Gott slut och gott nytt

Jag hoppas att vi alla får ett makalöst bra 2011!



Nu har bomberna börjat smälla utanför fönstret. Många timmar kvar till midnatt...

Yummy

Svenskan skriver om Michael C Hall. Tydligen är han och jag lika gamla, och han har inget förhållande just nu. I like.

Jag saknar Dexter. Jag tröstar mig med Nurse Jackie så länge.

No joke

Nioåringen ser en av Berglins klockrena bildskämt som jag klipp ur Svenskan för några veckor sedan. En man och en kvinna sitter mitt emot varandra och pratar. Mannen börjar:
- Visst är det lite körigt på jobbet ibland, men då brukar jag tänka på Babette.
- Babette?!
- Jag läste om henne i en artikel. Hon är en liten råttunge som tränas att leta landminor i Tanzania... När jag ska somna brukar jag undra hur hennes dag har varit.
- Okej... Vi börjar med ett halvårs sjukskrivning...sen får vi se.

Nioåringen skrattar högt åt galenskapen i det hela.

Jag själv klippte ut den för att igenkänningsfaktorn var så hög...

Sorgen måste också få finnas

När jag var ungefär nio år så satt jag och gungade på en gungställning. Intill mig satt en ungefär jämnårig flicka. Hon sjöng en sång om en flicka på lasarettet. Jag lyssnade fascinerad. Sedan memorerade jag den och sjöng den för mig själv. Min pappa hörde mig sjunga den och han berättar om det än idag; hur jag hade memorerat typ åtta verser och sjöng den för honom. Det minns jag inte själv, men minnet av att memorera sången, och känslan av vemod, är väldigt tydligt.

Nioåringen undrar vad det rä för sång.
- Jag tror att morfar överdriver, jag tror inte att det var åtta verser.
(Fast det visar sig att den visst består av åtta verser och den heter faktiskt Flickan på lasarettet.)
- Vad är lasarett för något?
- Det är samma sak som sjukhus.

Så upptäcker jag att jag har sången på skiva och lyssnar på den med Nioåringen. Hon börjar nästan att gråta.
- Varför vill någon skriva en sån sång? Den är ju hemsk!

I hemmets lugna vrå

Nioåringen är hemkommen från Pappan. Tre kvällar på egen hand har jag haft. Vad har jag sysslat med? Mestadels legat på soffan. Tiden gick snabbare än vanligt.

Fyra dagar har Nioåringen varit hos Pappan. Jag ställer mig alltid lika frågande till varför ingen vuxen uppmanar henne att ta en dusch under tiden hon är hos Pappan. Den här gången är jag nog ändå tacksam över slappheten. Nioåringen kom hem i samma flätor som jag satte upp hennes hår i för fyra dagar sedan, och Nioåringen hälsade från Pappans fru att hon hoppades att Nioåringen inte har fått löss, då det såg ut att hoppa runt i halvsyrrans hår. Jag hoppas också. (Argh, det kryper i mitt skinn.)

I ett ögonblick av svaghet lät jag Nioåringen ta hem kaninen som Pappan gav henne för snart två år sedan. Stanken som släpptes in i vår lägenhet var inte att leka med. T o m Nioåringen höll för näsan när jag tog mig an att skrubba rent kaninens bur. Vi konstaterade båda att kaninen hade haft tur då den kommit till oss. Imorgon blir det till att handla allt som kan behövas för att lurvbollen ska må bra.

Innan Nioåringen skulle lägga sig sa hon fundersamt:
- Mamma, du vet när jag sover över hos mormor eller morfar då gråter jag ju aldrig när jag pratar med dig. Jag vet liksom inte varför jag gör det när jag är hos Pappa.
- Nej, inte jag heller...kan det vara att du inte är lika van att sova över där...?
- Nej, jag tror inte det...
- Kan det vara att det är mycket längre bort...?
- Ja, kanske...fast jag tror mest att det beror på att det är så stökigt hela tiden. Syrrorna bråkar med varandra hela tiden, Pappa bryr sig ju inte om någonting direkt, Frun gapar och skriker mycket på honom och då säger hon en massa svordomar...jag längtar liksom hem till lugnet, tror jag. Och att kunna sitta så här i soffan tillsammans och mysa. För det kan jag aldrig göra där.
- Vad då, sitter de aldrig tillsammans och myser i soffan?
- Nej, det är mest de vuxna som ser på vuxenprogram på TV.
- Jaha, som vad då...?
- Ja, igår såg de på 2½ män och då sa Frun att vi barn fick gå ut från rummet, det var ett farligt program för oss!
- Haha, det ser vi ju ofta på (vilket fick mig att för ett ögonblick tänka att jag är en dålig mor). Okej, vad sa du då?
- Jag sa att det ju inte alls var farligt, men vi fick inte se ändå. Fast, vet du, jag smygtittande ändå.
- Okej.

I förbifarten

Strosade bland Skrapans affärer på Götgatan igår. Har aldrig varit där tidigare. Det var inte vidare märkvärdigt. Måns Zelmerlöw strosade också där, och jag inser hur svårt det är att känna igen folk när vi har mössa på oss. En ung tjej (ca 24 år) passerar mig, med en kvinna (ca 50 år; troligen hennes mamma) i släptåg. Den unga kvinnan säger med lite överseende ton till den äldre:
- Ja, men för min generation är hon ju bara John Lennons fru. Vem är det, liksom?

Nytt på filmfronten

Jo, Megamind var helt okej. Det blev 3D ändå, fastän jag först inte tyckte att det behövdes. I den här filmen fanns det i alla fall en handfull tillfällen då 3D-effekten märktes tydligt, så det var helt okej. Nu fanns det dessutom barnstorlek på glasögonen. Som pricken över i:et var det även en biovärdinna som talade länge innan filmen. Hon upprepade flera gånger att vi i publiken skulle vända oss till personalen så snart det var något som inte fungerade; ljudet, bilden eller någon som agerade störande i publiken. Branschen utvecklas, märker jag. Sedan satt jag och funderade över vad som kan inkluderas i ett störande agerande, då det satt en kvinna i rullstol precis bakom mitt ena öra. Damen på hjul andades väldigt högljutt och fick några hostattacker med tydlig slemlossning. Kan man hyssja för sånt? Halvvägs in i filmen insåg nog även damens personliga assistent att det var ohållbart, och de lämnade salongen. Jag tycker dock att behovet av liknande filmer är en aning mättat nu. Bolagen fullkomligt spottar ut filmerna på löpande band nu. Snart kommer Trassel/Tangled (jepp, vi ska se den), sen kommer Rio, Rango, Mästerkatten och flera andra som är på gång, för att inte nämna alla uppföljare; Cars 2, Kung Fu panda 2... Det känns som att det räcker. Kvalitéten går förlorad. Måste börja sålla lite.

Sålla gjorde vi dock inte när Nioåringen och jag gav oss på två boxar med totalt åtta filmer i animé/manga-genren, präglade av Hayao Miyazaki (från åren 1984-2004). Under de senaste två veckorna har vi sett filmerna Spirited away, Kikis expressbud, Min granne Totoro, Det levande slottet, Porco rosso, Laputa slottet i himlen, Om du lyssnar noga och Nausicaä. Vi älskade redan Min granne Totoro innan vårt filmmaraton tog fart, men min nya favorit är Det levande slottet. Nausicaä tyckte både Nioåringen och jag om. Natur och djur är viktiga inslag och påverkar människorna, precis som människorna påverkar dem. Det dyker ofta upp underliga, nästan skrämmande figurer i filmerna, men i varje film finns det också enormt underhållande och finurliga inslag som uppväger de mörka inslagen. Efter den tredje filmen såg vi ett mönster som höll i sig: i varje film är det en flicka som är betydelsefull, stark, vettig och nästan alltid har huvudrollen. Tidigt i varje film dyker det upp en nästan jämnårig - och äventyrlig - pojke, som den starka flickan kan bli kär i, men som hon ändå måste rädda. Kärleken är den röda tråden i alla filmerna och det var fantastiska bilder i alla filmer.

Igår såg jag även Svinalängorna. Boken var mycket "bättre" (om man nu kan säga så om något så tragiskt), men filmen gjorde också ont. Tehilla Blad är grymt bra.

Våld är inte alltid våld. Eller?

När pojkarna (ja, det är enbart pojkarna som konstruerar dessa lekar) på förskolan bygger "pangare" - skjutvapen - av byggklossarna, eller använder spadarna till att panga på andra barn så försöker vi i personalen alltid att ändra deras lekmönster. Somliga i personalen är handfasta och vägrar att låta pojkarna ha dessa material ifall de leker dessa ("destruktiva") lekar, andra - som jag - försöker att ändra deras lekmönster genom att leda pojkarna in på andra lekar, där materialet får andra funktioner. Jag tror inte på att bara säga `nej´, vi måste också ge ett alternativ som är bra, eller handfast visa andra exempel på vad materialet kan användas till. Varje gång tänker jag dock: vad gör det för skillnad? Vi lekte också cowboys och indiander när jag var liten, många barn hade skjutvapen i plast, och inte blev vi mindre empatiska för det. Eller blev vi det?

Dessa tankar slår mig när jag är på biografen Sergel och inväntar filmen "Megamind" tillsammans med Nioåringen. Intill oss står två familjer som just kommit ut från en biosalong, de har sett "Narnia". En av pojkarna (ca 6 år) har ett plastgevär i sin hand. När de vuxna börjar prata går pojken fram till fönstret, ställer sig på knä, lyfter sitt gevär och siktar ut mot Sergelgången. Inom kort reagerar pojkens mamma kraftigt och säger åt honom att inte göra så. Pojken ser väldigt frågande ut.
- Men jag siktar ju inte mot någon!
- Ja, men det ser inte trevligt ut.
Den andra mamman tillägger:
- Ja, särskilt i nuläget, med alla poliser överallt, man vet aldrig vad folk kan tro.
Pojken ser förbryllad ut, men sänker geväret och de lämnar biografen.

Innan biofilmen, jag ska se med Nioåringen, visas en reklam för något som har med mäklare eller fastigheter att göra. Jag tycker att reklamfilmen är bra underlig. Reklamen består av olika scener där det sker saker som gör folk ledsna eller olyckliga, men sedan blir det bra igen. Verkliga människor, inte tecknade. Det är tyst i salongen ända fram till sista scenen, då tre män står i en snötäckt skog och pratar. En man fäller ett träd som träffar en av de andra rakt i huvudet, vilket gör att han krossas mot marken, mosad av trädet. Jag får omedelbart en obehagskänsla. Större delen av (barnen i) publiken skrattar dock högt i detta ögonblick. Strax därpå kliver den mosade mannen - levande, men några huvuden kortare - in till en bar där hans gråtande kompisar lyser upp. Kontentan är att vi väl alla gillar lyckliga slut (alltså en bra fastighetsaffär...?).

Är det bara som jag inbillar mig eller blir gränsen tunnare och tunnare? Mellan verklighet och det som är på låtsas alltså. Visst, jag är också uppvuxen med t ex Tom och Jerry som slår ihjäl varandra om och om och om igen, men det är så låtsas det kan bli; det är tecknat. TV-spel, filmer, reklam, allt ter sig mer och mer fjärmat från empati och verklighet.

Detta slår mig ännu en gång när jag nu precis har sett färdigt filmen "Kick-ass", som jag hyrde hemma via boxen. Trailern visar filmen som relativt harmlös och några gånger tidigare har Nioåringen och jag funderat på att hyra den, men 15-årsgränsen har stoppat mig. Vilket jag är glad för nu. Cirka 20 minuter in i filmen har det grova våldet och snacket om sex redan varit alltför mycket för vad jag tycker att min Nioåring borde möta. Själv börjar jag ana oråd. Vad är detta för sorts film? Sedan börjar en berg-och-dalbana av orgier i blod och våld, allt till galet bra matchad musik. Jag skrattar rätt ofta, då det hela ter sig så enormt absurt att det inte finns något annat att göra. Några gånger ryggar jag tillbaka p g a alltför starka scener. Jag inser att filmen är som en korsning av "Kill Bill" och "Matrix" (fast med en ännu mindre tjej i huvudrollen). Överdriven, alltför blodig och våldsam, men med ingen aning om dess innehåll i förhand så är filmen jättebra. Det är riktiga människor, men ter sig som en tecknad film. Som så mycket annat numera.

Om jag hade vetat bättre

Köpte Michael Jacksons senaste skiva till Nioåringen i julklapp. Den är bra. Jag börjar så klart att fundera på om det verkligen är MJ som sjunger på skivan. Fast alla de artister som är med på de olika låtarna borde väl sagt ifrån om det inte var så att de faktiskt hade spelat in de där låtarna med MJ innan han dog. Eller? Kanske är det hela en komplott.

Städar på hyllorna med musik. Några gamla kasettband ligger kvar längst in. Synd att jag inte har någon fungerande spelare längre. Jag sparar de bästa banden ändå. Nostalgi. Sedan hittar jag en skiva som jag fick från Nioåringens fröken på dagis när Nioåringen var 5 år. Den dåvarande Femåringen kom hem och berättade att de ofta fick lyssna på en saga som var så himla läskig. Jag ifrågasatte detta och "fröken" nästan fnös åt mig och sa att den alls inte var läskig. När Femåringen ändå fortsatte prata om den så bad jag att få en kopia på skivan, men sedan slutade de lyssna på den och Femåringen slutade prata om den. Det blev aldrig att jag lyssnade på den. Nu har jag gjort det. Sagan heter "Månen går med långa ben". Den är verkligen suggestiv och hetsar fram rädsla med annorlunda musik och mycket märklig saga. Som vuxen kan jag tänka att de på radioteatern måste ha rökt på. Som barn hade jag varit rätt skräckslagen, tror jag. Jag anar var Nioåringens rädsla för allt som möjligtvis kan vara det minsta läskigt har grundlagts. Jag borde ha sagt till att hon inte behövde lyssna på den där sagan, när det begav sig.

Toalettvett

Längst ned i Kulturhuset i city finns det ett gäng toaletter. Det är ombyggt där, och sedan de öppnade igen så är det fräschare - och gratis. Ibland finns det en väktare som håller koll på toaletterna, för det är en glasvägg nu, så man ser in till alla toalettdörrarna. Det är dessutom ett gemensamt utrymme för kvinnor och män. Tyvärr tror jag att det blir omöjligt att hålla ordning på ett sånt ställe, med ett sånt läge, utan att ha den styrning av en - betald, antar jag - städare som det tidigare fanns. I vilket fall. När Nioåringen och jag var där i mitten av december var det ganska rörigt; mycket folk, trasiga tvålhållare, papper på golvet o s v. När vi skulle gå in på en av toaletterna, som en man kom ut ifrån, vände vi i dörren. Det var brunt i större delen av skålen, och stänk på ringen. En dam (nära pensionsåldern) tog mig i armen när vi stannade och inväntade nästa lediga toalett.
- Jag vet. Jag går aldrig in på en toa där en man har varit.
Jaha. Det kan ju bli svårt för dig att gå på toa då, tänkte jag, men kände ändå att jag höll med damen. När vi kom ut från toaletten slog det mig dock att jag sällan upplever en toalett som innan mig har använts av en man. I princip aldrig hemma, och när jag besöker offentliga toaletter så är de oftast enbart för kvinnor. Så jag kan egentligen inte avgöra hur pass grisiga män i allmänhet är. Däremot vet jag att jag har upplevt många nedgrisade toaletter efter kvinnor. Det som ofta sker är att det är nedstänkt på sittringen. Hur går det till? Står kvinnorna upp och kissar, som en man? Senast jag möttes av detta var på Sergelbiografens toalett. Då kom det ut en kvinna med asiatiskt utseende (jag skulle gissa att hon var från Filippinerna, eller Thailand kanske). Locket var uppfällt, och på ringen var det helt blött, men bara den inre delen av ringen, mot cisternen. Hur lyckas man med det? Jag får många bilder i huvudet.

Det som är nästan ännu äckligare är när de som varit inne på toan går ut, utan att tvätta händerna...

Min helgdag är någon annans vardag

Vid kvart över fyra på julafton, när Disneystunden nyss tagit slut och klappöppnandet ska ta vid, sätter min granne igång och hamrar. Det låter som att de sätter upp en hel vägg med hyllor. Det stör stämningen rätt rejält, men som den svensk jag är så funderar jag mer än en gång innan jag går och beklagar mig för grannen. Vid 18-tiden ger jag grannen till 19 på sig att sluta. Karl-Bertil ska han inte få förstöra. Vid 18.30 så tystnar det äntligen. När hälften av mina grannar inte firar jul, så är det ju så det kan bli. Lite hänsyn kan man väl dock visa...? Funderar på att börja spela hårdrock högt när det firas Eid, ja, eller något liknande...

Alles gut

Granen är fin, klappar är på plats. Barnögonen tindrar. Julmusiken klingar. Maten är på g. Sällskapet också.

"Tur" att Nioåringen varit dunderförkyld hela veckan, och att jag har kunnat ta det lugnt, annars hade jag nog inte varit lika harmonisk som jag är just nu. Med 12-16 minusgrader under veckan är jag också tacksam att jag slapp vara med på skolavslutningen utomhus.

I nuläget oroar jag mig en aning för tågresan på annandagen, då jag ska ta Nioåringen till hennes pappa, och sedan vända hemåt solo.

En dag i taget. Nu ska jag njuta av den här dagen.

God jul!!!

När vi vågar prata om det

Alla borde ha möjlighet att prata om det. Alltid. Med någon. För några år sedan stod en liten grupp med tjejer/kvinnor i en korridor på Lärarhögskolan och inväntade läraren för en kurs. Vi pratade om preventivmedel, sexuella relationer med män och hur ofta vi har sex. Tillslut kom vi att prata om ifall vi någon gång haft sex, fastän vi inte velat det. Vi sa alla att vi haft det. Kära E tvekade och sa att hon inte haft det, hon hade ju levt med samma man så länge. Vi övriga ifrågasatte om hon verkligen aldrig, någonsin i sitt liv, hade haft sex fastän hon inte velat. Motvilligt gav hon med sig, men jag är inte säker på att hon verkligen haft det. Jag tänker att det blev någon form av grupptryck som fick henne att säga ja. Jag vet inte. Är det så att hon aldrig haft det så är jag glad för hennes skull.

De andra tjejerna gav exempel på när de helt enkelt "legat där" och låtit killen "göra det" eller något liknande. Ingen sa något om våldtäkt, eller att de känt sig kränkta. Fast när jag tänker på de situationer jag blivit utsatt för så är känslan som skiner igenom ändå äckel, och att jag inte vill komma i närheten av personerna igen. Då är jag väl kränkt.

Prima virke

Gammelfaster (morfars syster) ringer. Så som hon gör några gånger om året. Jag känner alltid ett gnagande korn av samvete; att det inte är jag som ringer, att vi aldrig hälsar på. Hon är dock alltid lika positiv. Jag har nog aldrig hört henne beklaga sig. Eller, jo, jag har hört henne beklaga sig över diverse ting, men även då får hon till en positiv spinn på det hela. Hur är det med henne då? Jo, det är alltid "alla tiders". Född Stockholmare, för alltid söderböna, för alltid singel. Vi pratar om livet, och hur det ska gå med allt. Även då har hon en klämkäck kommentar:
- Allt kan gå, utom spädbarn och tennsoldater, vet du!

Vi pratar om hur trött man kan vara efter en dag, på olika vis. Hon berättar att hon varit hos optikern. Optikern är tydligen jude, och gammelfaster har gått hos honom sedan han var nyöppnad, många decennier sedan. Nu ska han visst expandera sin verksamhet, genom sin son, då han själv börjar bli till åren. Precis som gammelfaster.
- Inte var det plogat när jag skulle ut från porten, och färdtjänsttaxin kunde inte se mig, men tillslut kom jag till optikern och var där rätt länge och testade och höll på, men snygga bågar blev det. Sedan kunde jag äntligen komma med en taxi hem igen, men det var kö då...
- Ojoj, det blev som en heldagsutflykt för dig då.
- Ja, du, när jag väl kunde pusta ut och satte mig i soffan, då kunde jag knappt ens se på "Vart är vi på väg?", jag somnade nästan...

Falla med stil

Nioåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena ser på filmen "Min granne Totoro". Den är underbar. Det är nog tredje gången Nioåringen ser filmen. Plötsligt börjar tjejerna kommentera att det finns vissa likheter med "Alice i underlandet".
- Det är som att hon faller ned i en annan värld.
- Undrar vilken som kom först, Alice eller Totoro...?

Själv ser jag på "Inception" med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Först tycker jag mest att det är en massa dravel i början av filmen, men sedan kommer den igång - och jag finner den fascinerande. De sista 20 minuterna särskilt, när alla ska vakna. Tyvärr känns filmen en aning för lång, och förklaringen till hur sömnmedlet fungerar är en aning vag. I övrigt tycker jag att L DiC gör ett bra jobb. Jag brukar tycka att han är lite mesig, men här är han bra. Att filmen slutar som den gör känns givet, jag väntade på den slutscenen genom större delen av filmen.

Bara barn

En av flickorna påförskolan blir utklädd till tomte och när vi sjunger om att tomten kommer under luciafirandet så får vi ändra oss lite snabbt till "hon" istället för "han". Men att en pojke skulle vara utklädd till Lucia, nej, det verkar inte vara okej. Någon i personalen fäller kommentaren:
- Det är många gubbar.
Ja, det är ju sant. Snögubbar, pepparkaksgubbar, sockerbagare, nissar, ja, även i ett litet hus vid skogens slut bor det en tomte. Flickorna får inte mycket plats.

Surround sound

När jag ser TV-reklamen för Kinect Sports så fascineras jag mest av det som sker vid sidan av speldeltagarna, där det händer saker som vi inte får något ljud till. Det står två personer framför en TV och de interagerar med TVn, men hur ser det ut runt omkring dem? Bortsett från de som ser ut att stå i sitt eget - eller kompisens - vardagsrum, så ser vi dessa konstellationer: En vuxen och ett barn ser ut att stå i en affär med soffor, de ser verkligen malplacerade ut. Två barn har sin lärare och sina klasskamrater bakom sig (jag skulle vilja besöka DEN klassen!). Två andra barn ser ut att stå på mattan där de har karateträning och runt omkring dem sitter tränaren och andra barn.

Only in America, tänker jag.

Eller så kan jag ju bry mig om viktigare saker.

Flykten från förorten

I kassakön på Ica. Det står en kvinna bakom mig i kön. Hon svarar i sin mobil och pratar ganska lågt.
- Ja, hej. Nä, jag står i kön på Ica, här ute i förorten. Det är BARA invandrare här. Det är förskräckligt. Javisst, förstår du, jag har varit hos Stina. Ja, hon försöker ju att flytta härifrån, men det är ju svårt...

Sedan slutar jag att lyssna. Jag ser mig omkring. Visst, jag hör både polska och arabiska, men i huvudsak är det svenska som pratas i de två köerna, och även personalen är svensk. Som om det skulle spela någon roll.