Under lärarutbildningen mötte jag vid ett flertal tillfällen i olika kurser lärare eller böcker som berättade om projekt inom förskolan där de arbetade med snäckor. Ja, ni vet väl att de sniglar som har skal på huset heter snäckor (vanligast är Vinbergssnäckan), och inte sniglar? Eftersom allt handlar om ett utforskande Reggio Emilia-inspirerat utforskande arbetssätt, så tänkte jag att det nog var många förskolor som arbetade på det här sättet. I verkligheten har jag dock inte mött så många.
När jag pratar med mina kollegor om hur de skulle vilja att vår verksamhet ska vara utformad så säger de att de visst gärna skulle vilja jobba mer Reggio-inspirerat, där man har tillit till barnens kompetens och låter dem ha tillgång till det mesta av materialet som finns. Böcker, pensalr, pärlor i deras nivå. Fast så ser det inte ut på vår avdelning. Det mesta är höjt utom små klåfingriga barns nivå, och vi har en förmåga att hellre lämna dörrar stängda, än öppna, för att ha bättre kontroll på läget och låta barnen leka på ett överskådligt område. Jag påpekar att vi måste låta barnen få utforska. Mina kollegor håller med, men kan inte svara på hur det ska gå till i verkligheten. Jag föreslår att vi tar med oss saker från naturen in på avdelningen, vilket de redan brukar göra; löv, pinnar m m, men allt hänger utom räckhåll för barnen. Jag nämner snäckor som något vi kan titta på i naturen. Mina kollegor hävdar att de brukar titta på dem ute på gården. Jag föreslår att vi tar in snäckorna, har dem på avdelningen någon dag och betraktar dem på nära håll, t ex ger dem mat och låter barnen känna på dem. Då skrockar mina kollegor och säger:
- Nä, men nu får du ge dig, dte kan vi ju inte göra. De kommer smita ut över hela avdelningen.
Öhm, inte om man lägger ett lock på behållaren. Tänk större. Tänk att det går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar