Gammelfaster (morfars syster) ringer. Så som hon gör några gånger om året. Jag känner alltid ett gnagande korn av samvete; att det inte är jag som ringer, att vi aldrig hälsar på. Hon är dock alltid lika positiv. Jag har nog aldrig hört henne beklaga sig. Eller, jo, jag har hört henne beklaga sig över diverse ting, men även då får hon till en positiv spinn på det hela. Hur är det med henne då? Jo, det är alltid "alla tiders". Född Stockholmare, för alltid söderböna, för alltid singel. Vi pratar om livet, och hur det ska gå med allt. Även då har hon en klämkäck kommentar:
- Allt kan gå, utom spädbarn och tennsoldater, vet du!
Vi pratar om hur trött man kan vara efter en dag, på olika vis. Hon berättar att hon varit hos optikern. Optikern är tydligen jude, och gammelfaster har gått hos honom sedan han var nyöppnad, många decennier sedan. Nu ska han visst expandera sin verksamhet, genom sin son, då han själv börjar bli till åren. Precis som gammelfaster.
- Inte var det plogat när jag skulle ut från porten, och färdtjänsttaxin kunde inte se mig, men tillslut kom jag till optikern och var där rätt länge och testade och höll på, men snygga bågar blev det. Sedan kunde jag äntligen komma med en taxi hem igen, men det var kö då...
- Ojoj, det blev som en heldagsutflykt för dig då.
- Ja, du, när jag väl kunde pusta ut och satte mig i soffan, då kunde jag knappt ens se på "Vart är vi på väg?", jag somnade nästan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar