När jag tar foton på barnen på förskolan så försöker jag att fånga deras lärande. Jag tar bilder som visar situationen, vad som händer, hur barnen agerar, hur de använder sina olika "språk" utan att tala med varandra. Oftast fokuserar jag på ett visst barn, men då blir det naturligtvis nästan alltid även andra barn med på bilden. När jag dokumenterar genom att skriva ned vad som hänt i situationen så utgår jag från det barn som jag har fokuserat på, med det andra/de andra barnen som motpol i situationen, för att kunna se hur lärandet - de livslånga kunskaperna - uppstår, i kommunikation med andra.
Det känns inte bra i magen när mina kollegor sedan använder samma bilder, de bilder jag tagit och dokumenterat utifrån en situation, men skriver till sina egna ord och hittar på vad barnen säger till varandra, enbart för att ha något att visa för föräldrarna. Då har de missuppfattat det här med dokumentation, tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar