Heading for the wall

Nioåringen har varit sjuk i nästan en månad. Hon har varit i skolan två dagar i veckan sedan skolan började för snart fyra veckor sedan. Hon har fått hostmedicin, men hostan ger sig inte. Den avtar emellanåt, men återkommer med ökad styrka. (Makalöst nog kan hon sova på natten!) Den gångna veckan har hon hostat och snytit ut gröna slemklumpar stora som femkronor. Jag har aldrig varit med om något liknande. Grönt är i alla fall lika med baktierier i min bok. Så i veckan var vi hos läkare. Jag föreslog begynnande bihåleinflammation. Eftersom Nioåringen inte har haft någon nämnvärd feber så kunde läkaren inte göra mycket. Läkaren tyckte att Nioåringen kunde gå i skolan, fastän jag berättade om femkronorna som kom ut under dagens lopp. Som tur var togs det tillslut en baktierieodling på Nioåringen i alla fall.

Igår kom svaret; streptokocker. A mother knows these things (and a doctor should too). Det var bara att hämta ut penicillin. Förlåt, alla som vi träffat under de senaste veckorna, hoppas att ni inte blivit smittade.

Så uppstod då dilemmat. Ett dilemma som fick min lilla värld att rämna. Nioåringen vägrar ta medicinen. Totalvägrar. Utan rim och reson. Hon vill inte, och då behöver hon inte. Nej, hon vill inte fortsätta vara sjuk, men hon vägrar ta medicinen, den smakar säkert äckligt. Det lär bli värre, gå ned i lungorna och hon får då ta värre medicin. Spelar ingen roll. Sedan börjar det värsta bråket vi någonsin haft. Diskussion, hot, mutor. Ingenting biter. Grejen är att det finns faktiskt inget val i den här frågan. Det finns bara ett alternativ, och det är att ta medicinen. Så, det blir en maktfråga.
- Du kan inte tvinga mig.
- Jo, jag kan faktiskt det.
Bittra tårar. Hon bölar för att hon vet att jag kan använda min makt - och jag bölar över möjligheten att jag kan bli tvingad att använda mig av min maktposition. Jag bölar också över frustrationen och över bådas vår utsatthet. För det är i en sån här situation som det blir smärtsamt uppenbart att vi inte har någon annan än oss själva. Nioåringen har ingen annan vuxen att vända sig till, som kan stå vid hennes sida när hon känner sig utsatt för att jag är emot henne. På samma sätt har inte heller jag någon annan vuxen att vända mig till, som kan resonera på ett annat sätt än jag. Ingen finns vid vår sida och kan bidra till att lösa konflikten.

Efter mer än en timme kapitulerar Nioåringen. Hon vägrar att jag ska tvinga i henne medicinen. Hon ska ta den själv, mot sin vilja. Hon sitter framför medicinkoppen i en kvart och gråter stora tårar. Mitt hjärta värker för henne, men vid det laget är jag också så fylld av förakt och förlamande frustration att jag knappt kan känna några kärleksfulla känslor alls. Vilket får mig att avsky mig själv. Tillslut tar hon medicinen, och efter en liten grimas torkar hon tårarna och säger käckt:
- Det smakade inte så illa...
Själv är jag totalt urlakad. Jag är mentalt nedbruten. Musten har helt sugits ur mig och jag känner hur jag faller in i gamla depressionsmönster. Jag slutar prata, jag kliver in i ett hålrum inuti mig själv, omvärlden försvinner, mörkret sluter upp omkring mig, jag mister viljan att leva. Jag avskyr mig själv, och jag avskyr mig själv mer för att jag ens snuddar vid känslan av att avsky Nioåringen. Så jag fokuserar på att bara avsky mig själv.