Less

Varje vardagsmorgon torkar jag frustrationstårarna ur ansiktet innan jag kliver in på jobbet. Det har ingenting med jobbet att göra. Jag älskar mitt jobb. Det är nog det roligaste jobb jag någonsin haft. Till viss del har väl tårarna med tid att göra, och inre prestationsångest. För lite tid, och för mycket ångest. Mest av allt har förstås tårarna med Nioåringen att göra. Vi nöter så extremt mycket på varandra. Det finns ingen utväg, vi kommer inte ur det. Nu ska jag försöka ge oss mer tid. Tid så att vi slipper känna någon press. Tid så att vi hinner prata. Tid så att vi hinner mysa tillsammans.

Det underliga är att när vi väl har tid, då vill vi göra annat. Det där att vara nära, att umgås, att mysa, det är bara något onåbart som vi strävar efter, men egentligen inte har något behov av att nå fram till - för det är konstant närvarande utan att vi uppskattar det tillräckligt mycket. Tror jag. Känns det som.

Vad har jag gjort med mina helgdagar denna gång? Igår hängde vi i Farsta centrum med en stressad Pingu. När vi väl skildes åt var det Nioåringen som stressade på mig med sina eviga nej. Nej, nej, nej, inte göra det och inte göra så. Inte ens när jag äntligen satt i frisörstolen och fick min välbehövliga klippning kunde jag slappna av, för då klättrade Nioåringen på något som hon inte fick röra. (Ja, kanske har jag misslyckats totalt i hennes uppfostran.)

Idag har jag lagat frukost, vikt tvätt, städat hos hamstern, tvättat, bäddat, plockat undan, lagat lunch, fått hit en kompis till Nioåringen, handlat med barnen i släptåg, betalat räkningar, dammsugit, städat hos guldfisken, bloggat, lagat middag, skurat golvet och diskat. Ändå är det minst tre saker till jag önskar att jag hunnit göra. No fun and play makes...

Jag bryr mig om Nioåringen och jag bryr mig om mina vänner. Jag bryr mig om mina släktingar och deras familjer. Jag bryr mig om mina husdjur, Nioåringens vänner och familjer, mina kollegor, barnen på jobbet och mina grannar. När fan ska jag börja bry mig om mig själv?