Ledsnade på att det aldrig gick att nå Pappan. Nioåringen frågade dagligen hur det kommer sig att Pappan aldrig hör av sig. Jag har inga svar. Tillslut sa jag: Ska vi åka till honom och se om han är hemma? Sagt och gjort. Skaffade bil, fick med mig väninnan M, och gjorde en dagsutflykt av det hela. Flera timmar i bilen. Visst, möjligheten fanns att han inte skulle vara hemma. Skulle han bli upprörd för att vi bara dök upp? Varken Nioåringen eller jag trodde det.
Alla var hemma. Pappan och frun hängde framför TVn. Halvsystrarna lekte med kompisar. Kunde Nioåringen stanna hos dem några timmar? Inga problem. Med skamsen (så tolkade jag det i alla fall, men det kan ju ha varit önsketänkande), nedslagen blick mumlade Pappan fram att han hört att Nioåringen sökt honom. Ingen anledning till varför han inte hört av sig under de veckor som Nioåringen sökt honom. Mer mummel om kontantkort som kommit bort, och inte var lätt att ersätta (phff!). Dagen blev lyckad och en nöjd, men förkyld, Nioåring kunde åka hem igen. Det enda som saknades var att hon fick ta hem kaninen från Pappan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar