sniglar

Under lärarutbildningen mötte jag vid ett flertal tillfällen i olika kurser lärare eller böcker som berättade om projekt inom förskolan där de arbetade med snäckor. Ja, ni vet väl att de sniglar som har skal på huset heter snäckor (vanligast är Vinbergssnäckan), och inte sniglar? Eftersom allt handlar om ett utforskande Reggio Emilia-inspirerat utforskande arbetssätt, så tänkte jag att det nog var många förskolor som arbetade på det här sättet. I verkligheten har jag dock inte mött så många.

När jag pratar med mina kollegor om hur de skulle vilja att vår verksamhet ska vara utformad så säger de att de visst gärna skulle vilja jobba mer Reggio-inspirerat, där man har tillit till barnens kompetens och låter dem ha tillgång till det mesta av materialet som finns. Böcker, pensalr, pärlor i deras nivå. Fast så ser det inte ut på vår avdelning. Det mesta är höjt utom små klåfingriga barns nivå, och vi har en förmåga att hellre lämna dörrar stängda, än öppna, för att ha bättre kontroll på läget och låta barnen leka på ett överskådligt område. Jag påpekar att vi måste låta barnen få utforska. Mina kollegor håller med, men kan inte svara på hur det ska gå till i verkligheten. Jag föreslår att vi tar med oss saker från naturen in på avdelningen, vilket de redan brukar göra; löv, pinnar m m, men allt hänger utom räckhåll för barnen. Jag nämner snäckor som något vi kan titta på i naturen. Mina kollegor hävdar att de brukar titta på dem ute på gården. Jag föreslår att vi tar in snäckorna, har dem på avdelningen någon dag och betraktar dem på nära håll, t ex ger dem mat och låter barnen känna på dem. Då skrockar mina kollegor och säger:
- Nä, men nu får du ge dig, dte kan vi ju inte göra. De kommer smita ut över hela avdelningen.
Öhm, inte om man lägger ett lock på behållaren. Tänk större. Tänk att det går.

Tondöv

Ser på Idol. Ser alltid bara på uttagningen, det är roligast. Fast än så länge har det inte varit så många knasiga typer. Kanske för att det finns så många som sjunger bra det här året. Däremot inser jag att jag är helt dondöv när jag hör jurymedlemmarna säga "otroligt bra" och "fantastiskt" om personer som jag tycker låter helt falska.

Ånger

På marknaden på Gran Canaria hittade jag en kvinna som sålde fina figurer som en man gjort. Han gjorde dem av en blandning med bl a vulkansten. Figuren jag fastnade för var gudinnan Tara, den såg ut som den här, fast den var svart och mycket finare.

Fyra gånger tittade jag på den och suktade efter den, men tyckte att priset var en aning för högt. Idiot som jag är.

Jag, polisen

De lös heter det väl?

Dagisnivå

Under ett samtal med personal (enbart kvinnor) för flera förskolor så diskuteras hur vi bemöter föräldrar. Vi pratar också om hur vi skulle vilja att föräldrarna är. Då utbrister en ur personalen på en annan förskola att hon inte vill se ICA-kassar i händerna på föräldrarna när de kommer och hämtar. Många bland personalen mumlar sitt medhåll. Jag baxnar. Föräldrarna ska alltså inte gå och handla, de ska hämta sina barn. Sedan får de handla, så att de umgås med sina barn mer. Är det inte bättre att föräldern får handla i lugn och ro och kan hämta sitt barn utan att känna sig stressad? Är det inte bättre att barnet får gå hem med sin förälder och ta det lugnt, istället för att stressa vidare till affären och vara trött? Tänk om butiken ligger på vägen till förskolan? Ja, eller kanske tänker förskolepersonalen att föräldrarna helt ska strunta i att handla? Otippat hasplar då någon i personelstyrkan ur sig:
- Hellre påsar från Kappahl!
Förlåt? Var finns logiken? Jo, då kan det ju vara så att barnen ska få nya kläder. Behöver då inte barnen maten mer än kläderna? Nej, tydligen inte. Det finns en tydlig skillnad i hur vi ser på saker, min generation och den förra. Tänker jag.

Paradigmskifte?

När blev daghemmen förskolor? I och med den nuvarande (1998 års) läroplan? Jag minns inte säkert. Jag har haft diskussionen med otaliga blivande lärare under åren. Säger vi förskola eller dagis? Många säger dagis, men anser ändå att vi ska säga förskola för att höja statusen på yrket förskollärare. Jag vet inte det jag. Jag säger gärna förskola, men allmänheten verkar inte veta vad det innebär, många tror att man pratar om förskoleklassen (år 0 inom skolan). Dagsi vet alla vad det är, även barnen. Och jag tror att ordet dagis klingar trygghet och skoj för oss som har gått på dagis. Jag vet att det gör det för mig i alla fall.

Under en föreläsning ställer min kollega en fråga som innehåller något med dagis och föreläsaren (som själv arbetat och varit chef inom förskolan), såväl som flera i publiken, drar efter andan och bannar min kollega för att använda sig av det ordet. Vilket min kollega tycker är trams. Föreläsaren frågar då vad vi tänker på när vi tänker på dagis. Sedan föreslår föreläsaren några negativa uttryck, och några i publiken håller med. Sedan uttrycker en kvinna att för henne är "dagis" något hemskt, eftersom hon aldrig gick på dagis, utan var hemma med sin mamma. "Dagis" vad något som mindre (bemedlade) lyckliga barn gick till, som hon slapp. Själv jobbar hon ju på en förskola, inte dagis. Jag blir upprörd. Don´t touch my dagis. Varför är det inte okej att använda båda uttrycken, beroende på vem man talar med? Jo, jag vet att det då kan bli ännu mer förvirrande...

Håll dina vänner nära, men dina fiender...

Läser i Lärarnas tidning om en politisk debatt i ett gymnasium i Lerum. De partier som är representerade i kommunfullmäktige är på plats: Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

"När det är en kvart kvar lämnar de (samhällslärarna) som överenskommet frågan fri till publiken. /.../

En enda fråga riktas direkt till Sverigedemokraterna. Den handlar om HBT-personer och homosexuellas rätt till adoptioner. Aron Eriksson från SDU svarar att SD är emot att homosexuella såväl gifter sig som adopterar. Han hänvisar till Bibeln och får medhåll av Kristdemokraterna.

/.../ Att ingen gick hårt åt Sverigedemokraternas Aron Eriksson beror kanske på att han är känd på skolan? Han gick ut trean förra året och var elevrådets ordförande. Eller på att han inte själv tog upp frågan. /.../ Han sa att de är ett socialkonservativt parti men nämnde inte invandringen — det kanske gjorde att det blev lite svårt att placera dem."

Gömd i en burk

Handlar en stor del av valrörelsen om för eller emot burka och/eller niqab? Det ter sig så emellanåt, men det borde inte göra det. Att plaggen borde vara förbjudna inom lärarkåren och vården, samt några fler yrken, tycker jag är självklart. Om en personal skulle kliva in med ett av plaggen på sig så skulle med största sannolikhet barnen på förskolan bli rädda. Att kunna läsa av ansiktsuttryck är rätt avgörande för små barn. Jag förstår inte riktigt hur de som bär dessa plagg kommunicerar med sina barn. När barnen som jag träffar i jobbet vill något kan de tolka mycket av min blick, men det är när jag samspelar med barnen genom mina ansiktsuttryck som de kan avläsa så mycket mer. Genom enkla ansiktsuttryck kan jag inge barnen olika känslor, såsom trygghet, glädje, lugn m m.

Burka. Det låter inte kul alls. Plötsligt minns jag en ramsa som cirkulerade när jag var barn på 70-talet. "Urk på burk smakar turk." Ja, eller kanske var det snarare tvärtom: "Turk på burk smakar urk"? (I vilket fall: Vem äter turkar?) Jag vet att det fanns killar som rabblade ramsan när turkiska barn var i närheten. Aldrig att jag skulle ha sett det som rasism dock. Mobbning, javisst, men rasism? Nej, vi var alla utsatta i någon form, vid något tillfälle. Det handlade (handlar) inte om huruvida man hade (har) brun eller skär hudfärg, mörkt eller ljust hår eller pratar svenska. Hur vi bemöter världen handlar om huruvida vi har sunda eller osunda hemförhållanden med oss i bagaget.

Ulv i fårakläder

Ett utskick från Sverigedemokraterna landar i brevlådan. Tänker att jag måste granska det lite närmare. Överlag har de helt okej budskap. Bortsett från att det ter sig som att allt de vill genomföra ser ut att betalas av att invandring ska upphöra, samt alla kostnader kring det. När jag tittar på valsedlarna kan jag snabbt se att ett namn finns på alla sedlarna; Jonas Åkerlund. Knappast THE Jonas Åkerlund. Nej, en annan snubbe. Som tydligen verkligen vill ha en plats någonstans, och som jag gissar är rätt drivande inom partiet. Det finns en bild på snubben i foldern också. Han passar in på alla mina förutfattade kriterier för hur en kandidat för SD ska se ut. Imagine that.

Quelle surprise

Ledsnade på att det aldrig gick att nå Pappan. Nioåringen frågade dagligen hur det kommer sig att Pappan aldrig hör av sig. Jag har inga svar. Tillslut sa jag: Ska vi åka till honom och se om han är hemma? Sagt och gjort. Skaffade bil, fick med mig väninnan M, och gjorde en dagsutflykt av det hela. Flera timmar i bilen. Visst, möjligheten fanns att han inte skulle vara hemma. Skulle han bli upprörd för att vi bara dök upp? Varken Nioåringen eller jag trodde det.

Alla var hemma. Pappan och frun hängde framför TVn. Halvsystrarna lekte med kompisar. Kunde Nioåringen stanna hos dem några timmar? Inga problem. Med skamsen (så tolkade jag det i alla fall, men det kan ju ha varit önsketänkande), nedslagen blick mumlade Pappan fram att han hört att Nioåringen sökt honom. Ingen anledning till varför han inte hört av sig under de veckor som Nioåringen sökt honom. Mer mummel om kontantkort som kommit bort, och inte var lätt att ersätta (phff!). Dagen blev lyckad och en nöjd, men förkyld, Nioåring kunde åka hem igen. Det enda som saknades var att hon fick ta hem kaninen från Pappan.

Fläsk får ni äta hemma

Säger min chef. Det är enklast så. På jobbet äter vi aldrig fläsk. Skinkan som pålägg är utbytt mot kalkon. I maten finns bara nötkött. Fisk och fågel, förstås, men aldrig gris. Never ever. Ändå är det endast 5 personer av 40 som inte äter fläsk. Samtidigt har jag under sommaren mött en handfull barn som inte äter fläsk enbart p g a att deras (genomsvenska) föräldrar anser att det inte är bra mat. I Även i Nioåringens skola serveras det sällan fläsk. Det är kycklingkorv som gäller istället.

Vi äter falukorv och makaroner till lunch på förskolan. Fast det är inte falukorv. Korven är ganska hård, och mörk. Den är gjord av nötköt, och inte så smaskig. De flesta i barngruppen gillar dock korven. Min kollega vid bordet intill beklagar sig en aning över korven. Jag bekräftar hennes klagan, och sedan frågar jag:
- Varför får vi inte falukorv egentligen?
- Ja, det kan man fråga sig. Vi får inget fläsk alls. Jag fattar inte varför. Det är väl mer vanligt att man ger specialkost till de som behöver det, alltså de som inte äter fläsk, så att vi andra får äta fläsk.
- Ja, så trodde jag att det var.
- Nej, det är chefens beslut. Vi får aldrig fläsk. Jag kan tycka att det är som att ta bort vår kultur på ett sätt.
- Mmm...det är väl lite det som Sverigedemokraterna syftar på när de menar att våra seder och vanor håller på att försvinna, eller vad tror du?
- Ja, exakt!
- Inte för att de får min röst bara för det.
- Det vette tusan det. Jag tror nog att de kommer att få min röst den här gången. Inte för att jag är rasist, men nu får det liksom räcka. Det måste finnas en gräns någonstans. Det finns inte jobb till våra unga och vi tar bort allt det som är svenskt, för att tillgodose invandrares behov.
- Jo...
- De invandrare som kom hit på 60- och 70-talet ser ju på dagens invandrare med förakt. Nä, vi måste få till en förändring.
- Ja, det är väl det som är risken, att många röstar på SD bara för att skapa debatt, inte för att de egentligen är vettiga...
- Ja, precis, men om det är vad som behövs, så visst, då får det bli så.

Framtidspartiet

Är det något parti som har synts mycket och blivit omtalat i olika media, så är det väl Folkpartiet. Främst via Jan Björklund, skulle jag säga, men då är jag väl inte objektiv, eftersom skolvärlden är ett ämne som jag riktar mer uppmärksamhet än andra.

När jag ser TV-reklamen från Folkpartiet som rullat de flesta kvällar den senaste veckan så tänker jag att de (tyvärr) har fattat. Bilden av en högstadieklass som återges i reklamen är väldigt nära verkligheten. Fast varför då cementera den bilden, så att ungdomar själva känner "ja, det är så där det/vi är" (med det sagt att det är så de förväntas vara). Eller vill partiet skriva föräldrarna på näsan att det är så här det är? Ungefär som Björklund vill ha in föräldrarna i klassrummet när ungarna är stökiga. Kanske för att föräldrar inte riktigt vet hur det egentligen är i skolan. Det är ju en tillfällig lösning och en form av nederlag för alla parter; skolan, såväl som förälder och barn. Hur blir det då med de barn som inte har föräldrar som bryr sig tillräckligt för att komma till skolan? Tror Björklund att de som är stökiga i klassrummet är de som har föräldrar som bryr sig, som kommer på föräldramöten m m? Och bara för att eleven heter "Kalle" - som Björklund tidigare benämnt eleven - så har den eleven inte föräldrar som kommer att bry sig.

Nej, Folkpartiet får inte heller min röst.

What´s the big deal, liksom?

De rödgröna går (bl a) ut med: rätt för barn att gå 30 timmar på förskolan, även om de får ett syskon och föräldern är föräldraledig. Jaha? Så jobbar vi redan. Inom hela Stockholm, trodde jag, men så kanske det inte är? Jag trodde det var så i hela landet.

De går även ut med att målsättningen är max fem barn per anställd i förskolan. Jaha? Jag trodde att även det gällde inom hela landet. Så jobbar vi redan idag, och så var det redan när Nioåringen gick i förskolan. Hur ser det ut i övriga landet? I de flesta (mindre) kommuner trodde jag nog att grupperna var ännu mindre, men vad vet jag...

Stay at home mom

Är hemma med Nioåringen. Hon blev förvånad att jag skulle vara hemma med henne, när hon nu har hosta igen, för tredje gången på tre veckor (nej, precis, hostan har aldrig lämnat henne helt). Hon har fått klara sig flera dagar hemma solo de senaste veckorna, nu kände jag att det räcker. Jag måste prioritera. Samtidigt tänker jag att jag är rätt glad att jag inte jobbar i skolan nu, och har en klass som skulle stått ut med en vikarie flera dagar i veckan de sista veckorna, då både Nioåringen och jag har varit sjuka. Jag vet att mina kollegor på förskolan är kompetenta, och att barnen inte påverkas avsevärt av att jag är frånvarande.

Sedan tänker jag på hemmafruar. Tänk om jag kunde vara en hemmafru, att ha hela dagarna för mig själv och fixa med saker och kunna möta mitt barn avslappnad varje dag. Det skulle förstås kräva att jag hade en (välbetald) man, antar jag. Och kanske att jag bodde i USA. Det är hemmafruar överallt på TV numera; danska, norska och svenska, Hollywoodfruar och Östkustsdito. Jag tänker att de (eller kanske snarare deras män) måste ha väldigt bra med pengar, så som de spenderar och lever. Jag förstår inte hur de får det hela att gå runt. Även när jag läser den handfull bloggar som jag följer där ("riktiga") svenska hemmafruar i USA skriver om sina liv undrar jag hur de får det hela att gå runt. Många bygger om hemma också, eller reser eller spenderar tid med familjen på många olika aktiviteter. Var är skillnaden? Att vi har hög skatt i Sverige?

Dags att sluta

- Mamma, du kommer att få ett barn.
- Va?
- Du kommer att få ett barn.
- Hur menar du då?
- Du kommer att få ett barn, som heter dator.
- Aha, du vill att jag ska lämna datorn och sitta med dig i soffan?
- Ja, precis.

You say potato...

Under en av de kurser som jag läste i lärarutbildningen så skulel vi läsa boken "Ett öga rött" och sedan diskutera den. I diskussionen som uppstod i salen var vi flera som nämnde ordet "Rinkebysvenska" och vår akademiska kvinnliga svenska lärare blev enormt - och oväntat - upprörd. Det var inte ett vedertaget uttryck, enligt henne, och inte något man borde använda. Vi var flera som blev för förvånade och visst ansåg att det var vedertaget, och något man visst kan använda. Jag ser inte ned på Rinkeby som område bara för det, men visst, det finns det kanske andra som gör.

Så läser jag ett reportage om Dogge Doggelito (Douglas León). Reportern skriver att Dogge säger något på "sin karakteristiska förortssvenska". Förortssvenska? Inte det bästa ordvalet kanske. Vad innehåller det uttrycket egentligen? Det säger inte ens att det finns någon form av utländsk påverkan i Dogges svenska. Det säger bara att hans svenska är en annan än den som pratas i storstan. Är Dogge en bonnläpp? Nope. Har vi som bor i förorten en annan sorts svenska än de som bor i storstan, eller ute på landet, för den delen?

Mother F

Nu har Nioåringen och jag försökt att få tag i Pappan i några veckor. Genom släktingar och nätet har vi fått fram tre olika mobilnr, alla når baar fram till en anonym svararröst, och där vill inte Nioåringen lämna ett meddelande. Jag har dock ändå lämnat ett meddelande, och sagt att Nioåringen vill komma i kontakt med honom. Inte ett ljud. Nioåringen ringer nästan en gång om dagen nu, till fem olik anummer, men ingenstans är det någon som svarar. Vi har meddelat fabror och farmor att Nioårinen vill komma i kontakt med Pappan, men inte ens ett sms har han tagit sig tid att skicka. Nu börjr situationen bli desperat. Nioåringen är full av förtvivlan och besvikelse. Det finns inga bortförklaringar som kan uppväga det här.

- Mamma, det känns som att det var typ fem månader sedan jag träffade mina systrar.
- Ja, det var väl i påskas, så det är ganska precis fem månader.
- Ja, det känns liksom i magen.

Onödigt lärande

På bussen från centralen mot Djurgården. Två vuxna systrar sitter intill mig. Den ena jobbar på en förskola, med de äldre barnen. Den andra har sitt 4-åriga barn med sig på bussen. Förskolläraren berättar för sin syster om hur det är i skolan idag. Sedan berättar hon om sitt arbete, hur de lära barnen att läsa och skriva. De tvingar inte barnen på förskolan att lära sig, men de arbetar målinriktat. Förra sommaren slutade fyra barn på förskolan för att gå vidare till förskoleklassen (6-års, klass 0, call it what you want). Alla fyra kunde läsa och skriva. Senare träffade förskolläraren den lärare i skolan som de fyra barnen hade fått. Läraren förklarade att det var bara jobbigt för dem i skolan ifall barnen kunde läsa och skriva, eftersom barnen då ligger långt före de andra och kräver extraresurser i form av andra övningar, vilket är jobbigt för läraren. Så de behövde inte anstränga sig så mycket på förskolan, tyckte läraren.

Fy tusan, säger jag. Så klart ska man inte tvinga barnen, men om de inte ges möjlighet att lära sig, så får de heller aldrig chansen.

U ain´t got my vote

Läser om de olika partierna i Lärarnas tidning 12/10. Jag liknar nog (den underbara) katten i Comhems reklam när jag läser om Sverigedemokraterna:

"Sverigedemokraterna, SD, som leds av partiledaren Jimmie Åkesson, vill riva upp skolans värdegrund och ersätta den med en »uttalat svensk värdegrund«.

Skolan ska förmedla djupgående förståelse för det svenska kulturarvet, till exempel det svenska folkets gemensamma normer och värderingar. Utan detta är det »omöjligt att bygga ett tryggt och stabilt samhälle«.

Enligt partiet arbetar skolan i dag för att »underminera den svenska kulturens ställning och öka rotlösheten«.

På valkonferensen i mars slog SD fast att partiet ska arbeta för tre huvudfrågor inom skolpolitiken: att förstatliga skolan, att anställa fler vuxna och att avskaffa modersmålsundervisningen. Enligt partiet bidrar modersmålsundervisningen till att »underminera den gemensamma identiteten i samhället«."

All´s well that ends well

Bio med Nioåringen. Ser på Toystory 3. Träffar en bekant innan, som säger att DN givit filmen höga poäng (vilket kan betyda att den inte är så bra...). Satsar på engelskt tal, med svensk text. Nu är det dags att komma ifrån småbarnen i salongen. Hade önskat att det också gick att välja bort 3D-versionen.

Endast två barn under fem år i salongen. Bådar gott. Dessa springer dock runt bland stolsraderna och blir jagade av sina mammor. Bådar mindre gott. Flimen slutar kl 21. Funderar på hur föräldrarna tänkte. Att barnen ska somna under filmen? Tänker lite på hur jag själv tänkte, kunde vi inte ha gått tidigare? De två småbarnen börjar gråta under filmen, när den störda vaktapan slår till. Nioåringen ryggar också en aning inför den. Lite bra är det att Nioåringen går ut på toaletten ensam, just under sekvensen då apan introduceras. För apan är mer än störd. Fast den är ändå inte i nivå med dockan. Då är det Chucky-varning. Fast den dockan har (som tur är) Nioåringen inte bekantat sig med.

Hela filmen är mer än bra, särskilt för att vara nr 3. Det är påhittigt och fullt av känslor av orättvisa - och mysiga känslor av kamratskap.

Liten vill inte bli stor

Nioåringen vill ta ut hink och spade till sandlådan för att leka med en jämnårig kompis. Jag blir tveksam. Kommer det att sticka i ögonen på de äldre killarna ute på gården? Kommer Nioåringen att bli mobbad? Jag föreslår några andra leksaker, men hon insisterar. Jag tänker att om hon nu ändå har vänner som vill leka på samma nivå, så okej.

Stad i världen

Hur kommer det sig egentligen att vår huvudstad i sin logo kallar sig "Stockholms stad". Är staden Stockholms? Borde det inte vara "Stockholm stad"...?

Makes sense

När vi tittade på TV under de första dagarna på Gran Canaria - och roades av filmerna som var dubbade till spanska - så märkte jag av hätska nyhetssändingar från Parlamento de Catalunya, och kunde förstå att tjurfäktning blev förbjudet i en region av Spanien. Vilket gjorde mig förvånad. Jag tyckte dock att det var ett vettigt beslut. Snart kanske resten av Spanien beslutar samma sak. Särskilt när det händer att tjuren attackerar publiken.

Svisch

Sju maskiner tvätt. Tvätta Nioångens hår. Storhandla. Rensa sommar- och vinterkläder. Städa hamsterburen. Baka fem olika sorters kakor. Städa akvariet. Det var vad jag hann med, bortsett från matlagning. Sedan var den här helgen förbi.

Nioåringen är sjuk. Förkyld och hostig. Hon var hemma själv i fredags, och kommer vara hemma själv imorgon. 6-7 timmar på egen hand, med många telefonsamtal från mig under dagen. I fredags saknade hon mig inte ens, hon var helt nöjd med sin dag hemma. Hoppas jag klarar mig från bacillerna.

Imorgon börjar höstterminen med mina nya kollegor. Jag anar konflikter i horisonten, då det är många ändringar jag vill genomföra - och motsträviga kollegor. Ändå ser jag fram emot det.

Welcome to noville

De senaste sex månaderna eller så (har förträngt, kanske är det längre) har Nioåringen blivt mycket mer negativt inställd till det mesta. Särskilt då sånt som jag kan föreslå, eller be henne göra. Under den här sommaren har det hela eskalerat. Mitt motto till Nioåringen har blivit "våga säga ja", och jag har berättat om filmen "Yes man". Som den paragrafryttare Nioåringen är, så sa hon bara:
- Om jag ALLTID skulle säga ja, så skulle det ju inte sluta så bra.
Nä, just det, det var bara ett exempel Helge.

- Gå ut och lek på gården, med dina kompisar.
- Nä, det vill jag inte.

- Idag kan vi gå en promenad till stranden.
- Nä, det vill jag inte.

- Kom, vi går och handlar.
- Nä, det vill jag inte.

- Kan du prova de här kläderna?
- Nä, aldrig. När jag blir femton kanske.

- Du kan gå hem själv från skolan idag.
- Nä, det vill jag inte.
- Annars kommer jag och hämtar dig senare.
- Nä, det vill jag inte.

Det känns som att banka huvudet in i en tegelvägg emellanåt. Aldrig en chans, aldrig en ljusglimt. Ändå har mitt eget motto det här året varit att alltid försöka bejaka livets alla nycker. Allt Nioåringen ville hitta på under semestern följde jag med på. Jag hoppas verkligen att den här negativa inställningen är en övergående fas. Ibland tänker jag på en studentkamrat som hade tonårsbarn. Min kamrat sa att det aldrig tar slut, det är som en enda sträcka av trotsåldrar, i olika nivåer. När, åh, när träder det sunda förnuftet in?

Vart är vi på väg?

Nästa inslag på nyheterna handlar om ett äldreboende, där personalen inte längre får baka kaffebröd åt de boende. Kommunen menar att "risken för bristande hygien ökar med hembakta bullar". Det är köpta bullar som gäller.

Stackars mina arbetskamrater då, som ska få äta mitt kaffebröd nästa vecka.

Galna gnagare

Ser på nyheterna att AIK-supportrar har kastat sten på motståndarlagets buss igår, samt hoppat på Uefa-delegater. Jag fattar inte hur de är funtade. AIK-supportrarna alltså. Jag fattar i o f s inte hur de funkar i huvudet när de slåss med moståndarlagets supportrar heller, men så är jag inte en fanatiker.

Jag hade en studentkamrat som läste till lärare. Han var 20-nånting och håller på Bajen. Han hade ofta varit med i rabalder för "sitt" lag. Jag ställde mig frågande till vilken sorts förebild han skulle bli som lärare och frågade hur han tänkte förklara sig för eleverna när de skulle kunna se honom på löpsedlarna, och när han rökte och söp och skrek. Han ansåg att det var en självklarhet:
- Det är jag på fritiden, det är inte jag i skolan. Det får eleverna lära sig.
Ja, och de lär väl också lära sig att röka, supa och röja...

Here we go again

De barn som är muslimer, eller av annan anledning inte äter skinka, behöver inte lämna in något läkarintyg till skolan för att de ska få specialkost i matsalen. De barn som däremot har allergier, och därför inte kan äta vissa ingredienser, måste lämna in ett läkarintyg till skolan. Vem blir diskriminerad - och vem blir det inte...?

Cash is king

Ny favorit på TV: "Cash cab" på Discovery channel. I like.

I graven

Två damer i Skärholmen.

Den generationens mönster kommer nog aldrig tillbaka. Eller? Det känns lite sorgligt.

Det var bättre förr

Det är fint på Gröna lund.

gröna lund
Fast det är nästan så att jag tycker att Liseberg är snäppet bättre. Eller jag vet inte. Det är mer vattenattraktioner på Liseberg. Borde det inte finnas på Grönan också, staden på vatten och så...?

Hur kommer det sig att det är godis i nästan alla lott-/hjulstånd? Var är alla mjukdjur? En vinst som består, som gör att man minns hur det var. Var är Hacke Hackspett, Rosa Pantern och de andra coola typerna?

Föräldrar. Nog var vi mer närvarande förr. Egentligen borde det vara mobilförbud innanför portarna på Grönan. Bortsett från kameran då. I några attraktioner måste t o m personalen uppmana föräldrar (män) att stänga av mobilen, då de sitter och pratar i den samtidigt som de åker med sitt barn. Allvarligt. Make a commitment.

Lyckad marknadsföring

Under sommaren hade jag två härliga och unga (ja, 20-nånting) tjejer som mina arbetskollegor. En av dem letade efter sin mobiltelefon på rasten och den andra kom in till oss två och sa till den första:
- Din Iphone ligger i personalrummet.
Inte "Din mobiltelefon ligger i personalrummet". Sedan kommenterar hon det hela själv med:
- Alltså, när man inte ens längre benämner den som "mobiltelefon", då har de verkligen lyckats.

Fast jag skulle aldrig kalla en Iphone för en Iphone. För jag skulle nog inte ens veta att det var en Iphone om jag såg den ligga och skrota. Skulle jag säga mobiltelefon? Kanske. Eller så skulle jag bara säga:
- Vems är den här? Är den här din?

Worst case scenario

Jag väntar utanför Lustiga huset på Gröna Lund. Nioåringen är där inne med sin kompis. Jag blir alltid full av skratt när jag tittar på de tragikomiska försöken folk gör för att ta sig upp för de rörliga trapporna. Nioåringen vill inte ens testa dem, hon tar alltid mittentrappan. Det är tur att Gröna Lund-personalen stannar trappan emellanåt. Det ser ut som ett självmordsuppdrag när vissa - både barn och vuxna - försöker ta sig upp för trappan. Det gäller att inte ha lättspräckta byxor. Jag funderar över hur gammal jag var när jag lärde mig tricket att gå i den trappan. Tolv kanske?