Hen, hen eller den

Ett nytt barn ska börja på förskolan. Barn coh föräldrar hälsar på oss på förskolan. Föräldrarna undrar hur vi jobbar med genus. Jag förklarar att vi inte har någon utttalade genuspedagogik, men att vi arbetar för att varje barn ska mötas av likvärighet och att ingen ska särbehandlas; alla barn ska få möjlighet att prova på samma saker, oavsett t ex kön. När föräldrarna har gått skrockar mina kollegor och säger att det låter bra, men att det ju inte fungerar så. Nähä? För mig fungerar det så. Det är så jag tänker, och arbetar. Uppenbarligen behöver vi ha en diskussion kring detta. Jag påpekar också att det inte är lämpligt av mina kollegor att bemöta pojkarna genom att med mörk röst säga "var är den storka starka killen" och till flickorna säga säga med ljus gullig röst "var är den här fina söta tjejen", då det verkligen föder värderingar som inte borde finnas på förskolan.

(Att dessa föräldrar sedan även benämner oss i personaln som "fröknar" gör mig en aning förvånad. Vad skulle de då kalla en manlig personal? Jag lärde aldrig mitt barn att säga fröken till personalen på förskolan (även om hon sedan gjorde det ändå p g a att andra gjorde det.) Personalen är också människor. De har namn. Använd dem.)

Visst, jag kan hålla med om att det är att gå för långt när någon förskola går ut med att de benämner barnen "hen" istället för "hon" eller "han", men ofta går dte att komma bort från det genom att säga just "barn", eller personer, människor, kompisar eller något annat. Vi är inte våra kön. Vilket är ännu en diskussion vi behöver ta på jobbet. Jag hör mina kollegor säga snopp när de pratar med flickorna, men jag har aldrig hört dem benämna flickornas kön. Det visar sig att de inte ha något "namn" för flickornas kön.

Det är bra konstigt att samhället ännu formar barnen så vinklat. När vi handlar Happy meal på McDonalds tittar peronalen på mitt barn och väljer då att lägga olika leksaker i kartongen beroende på vilket kön mit barn har (oftast något rosa/dockor till flickor och något mörkt blått/bilar till pojkar). Om jag inte har barnet med mig till kassan så får vi en "pojkleksak". Det är väldigt intressant, tycker jag.

När vi såg "Trassel" på bio och skulle köpa dricka så fick barnen ett lila sugrör om det var en flcika och ett blått sugrör om det var en pojke. Allvarligt. Inte så att de i kassan bara tog en färg, vilken som helst, utan de tittade och lyssnade på barnet och gav sedan barnet ett sugrör beroende på vilket kön barnet hade.
Nobody puts baby in a corner.
lila och blå sugrör trassel bio

En titel gör ingen chef

Chefen har svårt att hitta vikarier när vi behöver det. Chefen påstår att det inte finns någon som vill jobba. Alls. Chefen söker även folk på heltid, men chefen hävdar att det inte finns någon som söker jobb på förskolor längre.

Det finns ingen som söker jobb. Jag blir nästan mållös. Chefen måste söka på fel ställe, eller inte söka alls.

Vi i personalen lyckas hitta några personer, dessa blir sedan fast anställda. När en av dem ber chefen om att få läsa läroplanen och chefen uttrycker att det är en vetgirig person blir jag lite lätt upprörd. Borde det inte vara obligatoriskt för chefen att introducera personalen för de styrdokument som verksamheten baseras på?

Have a little faith

Vid lunchbordet på förskolan. Min kollega pratar ut i luften, för att vi alla ska höra.
- Får se om jag kan gå ut och springa idag då.
Jag fortsätter att prata med barnen vid mitt bord. Två treåringar vid min kollegas bord nappar, och frågar vart min kollega ska springa.
- Ja...jag ska springa ute.
- Ska du springa till bilen?
- Har du bråttom?
- Nej, jag ska bara ut och springa. En stund. Springa i skogen, springa runt.
- Jaha, du ska träna.
- Ja. Ja, precis. Jag ska träna. Det är helt rätt.

Barnen kan förstå. Bara mina kollegor har tillit till barnens förmågor, så kommer de också att märka det.

Abra-kadabra Ala-kasam

Lyssnar till en föreläsning av Gunilla Gerland. Hon nämner att det är viktigt att man som barn får känna en Känsla Av SAMmanhang. Kasam, jag känner igen det från lärarutbildningen. Fast jag mötte det aldrig i någon kurs, men kurskamrater som läste till idrottslärare berättade om det. Ska jag sammanfatta hela skolgången ett barn möter i Sverige: från förskola till grundskola och gymnasieskola, så handlar det väl om just kasam. Det pratar alla om, och det förstår man själv att det är det som är viktigast: att mötas av någon/något som fyller en med en känsla av sammanhang. Barnen måste få känna tillhörighet, att de passar in, att de förstår. Sedan msåte man självklart också mötas av saker man inte förstår, och situationer som man måste vänja sig vid och lära sig att passa in i, för att kunna utvecklas och utmanas, men det viktigaste för oss vuxna är att trolla fram situationer där barnen passar in. Det är inte alltid det lättaste.

Fallen angels

Jag har en aning svårt att fatta att Änglagård 3 ligger så högt på tittartoppen, och blir framröstad på Guldbaggegalan av tittarna. Men så har jag ju inte sett den heller. Jag har nog aldrig fattat tjusningen med de filmerna. Jag såg ettan, och säkert tvåan också, men minns dem knappt. Just nu rullar tvåan på TV4Film och jag råkar se just den scen som jag minns att jag tyckte var underlig redan då, i mitten av 90-talet; när de bär kistan med Gottfrid hela vägen längst landsvägen. Ter sig orimligt. Hört talas om likbil? Eller häst och vagn om det nu ska vara så lantligt.

Kind of tangled

Nioåringen ville absolut se Trassel på bio idag, och inte nästa helg. Hon har nästan blivit värre än mig vad det gäller att se filmer så snart de kommit på bio.
- Vi tar med engelskt tal, så slipper vi alla femåringar.
- Okej da.

Inte kunde jag veta att det istället skulle gå engelsktalande femåringar på den rullen då. Minst fem familjer med småttingar. Och en familj, som satt precis bakom oss, hade även med sig sin treåring - som inte klarade hela filmen utan började pipa och gnälla under andra halvan av filmen medan mamman febrilt försökte dämpa med alla möjliga och omöjliga ord. Annoying.

Filmen då? Filmen var jätterolig, och actionfylld. Flera bra 3D-effekter. Hästen var väldigt lik hästen i Vägen till ElDorado. Vi saknade dock flera scener som vi sett i trailers. Scener som t ex när Rapunzel har fångat Flynn och drar runt honom med håret i det mörka rummet och sedan slänger ut honom genom fönstret när han är bunden på stolen, eller när Flynn står nedanför tornet och ropar att hon ska kasta ut sitt hår och han får allt i huvudet och hästen skrattar. Inget av detta fanns i filmen vi såg. När jag nu söker på trailern så ser jag att det finns en ny officiell version och i den är de flesta scenerna borttagna. Varför, undrar jag.